En hyllning till John Nash

Som en slags hyllning till matematikern John Nash och hans fru Alicia som båda dog i en bilolycka för några veckor sedan, så var vi några stycken som samlades för att titta på A beautiful mind som handlar om John Nashs liv och hans kamp mot paranoida vanföreställningar och hallucinationer.

Första gången jag såg A beautiful mind var när den kom på bio år 2001. Det var sju år innan jag själv gick in i en psykos för första gången. Jag har alltid varit intresserad av det mänskliga psyket och tyckte då att det var en väldigt intressant och gripande film. När jag såg den för andra gången efter mitt första psykotiska sammanbrott så upplevde jag den dock på ett helt nytt sätt. Jag kände igen så mycket av John Nashs föreställningsvärld från min egen paranoida idévärld och kunde den gången på ett helt annat sätt förstå och leva mig in i hans besatthet av koder och mönster och kunde verkligen känna hans skräck och rädsla över att vara förföljd och hans frustration och panik när ingen förstod honom. När jag nu såg den för tredje gången efter ytterligare ett par egna sammanbrott och en smula mer livserfarenhet så lade jag märke till lite andra saker och vissa saker som jag sett tidigare tänkte jag nu på, på ett nytt sätt. Jag tänkte exempelvis på pressen och konkurrensen inom den akademiska världen som fick John att känna sig mindervärdig och att den stressen förmodligen bidrog till hans sammanbrott. Jag tänkte på hur svårt John hade för att få vänner och att ensamheten gjorde det naturligt att hans hallucinationer tog sig uttryck som en rumskompis och en liten flicka. Jag tänkte på skammen över hur han hade betett sig när han varit psykotisk, som fick honom att isolera sig allt mer hemma. Jag tänkte på att han valde att sluta med mediciner eftersom han tyckte att biverkningarna begränsade honom i hans liv allt för mycket och att han istället valde att försöka hitta andra sätt att handskas med hullucinationerna och att komma ur de paranoida tankarna. Framförallt tänkte jag mycket på relationen mellan John och Alicia. Att John verkar känna sig som en belastning för att han mår som han gör och blir frustrerad över att inte klara av vanliga vardagssaker. Alicias ständiga oro och omtanke som är så stark att den ibland övergår i en slags kontrollbeteenden. Hennes känsla av vanmakt och sorgen över hur saker blev. Den starka kärleken som gör att hon trots svårigheterna ändå stannar kvar och väljer att fortsätta kämpa och stötta John i hans kamp för att återhämta sig och komma tillbaka till universitetsvärlden där han tidigare verkat. Jag tycker att det är en väldigt fin film som jag verkligen kan rekommendera alla att se en gång till även om man sett den tidigare.

Som en parentes vill jag även tipsa om Robert Whitakers reflektion kring A beautiful mind där han noterar att man lagt in en scen i slutet av filmen där Russel Crow/John Nash nämner att han äter en ny typ av medicin trots att John Nash i verkligheten slutade helt med medicin på 1970-talet.

/Anna-Karin

Den subjektiva effekten av psykofarmaka och längtan att bli sig själv

Jag vill knyta an till Anna Karins tips och inlägg om serien Mina två liv, särskilt uppdateringen från den 11 juni om det biologiska synsättet som till stor del genomsyrar programmen. Men det finns också hopp.

I avsnitt två av Mina två liv (kan ses fram till den 9 juli) intervjuas bland annat konstnären och universitetsläraren Fia Backström som vände det biologiska synsättet inom psykiatrin ryggen och hittade andra sätt än psykofarmaka, sätt som hjälpte henne. Hon berättade i programmet att det var väldigt svårt för henne att acceptera en livstidsdom i att äta medicin resten av livet. Hon ville inte ha en massa gifter eller saker i kroppen och ser på medicineringen som ett slags kontrollsystem, och det systemet gör en massa med perceptionen, det kognitiva systemet, känslolivet, ja, med allt som är mig, framhöll hon. Och hon kunde också berätta att hon lyckats fasa ut medicinen och även fått hjälp med att sluta med litium.

Erfarenheter som de som Backström nämner, till exempelvis påverkan på det kognitiva, tas upp i en nätstudie av Moritz med flera. De undersöker hur antipsykotisk medicin utövar sin effekt på dem som tar dem. Forskaren Dr. Simon McCarthy-Jones, verksam bland annat vid psykologiska institutionen, Durham University, UK., bloggar om studien i sin ena blogg. Studien som är en nätstudie omfattade 95 personer som alla hade erfarenhet av att ha medicinerat med antipsykotisk psykofarmaka. Deltagarna fick besvara ett frågeformulär innehållande 49 frågor angående de subjektiva effekterna av att ta antipsykotisk psykofarmaka. McCarthy- Jones framhåller att deltagarna huvudsakligen tycks ha blivit rekryterade från modererade tyska diskussionsforum för personer med psykoser och andra psykiatriska diagnoser.

Under fem olika punkter redovisar Mc Carthy-Jones studiens resultat. Bland de fem punkterna nämns t. ex. att patienterna med bestämdhet och ganska konsekvent tillerkände medicinerna en dämpande effekt på känslorna, att de kognitiva förmågorna blir till ett töcken samt minskad glädje. Patienterna rapporterade också att de blev mer osäkra (doubtful – ett ord som också har konnoteringar av tvivel och villrådighet).

De huvudsakliga subjektiva upplevelserna av deltagarna i studien var just osäkerhet, avtrubbning, (numbing), och att dra sig undan från gemenskap, (withdrawal).  Att de negativa effekterna var de som till största delen blev de rådande.

McCarthy- Jones återger också några av de begränsningar som författarna själva ger uttryck för att studien har. Den första begränsningen enligt dem är att självrapporterade bedömningar gjorda av psykospatienter bör ses som problematiska därför att dessa patienter konsekvent har visat sig sakna metakognitiv medvetenhet. Mot detta invänder McCarthy-Jones att det tycks framkasta att människor diagnosticerade med psykos inte kan ses som tillförlitliga, utan istället bli ifrågasatta, när det gäller att riktigt återge sina erfarenheter av antipsykotisk medicinering, vilket i bästa fall är ett diskutabelt påstående enligt McCarthy-Jones. Han vänder resonemanget och frågar sig: Om en person sa att antipsykotisk medicin var bra för dem, skulle då någon ifrågasätta om de hade rätt på basis av att det som de skulle säga sades på grund av att personerna saknade ”metakognitiv medvetenhet”?

Moritz med flera noterar också en annan viktig begränsning enligt McCarthy-Jones, nämligen att urvalet bestående av Internetanvändare förmodligen är olikt ett kliniskt urval eftersom det förra består av en subgrupp av subjekt som är ovilliga att undergå behandling och därmed mindre följsamma med det psykiatriska hälso- och sjukvårdssystemet.

Simon McCarthy-Jones slutsats eller summeringen av studien lyder så här: Det är tydligt att vi behöver nya sätt att hjälpa människor på. Och vi behöver dem i går.

Jag ska inte redogöra för mer av blogginlägget utan hänvisar till den referens som McCarthy-Jones ger.

/Helle

Referens: Moritz, S.,Andreou, C., Kilngberg, S., Thoring, T., Peters, M.J.V. (2013). Assessment of subjective cognitive and emotional effects of antipsychotic drugs. Effect by defect? Neuropharmacology, 179-186.

Se och läs gärna också:

Mina två liv

Jag vill rekommendera dokumentärserien Mina två liv som går på SVT just nu. Ann Heberlein möter olika människor som har diagnosen bipolär sjukdom. Det första avsnittet av tre sändes i tisdags och kan ses på SVTplay fram till den 9 juli.

Uppdatering den 11 juni

Efter att ha sett alla tre avsnitt av serien vill jag tillägga att jag tycker att både Ann Heberlein och de personer hon intervjuar beskriver på ett gripande sätt hur det kan kännas att må väldigt dåligt; att vara väldigt deprimerad, uppvarvad eller tappa greppet om verkligheten. Däremot gillar jag inte riktigt den väldigt biologiska syn på psykisk ohälsa som jag tycker att serien förmedlar. Det hade varit intressant att höra lite mer om personernas livbakgrunder och vilka livsomständigheter som de tror har utlöst deras inre kaos. Hannes Qvarfordt beskriver detta på ett bra sätt på RSMHs blogg.

/Anna-Karin

Vill du berätta din historia?

Har du erfarenhet av psykos och vill dela med dig av din berättelse? Vi skulle gärna vilja få in erfarenhetsberättelser som vi kan lägga ut här på Talbart. Skriv ner din historia och mejla den till oss på talbart.psykosforum@gmail.com . Du får självklart vara anonym om du vill.

ISPS-konferens i New York

frihetsgudinnan 3Just nu pågår ISPS* internationella konferens som i år hålls i New York. Titeln på konferensen är: From DNA to Neighborhood: Relationship and Experience in Psychosis – An International Dialogue. Två av Talbarts medlemmar är på plats och har hållit föredrag om hur mänskliga rättigheter kan användas som ett verktyg för att öka patienters delaktighet inom psykiatrin.

* ISPS = The international society for psychological and social approaches to psychosis

 

Mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer”

Mentaliseringsbegreppet sätter fokus på oss som mentala varelser, på våra inre liv. I den här artikeln vill jag försöka belysa begreppet i någon ringa mån; mitt avstamp är en skildring i den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin.

Mentalisering är ett begrepp som blivit allt viktigare inom psykologin under de senaste 20 åren. Den som skriver det är Per Wallroth, bl. a fil dr, psykolog, psykoterapeut och handledare i psykodynamisk psykoterapi. Han är den ledande företrädaren för mentalisering och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) i Sverige. Mentaliseringsbaserad terapi riktade sig först till borderline patienter, men har i dag vidare spridning och används även i psykoterapeutiskt arbete med patienter med andra diagnoser/ besvär.

Populärvetenskaplig bok

Med Mentaliseringsboken, som kom ut på Karneval Förlag 2010, vänder sig Per Wallroth till en bred allmänhet, och han ger många vardagsexempel på vad mentalisering kan handla om samt olika övningar i desamma. Mentaliseringsbegreppet berör oss alla, och jag skulle vilja påstå att det handlar om nödvändig livskunskap att kunna mentalisera. Mentalisering sker hela tiden, både på ett medvetet och icke-medvetet plan. Mentaliseringsförmågan är inget som kan tas för givet, den kan slås ut. En anledning till det kan till exempel vara stress. När detta händer kan man enligt Wallroth halka tillbaka i något av de mer förmentaliserande förhållningssätten, som han också beskriver i boken.

Mentaliseringsbegreppet definierar Wallroth bland annat som att försöka förstå sig själv och andra utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar. Han skriver:

Om du inte kliver ut ur dig själv är du fången i dina egna tankar och känslor. Då framstår de som självklara, som det enda möjliga sättet att uppfatta verkligheten, och inte som ett perspektiv bland många möjliga. Då får du svårt att ta hand om dina känslor och svårt att fungera väl tillsammans med andra (sid.15).

Men, förtydligar Wallroth, när du kliver ut ur dig själv måste du samtidigt behålla kontakten med ditt inre. Både när vi mentaliserar över andra eller över oss själv måste vi ta det här klivet ut ur oss själva. När man gör det sistnämnda så ställer man sig lite vid sidan om, som Wallroth skriver, och tittar på sina egna tankar och känslor. Tilläggas bör att mentaliseringsbegreppet ofta nämns i samband med begreppen theory of mind och intersubjektivitet.

Holding mind in mind

Mentaliseringsteorins viktigaste namn, enligt Wallroth, är psykoanalytikern Peter Fonagy, och han brukar definiera mentalisering som holding in mind in mind, det vill säga ha medvetandet i medvetandet eller kanske att ha tankarna och känslorna i åtanke, fortsätter Wallroth.

För en tid sedan läste jag Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin, utbildningsminister och språkrör för Miljöpartiet de gröna. Det är en roman skriven i jagform, som i förordet beskrivs som en biografisk roman, vilket enligt Fridolin innebär att han tagit sig en hel del friheter. Till exempel påpekas att alla personligheter i boken är romankaraktärer. Jag hade bara kommit några sidor in i boken när en mobbningsscen och dess efterspel tog sin början. Jag läste med stigande intresse: handlade inte detta om mentalisering?

För sin inre syn

I den här scenen är huvudpersonen Gustav nio år (Gustav som också är morfadern i boken som allt handlar om – författaren och ministern Gustav Fridolin brukade gå under namnet Fridolin junior i hembygden) och han är på väg hem från skolan när plötsligt mobbarna ställer sig runt honom. De är alla välbekanta för honom. Lars har redan tagit hans mössa. Stig står bakom Lars och han frågar varför han har så bråttom.

– Jag har inte bråttom, svarade Gustav så tyst han kunde, vände sig om och såg ner i backen (sid. 21)
– Men varför springer du då? Stig tog några steg fram (ibid.)

Då tar Gustav hjälp av sitt inre. I sina tankar bläddrar han fram en av sin lärarinnas planscher som han fått syn på efter en lektion. Det är Grindslanten av August Malmström. När han såg den första gången förundrades han över att se hur man med färg kan frysa verkligheten, till och med bättre än på fotografierna i tidningarna, som överläraren brukade ha med sig.

Det är som om gastkramningen släpper när Gustav tänker på tavlan; bubblor av tankar stiger upp, något har frigjorts. Kanske handlar det om rymd, kanske om en särskild slags uppmärksamhet. Oavsett vad man väljer att kalla det så innebär det att mentaliseringen tar sin början. När han nu återkallar planschen för sitt inre öga, tänkte han att han stod där, mitt i tavlan, fast innan slagsmålet, och utan att han hade någon slant som kunde stjälas.

De hade modernare kläder på sig än på tavlan. Alla hade skor på fötterna och löven hade börjat falla från träden, men annars var det ett och samma som i Grindslanten (sid.21-22).

Lars bollade en sten i handen. Han var som en av flåbusarna på målningen, den som kastade sig över pojken med slanten. Stig var som pojken i de fina kläderna som böjer sig ner och tar slanten när den tappats (sid.22).

– Gustav, sa Stig hånfullt, det är väl inte så att du är rädd för oss? (ibid)

Pratet med det underliggande hotet från mobbarna fortsätter och Gustav inser att han nu får betala för att han varit så duktig på räkningsuppgiften, och han bannar sig själv för att han klarade den på första försöket.

Nu ser han Valdemar med den putande magen under den fintvättade skjortan. Blicken registrerar också Stigs grova armar och Lars taniga ben och förväntansfulla leende. Sedan tänker han på vad hans bror Otto skulle ha gjort i den situationen. Och då sker det:

Han vände sig om och började gå. Inte särskilt snabbt, men bestämt som bara en som nyss fyllt nio kan (sid.23).
Bakom sig lämnade han Stig gapande. När han hämtat sig ropade han:

– Hjonadrulle. Fattigpåg (ibid).

Gustav gick alldeles lugnt. Han visste att när de ropade hade de inget att komma med. Han visste att de tyckte att han var fattig. Men han hade världens bästa mor, världens starkaste bröder och till kvällen skulle han få annat än Rabbe mos till middag. Han hade struntat i att vara rädd (sid.24).

Mobbarna var slagna med häpnad. När Stig slutligen fann sig skrek han det värsta skällsord han visste.

När ord blir hårdare än stenar

Valdemar var den enda av pojkarna som inte som inte skärrades av att Gustav vägrat bli rädd.

Medan Lars och Stig skrek som i förvåning, hade han bara fortsatt att le. Så ropade han, fullt hörbart, utan att han höjde rösten särskilt:
– Fosterglött.
Gustav stannade till. Vad sa han?
– Fösterglött (ibid).

Ibland kan ord vara hårdare än stenar (ibid). Nu sprang Gustav som aldrig förr. Han ville se sin mor. Och det fick han. Hon stod i köket och rörde i en gryta. Han gick och ställde sig intill henne, böjde sig ner över grytan. De skulle få kanin.

Allt var som vanligt, nästan som vanligt. När modern som brukligt frågade honom hur han haft det i skolan och han svarade ville han undertrycka det hemska ordet, men till slut kunde han inte hålla igen och ordet fosterglött letad sig upp ur strupen och kom över hans läppar.
Hans mor fick be honom upprepa ordet för det lät mer som en harkling än tal.

– Fosterglött. De äldre barnen kallade mig så. Varför gjorde de det (sid.26)? Det var något i ansiktet. En ryckning i läppen, en rynka i pannan, ett öga som blev lite smalare. Modern reagerade inte riktigt som Gustav förväntat sig.
– Det var det dummaste. Vem säger något sådant? (ibid)

Gustav försöker förklara, men det vill säg inte riktigt. Modern beter sig reserverat, avfärdande, nästan känslokallt. Hon öppnar inte för ett samtal kring det som hänt, vill inte ”redovisa” sina känslor: hon intar en slags icke-mentaliserande hållning. Den efterlängtade middagen blev inte riktigt som han tänkt sig, den där verkliga lyckokänslan uteblev, och Gustav avslutade måltiden i förtid och slank ut i köket till sin mor, men inte ens samvaron med modern blev som den brukade. Det undslipper honom vem som sa det där om fosterbarn, och då ser han det igen.

Mor såg ut att frysa till mitt i en tanke (sid.30).
– Valdemar, sa hon, och drog på namnet. Gustav ska inte lyssna på honom (ibid).

Gustav säger att han inte bryr sig, men allt vildare tvivel ansätter honom.

Avslöjandets ögonblick

Den natten kunde Gustav inte somna. Ensam med sina tankar i natten kände han så någon skugga månskenet framför hans ögonlock. Det var hans mor.

Det är något jag måste berätta, säger hon. Kom med. Under tystnad tar de sig ut ur huset, modern med en plåtspann i ena handen så att en eventuell betraktare bara ser en mor och en son på väg att besöka dasset utan att ana att här ska något av största vikt avslöjas.
Hans mor stannade till vid brynet till dasset, såg på Gustav och sedan upp mot stjärnhimlen… (sid. 31).
– Hur är det fatt? frågade Gustav henne till slut eftersom modern inte släppte stjärnorna med blicken (ibid).

Det är då han får höra, undan för undan, att han hade en äldre bror Nils, som hade fått en son, Nils Gustav, som hamnade i fosterhem eftersom hans biologiska mor försvann ur bilden.
– Men vi tog sonen ur fosterhemmet för att Nils skulle få emigrationsbevis (ibid).
Hans mor tystnade. När hon åter började tala såg hon honom rakt in i ögonen och sa:
– Gustav, det var du (sid.35).

Modern väljer att vara rak. Hon har fångat upp Gustavs oro, och avslöjar mitt i natten hur det verkligen förhåller sig: Att hon inte är hans biologiska mor. Hon har förstått att det inte kan vänta. Och Gustav är stor nog att få höra.
Det här ett utmärkt exempel på mentalisering. Farmodern har reflekterat över Gustavs känslotillstånd, kan leva sig in i att han lider. Och hon vidtar åtgärder; gör det varje inkännande och inlevelsefull och varm person måste göra.

Mentalisering förmodligen är det mest kärleksfulla vi kan göra skriver Tor Wennerberg, leg. psykolog, författare och föreläsare, i sin bok Själv och tillsammans- Om anknytning och identitet i relationer (2013) och citerar därmed psykoterapeuten och mentaliseringsforskaren Jon Allen, (2006), och han fortsätter att citera:

[ I] sin högst utvecklade form möjliggör mentalisering intimitet, en kärleksfull känsla av att vara förbunden med en annan människas verklighet…I det perspektivet är mentalisering något mer än förmåga; det är en dygd, en handling av kärlek…Detta innebär inte att vi, i vår kärleksfulla strävan att förstå, också kommer att älska allt vi ser. Det är tvärtom så att mentalisering i dess högsta form uppdagar hela vidden av vår mänsklighet och omänsklighet (sid.94).

Det icke verbala språket

Det är moderns ansiktsuttryck som avslöjar henne. Vårt första språk är det icke-verbala, det som handlar om mimik, tonläge, men även andningsrytm och spänningar till exempel. Anknytningspersonens eller betydelsefulla andras sinnesstämningar registreras av det lilla barnet. Det finns barn som är väldigt uppmärksamma på andras skiftningar, känslor, gester och stämningar, inte minst för att kunna räkna ut om de kommer att få stryk eller inte så att de kan ta till flykten om det behövs – trots att det finns ett förbud mot barnaga i Sverige sedan 1979 (förbud mot fysisk bestraffning i skolan kom redan 1958).
Om uppmärksamheten helt är riktad utåt, i ett ständigt avsökande, är det svårt att bibehålla kontakten med sig själv, (förutsatt att den finns där från början) att kunna gå inåt och söka av sitt eget inre landskap och fråga sig: vad är det jag möter? Att kunna iaktta sina egna tankar, känslor och förnimmelser. Att kunna observera och dra slutsatser av dessa.

Gustav läste sin mor skickligt och insåg att något låg dolt i det som utspelade sig i samspelet dem emellan. Med sina ord, sin handling utrustar modern honom för livet; han kan dela med sig av sin nyvunna kännedom och sitt utvidgade inre landskap med nya människor – om han vill. Nu vet han vad det här med fosterglött bottnade i och han kan se på Valdemar med nya ögon. Kanske i sitt stilla sinne känna tacksamhet för att det ord han använde för att såra och förödmjuka honom oväntat kom att ge honom en ny pusselbit. Jon Allen har också sagt, framhåller Wennerberg i Själv och tillsammans, att även om empati bara är en aspekt av mentalisering så kan den mycket väl vara den viktigaste (sid.93).

Jag kommer inte att återberätta mer ur romanen nu, utan lämnar Gustav och hans mor där ute under stjärnhimlen i skogsbrynet.

Går att återerövra förmågan

Förmågan till mentalisering är sårbar, och starkt beroende av trygghet och omsorg för att utvecklas, enligt Wennerberg i Vi och våra relationer. Förmågan till fördjupad mentalisering kan betraktas som en förutsättning för självets förverkligande, skriver han i Själv och tillsammans, eftersom det är mentaliseringsförmågan som ger individen tillgång till och möjligheter att förstå sina djupaste känslor, impulser och önskningar.
Det fantastiska, sinnrika och hoppgivande är att mentaliseringsförmåga går att stärka/öva upp. Wennerberg pekar på Bowlby (1994) som poängterade att relationen till psykoterapeuten kan ge patienten en trygg bas varifrån denne kan utforska de olika smärtsamma och olyckliga aspekterna av sitt liv, i det förflutna och i nuet. För det är med hjälp av mentaliseringsförmågan som vi skapar de meningsbärande självbiografiska berättelser som förankrar oss i världen som existentiella subjekt, poängterar Wennerberg och skriver:

Det är tillgången till våra egna känslomässiga reaktioner och förmågan att förstå och reglera dem med hjälp av vår mentaliseringsförmåga som gör det möjligt för oss att identifiera och försöka uppnå våra livsmål. Vägen mot tillfrisknande går därför via återerövrande av förmågan att mentalisera de egna känsloreaktionerna (sid.264).

/Helena Maria

Litteratur:
Fridolin, Gustav, (2014), Morfar skrev inga memoarer, Stockholm, Bokförlaget Forum och Månpocket.
Wallroth, Per, (2010) Mentaliseringsboken, Stockholm, Karneval förlag
Wennerberg, Tor, (2013) Själv och Tillsammans – om anknytning och identitet i relationer, Stockholm, Natur och Kultur.
Wennerberg, Tor, (2010), Vi är våra relationer – om anknytning, trauma och dissociation, Stockholm, Natur och Kultur.

Internet:
http://www.barnombudsmannen.se/i-media/debatt/2006/2/vald-mot-barn-kan-aldrig-accepteras/

Ekonomi viktig för psykisk hälsa

I en artikel i tidningen ETC beskrivs en intressant studie som genomförts i Blekinge där ett antal forskare studerat vad som hände när långtidsarbetslösa med svåra psykiska problem fick 500 kr extra att leva på istället för medicin. De positiva hälsoeffekterna visade sig redan efter sex månader. Bland annat minskade andelen som konsumerade slutenvård, och andelen som hade depression och ångest minskade jämfört med kontrollgruppen. Artikeln hittar ni här.

/Anna-Karin