Håll ut i mörkret

498
Någonstans längs vägen kommer ljuset igen. Bild: Helena Lindbom

En av oss var i sammanhang där en tonårig tjej läste upp sin skrivuppgift. Det handlade om en flicka som gick fram till sitt skåp utanför klassrummet, låste upp och snabbt plockade ihop alla sina böcker. Hon tog sina saker i famnen och skulle hasta därifrån när hon tappade greppet och allt material spreds omkring fötterna på henne. En tjej kom till undsättning och började att hjälpa henne att plocka ihop. Deras blickar möttes, och hon som hjälpte till log vänligt. När allt var insamlat och det mesta hamnat i skåpet igen gick de därifrån tillsammans. Tjejen som fått hjälp tackade den andra och vågade berätta att hon hade bestämt sig för att hon inte ville leva längre, men att den lilla handlingen av hjälp hade fått henne på andra tankar.

Den här flickan fick det tecken som hon bett om. Hon orkade lite till för hon såg att det fanns en medmänniska bland kamraterna. En människa som såg det självklara utan att vidare fundera över varför kamraten just tömt sitt skåp. Men som fick en förklaring på vägen ut.

Det är så viktigt att berätta för någon. Tala om hur vi mår. Speciellt nu när helgerna kommer tätt, och alla inte har någon familj eller gemenskap att gå till, oavsett om man firar jul eller inte.

Tappa inte modet. Håll ut. Vi känner alla fraserna, men faktum är att inget mörker varar för evigt, även om det tycks så. Medan mörkret pågår försök att få kontakt med någon du litar på. Försök hålla ut tills du kan få hjälp. Det går lite till. Mörkret varar inte för evigt. Universum är föränderligt, allt är i rörelse. Inget står still. Vi kan uppfatta det så, men förändringar sker.

 

Det faller stjärnor under natten, i kaskader eller ensamma. Om du upplever att du inte har någon önskan, hinner önska något, upplever att du inte är behövd, bara ”ritar i sanden”: Du är behövd. Du har en självklar plats i den här världen. Du måste lita på det, även om ingen säger det till dig. Lita på att det bär till nästa anhalt. Att något eller någon väntar där framme.

Vi kan alla komma i situationer eller tillstånd av hopplöshet och känna igen oss i hur ett bara ett leende, en vänlig blick eller ett vänligt ord kan få allt att vända. Att tilliten återvänder. Det finns också outhärdliga ångesttillstånd som inte ”upplöses” lika lätt: Då behöver vi hjälp: En annan människa/människor omkring oss, någon att tala med. En hjälp när vi inte kan famna, kanske disassocierar eller att något från det förflutna aktualiseras i nuet som vi inte kan värja oss emot, som vi ännu inte utvecklat ”motståndskraft” mot, den som vi skulle behöva för att stå någorlunda stadiga genom det hela.

Finns det ingen, och ingen du kan ringa, ingen hjälplinje eller något: Gå till psykakuten, tar de inte emot dig så gå till vanliga akuten. Var inte ensam. Gå till någon plats där det finns en reception, där du kan sitta. Där det finns människor.

Försök stanna i tanken att det finns hjälp, att hämta tröst genom att mörkret inte varar för alltid. Det är svårt, men av erfarenhet vet vi att det går över, bara vi kan hålla ut lite till, få hjälp. Du har något som bara du kan ge. Ge inte upp.

Kanske låter det väldigt förenklat, men det är det bästa vi kan ge. Vi är två människor med själverfarenhet, och utan att gå in på våra respektive historier och trauman, så håll ut så mycket du kan. Be om hjälp. Var med människor. Även om du inte känner dem så var där det finns mänsklig närvaro, där det känns tryggt. I ensamhet är det lätt att bli överväldigad av mörka tankar; tankar som vill rycka undan mattan för oss, som vägrar tala om dagrar, om önskningar, om att leva. Om att det finns en väg framåt även om det inte ser så ut just nu.

Med detta vill vi på Talbart.org  önska God Jul och Gott Nytt År och ”Allt det Bästa” till er alla !

Vi vill också tacka för all uppmuntran, värme och kamratskap under året som gått och som snart slår över i 2020!

/Helena och Anna-Karin

cropped-blomma.jpg

 

 

 

”I väntan”- en dikt av Birgitta Fält.

I väntan kommer tankarna. Någon tänker på en. Bild: Helena Lindbom

För en tid sedan intervjuade jag psykolog Birgitta Fält, som arbetar inom sjukhuskyrkan. Hon visade på en dikt som illustrerade något av det vi samtalade om, och jag bad om att få publicera den. Den visar att vi människor inte är små isolerade öar, utan hur vi vävs samman beroende på sammanhang och vilka relationer vi har till varandra. Det är snudd på svindlande: Någon tänker på mig.

Mer generellt, understryker den hur vi passerar eller finns i varandras tankar; mer eller mindre långvarigt.  Den handlar också om något större, om den källa ur vilken man hämtar kraft och styrka, i vars närvaro man vandrar, som i diktjagets fall, i  Guds och Kristi efterfölj.

Det var väldigt fint för mig att få träffa Birgitta, och få prata i termer av min barndoms tro: Tryggheten i det gemensamma språket, och samtidigt vara accepterad som den buddhist jag är. Men så bedriver Birgitta Fält också samtal med konfidenter från annan tro ibland, och jag förstår att det känns naturligt för henne att inte möta människans religion så att säga utan människan. Intervjun kommer på talbart.org någon gång in på det nya året.

 

Dikten ”I väntan” skrev Birgitta Fält när hon satt och väntade på en konfident som var sen.

 

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit.

Mina tankar vandrar.

Har hon glömt tiden?

 

 

Tar det emot att komma?

Var befinner hon sig nu?

Jag provtänker.

Och börjar skriva.

 

Jag pendlar mellan att

Lyssna inåt och utåt.

Plötsligt börjar jag svara,

hennes frågor har blivit mina.

 

Mörkerseende

 

Vad behöver jag för att överleva,

för att härda ut?

Jag behöver utveckla mörkerseende;

Se i det fördolda, i det ännu inte föddas

mörka varma inre.

Jag behöver låna Guds ögon

för att urskilja vad som kan komma,

vad som kan bli möjligt…

 

Var får jag näring,

var får jag hjälp att hitta vägen?

Ingen har gått just denna väg,

Ändå väntar mig Kristus

Där jag minst anat det.

Han skymtar i blicken hos en patient,

han finns i brevet jag får,

i det oväntade mötet.

 

Varför skulle jag inte få det jag behöver?

Varför skulle jag vara ett undantag?

För att jag vant mig vid så lite,

För att jag inte tagit emot det som finns.

Om jag höjer eller sänker blicken,

Låter den vila en stund,

Inte flacka vidare, för att jag tror att någon annan

behöver mig mer…

 

Men när jag ser, när jag är mottaglig

Då tänds små ljuslågor längs vägen.

Inte av mig utan av helt okända personer

Som vill mig väl,

Som själva fått sina ljus tända på samma sätt.

Jag ser förbindelserna bakåt;

När en påsknatt lyste kärlek över

Den unge munken i Dmitrys film.

 

Plötsligt ser jag väven av trådar;

Från gotlandsruinen med sina valv

Bakom valv och den blånande natthimlen,

Genom det öppna taket,

Via Tranströmer och Tarkovskij,

Till målarna i Suzdal

Som helt omedvetet ledde mig dit,

Till min påsknatt.

 

 

 

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit

– Och ändå är hon här.

Hos mig

I mina tankar.

 

 

 

(Birgitta Fält)

En lyckad verksamhet måste läggas ned

512
På måndag (den första december) skriver prästen och ledaren för Hökälla – Grönt arbete och Rehab, John Thulin, på uppsägningspapperna för skötseln av Hökälla våtmarkspark. Bild: Helena Lindbom.

Det är ingen som vill ta över bollen när Svenska kyrkan i Backa lägger ner Hökälla – Grönt arbete och rehab efter tolvt och halvt år. Efter Birgitta Fälts, psykolog inom Svenska kyrkan, kommentar om verksamheten, beslöt jag mig för att åka till Hökälla i Lillhagsparken och ta några bilder med min mobil. Jag fick höra att Göteborgs stad, Räddningsmissionen, Stadsmissionen, ett annat Grönt rehab, Samordningsförbundet och Svenska kyrkan erbjudits ta över verksamheten, men att alla har passat och sagt att de saknar pengar.

Den sista december måste de sju-åtta deltagarna i verksamheten lämna Hökälla – Grönt arbete och rehab, som hittills varit en samordnare inom jobb- och utvecklingsgarantin. Det innebär att ännu ett tryggt och litet sammanhang försvinner för människor som behöver läka och växa innan de kan ta sig ut på arbetsmarknaden igen – eller bara få ha en gemenskap att gå till (när jag säger ”ännu ett litet sammanhang” menar jag exempelvis de fritidsverksamheter för ungdomar som försvunnit i Backa och fältassistentverksamheten som det drastiskt dragits ned på).

När John Thulin, som förutom präst i Svenska Kyrkan är författare, ornitolog och naturvårdare, lämnar över skötseln till  Park- och Naturvårdsförvaltningen inom Göteborgs stad är han medveten om att våtmarksparken inte kommer att få lika hög omvårdnad och skötsel. Han påpekar att den inte har samma tid att lägga ned på omvårdnaden, och pekar på Svankällaområdet,  som jag för övrigt för på tal, som inte får den skötsel som det skulle behöva.

Det är paradoxalt att i tider när grön rehab efterfrågas och naturbaserade aktiviteters betydelse för hälsan accentueras av forskningen, så läggs en sådan verksamhet ned. Det har dessutom bedrivits ett omfattande pedagogiskt arbete vid Hökälla. Förskole- och skolklasser har undervisats ute i naturen av John Thulin och hans medarbetare.  Invid fågeltornet finsn exemplvis en lägereldplats med stubbar för besökare och rekreationärer och skolklasser att sitta på.  Varför knäcka den gren som den verksamheten vilar på? Betydelsen av att vi människor, och inte minst barn, hittar förbindelsen med naturen understryks, inte minst av program som den ”Inre skogen” med bland annat Lars Lerin som sändes igår kväll på SVT 2.

En del av verksamheten som bedriver arbetsträning inomhus har redan flyttat till Glöstorpskyrkan. Resterande verksamhet bedrivs fortfarande i två byggnader i Lillhagsparken ovanför Multikult: I den ena finns köks- och cafédelen med secondhandverksamhet och i den andra finns snickeriet. Snickeriet bygger bland annat fågelholkar och insektshotell.

I en insändare oktober 2019 i ”Tidningen Backa/Kärra med Tuve och Säve”, årgång 15, skriver John Thulin själv: ”Svenska kyrkans biskopar har skrivit ett klimatmanifest som betonar klimat, miljö och hållbarhetsfrågor. Göteborgs stifts biskopar skriver. ‘ Klimatfrågan är en existentiell och djupt andlig fråga. Vi måste lyssna på naturens vånda och rop, vi måste vända om’. Tyvärr har inte biskoparnas rop och vädjan nått Backa pastorats kyrkoråd utan 31 december 2019 läggs natur- och landskapsvården  ner i Hökälla våtmarkspark”.

fågelskådare
Bild: Helena Lindbom

Varje torsdag har Hökälla Grönt arbetet och rehab vandringar i området. De startar vid halv nio-tiden, men man samlas åtta utanför café- och verksamshetsdelen. Utomstående och omkringboende har alltid varit välkomna, betonar en av de anställda och berättar om ringarna på vattnet: Människor som blivit naturintresserade och förbättrat sin hälsa. Det finns många roliga historier som om människor som sagt att fåglar är det sista som de skulle bli intresserade av…men som ändå gått med på en promenad och…just det, blivit bitna.

Under 1970- och 80-talen exempelvis, minns jag kyrkan, (och frikyrkorna), som en stark röst, en röst som betonade kyrkans förvaltarskap över naturen, inte något förmyndarskap. Jag minns präster som var starka röster för fred, inte minst Elisabeth Gerle. Jag kommer på mig själv med att sakna de rösterna, medan jag går och småpratar med John Thulin och de övriga som torsdagspromenerar och skådar fåglar. Jag tror vi såg 22 olika fåglar, kanske 23. Jag var tvungen att avvika innan den slutliga sammanräkningen. Den sista torsdagspromenaden äger för övrigt rum den 19 december.

/Helena Maria

 

 

 

 

Med naturen som hälsofrämjare går vi mot förbättrad folkhälsa

– Vi har en skyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen, säger Matti Tapaninen, områdeschef för Österbottens naturtjänster, Forststyrelsen/Metsähhallitus i Finland. Bild: Helena Lindbom

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen, bland annat områdeschef för Österbottens naturtjänster  i Forststyrelsen (Metsähallitus) och ordförande i ”EUROPARC Federation Working Group on Protected Areas and Health”  tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb, som handlar just om ”Naturupplevelser och hälsa” se här.

Matti Tapaninen betonar att forskningsresultat från många studier ger starka belägg för naturens betydelse för personer i stress eller depressioner.  (läs mer här om just forskningen kring naturens betydelse för hälsa)  Vidare säger han i artikeln att det runt om i världen utvecklas behandlingsformer med naturen som verktyg.  Han berättar att i Danmark och Skottland ligger man långt framme, och där anlitas naturvägledare i rehabiliteringsprogram.  Han framhåller att i Finland så riktas åtgärder till personer i socialt utanförskap, främst unga.

Så här uttalar sig Matti Tapaninen i direktcitat i inlägget:

Det finns unga människor som har så svårt med sociala kontakter att de blivit isolerade i sina hem . Här kan naturvistelser vara det första steget att ta sig ut igen. Vi har även rehabilitering för personer som har utsatts för tortyr. Det är exempel på områden där naturen kan hjälpa. Här behövs samarbeten mellan yrkeskunniga inom många sektorer: naturvägledare, förvalatre av naturområden och hälsovårdspersonal.”

Naturvistelser kan vara första steget för unga som isolerar sig i hemmen. säger Matti Tapaninen, bland annat initiativtagare till projektet OpenAir, genom vilket Forststyrelsen och Uleåborgs Diakoniinstitut arbetar för att främja naturbaserad hälsa och välmående bland Uleåborgs invånare och besökare. Bild: Helena Lindbom

Vidare beskrivs i inlägget hur Matti Tapaninen ser att  uppsökande naturvägledning i stadsnära miljöer kan bli det avgörande insteget till naturen. Naturvägledning och naturvistelser kan också hjälpa till att överbrygga de allt tydligare ojämlikheter i hälsa som Matti Tapaninen och hans kollegor ser, poängteras det.

Matti Tapaninen, som också är medlem i IUCN:s Health Task Force, säger också i inlägget följande:

”Det här ger helt nya arbetsområden för oss som arbetar professionalt med naturvägledning. Vi har ens kyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen. Vi måste arbeta aktivt med förskola, hälsovård, äldreomsorg. Här finns oändliga möjligheter för naturvägledare. Vi kan bli en viktig del av hälsovården.”

/Helena Maria

 

Referenser och länkar:

Läs gärna inlägget ”Naturen hänger samman och vi behöver återkoppla till den”, se här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Psykiatri är ett av Frölunda Kulturhus teman i höst.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

Innan jag träder in i konsthallen har jag suttit en bit längre bort i foajén, i riktning mot Folktandvården, och sett en fantastisk film av Annica Engström, där Gunnel Bergstrand, född 1935, berättar om hur hon för drygt femtio år sedan kom som tjugoåring till Restad mentalsjukhus i Vänersborg.  Det är en otrolig upplevelse att få höra denna kvinna berätta och jag ska återkomma till hennes berättelse och återvändandet till Restad som filmen handlar om (se inlägget (det föregående) här).

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet. Ett lyhört  ängsligt lystrande efter steg, hurringar eller hårda ord. Det står i programbladet: ”Hararna inuti sover, inget annat.”

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.” se här

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson, rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

Carina Håkansson, som också leder Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, berättar vidare om en FN rapport från 2017 (se här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slår fast att psykiatrin har körts i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska eller psykiatriska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är nästintill  okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Under mitt lyssnande får jag reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, i alla fall senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma. Med andra ord bedöms jag utifrån hur jag sitter i stolen, tänker jag. Hur jag svarar, om jag svarar. Om jag kan svara.

Jag läser också ett A4 om International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

Den 4 oktober höll Nätverket Sociala frågan, som bildades 2017, ett möte i Stockholm läser jag på  extendedroom.org./sv/natverket-sociala-fragan , ett möte som bland annat bjöd in till att diskutera och drömma om ett ”socialt pride”  – en process som ska bli spännande att följa . Och som jag ser det,  går hand i hand med exempelvis det arbete som  Elisabeth Puntzi , ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier”  bedriver och som hon tillsammans med de övriga författarna gav uttryck för i den ”inbjudan och efterlysning av artiklar” som gick ut inför konferensen i juni i år. (se föregående inlägg)

/Helena Maria

 

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården som patient, kom till Högsbo sjukhus. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrand tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i  mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick, hur hon bemöttes och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta sedan påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av livet.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv.  De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos.  Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med under livets gång. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskornas och läkarnas har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

 

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad, tio mil, på sin vespa. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves och fick ta sig hem de tio milen bäst han ville. Jag citerar:

Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder)  (sid. 21 i boken  ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

 

 

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

*

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv).  Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör för konferensen var  historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden.  De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

 

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

 

/Helena Maria