Kategoriarkiv: Mentalisering

Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar:

Mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer”

Mentaliseringsbegreppet sätter fokus på oss som mentala varelser, på våra inre liv. I den här artikeln vill jag försöka belysa begreppet i någon ringa mån; mitt avstamp är en skildring i den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin.

Mentalisering är ett begrepp som blivit allt viktigare inom psykologin under de senaste 20 åren. Den som skriver det är Per Wallroth, bl. a fil dr, psykolog, psykoterapeut och handledare i psykodynamisk psykoterapi. Han är den ledande företrädaren för mentalisering och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) i Sverige. Mentaliseringsbaserad terapi riktade sig först till borderline patienter, men har i dag vidare spridning och används även i psykoterapeutiskt arbete med patienter med andra diagnoser/ besvär.

Populärvetenskaplig bok

Med Mentaliseringsboken, som kom ut på Karneval Förlag 2010, vänder sig Per Wallroth till en bred allmänhet, och han ger många vardagsexempel på vad mentalisering kan handla om samt olika övningar i desamma. Mentaliseringsbegreppet berör oss alla, och jag skulle vilja påstå att det handlar om nödvändig livskunskap att kunna mentalisera. Mentalisering sker hela tiden, både på ett medvetet och icke-medvetet plan. Mentaliseringsförmågan är inget som kan tas för givet, den kan slås ut. En anledning till det kan till exempel vara stress. När detta händer kan man enligt Wallroth halka tillbaka i något av de mer förmentaliserande förhållningssätten, som han också beskriver i boken.

Mentaliseringsbegreppet definierar Wallroth bland annat som att försöka förstå sig själv och andra utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar. Han skriver:

Om du inte kliver ut ur dig själv är du fången i dina egna tankar och känslor. Då framstår de som självklara, som det enda möjliga sättet att uppfatta verkligheten, och inte som ett perspektiv bland många möjliga. Då får du svårt att ta hand om dina känslor och svårt att fungera väl tillsammans med andra (sid.15).

Men, förtydligar Wallroth, när du kliver ut ur dig själv måste du samtidigt behålla kontakten med ditt inre. Både när vi mentaliserar över andra eller över oss själv måste vi ta det här klivet ut ur oss själva. När man gör det sistnämnda så ställer man sig lite vid sidan om, som Wallroth skriver, och tittar på sina egna tankar och känslor. Tilläggas bör att mentaliseringsbegreppet ofta nämns i samband med begreppen theory of mind och intersubjektivitet.

Holding mind in mind

Mentaliseringsteorins viktigaste namn, enligt Wallroth, är psykoanalytikern Peter Fonagy, och han brukar definiera mentalisering som holding in mind in mind, det vill säga ha medvetandet i medvetandet eller kanske att ha tankarna och känslorna i åtanke, fortsätter Wallroth.

För en tid sedan läste jag Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin, utbildningsminister och språkrör för Miljöpartiet de gröna. Det är en roman skriven i jagform, som i förordet beskrivs som en biografisk roman, vilket enligt Fridolin innebär att han tagit sig en hel del friheter. Till exempel påpekas att alla personligheter i boken är romankaraktärer. Jag hade bara kommit några sidor in i boken när en mobbningsscen och dess efterspel tog sin början. Jag läste med stigande intresse: handlade inte detta om mentalisering?

För sin inre syn

I den här scenen är huvudpersonen Gustav nio år (Gustav som också är morfadern i boken som allt handlar om – författaren och ministern Gustav Fridolin brukade gå under namnet Fridolin junior i hembygden) och han är på väg hem från skolan när plötsligt mobbarna ställer sig runt honom. De är alla välbekanta för honom. Lars har redan tagit hans mössa. Stig står bakom Lars och han frågar varför han har så bråttom.

– Jag har inte bråttom, svarade Gustav så tyst han kunde, vände sig om och såg ner i backen (sid. 21)
– Men varför springer du då? Stig tog några steg fram (ibid.)

Då tar Gustav hjälp av sitt inre. I sina tankar bläddrar han fram en av sin lärarinnas planscher som han fått syn på efter en lektion. Det är Grindslanten av August Malmström. När han såg den första gången förundrades han över att se hur man med färg kan frysa verkligheten, till och med bättre än på fotografierna i tidningarna, som överläraren brukade ha med sig.

Det är som om gastkramningen släpper när Gustav tänker på tavlan; bubblor av tankar stiger upp, något har frigjorts. Kanske handlar det om rymd, kanske om en särskild slags uppmärksamhet. Oavsett vad man väljer att kalla det så innebär det att mentaliseringen tar sin början. När han nu återkallar planschen för sitt inre öga, tänkte han att han stod där, mitt i tavlan, fast innan slagsmålet, och utan att han hade någon slant som kunde stjälas.

De hade modernare kläder på sig än på tavlan. Alla hade skor på fötterna och löven hade börjat falla från träden, men annars var det ett och samma som i Grindslanten (sid.21-22).

Lars bollade en sten i handen. Han var som en av flåbusarna på målningen, den som kastade sig över pojken med slanten. Stig var som pojken i de fina kläderna som böjer sig ner och tar slanten när den tappats (sid.22).

– Gustav, sa Stig hånfullt, det är väl inte så att du är rädd för oss? (ibid)

Pratet med det underliggande hotet från mobbarna fortsätter och Gustav inser att han nu får betala för att han varit så duktig på räkningsuppgiften, och han bannar sig själv för att han klarade den på första försöket.

Nu ser han Valdemar med den putande magen under den fintvättade skjortan. Blicken registrerar också Stigs grova armar och Lars taniga ben och förväntansfulla leende. Sedan tänker han på vad hans bror Otto skulle ha gjort i den situationen. Och då sker det:

Han vände sig om och började gå. Inte särskilt snabbt, men bestämt som bara en som nyss fyllt nio kan (sid.23).
Bakom sig lämnade han Stig gapande. När han hämtat sig ropade han:

– Hjonadrulle. Fattigpåg (ibid).

Gustav gick alldeles lugnt. Han visste att när de ropade hade de inget att komma med. Han visste att de tyckte att han var fattig. Men han hade världens bästa mor, världens starkaste bröder och till kvällen skulle han få annat än Rabbe mos till middag. Han hade struntat i att vara rädd (sid.24).

Mobbarna var slagna med häpnad. När Stig slutligen fann sig skrek han det värsta skällsord han visste.

När ord blir hårdare än stenar

Valdemar var den enda av pojkarna som inte som inte skärrades av att Gustav vägrat bli rädd.

Medan Lars och Stig skrek som i förvåning, hade han bara fortsatt att le. Så ropade han, fullt hörbart, utan att han höjde rösten särskilt:
– Fosterglött.
Gustav stannade till. Vad sa han?
– Fösterglött (ibid).

Ibland kan ord vara hårdare än stenar (ibid). Nu sprang Gustav som aldrig förr. Han ville se sin mor. Och det fick han. Hon stod i köket och rörde i en gryta. Han gick och ställde sig intill henne, böjde sig ner över grytan. De skulle få kanin.

Allt var som vanligt, nästan som vanligt. När modern som brukligt frågade honom hur han haft det i skolan och han svarade ville han undertrycka det hemska ordet, men till slut kunde han inte hålla igen och ordet fosterglött letad sig upp ur strupen och kom över hans läppar.
Hans mor fick be honom upprepa ordet för det lät mer som en harkling än tal.

– Fosterglött. De äldre barnen kallade mig så. Varför gjorde de det (sid.26)? Det var något i ansiktet. En ryckning i läppen, en rynka i pannan, ett öga som blev lite smalare. Modern reagerade inte riktigt som Gustav förväntat sig.
– Det var det dummaste. Vem säger något sådant? (ibid)

Gustav försöker förklara, men det vill säg inte riktigt. Modern beter sig reserverat, avfärdande, nästan känslokallt. Hon öppnar inte för ett samtal kring det som hänt, vill inte ”redovisa” sina känslor: hon intar en slags icke-mentaliserande hållning. Den efterlängtade middagen blev inte riktigt som han tänkt sig, den där verkliga lyckokänslan uteblev, och Gustav avslutade måltiden i förtid och slank ut i köket till sin mor, men inte ens samvaron med modern blev som den brukade. Det undslipper honom vem som sa det där om fosterbarn, och då ser han det igen.

Mor såg ut att frysa till mitt i en tanke (sid.30).
– Valdemar, sa hon, och drog på namnet. Gustav ska inte lyssna på honom (ibid).

Gustav säger att han inte bryr sig, men allt vildare tvivel ansätter honom.

Avslöjandets ögonblick

Den natten kunde Gustav inte somna. Ensam med sina tankar i natten kände han så någon skugga månskenet framför hans ögonlock. Det var hans mor.

Det är något jag måste berätta, säger hon. Kom med. Under tystnad tar de sig ut ur huset, modern med en plåtspann i ena handen så att en eventuell betraktare bara ser en mor och en son på väg att besöka dasset utan att ana att här ska något av största vikt avslöjas.
Hans mor stannade till vid brynet till dasset, såg på Gustav och sedan upp mot stjärnhimlen… (sid. 31).
– Hur är det fatt? frågade Gustav henne till slut eftersom modern inte släppte stjärnorna med blicken (ibid).

Det är då han får höra, undan för undan, att han hade en äldre bror Nils, som hade fått en son, Nils Gustav, som hamnade i fosterhem eftersom hans biologiska mor försvann ur bilden.
– Men vi tog sonen ur fosterhemmet för att Nils skulle få emigrationsbevis (ibid).
Hans mor tystnade. När hon åter började tala såg hon honom rakt in i ögonen och sa:
– Gustav, det var du (sid.35).

Modern väljer att vara rak. Hon har fångat upp Gustavs oro, och avslöjar mitt i natten hur det verkligen förhåller sig: Att hon inte är hans biologiska mor. Hon har förstått att det inte kan vänta. Och Gustav är stor nog att få höra.
Det här ett utmärkt exempel på mentalisering. Farmodern har reflekterat över Gustavs känslotillstånd, kan leva sig in i att han lider. Och hon vidtar åtgärder; gör det varje inkännande och inlevelsefull och varm person måste göra.

Mentalisering förmodligen är det mest kärleksfulla vi kan göra skriver Tor Wennerberg, leg. psykolog, författare och föreläsare, i sin bok Själv och tillsammans- Om anknytning och identitet i relationer (2013) och citerar därmed psykoterapeuten och mentaliseringsforskaren Jon Allen, (2006), och han fortsätter att citera:

[ I] sin högst utvecklade form möjliggör mentalisering intimitet, en kärleksfull känsla av att vara förbunden med en annan människas verklighet…I det perspektivet är mentalisering något mer än förmåga; det är en dygd, en handling av kärlek…Detta innebär inte att vi, i vår kärleksfulla strävan att förstå, också kommer att älska allt vi ser. Det är tvärtom så att mentalisering i dess högsta form uppdagar hela vidden av vår mänsklighet och omänsklighet (sid.94).

Det icke verbala språket

Det är moderns ansiktsuttryck som avslöjar henne. Vårt första språk är det icke-verbala, det som handlar om mimik, tonläge, men även andningsrytm och spänningar till exempel. Anknytningspersonens eller betydelsefulla andras sinnesstämningar registreras av det lilla barnet. Det finns barn som är väldigt uppmärksamma på andras skiftningar, känslor, gester och stämningar, inte minst för att kunna räkna ut om de kommer att få stryk eller inte så att de kan ta till flykten om det behövs – trots att det finns ett förbud mot barnaga i Sverige sedan 1979 (förbud mot fysisk bestraffning i skolan kom redan 1958).
Om uppmärksamheten helt är riktad utåt, i ett ständigt avsökande, är det svårt att bibehålla kontakten med sig själv, (förutsatt att den finns där från början) att kunna gå inåt och söka av sitt eget inre landskap och fråga sig: vad är det jag möter? Att kunna iaktta sina egna tankar, känslor och förnimmelser. Att kunna observera och dra slutsatser av dessa.

Gustav läste sin mor skickligt och insåg att något låg dolt i det som utspelade sig i samspelet dem emellan. Med sina ord, sin handling utrustar modern honom för livet; han kan dela med sig av sin nyvunna kännedom och sitt utvidgade inre landskap med nya människor – om han vill. Nu vet han vad det här med fosterglött bottnade i och han kan se på Valdemar med nya ögon. Kanske i sitt stilla sinne känna tacksamhet för att det ord han använde för att såra och förödmjuka honom oväntat kom att ge honom en ny pusselbit. Jon Allen har också sagt, framhåller Wennerberg i Själv och tillsammans, att även om empati bara är en aspekt av mentalisering så kan den mycket väl vara den viktigaste (sid.93).

Jag kommer inte att återberätta mer ur romanen nu, utan lämnar Gustav och hans mor där ute under stjärnhimlen i skogsbrynet.

Går att återerövra förmågan

Förmågan till mentalisering är sårbar, och starkt beroende av trygghet och omsorg för att utvecklas, enligt Wennerberg i Vi och våra relationer. Förmågan till fördjupad mentalisering kan betraktas som en förutsättning för självets förverkligande, skriver han i Själv och tillsammans, eftersom det är mentaliseringsförmågan som ger individen tillgång till och möjligheter att förstå sina djupaste känslor, impulser och önskningar.
Det fantastiska, sinnrika och hoppgivande är att mentaliseringsförmåga går att stärka/öva upp. Wennerberg pekar på Bowlby (1994) som poängterade att relationen till psykoterapeuten kan ge patienten en trygg bas varifrån denne kan utforska de olika smärtsamma och olyckliga aspekterna av sitt liv, i det förflutna och i nuet. För det är med hjälp av mentaliseringsförmågan som vi skapar de meningsbärande självbiografiska berättelser som förankrar oss i världen som existentiella subjekt, poängterar Wennerberg och skriver:

Det är tillgången till våra egna känslomässiga reaktioner och förmågan att förstå och reglera dem med hjälp av vår mentaliseringsförmåga som gör det möjligt för oss att identifiera och försöka uppnå våra livsmål. Vägen mot tillfrisknande går därför via återerövrande av förmågan att mentalisera de egna känsloreaktionerna (sid.264).

/Helena Maria

Litteratur:
Fridolin, Gustav, (2014), Morfar skrev inga memoarer, Stockholm, Bokförlaget Forum och Månpocket.
Wallroth, Per, (2010) Mentaliseringsboken, Stockholm, Karneval förlag
Wennerberg, Tor, (2013) Själv och Tillsammans – om anknytning och identitet i relationer, Stockholm, Natur och Kultur.
Wennerberg, Tor, (2010), Vi är våra relationer – om anknytning, trauma och dissociation, Stockholm, Natur och Kultur.

Internet:
http://www.barnombudsmannen.se/i-media/debatt/2006/2/vald-mot-barn-kan-aldrig-accepteras/