Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download

Tar antipsykotisk medicin bort psykossymptom på lång sikt? Longitudinell studie av schizofrenipatienter

I en longitudinell studie där man följt schizofrenipatienter i 20 år jämfördes en grupp patienter som tagit antipsykotisk medicin under alla uppföljningar med en grupp som inte tagit antipsykotisk medicin under samma period. Det visade sig att de som tagit antipsykotisk medicin hade mer och svårare psykotiska symptom vid alla uppföljningar än de som inte tog antipsykotisk medicin. Författarna till studien drar slutsatsen att antipsykotisk medicin hjälper bäst på kort sikt vid den akuta fasen av psykosen men för många patienter tappar den sin verkan då de äter den över en längre tid. Jag kan se att det finns metodologiska problem med studien då patienterna inte slumpvalts till de olika grupperna utan valts ut beroende på om de fått antipsykotisk medicin utskriven eller ej, men jag tycker ändå att resultaten är väldigt intressanta då man som psykospatient ofta verkar få höra att det bästa är att fortsätta med medicinen under många år framåt och kanske hela livet.

/Anna-Karin

Referns

Harrow, T.H Jobe och R.N Faull. (2014). Does treatment of schizophrenia with antipsychotic medications eliminate or reduce psychosis? A 20-year multi-follow-up study. Psychological Medicine, 44, 3007-3016.

Ibland måste man förflytta sig för att förstå

”Jag älskar mitt namn”, skriver Dahiba VO3 efter besöket i Tyskland och Auschwitz. Bild:Helena Maria

 

På Blå stället i Angered pågår en uställning som visar behovet av att ibland behöver man förflytta sig för att få den historielektion som verkligen öppnar ögonen på en. Bild: Helena Maria

På väg till aktivitetshuset Gunnareds gård för att möta mina vänner passerar jag genom Blå Stället.  Omkring 2004 gick jag en förberedande konstsskola, Angeredsateljen, och vi hade vår vernissage på Blå stället.  Sedan dess brukar jag alltid ögna igenom den närvarande konsten medan jag  passerar. Ibland stannar jag upp. Det kan vara fotografier, målningar eller teckningar som påkallar min uppmärksamhet. I dag är det en utställning som handlar om en resa till Auschwitz. En resa som öppnat ögonen på dem som var med, som får dem att reflektera, minnas egna upplevelser och begrunda. De har förflyttats till Auschwitz för att närma sig en historisk händelse som en del velat förneka, det främsta exemplet är kanske rättegången mot den brittiske historikern David Irving som förnekade existensen av Auschwitz , vilken man kan läsa om i boken Förintelsen inför rätta: Sanning, lögn och historia – berättelsen om David Irving-rättegången, utgiven , 2001, på Norstedts.

Här är en reflektion från en av deltagarna efter att ha besökt Auschwitz med sin skolklass. Det visar på att historielektionerna får man inte bara genom böckerna, utan det måste kanske till ”förflyttning”, att ta sig till de historiska platserna och besöka dem. Bild: Helena Maria

Anledningen till att rättegången blev av var att David Irving stämt den amerikanska författaren Deborah Lipstadt för förtal, enligt Svenska Dagbladet.

Det var genom etikläraren Jason Patrick Stanley som eleverna kunde åka iväg till Polen, närmare bestämt till Krakow och en av de dödsfabriker som kännetecknade det nazistiska Tyskland, nämligen Auschwitz. Under ett års tid kämpade eleverna för att få ihop pengar till resan,  bland annat genom att sälja kakor. Bild. Helena Maria

Jag läser elevernas fina anteckningar, ser deras bilder och jag undrar vem eller vilka mäktiga krafter som finns som försöker domptera deras sinnen och säga dem att de inte får identifiera sig med alla de judar och andra misshagliga personer som mötte döden i dödsfabriker som Auschwitch, Birkenau, Chemno, Treblinka och så vidare,  eller uppställda inför dödspatruller och avrättade.  Om det sistnämnda skriver professorn i historia vid Yale universitetet,Timothy Snyder in his N.Y. Times bestseller: Bloodlands  – Europe between Hitler and Stalin (2011),  I ett youtubeinslag berättar han för Marilyn Wilkes, Director of Public Affairs in the Mc Millan Center, Yale University, om boken. Professor Snyder berättar att ”Bloodlands”  handlar om den största moraliska och demografiska  katastrofen i västerländsk historia. Det startade med observationen att under en väldigt kort tidsperiod – 1943-1945 – i en ganska liten del av världen: mellan Baltikum och Svarta havet, Berlin och Moskva mördades 14 miljoner judar avsiktligt.  Forskningen är ännu bara i sin linda om vad som hände under de här åren, betonar professor Snyder. Det återstår mycket att upptäcka.

När jag lämnar utställningen undrar jag vad det är för krafter som försöker intala oss ”att du inte är en av oss”, och vilken ”formation” jag själv ingår i?

 

/Helena Maria

 

Länkar och lästips:

 

Michael Berenbaum & Abraham J. Peck (1998): The holocaust and history: The known, the unknown, the diputed and the reexamined. Published in association with the United States Holocaust Memorial Museum, W.D and Indiana University Press.

Christopher. R. Browning (1992, 1995): The Path to Genocide: Essays on Launching the Final Solution.  Cambridge University Press.

Robert R. Shandley (ed) (1998, 2001): Unwilling Germans? – The Goldhagen Debate. University of Minnesota.

Mark Roseman, (2003), The Wannsee Conference and the Final Solution – a reconsideration. St. Martin`s Press.

Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid: Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

– Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet  tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

-Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oerhört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.

-Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer och iväg för att få elchocker eller sprutor. Alltmedan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.

-Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna. Jag blev intresserad av platsens historia, av Hökälla säteri som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet, hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden. Peter är rädd för att tala om Lillhagen. Rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorerna med  dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora sovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att psykiatrihuvudbyggnaden på Lillhagen är så gott som riven, att den inte finns mer. Men jag vet av egen erfarenhet att det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där. Inte minst som kroppsliga minnen.

Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.

-Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psykkraschade” och blev depressiv. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.

-Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde.  Ett öde som inte tycktes annorlunda än andras. Jag minns att mina föräldrar gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna.  Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

-Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa  var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

-Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop.  Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade. Golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

-En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna. Till slut  psykkraschade jag själv,  och blev depressiv.

-För första gången i mitt liv fick jag åka till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagd.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebar att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

-Under sömnkuren fick jag gå upp och äta mitt i natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig. Jag fick sitta i köket och personalen, som var ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar.  Men trots detta så ”psykkrashade”  jag och blev depressiv.  För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

Under sömnkuren fick jag gå upp äta på natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick upp till måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att meningen var att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

-När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat  kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna.  Och det har hjälpt mig att vandra runt i omgivningarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

 

 

Samma förmiddag som…om skrivandets betydelse

20180412_185134
”I got scars that can´t be seen/ I got drama, can´t be stolen./Everybody knows me now” (citat från David Bowies Lazarus, se länk nedan. Bild: Helena Maria

Samma förmiddag som jag såg affischerna om bokmässan i Angered hörde jag av kamrater att nazister hade visat sig i stadsdelen.  Det gjorde att den alternativa bokmässan i september och dess budskap antog en särskild betydelse för mig.

Det hänger också ihop med varför jag skriver, till exempel bloggar som nu: Det handlar om att försöka förstå mig själv, och världen runtomkring mig. Hitta stråken av mening, hitta bortom alla de år av tung medicinering och tystnad. Lära känna mig själv.

 

För ett antal år sedan sa jag till min dåvarande psykiatriker att det kändes konstigt att lära känna sig själv när man var över 50. Då svarade hon att det fanns människor som aldrig lärde känna sig själva, som sociopater exempelvis. Sedan dess försöker jag att inte tänka på alla år i dvala, av in och ut på psykiatriska kliniker, utan bara känna den rena glädjen av att finnas till, att vara en ”återvändare” i någon mening. Ett återvändande från de ändlösa korridorrer jag har vistats i, och som också i åratal fanns i mina drömmar.

Jag tror att man kan skriva sig fri i någon mening. Att genom att skriva så bearbetar jag, lever jag, ägnar mig åt at viljan att kommunicera fullt ut. Skriva är att söka dialog, även om skrivandet kanske börjar med imaginära samtal mellan karaktärer

i mitt huvud.

När jag tittar upp från mitt skrivande är det lättare att betrakta mig själv, och min vrå, samhället i stort. Jag har vunnit det som kallas distans, nått någon slags överblick. Det är där jag kan stå stark, i något slags grundande i mig själv. Den enda plats där jag kan uppleva just det.

Därför uppmanar jag alla att skriva, om så bara en handlingslista: Bröd, mjölk, vad det nu kan vara.

En post it lapp med tandläkarbesöket. En kylskåpsmagnet som håller fast tiden då jag ska vara hos hårfrisörskan.

Också dagbok är att rekommendera.

Att man skriver dagbok även om det blir långt mellan gångerna och står saker som att ”det regnade i dag” eller ”såg någon stå lutad mot en husvägg och grät”. För att det inte finns något annat, för att huvudet är tungt, töcknigt och  utan tankar. Dimsynen gör att jag blivit av med plånboken ett antal gånger bara det senaste halvåret. På banken får bankkassörskan ringa hem till mamma för jag har glömt mitt ärende.

Min mamma var den enda i familjen som, tror jag, v å g a d e besöka mig – en avdelning på mentalsjukhus är skrämmande för de flesta.

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Besök gärna min blogg på Lejontrappan.blogg

Författaren Kim Leines skrivtips (youtubeinslag)

Zadie Smith on Shame, Rage and Writing, Louisiana channel , publicerad 17 april 2018.

David Bowie: Lazarus, publ. youtube 7 januari, 2016.

 

Ny norsk studie om återhämtning

En ny norsk studie som följde 30 unga schizofrenipatienter i tio år visade att över hälften blev återhämtade. En viktig faktor till att så många återhämtade sig är enligt forskaren Torgalsbøen att patienterna fått behandling tidigt. Torgalsbøen menar även att de patienter som hade större motståndskraft mot stress och negativa händelser och större förmåga att se framåt i högre grad återhämtade sig helt.

Alla patienter fick flera olika typer av behandlingar vilket är i linje med de norska riktlinjerna för behandling av psykos. En viktig del i behandlingen var att patienten fick lära sig om diagnosen och vad de själv och anhöriga kunde göra för att hantera de psykiska problemen. Patienterna deltog också i gruppsamtal och en del fick kognitiv terapi där de arbetade med att förändra upplevelser och tankar runt psykosen. De flesta åt medicin och många fick hjälp med att komma ut i arbetslivet.

/Anna-Karin