Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid som ter sig –  Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

  • Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet  tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

  • Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oehört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.
  • Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer, och iväg för att få elchocker eller sprutor, medan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.
  • Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna, jag blev intresserad av platsens historia, om Hökälla och säteriet som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet; hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden; det är som om Peter är rädd för att tala om Lillhagen; rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorrerna med  dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora ssovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att Lillhagen så gott som är rivet, att det inte finns mer, men det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där.

  • Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.
  • Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psyk-kraschade och blev depressiva. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.
  • Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde.  Ett öde som inte tycktes annorlundare än andras. Jag minns att mina föräldrar också gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna.  Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa  var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop.  Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade; golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna.

Till slut  psykkraschade jag själv,  och blev depressiv.

För första gången i mitt liv fick jag åkla till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

När jag blev av med sömnkuren fick jag gå upp,och få smörgåsar och mat på natten. Personalen bredde smörgåsarna åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar.  Men trots detta

så ”psyk-krashade”  jag och blev depressiv.  För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

När jag blev av med sömnkuren fick jag gå upp och få smörgåsar och mat på natten. Personalen bredde smörgåsarna åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juivce. Jag gick uppå tilld e här måltiderna sopm i davala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat  kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna.  Och det har hjälptb mig att vandra runt i omgivniongarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

(Besök gärna mina två bloggar på Lejontrappan.blogg)

 

Samma förmiddag som…om skrivandets betydelse

20180412_185134

”I got scars that can´t be seen/ I got drama, can´t be stolen./Everybody knows me now” (citat från David Bowies Lazarus, se länk nedan. Bild: Helena Lindbom

Samma förmiddag som jag såg affischerna om bokmässan i Angered hörde jag av kamrater att nazister hade visat sig i stadsdelen.  Det gjorde att den alternativa bokmässan i september och dess budskap antog en särskild betydelse för mig.

Det hänger också ihop med varför jag skriver, till exempel bloggar som nu: Det handlar om att försöka förstå mig själv, och världen runtomkring mig. Hitta stråken av mening, hitta bortom alla de år av tung medicinering och tystnad. Lära känna mig själv.

 

För ett antal år sedan sa jag till min dåvarande psykiatriker att det kändes konstigt att lära känna sig själv när man var över 50. Då svarade hon att det fanns människor som aldrig lärde känna sig själva, som sociopater exempelvis. Sedan dess försöker jag att inte tänka på alla år i dvala, av in och ut på psykiatriska kliniker, utan bara känna den rena glädjen av att finnas till, att vara en ”återvändare” i någon mening. Ett återvändande från de ändlösa korridorrer jag har vistats i, och som också i åratal fanns i mina drömmar.

Jag tror att man kan skriva sig fri i någon mening. Att genom att skriva så bearbetar jag, lever jag, ägnar mig åt at viljan att kommunicera fullt ut. Skriva är att söka dialog, även om skrivandet kanske börjar med imaginära samtal mellan karaktärer

i mitt huvud.

När jag tittar upp från mitt skrivande är det lättare att betrakta mig själv, och min vrå, samhället i stort. Jag har vunnit det som kallas distans, nått någon slags överblick. Det är där jag kan stå stark, i något slags grundande i mig själv. Den enda plats där jag kan uppleva just det.

Därför uppmanar jag alla att skriva, om så bara en handlingslista: Bröd, mjölk, vad det nu kan vara.

En post it lapp med tandläkarbesöket. En kylskåpsmagnet som håller fast tiden då jag ska vara hos hårfrisörskan.

Också dagbok är att rekommendera.

Att du skriver dagbok även om det blir långt mellan gångerna och bara står saker som att ”det regnade i dag” eller ”såg någon stå lutad mot en husvägg och grät”. För att det inte finns något annat, för att huvudet är tungt, töcknigt och trött. Du har dimsyn och blivit av med plånboken ett antal gånger bara det senaste halvåret, för medicinen ger dig även tunnelseende. På banken får bankkassörskan ringa hem till din mamma för du har glömt varför du är där.

Min mor var den enda i familjen som, tror jag, v å g a d e besöka mig – en avdelning på mentalsjukhus är mer skrämmande för de flesta än en thriller – och det har föranlett mig att säga mer än en gång, att om jag så skulle hamna i helvetet så skulle min mor komma springande även dit.

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Besök gärna mina bloggar på Lejontrappan.blogg

Författaren Kim Leines skrivtips (youtubeinslag)

Zadie Smith on Shame, Rage and Writing, Louisiana channel , publicerad 17 april 2018.

David Bowie: Lazarus, publ. youtube 7 januari, 2016.

Roxette Live – Spending My Time (youtubeinslag)

Ny norsk studie om återhämtning

En ny norsk studie som följde 30 unga schizofrenipatienter i tio år visade att över hälften blev återhämtade. En viktig faktor till att så många återhämtade sig är enligt forskaren Torgalsbøen att patienterna fått behandling tidigt. Torgalsbøen menar även att de patienter som hade större motståndskraft mot stress och negativa händelser och större förmåga att se framåt i högre grad återhämtade sig helt.

Alla patienter fick flera olika typer av behandlingar vilket är i linje med de norska riktlinjerna för behandling av psykos. En viktig del i behandlingen var att patienten fick lära sig om diagnosen och vad de själv och anhöriga kunde göra för att hantera de psykiska problemen. Patienterna deltog också i gruppsamtal och en del fick kognitiv terapi där de arbetade med att förändra upplevelser och tankar runt psykosen. De flesta åt medicin och många fick hjälp med att komma ut i arbetslivet.

/Anna-Karin

Författaren Edouard Louis om ”berättelsen”, det som aldrig kan berättas i dess fulla komplexitet.

20170809_171229

Bild: Helena Lindbom

 

I en artikel den i 2017-10-14 i Svenska Dagbladet stöter jag på frågan ”Vem äger ens berättelse? Det är författaren Ed Louis som ställer den.

Så här skriver han:

”Att berätta själv kan se ut som ett sätt att själv ta kontroll över den, men det innebär också att lämna den ifrån sig; få den förvanskad. Minnet, sanningen och integriteten får sig oundvikligen en törn när en – berättelse aldrig – som aldrig kan berättas i dess fulla komplexitet – når en mottagare med ett annat perspektiv, en annan blick och ett annat  sätt att tänka. Svårigheten om att behålla sanningen om, och makten över, sin egen berättelse.”

 

Förra hösten fick jag anledning att fundera vilken slags berättelse Michel Foucault hade skrivit om han hade fått leva ett längre liv. Han dog alldeles för tidigt i aids, 1984 om jag inte minns fel.

Vad för slags berättelse hade han berättat för oss? Hade det rent av varit möjligt för honom att kunna ge en skildring inifrån det överklassliv som han levde?  Var inte hans engagemang och frågor ett tillräckligt vittnesbörd, de volymer som han skrivit, kanhända någon undrar?

Kanske har Edouard Louis skrivit den slags självbiografi som  Michel Foucault aldrig hann skriva, men från Hallencourt, inte från den plats i Frankrike där Michel Foucault själv var född. Kanske var det hela tiden dit han siktade, men hans uppfostran kom i vägen.

Jag har även läst Edouard Louis` andra bok, ”Våldets historia”, en kortroman.  I den romanen möter jag en huvudperson tydligare i konturerna, han är i början på sin framgång, har såvitt jag förstår, det självförtroende som behövs för det livet.

När han går över torget i sin vistelseort Paris uppstår en gnista mellan honom, och en parisare som länge tillhört de andrefierade.  De går hem till Ed Louis`  lägenhet och de görkanske det förväntade. Men något går snett under timmarnas passion. Därifrån börjar det som är den bärande grundtanken i bokens kontext:  Ska man sätta dit någon som kanske rentav är dömd på förhand?

Det är kanske den frågan de här två killarna skulle ha inlett sin natt med (lätt att önska så här i efterhand; inte en passion när det ligger så mycket inombords som de båda som skulle behöva koka ner och prata om: en dialog som kanske i slutänden skulle utvisa att Reka var den mer priviligierade av dem.

Istället utmynnar natten i en mardröm där Reka till och m,ed försöker stjäla Eds mobil, dator och filerna till nästa bok. I sitt chockade tillstånd berättar Ed det här för sin syster som omedelbart beordrar Ed att gå till polisen och anmäla Reka . Det som såg lovande ut från början utmynnar i  ett skräckscenario.

Det Edouard Louis märker, enligt min tolkning, i och med att han börjat berätta för systern är att hans egen berättelse/erfarenhet, upplevelsen av den, glider honom ur händerna. Förtvivlat inser han att det inte går att göra det som hänt reasonabelt för systern, istället kommer ordern att han ska bege sig till polisen. Hon erbjuder sig att följa med. Hon har fått en mening, att låta rättvisan enligt den juridiska spelplanen segra.

Men Ed med sin bildning och kunskap inser att det inte bara är att dra iväg. och låta rättvisans kvarnar mala. Han vill få tid at,t i lugn och ro, få tänka igenom det som skett, samtidigt som han är rädd att Reka ska komma tillbaka, och att situationen då ska bli etter värre.

Som  muslim har Reka varit andrefierad, jag kan inte avgöra hur det är i samtidens Frankrike, och jag är väldigt nyfiken på att se hur det går när Ed Louis tar tag i de här frågorna i nästa bok  (om han nu gör det/kanske rentav tillsammans med Reka.) När jag läste socialantropologi i Lund på 1980-talet började tiden gå i kvav för de socialantropologer som fortfarande trodde att fältarbete var en västerländsk enmansshow.  Det efterlystes dialog, och ”native inflytande”. Men jag tror att motståndet mot socialantropologi överhuvudtaget i länder som haft kolonialism är stort eftersom disciplinen började med att växa fram i Frankrike just som militär strategi.

Ed Loius har med sin bok öppnat upp för reflektion.

(Hans berättelse beskrivs varken som ren fiktion, eller något som har med något självupplevt att göra. )

 

 

 

Länkar och tips:

Besök gärna mina bloggar på Lejontrappan.blogg

Agneta Pleijel: (2011) Lord Nevermore, Stockholm, Norstedts.

Svenske soldaten Oskar : Vi blir kallade barnamördare

https://www.svd.se/jalkt-på-sanningen-om- en -brutal-våldtäkt.

Harvey Goldberg Lecture:

” I really believe you can tap into the deepest emotions by way of knowledge” – ett citat av Édouard Louis

Ett utdrag från intervjun med Ed Louis: ” Varseblivningen av skönhet en och autenciteten hos arbetarklassen har skapat en enorm distans mellan dem och urbanite,r och andra slags beteckningar. Det kan tolkas som ett sätt, enligt Edouard Louis, att säga till människor, Stay where you are. You´re starving, but you´re so authentic. Bild: Helena Lindbom

 

 

20180307_183709

Bild: Helena Lindbom

I en intervju  om ämnet The Political Novel intervjuades 2016 författaren och sociologen Edouard Louis, som gett inte minst sina egna, fransmännen, en uttömmande skildring från sin barndom i Hallencourt, i norra Frankrike. Han lämnar över sin familj i läsarnas händer och ger oss beskrivningar av dem som kan förefalla grymma och kallhjärtade, men jag kan höra ett vilt hjärta dunkande av smärta och kärlek bakom bokstävernas ordnade rader. Kanske är det därför som jag använder Edouard Louis bok som ett ”filter” mellan mig och min egen historia, när jag tar mig igenom boken.

som en tadjik

I intervjun i The Political Novel, säger Ed Louis att han vill invertera sättet ( la mode ) på vilket outsiderns berättelse av i dag berättas. Bild: H Lindbom

Detta därför Èdouard Louis berättar att han visste med precis vilken scen han skulle inleda boken med: Öppningsscenen från första dagen på mellanstadiet. Där börjar stryket, ett nästan systematiskt stryk från dag ett. Det är då två barn, som han berättar, fick tag i honom i den ensliga skolkorridoren. Det hände som inte fick hända;  två barnungar dök upp från ingenstans och började trakassera honom, mobba honom och spotta på honom. Fängelsescenen i Jean Genet´s  ”The Miracle of the Rose”, där skådespelaren spottas på och häcklas av några medfångar, var inspirationsupptakten.

Det mest gripande md boken, som jag upplevde det är när hans pappa kör honom till det efterlängtade gymnasiet, där han kommit in på teaterlinjen.  Det var tanken på att komma ifrån,och skaffa sig utbildning och nya vyer och förhoppningsvis komma i kontakt med människor med samma läggning som honom som höll honom uppe: Samhället Hallencourt visade upp en kärv och krass yta, minsta vekhet eller antydan av ett kroppsspråk eller rörelse mönster som var ”out of line”, som inte skulle passa in på det ”välregisserade” fabriksgolvet med sina tidsstudiemän och ”erkända” maskare. Fikaraster där alla skulle hålla sig till samma samtalsämnen,  och absolut inte sitta böjd över en bok, eller ett korsord i något hörn. På sin höjd sticka, eller röka.

Eller arbetet på fälten, gårdarna, i ladugårdar och stallar, där det aldrig får anas att det kanske finns en glädje i att lyfta halmbalar, mocka, se till så att fodersäckarna står i prydliga rader. Istället väller stadens brus, larm och nyheter in över landsbygden som en ovälkommen fors varje dag. I och med industrialiseringen, föreställer jag mig, är landsbygden lika indragen i samhällets konflikter som vilken storstadspub eller vilket kontors- eller industrigolv som helst.

Det finns en press på att falla in i ett maskulint mönster, eller feminint, som inte får omprövas, och framför allt inte ifrågasättas. I alla fall inte av vanligt folk utan plattformar. Något som för tankarna till Elena Ferrantes böcker, där både samhället som huvudpersonerna kommer från, och som livet för dem till, är satt under sträng debatt och analys från olika vinklar i form av Lilas och Elsas och viss mån Ninos, Rinos och de andras perspektiv.

Trots att Eduoard Louis lämnar ut sina föräldrar, syskon och de som bor i Hallencourt,  visar svagheter och minst av allt är insmickrande så anar man hur mycket han ändå älskar dem – kanske är det därför att han längtar ut; att han måste bort för att kunna komma hem med något annat: Andra inflöden som kan berika inte bara honom utan hela det existerande samhället där han växt upp.

Betecknande är den scenen där fadern erbjuder sig att gå upp tidigt och köra honom till den nya skolan. Vid det här laget är huvudpersonen  tagen, sliten av att ha väntat på antagningsbeskedet.  Fadern kör honom, och som ett token på hans kärlek till sonen ger han honom en symbolisk summa pengar så att han kan köpa mat de första dagarna. Med den försynta, men ovanliga gesten visar han in ett stycke att han står bakom honom, och att det är obetydligt om han är homosexuell eller inte.

Av mamman får han en jacka som visar sig inte alls passa in i modets strömningar dit han kommer. Redan innan han kliver in på skolgården har han förpassat den till en papperskorg.  Hellre fryser han än går runt i en jacka som för honom bara känns konstig och obekväm.

/Helena Maria

 

 

”Demokrati ett sätt att leva”

”Demokrati är ett sätt att leva, beroende av mötesplatser utanför våra egna myszoner, bortom nätets samförståndssfärer och föreningslivets siloer för likasinnade.”

Det här citatet kommer från ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet i dag (2018-0613), under vinjetten ”Aktuella frågor”.

Inlägget är skrivet av Zakia Elvang och Johan Galster, företrädare för samarbetsorganisationen ”We Do Democracy”.

De menar att det blir inte demokrati bara för att man har rösträtt och betalar skatt. De lyfter fram betydelsen av just mötesplatser och demokratifestivaler.

De skriver att idèn med det här med demokratifestivaler uppstod då Olof Palme höll ett politiskt sommartal i Almedalen i Visby för 50 år sedan.

I morgon börjar det ”Danske Folkemötet” på Bornholm, berättar de vidare, och pekar på att det har växt från 6000 deltagare till drygt 100 00 på sju år. Det är fantastiskt!

Det visar hur viktigt en politikers  tal kan vara!  Tal är viktiga. Många minns Martin Luther Kings tal, hans röst finns kvar inom många än i dag. Och så är det med vissa tal, de bär långt ut över världen fast personerna som höll dem sedan länge är döda. Gandhi blev mördad, Martin Luther King blev mördad, Jean Jaurès blev skjuten av en nationalist 1914. Vem som sköt Olof Palme är fortfarande ouppklarat. 

Det är valår i år, och för många av oss är det viktigt att rösta (valdeltagandet är högt i Sverige). En av dem som fortsätter att arbeta för demokrati, efter det att han och hans familj lämnat Vita huset, är förre presidenten Barack Obama. Men redan dessförinnan underströk han  betydelsen av att rösta.  I ett inslag på på youtube ”You want to give me a good send off uppmanade han människor att gå och rösta även efter det att han och hans familj ”fortsatte mot solnedgången”: Democracy is on the ballot, tolerance is on the ballot”, sa han bland annat i sitt tal. Vi vet hur det gick i det valet.

 

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Lester Holt: CBS News , ”The Reality of Hope”,(youtube inslag): President Obama remembers ”Biggest disappointment” as President. (2017-01-14)

Läs gärna Barack Obamas bok: Min far hade en dröm -memoarer ( 2017, Albert Bonniers förlag) (utkom första gången på engelska 2005).

President Obama honors Raoul Wallenberg, youtubeinslag.

Läs gärna professorn i idè- och lärdomshistoria, Michael Azars essai om vad som kan bli en nutida Dreyfus-affär i GP. (2018-06-11): Uppropet som kan bli Macrons Dreyfusaffär.

Harvey Goldberg (2003), The life of Jean Jaures, University of Wisconsin Press

Geoffrey Kurtz: (2014), Jean Jaures – The Inner Life of Social Democracy, Pennsylvania State University.