”Levd erfarenhet – en annan kunskap, men lika värdefull”.

IMG_7471
Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och universitetslektor Carina Håkansson säger bland annat i intervjun om sin nya bok att ”levd erfarenhet är en annan kunskap, men lika värdefull”.

Boken ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”,(2020), har författaren, universitetslektorn och psykoterapeuten Carina Håkansson tillägnat ”… Er som jag möter i mitt arbete. Ni som låter mig ta del av både det svåra och gnistrande drömmar”.

Vid intervjutillfället betonar Carina Håkansson att alla klienter som förekommer i boken, med sina fingerade namn, hoppas att deras historier ska inspirera och hjälpa andra att se att det går att tillfriskna från psykisk ohälsa, hur svår och traumatisk den än ter sig.

Här kommer del två av intervjun.

Söktrycket till socionomprogrammet vid Stockholms universitet inför vårterminen 2019 låg högt, det var den fjärde mest sökta utbildningen jämfört med universitetets övriga utbildningar. Ändå tas inte socialarbetarnas kunskaper och erfarenheter tillräckligt till vara i dagens samhälle, det var därför bland annat som Carina Håkansson var med och startade nätverket Sociala frågan för några år sedan, (se här).

– Jag tycker inte att vi tillräckligt mycket tar till vara den drivkraft och det engagemang som socialarbetarna visar fram, framhåller Carina Håkansson när jag säger något om den drivkraft som jag tycker mig ha mött hos denna yrkeskår som Carina Håkansson själv en gång i tiden tillhört.

Carina Håkansson gör förbehållet, i det hon kommer att säga, att hon enbart talar utifrån en begränsad kunskap då hon hittills endast jobbat inom universitetsvärlden i fyra år. Däremot har hon träffat massor av socionomer genom åren, och detta har fått henne att fundera på vad som mer skulle kunna göras för att på ett bättre sätt rustas för det de kommer att möta i sitt yrkesliv den dagen de lämnar universitetet.

– Redan från början borde vi involvera studenterna i rollspel, gestaltningar och övningar som utgår från dem själva. Inte minst för att de alltid själva vid utvädringar påpekar att det är just sådana övningar som varit värdefulla. Att de liksom tas i bruk och ges möjlighet att se både saker som de är bra på och saker som de är mindre bra på.  Viktigt också för dem att möta det som de själva tycker är svårt, men att liksom inte väja för det.  Carina Håkansson tillägger att det är också det som både studenterna och yrkesverksamma socionomer gång på gång uttalar är att det är ett alldeles för stort glapp mellan utbildningen och det som man sedan möter när man kommer ut i verkligheten.

Under utbildningen lär sig studenterna vad som är skillnad mellan empati och sympati, vad dialog är och vad är viktigt med lågaffektivt bemötande exempelvis, berättar Carina Håkansson. Men sedan kommer de ut i verkligheten, fortsätter hon, där det händer att folk skriker ”din dumme jävel häng dig i ett träd”, eller så, och då blir socionomerna som knappt hunnit lämna klassrummet bakom sig alldeles förskräckta och undrar ”Vad gör jag nu”?

– Vi måste ju rusta människor att våga och vilja vara i det som är människors villkor. Och jag nickar sakta för någonstans förstår jag att det är just så, att det inte finns några genvägar.

– Tyvärr blir det lätt så att man hänger saker på det som gäller för dagen på något sätt. Just nu är det lågaffektivt bemötande som gäller. Och jag menar så klart inte alltid att det är fel, men som allt annat måste det sättas in i sitt sammanhang. Nu förenklar jag jättemycket, men jag vill passa på att säga att jag kan känna mig orolig för att vi fokuserar för mycket på att man ska tillämpa ett lågaffektivt bemötande för då så finns det också en risk att vi professionella människor inte reagerar… Utan istället blir den som kommer och behöver hjälp inte mött på riktigt, man väjer och backar undan på något vis och reagerar inte.

– Det här är ett svårt arbete, det behövs reflektion och det behöver byggas på möten, att någon gång kommer vi att mötas på riktigt.

Just det här med att skapa möten på olika sätt är något som Carina Håkansson har jobbat med. I boken berättar hon om hur blivande skådespelare och psykoterapeuter hösten 2017 möttes under i ett projekt under ledning av dramatikern Suzanne Osten, psykoterapeuten Jan Pålsson, skådespelaren Simon Norrthon och Carina Håkansson själv. Projektets syfte var att undersöka vad det kunde innebära att möta en annan människa vare sig det sker i den stora teatersalongen eller i det lilla intima terapirummet:

Suzanne, Jan, Simon och jag har i olika konstellationer arbetat tillsammans tidigare, och vi delar erfarenheten och tron på att både skådespelare och psykoterapeuter behöver bidra med sig själva för att ett möte ska vara möjligt. En väsentlig likhet är att vi i båda professionerna är beroende av den andres bidrag och medverkan; av publikens respektive klientens respons.” (Håkansson:2020:35)

Carina Håkansson relaterar hur en av skådespelarstudenterna berättade efteråt att hon varit orolig inför att ”möta terapeuter som skulle kunna se rakt igenom henne”. En av terapistudenterna hade hyst en föreställning om att möta ”självbekräftande teaterapor”.  Det blev överraskande möten som inte bekräftade de i förväg ”uppgjorda” bilderna. Carina Håkansson sammanfattar vad som hände bland annat så här:

”Under dagarna tillsammans sätts det ord på det som går att verbalisera, medan annat får vara kvar i den ordlösa känslan. Det är befriande att växla mellan samtal och kroppsliga övningar”. (ibid:36)

I boken tar Håkansson bland annat upp barnläkaren och psykoanalytikern D. W Winnicott som var kritisk just till analytiker som var alltför tysta och inte visar sig själva. Både Winnicott och psykiatrikern, psykoterapeuten och forskaren Daniel Stern, framhåller Carina Håkansson, betonade också nödvändigheten att ”göra fel”. ”Om att yrkesutövningen inte går ut på att vara allsmäktig, att förstå och behärska allt”. (ibid:171) Tvärtom, skriver Carina Håkansson, att möta en annan människa är att utsätta sig för det ännu inte okända. Det som också det tidigare beskrivna projektet handlade om.  Det innebär att i viss mån vara ”naken” som när det stockar sig i halsen, en tår tränger fram eller att pulsen rusar. För det är just det som Carina Håkansson visar på i mötena med sina klienter och människorna i familjehemmen; betydelsen att vara närvarande. Vara i sin kropp och registrera vad som händer i sig själv samtidigt som hon är fokuserad på den andra/de andra. Socialarbetaren eller psykoterapeuten är ingen robot. Det här är en del av det som är levd erfarenhet, men många av oss kanske inte noterar det, kanske går på autopilot, inte närvarande nog i våra kroppar för att vi ska kunna nås av dess signaler. Kanske krampar magen och vi upplever det akut, eller blodsockernivån faller och vi måste genast ha en macka fast vi är långt ifrån någonstans där vi kan få en sådan, men hade vi varit mer närvarande i våra kroppar, mer i kontakt med oss själva hade vi sett det komma.  Inte blivit ”drabbade”.  Detsamma är det oftast med psykiska tillstånd. Att signalerna finns där innan det blir akut. Och tyvärr finns det många exempel på människor som sökt hjälp på psykakuten, men inte fått hjälp på grund av exempelvis platsbrist eller att ens signaler/symtom inte tagits på allvar. Katastrofen måste nära nog vara ett faktum. Det är inget hållbart tillstånd för en sjukvård.

I boken skriver Carina Håkansson:

Terapeutens uppgift är att befinna sig i ett tillstånd av icke-vetande, och att på en och samma gång lita till både sig själv och den andre. Att vara där. När den egna förmågan och tilltron vacklar kan mötet med en annan människa vara avgörande.” (ibid)

I samband med hennes första möte med ”Jenny” skriver Carina Håkansson att flickan beskrevs som oförmögen att kommunicera. Under fem år tvångsvårdades hon och utsattes bland annat för bältning. Hon flyttades mellan sin familj, ett familjehem och institutionen.  Till slut vände sig en av behandlarna till Carina Håkansson för hjälp.  Carina Håkansson säger att det handlade om att skapa en plats för ett möte.  Hon arrangerade ett sådant och hade bett om att få träffa Jenny och hennes föräldrar samtidigt. Något som ingen tidigare hade föreslagit. Under mötet började en kommunikation spira som när mötet var slut varit väldigt givande, fantastiskt och konstruktivt. Det visade sig att Jenny inte var oförmögen att kommunicera. Under fem år hade Jennys och hennes familjs liv präglats av mängder med icke-möten med vården. Jennys pappa beskrev det som:

Erfarenheten av att inte bli hörd. Erfarenheten av att inte bli sedd”. (bid:171).

Carina Håkansson frågade sig utifrån de beskrivningarna: Vad handlar detta om?

Det inledde hennes reflektion, och jag citerar stycket i sin helhet, för även om frågan inte kan besvaras entydigt visar Carina Håkansson att det är nödvändigt att reflektera över det som gått fel – för att det ska finnas möjlighet att göra rätt.

Blev Jenny och hennes familj bortglömda som människor? Reducerades de till ett ärende som skulle åtgärdas? Var personalens rädsla för starka känslor skälet till att de avstod från att träda fram som människor? Fanns inte tiden?  Utgick de olika professionella hjälparna från olika behandlingsmetoder? Talade de aldrig med varandra?

Kanske hade personalen skilda teoretiska referenser, och kanske tyckte de inte om varandra. Kanske var tiden alltför snål, och kanske hade de svårt med att stå ut med egna känslor av vanmakt och att inte kunna vara till hjälp. Kanske hade någon egna svåra erfarenheter som gjorde sig påminda i kontakten med Jenny? Det finns många obesvarade frågor”. (ibid: 171-172).

Nämnas bör också att Carina Håkansson är kursansvarig för kursen i diagnostik på ”Institutionen för socialt arbete” i Göteborg. Något som kan tyckas paradoxalt eftersom hon inte, sedan lång tid tillbaka, använder diagnoser i sitt arbete, utan väljer att förklara en människa utifrån helt vanliga termer som alla människor kan förstå.

– Men det är klart att jag kan rabbla diagnosmanualerna fram- och baklänges, säger Carina Håkansson. Och vad diagnoserna innebär. Men de har inte visat sig vara fruktbara utifrån min människosyn och arbetssätt. Därför kollade jag med den personen, som föreslog mig tjänsten, om det verkligen stämde? Om hen visste var jag står i diagnosfrågan?

Carina Håkansson återanknyter till studenterna och menar att det redan under studietiden borde göras självklart att de som går utbildningen ska tas emot som de människor de är. Och ett förslag på hur det kan se ut har Carina Håkansson själv kommit med i samband med att hon blev lektor i socialt arbete vid Götebogs universitet.

– Jag har föreslagit att vi borde skapa ett projekt som går ut på att en grupp studenter följer varandra från första terminen till sista. Och då menas något så enkelt som att de här studenterna ska träffas i grupp regelbundet tillsammans med en lärare eller mentor. Och i den gruppen tar upp man bara upp sådana basala saker som ”Vilka är det som är med i den här gruppen”? förklarar Carina Håkansson och fortsätter,

”Hur är det att gå på skolan”? ”Vad har man gjort innan man kom hit”?

”Hur är det att läsa om psykoser”, är ett annat exempel på vad en kan ta upp, enligt Carina Håkansson.  Vidare kan man fråga: ”Är det någon som har träffat en människa med den här diagnosen”? Är det någon som har erfarenheter med sig från sin familj”?

Det här borde vara självklart, men Carina Håkansson betonar att det är långt ifrån självklart. Hon har inga belägg för att det verkligen är så, men hon tror att en anledning till att studenterna ”missar” att ”rustas” och begrippliggöra och prata om saker samtidigt som de lär känna varandra och får en vink om hur ett kollegialt samarbete kan se ut längre fram, kan bero på att det saknas lärare som har lång praktisk erfarenhet och en förmåga att förmedla den erfarenheten. Men som också har lust och tillräckligt med förmåga att reflektera kring sig själv. (min kursivering)

– Den här förmågan och lusten är inte lika med att man har skrivit en doktorsavhandling som handlar om en specifik behandlingsmetod exempelvis, fastslår Carina Håkansson.   Hon anser att det har blivit lite för akademiserat.

– Och samtidigt skulle jag vilja säga att socionomer behövs som utbildare på andra utbildningar också, exempelvis på lärarutbildningarna.

Läraren eller mentorn som handleder gruppen måste vara en lärare som arbetar med människor, inte bara en som undervisar och har lämnat det praktiska arbetet bakom sig, poängterar Carina Håkansson och frågar sig:

– Varför kan man inte bara genomföra ett sådant här projekt? Speciellt som det här är något som studenterna efterlyser.

Och med tanke på alla de obesvarade frågorna i citatet ovan så känns ett sådant projekt angeläget eftersom de lär studenterna från början att vara uppmärksamma på att man kanske kommer från olika håll och behöver förstå varandra, (inte minst för att undvika kommunikationsmissar), och att kunna be och ta hjälp av varandra. Att inte vara ensam med sina frågor eller reflektioner.

I ”Terapeuten. Om Levd erfarenhet och Profession” berättar Carina Håkansson bland annat om sitt möte med psykoterapeuten Barbro Sandin som hon i unga år frågade om hon ville bli hennes mentor.  För den som inte vet vem Barbro Sandin är så är hon något av en pionjär inom svensk psykoterapi, se här.

Carina Håkansson säger att hon väldigt svårt med det här att ”tycka synd om”, som lätt blir någon slags sentimentalitet som inte blir så mycket till hjälp.

– Jag har lite svårt för dem som sätter sig lite på avstånd och ojar sig ”Stackars dig, du måste ha det svårt”. Jag tycker att den inställningen är lite jobbig. För mig handlar det mer om ett hållande och det kan bara ske om jag finns där.

När jag skulle skriva boken var det väldigt tydligt för mig att jag skulle skriva om ”Riktiga människor”, människor av kött och blod, inte bara om yta. De människor som jag möter i mitt arbete helt enkelt.  Det är svårt att sätta ord på, men på sätt och vis lever de människorna med mig på något vis.

Och Carina Håkansson framhåller att hon inte tycker att det hon gör ”bara är ett arbete”. Det betyder inte att hon alltid går omkring och tänker på sina klienter, men i stunden när hon möter en människa som sitter framför henne i en terapisituation och pratar och säger att hen vill dö så säger Carina Håkansson att hon kan vara ganska samlad.

– Ja, jag skulle nog vilja använda det ordet. För då blir det så mycket fokus på att tillsammans med den människan som sitter där försöka på något vis, här och nu, begripa vad som händer och hur ska det här vara möjligt att bryta eller vad jag ska säga… Men att jag är samlad betyder inte att jag inte är ledsen eller berörd, understryker Carina Håkansson. Hon berättar att det är efteråt, som hon tänker väldigt mycket på de här människorna utanför terapirummet.

Hon berättar att det kan vara på kvällen, under helgen eller i drömmen.

– I terapirummet påminner jag mig om att det som gäller just nu är hur jag kan vara till bäst nytta och hjälp för den här personen framför mig, (som kanske exempelvis går och bär på självmordstankar). Det har hänt, och det är väldigt sällan, att jag rest på mig och satt mig bredvid en människa och lagt armen om.  Det har hänt när det inte har funnits så mycket annat att säga. När orden tagit slut.

Men erfarenheten har också lärt Carina Håkansson – och kanske handlar det om intuition också – att ha en tilltro till den människa det gäller.

– Till syvende och sist, är det ändå den människan som på något sätt måste hitta en sättet på vilket hen kan ta ett steg till. Det händer att jag säger att ”Jag vill inte att du ska dö”. Men det är ofta förknippat med att jag tänker ”Varför säger jag detta nu”? Säger jag det för min egen skull eller för den här personens skull?

Men Carina Håkansson resonerar ändå som så att det enda som finns att säga just då är att hon inte vill att personen i fråga ska dö.

– Bara så att hen vet det på något sätt. Det är viktigt att förmedla tycker jag.

För att möta klienter på bästa sätt menar Carina Håkansson att en har också ett ansvar att ha det hyfsat bra i sitt eget liv. Exempelvis att ha en hobby, koppla av och återhämta sig.

– Det handlar i någon mån om att släppa tankarna, gå upp i något annat. Att kunna distraheras av något annat…

– Det jag inte vill vara är en människa som lever av andra, på andra eller vad man säger. Det vet jag att Barbro Sandin sade en gång… Något i stil med ”Du får för allt i världen inte bli en sådan som lever av andras elände”, och det gjorde ett sådant intryck på mig.

– Oh nej, fy, fy, utbrister Carina Håkansson och skrattar förskräckt.

Jag ställer frågan till henne om vad ”oreflekterat liv” är?

– Jag tror att det är en sådan viktig sak som vi pratade om innan, vad det är som premieras i utbildningarna.  Jag tänker någonstans att det läggs en grund i utbildningssituationen och det är ett fantastiskt tillfälle och möjlighet att påverka. Jag gillar att påverka, och det kanske också ska sägas, att det är ett ansvar jag har. Och då återanknyter jag till detta: Hur tar vi emot våra studenter? Hur visar vi i handling att deras erfarenheter är viktiga?

– Jag höll exempelvis en föreläsning som handlade om anhörigstöd och efteråt så var det ganska många studenter som kontaktade mig och sa att det hade varit så viktigt att lyssna och det som de menade var att det som var viktigt var just att jag hade berättat lite om hur det var för mig när min pappa var på sjukhus. Jag sa där och då ganska lite om det, men det var många på föreläsningen, och många som värdesatte det speciellt.

Och Carina Håkansson berättar också att det som studenterna också reagerat på, och som de tyckte var väldigt bra, men ovanligt, var att den sortens kunskap som hon förmedlat också fick plats. För det är ju kunskap.

Vid ett annat tillfälle när Carina Håkansson undervisade handlade ämnet om barn, och när det kom till diskussionen var det en person som sa ”Jag har absolut ingenting att komma med för jag har inga barn”.

– ”Fast du själv har kanske varit barn någon gång”, föreslog Carina Håkansson och jag tänker att det är lite kännetecknande för henne att kunna vända på en situation, visa på att det går att se från andra håll också.

– Det är viktigt att prata utifrån erfarenheter som inte bara handlar om elände, framhåller Carina Håkansson.  Vi kan lika gärna lyfta fram något som har stärkt oss. Som apropå det här med hästar (se föregående inlägg), vad man lär sig av det. Men den sortens kunskap som är nu, exempelvis på terapiutbildningen, och nu blir jag riktigt kritisk, premierar inte/har inte mycket till övers för levd erfarenhet för som lärare har jag bara fått en eftermiddag för att tala om det. Jag har framfört till kursledningen att det inte räcker med en halv dags undervisning ”levd erfarenhet” utan att det borde vara med som ett självklart ämne under hela utbildningen.

– Det är ju också en kunskap det om att det saknas en massa kunskap. Varje dag finns det en massa kunskap som saknas. Saker som vi inte vet. Vi måste faktiskt inse att de arbeten eller professioner som handlar om att möta andra människor kräver något annat än det som finns på ytan eller döljer sig bakom ”New Public Management”.

/Helena Maria

Referenser:

Håkansson, C. (2020). ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”. Lund. Studentlitteratur AB.

www. ergo.nu/ Nyheter. ”Poppis att bli socionom”. Publicerad 2018-10-25.