Kategoriarkiv: Terapi

Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download

En sammanhängande livsberättelse gör oss starkare

 

Sista torsdagen i april hade PNO (Psykosvård Nordost) i Gamlestaden Öppet hus för femte gången.

Dagen inleddes med en invigning med musik och följdes av tal av enhetschefen Arthur Dörr. Temat den här gången var Livet en berättelse i kropp och själ.

Av alla de presentationer som man kunde välja bland valde jag i första omgången att gå och lyssna på Vikten av att äga sin livsberättelse– en presentation av psykologen Börje Olevald – en presentation som också gick att följa på PowerPoint och som inleddes så här:

. Vår berättelse definierar oss och visar både oss själva och den som lyssnar vem vi är.

Om vissa erfarenheter varit för svåra och smärtsamma att tala om eller ens tänka på kommer dessa delar att fattas oss.

Vi har alla svaga och starka sidor. Genom att skapa vår sammanhängande livsberättelse blir vi starkare. Vår livsberättelse är berättelsen om vår identitet.

Av utrymmesskäl måste jag tyvärr förkorta de intressanta presentationerna, och göra ett urval.

Kortfattat, Olevald ser psykos som en överbelastning av stress och ångest som till slut leder till kaos och förvirring och då anser han inte att det är rätt att kalla det en sjukdom. Enligt Olevald är psykos en konsekvens av och en reaktion på livshändelser som man inte klarar av att hantera på egen hand.

Känna sig hel och som alla andra

Vidare:

. Psykos är ett symtom. Symtom är lösningsförsök. Ett försök att hantera och förhålla sig till något som är svårt att stå ut med. Symtom innehåller kommunikation som går att förstå.

. För att förstå hur orsak= (psyko social-miljöpåverkan) och konsekvens=(symtom) hänger samman behövs det psykologiska samtalet, livsberättelsen, psykoterapin, som hjälper till att uttrycka, sortera, förstå, värdera och hantera sina erfarenheter och känslor.

. Att berätta för någon som lyssnar är hälsogörande för alla.

Att bli tagen på allvar, sedd, förstådd och uppskattad för den man är och vad man varit med om hjälper till att skapa en sammanhängande historia, sin egen historia. Detta bidrar till att kunna känna sig som en hel människa på samma villkor som alla andra.

Nästa presentation som jag gick på var Berättelsens kraft – om livet som en berättelse och möjlighet till förändring.  Nu handlade det om en inledning till det som brukar kallas narrativ terapi och den hölls av legitimerade sjukgymnasten och fysioterapeuten Malin Odenhall.

Här nedan följer Odenhalls presentation i urval (som också visades på powerpoint).

  • Våra liv består av berättelser, inledde Odenhall, och förklarade att de berättelser som vi identifierar oss med är de som formar våra liv och de kallas dominerande berättelser.

De här dominerande berättelserna behöver vi inte leva med, det är upp till oss, och det finns ett sätt att bryta deras makt:

 

. Vi kan alltid skapa nya berättelser som kan ge ny mening och öppna upp för nya sätt att leva – alternativa berättelser.

. Berättelser kan höra till individer, till relationer, familjer och hela samhällen.

 

. Varje människa består av många parallella berättelser. Alla är fyllda av olika motsägelser och nyanser och ingen kan omfatta alla livets omständigheter.

. Våra livsberättelser utformas i olika sammanhang.

Sammanhang som kön, klass, ras, kultur påverkar våra berättelser och ger tema till dem.

Narrativa terapeuter utforskar de berättelser som dominerar våra liv

  • Dess följder och betydelser

– vilka sammanhang de formats och författats i.

Det som består av problem

Den dominerande berättelsen är den som består av problem, (kan vara sjukdom, arbetslöshet, ett eller många problem et cetera min anmärkning) kanske till 80 procent, förklarade Odenhall. Problemen tar alltså mycket plats och bygger på tunna beskrivningar som det kallas, enligt Odenhall.

De här tunna beskrivningarna innehåller mycket som kan punkteras, till exempel att de utgör förenklade tolkningar, ofta är skapade av andra eller döljer maktförhållanden.

Det här går alltså att upptäcka och ändra på med det som kallas externaliserande samtal, betonade Odenhall och sade vidare att problemet är problemet och aldrig personen.

Det största bidraget till att minska den dominerande berättelsens kraft är det som kallas unika tillfällen (kan också kallas gyllene tillfällen). Enligt Odenhall kan unika tillfällen vara vad som helst som inte stämmer överens med den dominerande berättelsen:

. Unika tillfällen är som portar eller öppningar till nya, annorlunda berättelser.

. Genom att spåra det unika tillfällets historia kan man sätta ord, synliggöra och sammanlänka med andra händelser och skapa en rik beskrivning.

För att hitta de unika tillfällena så kan man gå tillväga så här enligt Odenhall:

”Hur har du burit dig åt för att hindra att problemet förvärras?”

”Finns det tillfällen då problemet inte är lika svårt”?

”Finns det stunder då problemet inte är lika dominerande och befallande”?

”Finns det gånger problemet kunde ha hindrat dig men inte gjorde det?

”Har det hänt att du stod emot problemet och gjorde vad du ville göra istället”?

”Om problemet äger 80 procent av livet, berätta om de 20 procent som du har lyckats behålla”

. Utforska det unika tillfällets karaktäristika. Få fram så mycket info som möjligt.

. Svarar på Var? När? Hur? det hände.

Romanen Flyga Drake

Jag tänker pröva några av tankarna från presentationerna på författaren Khaled Hosseinis debutroman Flyga Drake.

Så här börjar romanen:

Jag blev den jag är i dag en kall, solig dag vintern 1975, när jag var 12 år gammal. Jag minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd i närheten av en frusen bäck. Det är längesedan nu men jag har upptäckt att det inte stämmer, det där man säger om det förflutna, att man kan begrava det. Det förflutna kämpar sig alltid upp till ytan igen. När jag nu tänker tillbaka inser jag att jag har kikat in i den ödsliga gränden i 26 år (Hosseini:2003; 2008:9).

Flyga Drake handlar om den afghanske pojken Amirs berättelse som han tar med sig in i vuxenlivet, men också över haven när hans far och han tvingas fly till USA för att rädda sina liv.

I centrum står Amirs vänskap med Hassan: det är en vänskap mellan den välsituerade pashtunen från majoritetskulturen (sunnimuslimer), och den ett år yngre Hassan från minoriteten hazarerna, (shia), som de flesta ser ner på. Hassan är son till en av Amirs pappas anställda.

Det är en berättelse på många plan, men framförallt en berättelse om vänskap och kärlek och hur vänskap kan gå i kras genom svek (jag summerar det viktigaste för att inte förstöra läsupplevelsen för dem som inte läst boken eller sett filmatiseringen av den samma).

Huvudpersonen i romanen, Amir, ser sin vän Hassan, som är son till en av hans pappas tjänare, bli utsatt för ett ohyggligt övergrepp.

Amir vågar inte gripa in, inte minst på grund av rädsla för att själv bli utsatt. Den här ohyggliga upplevelsen blir vändpunkten för vänskapen.

Amir glömmer det aldrig. Redan i den första meningen av boken, som blev en internationell bestseller, kastas vi in i minnet av våldtäkten och gränden där den ägde rum. Det som följer är den långa, svåra och omskakande berättelsen om hur Amir slutligen blir fri från sitt svek, skuld, och trauma, och hur hans fars gode vän och affärspartner Rahim Khan slutligen hjälper honom till en sammanhängande livsberättelse.

Sedan Amir föddes hade Rahim Khan hade alltid tagit sig an honom och det hände att Amir önskade att han varit hans far istället. Rahim Khan var en respektfulle lyssnare, någon som tog den moderlösa pojken på allvar, såg honom och fick honom att känna sig förstådd och uppskattad, men något samtal om det som hänt i gränden blev det aldrig.

Så kom Sovjet invasion av Afghanistan i slutet av 1970-talet och kriget bryter ut. Amir och hans far flyr.

Om jag ska utgå från den narrativa terapins perspektiv kan jag kanske tolka romanen så att Amirs dominerande berättelse bryts ner bit för bit och de unika tillfällena, (mycket i form av minnen, men också ett brev från Hassan, och det som Rahim Khan berättar för honom) pockade på uppmärksamhet och började ta plats: En alternativ historia skapades och fyllde huvudpersonen med en nästintill övernaturlig kraft som ledde till att han i slutet av boken praktiskt taget genomförde en räddning som genom ett under.

Dialog och utforskande

På Öppet hus-dagen fanns det också en programpunkt som handlade om sanning: till exempel vad vi menar med sanning, och vad behövs för att något ska vara sant? Presentationen var upplagd som ett tillfälle för dialog och utforskande och hölls av psykologerna vid PNO. Det handlade bland annat om behovet av att kunna förhålla sig kritisk och ställa frågor, och inte ta för givet. Och det kändes som ett angeläget ämne att PNO Gamlestaden i en tid då det betonas allt mer vikten av att kolla sina källor, och inte minst mot bakgrund av begrepp som”faktaresistens,” tog upp sanningsbegreppet till diskussion från olika vinklar.

Personlig sanning togs också upp. Exempelvis hur jag förklarar en stark ångestupplevelse kan upplevas som en sanning för mig: Den ger en förklaring på vad som händer mig, och varför jag exempelvis känner mig rädd. I presentationen förklarades att vetenskapliga sanningar inte utesluter att man kan tro på personliga sanningar.

Häromdagen pratade jag med en annan PNO:are om den här programpunkten och då sa han så här:

– Det är så viktigt att patienten vågar känna och tänka och söka vad som är mening och sanning. Inte bara stänga av.

För mig illustrerar det vikten av en psykiatrisk vård som intar en icke-medikaliserande hållning och inte övermedicinerar så att man inte  kan tänka och känna. Och ingen annan kan bättre uttrycka vad det handlar om än Hannah Arendt (spelad av skådespelaren Barbara Sukowa) i slutet av sin ”Final speech” i  Margarethe von Trottas film om Arendt, (2012)  (min transkribering och översättning):

[   ]…Sedan Sokrates och Platon har vi vanligtvis kallat att tänka att vara engagerad i den tysta dialogen mellan mig och mig själv.

I att vägra vara en person gav Eichmann fullständigt upp den där enskilt mest mänskligt definierande kvaliteten, den att kunna tänka. Följaktligen var han inte längre kapabel att göra moraliska avväganden. Den här oförmågan att tänka skapade möjligheten för många vanliga män att begå onda gärningar i en gigantisk skala som världen aldrig hade sett förut.

Det är sant, att jag har övervägt de här frågorna på ett filosofiskt sätt. Manifestationen av tankens vind är inte kunskap, utan förmågan att skilja rätt från fel, det vackra från det fula och jag hoppas att det tänkandet ska ge människor styrkan att förhindra katastrofer i de här sällsynta ögonblicken när allt står på spel. Tack.

Filosofen, författaren och den politiska teoretikern Hannah Arendt, (1906-1975), har bland annat skrivit boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem som kom ut första gången 1963 och The Origins of Totalitarianism (1973).

 

 

/Helena Maria

Källor:

https://www.youtube.com/watch?v=wmBSIQ1lkOA

 

 

Rör inte min terapi!

Socialstyrelsen har tagit fram ett förslag på riktlinjer för behandling av depression och ångest. Riktlinjerna som är ute på remiss nu har fått mycket kritik eftersom det innebär att personer med allvarligare depressioner rekommenderas att enbart erbjudas antidepressiv medicin, elbehandling och magnetbehandling.  Kognitiv beteendeterapi (KBT) kan erbjudas personer med medelsvår eller lindrig depression och ångestsyndrom. Mer långvariga psykoterapeutiska behandlingsmetoder som exempelvis psykodynamisk terapi, prioriteras inte i förslaget.

17 psykoterapiforskare har kritiserat förslaget i en debattartikel i DN där de skriver att riktlinjerna är ”enfaldiga” och att förslaget i många stycken innehåller ”felaktiga tolkningar av aktuell forskning”. Socialstyrelsens förslag skiljer sig avsevärt från nyligen framtagna riktlinjer i Danmark och Tyskland som tvärtom ger en stark rekommendation att psykoterapi ska erbjudas i kombination med läkemedel vid ångest och depression. De 17 forskarna menar att socialstyrelsen bortsett ifrån viktiga forskningsresultat och därmed ensidigt lyfter fram KBT som den enda psykologiska behandlingsmetoden. Detta kommer att få konsekvenser för patienterna som, om de överhuvudtaget erbjuds terapi, inte kommer att kunna välja den terapiform som de själva tror skulle passa dem bäst. Det pratas mycket om ökad valfrihet inom vården men förslaget kommer antagligen att innebära att friheten att välja terapiform minskar. De 17 terapiforskarna menar att förslaget sannolikt kommer att påverka psykolog – och psykoterapeututbildningarna och få konsekvenser för hur vården prioriterar när de anställer personal.

Psykologstudenterna Helena Björck och Katarina Cederin har startat uppropet Rör inte min terapi som en motröst mot socialstyrelsens förslag. Här kan vem som helst dela med sig av sin egen erfarenhet av psykoterapi. I skrivandets stund har 7944 personer skrivit på namninsamlingen emot förslaget och det har kommit in 345 olika patientberättelser där människor beskriver med egna ord på vilket sätt olika typer av samtalsterapier har hjälpt dem i deras återhämtning. Många skriver att psykoterapi varit det viktigaste för dem, det som fått dem att må bättre och hitta tillbaka till ett bra liv. En del skriver att utan terapin hade de varit döda idag. En del skriver också att det kanske inte är själva terapimetoden i sig som är det viktigaste utan möjligheten att få ha en mer långvarig samtalskontakt med någon som de känner förtroende för, som förstår och som kan stötta dem i deras återhämtning.

Namninsamlingen och terapiberättelserna ska skickas till socialstyrelsen den 29 mars som synpunkt inom ramen för remissrundan som avslutas den 31 mars. Helena Björck och Katarina Cederin hoppas att patientberättelserna kan bidra till att psykoterapeutiska metoder får en större tyngd i de nya riktlinjerna för behandling av depression och ångest. Om du känner att du berörs av detta så gå gärna in och dela med dig av din terapiberättelse eller skriv på namninsamlingen.

När det gäller psykos så håller socialstyrelsen just nu på att revidera riktlinjerna för behandling av schizofreni och liknande tillstånd. Ett remissförslag ska vara klart nu till hösten 2017. I de nuvarande riktlinjerna har psykodynamisk terapi lägsta prioritet vilket innebär att vården rekommenderas att erbjuda det enbart i undantagsfall. Orsaken till det är att det finns för lite forskning på området. De terapiformer som prioriteras är KBT och musikterapi.

Personligen hoppas jag att psykoterapi som behandlingsmetod ska prioriteras upp rejält även vid psykosbehandling. Jag har haft flera perioder med psykoser och sjukhusinläggningar och även lidit av svår ångest och depression. För mig har långvarig psykodynamisk terapi och andra typer av stödsamtal varit det absolut viktigaste för att må bättre på längre sikt. För mig hör ångesten, psykoserna och depressionen ihop. Jag upplever det bara som olika uttryck och olika sätt att reagera på stress, oro och svåra livsomständigheter. Psykoserna har kanske varit det mest extrema reaktionssättet, när saker i mitt liv blivit allt för svåra att hantera, när ångesten blivit övermäktig och hjärnan och känslorna verkligen inte orkat med mer utan hela jag brakat ihop i totalt kaos. Jag är så glad att jag fått möjlighet att genom en flerårig samtalsterapi bearbeta svåra saker som varit tidigare under livet, fått hjälp med att titta på mig själv och mitt inre, att förstå sambandet mellan reaktioner i nuet och händelser i dåtid, att ta tag i och förändra saker i min livssituation, stärka självkänslan, bli lite tryggare och större som person, att på något sätt ”hitta mig själv”, vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Det har tagit många år men idag känns mitt liv bättre än någonsin och jag mår oftast väldigt bra psykiskt. På egen hand hade jag nog inte klarat av att genomföra den resan. För att utveckla en trygg relation, börja känna  verklig tillit till min terapeut och därmed våga öppna mig och börja prata om verkligt viktiga saker krävdes det att det fick ta den tid det tog. Under den senaste akuta psykosen och sjukhusvistelsen som inträffade kort efter att jag fick mitt första barn blev jag erbjuden extra terapitider flera gånger i veckan och vid några tillfällen fick jag möjlighet att samtala betydligt längre än de vanliga 45 minuterna. Även om samtalen, på grund av svår förvirring, kanske inte såg ut riktigt som vanliga terapisamtal så var detta oerhört värdefullt och något som jag tror bidrog till att jag tog mig ur psykosen snabbare än jag annars skulle ha gjort.

För mig har medicin periodvis varit ett viktigt komplement till samtalskontakter. Den har dämpat ångest och rädslor, lugnat mig och gjort att jag kunnat sova och samla ihop tankarna. Men jag kommer ändå alltid att se samtalen som den viktigaste delen av min behandling, både mot psykoserna, ångesten och depressionen. Jag vet att olika personer har olika syn på vad som är viktigt och vad som fungerar för just dem. En del upplever att medicin är det enda som hjälper dem, en del föredrar KBT, en del psykoterapi, en del något helt annat och många vill ha en kombination av flera olika saker. Det viktigaste som jag ser det är att människor får möjlighet att välja de behandlingar som funkar bra för just dem och att möjligheten att välja mer långvariga samtalsformer inte försvinner. Som jag förstått det så är det i dagsläget inte alldeles vanligt att psykospatienter erbjuds långvarig psykoterapi så jag antar att jag haft tur som fått denna möjlighet. Jag är oerhört tacksam för det och jag hoppas att alla andra som mår psykiskt dåligt och som vill det, i framtiden ska kunna få samma möjlighet.

/Anna-Karin

En mer icke-farmakologiskt approach är möjlig

Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa, enligt Sveriges Lantbruksuniversitet på slu.se. Som exempel på detta berättas det att socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare att komma ut i naturen.

För förhoppningsvis är detta början på mer av ett icke-farmakologisk synsätt i inom psykiatrin.

För när jag såg och lyssnade på ett samtal på ur. Play från Ur Samtiden och Bokmässan 2016, ett arrangemang av Bonnier fakta, återkom på olika sätt att en icke-farmakologisk approach inom psykiatrin är möjlig och ingen utopi.

Samtalet fördes mellan överläkaren i psykiatri och författaren Anders Hansen och Senior professorn i medicinsk psykologi och författaren Åsa Nilsonne och moderatorn Lisa Kirsebom, vetenskapsjournalist.

Anders Hansen var aktuell med sin bok Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016), Fitnessförlaget, och Åsa Nilsonne med Mindfulness i Hjärnan (2016), Natur och kultur. Boken kom ut första gången 2009, men har omarbetats.

I det här referatet ska jag delge delar av samtalet som hade som rubrik Hur träning påverkar hjärnan  och hur mindfulness kan bidra till nya upptäckter inom neuropsykologi.

Åsa Nilsonne refererade exempelvis till en facebook tråd i samtalet där någon efterlyst en akutmottagning dit man fick komma utan att bli medicinerad. Det här hade väckte uppståndelse bland hennes kollegor, och någon hade sagt att ungefär att behöver man inte medicin så är det inte fråga om akutvård.

Åsa Nilsonnes slutsats, från det hon hörde, var att idén om att en människa som mår psykiskt dåligt kanske skulle kunna få någon annan typ av hjälp inte riktigt har landat.

Orsaken till det, som pekades ut, var pengarna från läkemedelsföretagen.

Läkemedelsföretagen är alldeles för involverade i läkarnas fortbildning, framhöll Åsa Nilsonne och fortsatte: De är involverade på en massa ställen där de inte borde vara det. Det bromsar vår förmåga att utbilda kollegor i icke-farmakologisk psykiatri.

Vår tid en psykiatrisk tid

Anders Hansen påpekade att vi lever i en psykiatrisk tid, men framhävde att vi alltid har kategoriserat saker, men att dagens kategorier som vi stoppar in varandra i är psykiatriska diagnoser:

Minsta problem kräver en diagnos som helst ska lösas med medicin. Jag tror att man måste se mycket mer på livsstilen. Det är ingen humbug att motion och mindfulness får hjärnan att växa.

Han betonade att alternativet inte måste vara antingen eller: medicinering eller de här andra alternativen.  Det bästa enligt honom är båda delarna, men han ser att rapporteringen har en slagsida åt medicinering som han hänför till kommersiella orsaker.

Lisa Kirsebom, som läst båda böckerna, undrade ungefär hur mindfulness och motion, som de billigare och biverkningsfria komplement till andra behandlingar de är, kan vara hjälpmedel i psykiatrin, och hur spridd den kunskapen var?

Anders Hansen svarade att motionens betydelse hade kunnat omvandlas till en tablett så hade kunskapen varit allmängods redan. Det är det som måste hända: att kunskapen stabiliseras och blir allmängods för alla.

Han fortsätter med att säga att i Sverige tar 700 000 människor anti SSRI-preparat. Det kan inte vara rimligt menar han.

I Hjärnstark betonar Anders Hansen att det bästa för våra hjärnor är om vi alla kunde löpträna tre gånger i veckan. Konditionsträning har hittills, enligt de studier som gjorts, visat sig vara det bästa.

Och varför inte löpträna i naturen?

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på Vetenskap och hälsa

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (Vetenskap och hälsa).

I Sverige kan man (också i Danmark) få natur på recept. Täby kommun var först ut med försök på denna variant på FaR® år 2014.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras i en rapport från Naturvårdsverket, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Faktorn p (politik)

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att naturen och friluftsliv också ska komma på recept ser hon risker med:

Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ].

Men jämsides med naturens, mindfulness`s och motionens betydelse för den psykiska hälsan bör även det terapeutiska samtalet ha sin givna plats. Jag läste någonstans, jag minns nu bara inte var, att även psykoterapi gör avtryck i hjärnan. Kanske kan jag återkomma till detta längre fram.

Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

UR Samtiden: Så kan du hjälpa din hjärna att bli smartare (obs. begränsad tillgänglighet så passa på om du är intresserad).

Tillgängliga natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer.  Rapport 6562, April 2013

Vetenskap och hälsa. Njut av naturen och bli fri från stress samtidigt

För den som är intresserad av att läsa mer om avigsidorna med den i dag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin rekommenderar jag inlägget på RSMH-bloggen

Friskvårdsklubben – En brukarledd och brukarstyrd ideell aktivitetsförening för dig som vill motionera tillsammans med andra brukare inom psykiatrin.

Återhämtning genom yoga – och dansterapi

Under några år nu har vi gått i en yoga – och dansgrupp som har varit mycket givande.

I gruppen brukar vi börja med ett kortare yogapass som sedan övergår i dans. Dansen är delvis ledd och delvis improviserad. Vi upplever att man inte alltid vet vad man känner eller hur man mår just den dagen när man kommer till dansen men när vi börjar dansa så kommer känslorna fram och får ett uttryck och ett utlopp i rörelsen.

I yogan och dansen förstår man att kropp och själ hör ihop och samverkar. Genom att använda kroppen och rörelser för att uttrycka känslor så kan man grunda sig själv och hitta hem till sin kropp och sitt jag. Vi tycker att detta har varit viktigt för vår återhämtning eftersom vi tror att om man är grundad i sin kropp så minskar risken för återfall i psykos.

Att lära sig vara i kroppen med alla sina känslor och att tillåta sig att känna alla möjliga typer av känslor gör att grundtryggheten ökar och rädslan för att känna känslor minskar. Detta kan vara viktigt för återhämtningen då psykos kan ses som en reaktion på att känslor har tryckts undan och inte fått ett naturligt utlopp eller uttryck.

Vi upplever också att yogan och dansen har gett oss en bättre självkänsla och gjort att vi kan känna ökad livsglädje.

Kort sagt har yogan och dansen varit en mycket viktig pusselbit i vårt bättre mående.

Agneta & Anna-Karin

Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar:

Mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer”

Mentaliseringsbegreppet sätter fokus på oss som mentala varelser, på våra inre liv. I den här artikeln vill jag försöka belysa begreppet i någon ringa mån; mitt avstamp är en skildring i den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin.

Mentalisering är ett begrepp som blivit allt viktigare inom psykologin under de senaste 20 åren. Den som skriver det är Per Wallroth, bl. a fil dr, psykolog, psykoterapeut och handledare i psykodynamisk psykoterapi. Han är den ledande företrädaren för mentalisering och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) i Sverige. Mentaliseringsbaserad terapi riktade sig först till borderline patienter, men har i dag vidare spridning och används även i psykoterapeutiskt arbete med patienter med andra diagnoser/ besvär.

Populärvetenskaplig bok

Med Mentaliseringsboken, som kom ut på Karneval Förlag 2010, vänder sig Per Wallroth till en bred allmänhet, och han ger många vardagsexempel på vad mentalisering kan handla om samt olika övningar i desamma. Mentaliseringsbegreppet berör oss alla, och jag skulle vilja påstå att det handlar om nödvändig livskunskap att kunna mentalisera. Mentalisering sker hela tiden, både på ett medvetet och icke-medvetet plan. Mentaliseringsförmågan är inget som kan tas för givet, den kan slås ut. En anledning till det kan till exempel vara stress. När detta händer kan man enligt Wallroth halka tillbaka i något av de mer förmentaliserande förhållningssätten, som han också beskriver i boken.

Mentaliseringsbegreppet definierar Wallroth bland annat som att försöka förstå sig själv och andra utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar. Han skriver:

Om du inte kliver ut ur dig själv är du fången i dina egna tankar och känslor. Då framstår de som självklara, som det enda möjliga sättet att uppfatta verkligheten, och inte som ett perspektiv bland många möjliga. Då får du svårt att ta hand om dina känslor och svårt att fungera väl tillsammans med andra (sid.15).

Men, förtydligar Wallroth, när du kliver ut ur dig själv måste du samtidigt behålla kontakten med ditt inre. Både när vi mentaliserar över andra eller över oss själv måste vi ta det här klivet ut ur oss själva. När man gör det sistnämnda så ställer man sig lite vid sidan om, som Wallroth skriver, och tittar på sina egna tankar och känslor. Tilläggas bör att mentaliseringsbegreppet ofta nämns i samband med begreppen theory of mind och intersubjektivitet.

Holding mind in mind

Mentaliseringsteorins viktigaste namn, enligt Wallroth, är psykoanalytikern Peter Fonagy, och han brukar definiera mentalisering som holding in mind in mind, det vill säga ha medvetandet i medvetandet eller kanske att ha tankarna och känslorna i åtanke, fortsätter Wallroth.

För en tid sedan läste jag Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin, utbildningsminister och språkrör för Miljöpartiet de gröna. Det är en roman skriven i jagform, som i förordet beskrivs som en biografisk roman, vilket enligt Fridolin innebär att han tagit sig en hel del friheter. Till exempel påpekas att alla personligheter i boken är romankaraktärer. Jag hade bara kommit några sidor in i boken när en mobbningsscen och dess efterspel tog sin början. Jag läste med stigande intresse: handlade inte detta om mentalisering?

För sin inre syn

I den här scenen är huvudpersonen Gustav nio år (Gustav som också är morfadern i boken som allt handlar om – författaren och ministern Gustav Fridolin brukade gå under namnet Fridolin junior i hembygden) och han är på väg hem från skolan när plötsligt mobbarna ställer sig runt honom. De är alla välbekanta för honom. Lars har redan tagit hans mössa. Stig står bakom Lars och han frågar varför han har så bråttom.

– Jag har inte bråttom, svarade Gustav så tyst han kunde, vände sig om och såg ner i backen (sid. 21)
– Men varför springer du då? Stig tog några steg fram (ibid.)

Då tar Gustav hjälp av sitt inre. I sina tankar bläddrar han fram en av sin lärarinnas planscher som han fått syn på efter en lektion. Det är Grindslanten av August Malmström. När han såg den första gången förundrades han över att se hur man med färg kan frysa verkligheten, till och med bättre än på fotografierna i tidningarna, som överläraren brukade ha med sig.

Det är som om gastkramningen släpper när Gustav tänker på tavlan; bubblor av tankar stiger upp, något har frigjorts. Kanske handlar det om rymd, kanske om en särskild slags uppmärksamhet. Oavsett vad man väljer att kalla det så innebär det att mentaliseringen tar sin början. När han nu återkallar planschen för sitt inre öga, tänkte han att han stod där, mitt i tavlan, fast innan slagsmålet, och utan att han hade någon slant som kunde stjälas.

De hade modernare kläder på sig än på tavlan. Alla hade skor på fötterna och löven hade börjat falla från träden, men annars var det ett och samma som i Grindslanten (sid.21-22).

Lars bollade en sten i handen. Han var som en av flåbusarna på målningen, den som kastade sig över pojken med slanten. Stig var som pojken i de fina kläderna som böjer sig ner och tar slanten när den tappats (sid.22).

– Gustav, sa Stig hånfullt, det är väl inte så att du är rädd för oss? (ibid)

Pratet med det underliggande hotet från mobbarna fortsätter och Gustav inser att han nu får betala för att han varit så duktig på räkningsuppgiften, och han bannar sig själv för att han klarade den på första försöket.

Nu ser han Valdemar med den putande magen under den fintvättade skjortan. Blicken registrerar också Stigs grova armar och Lars taniga ben och förväntansfulla leende. Sedan tänker han på vad hans bror Otto skulle ha gjort i den situationen. Och då sker det:

Han vände sig om och började gå. Inte särskilt snabbt, men bestämt som bara en som nyss fyllt nio kan (sid.23).
Bakom sig lämnade han Stig gapande. När han hämtat sig ropade han:

– Hjonadrulle. Fattigpåg (ibid).

Gustav gick alldeles lugnt. Han visste att när de ropade hade de inget att komma med. Han visste att de tyckte att han var fattig. Men han hade världens bästa mor, världens starkaste bröder och till kvällen skulle han få annat än Rabbe mos till middag. Han hade struntat i att vara rädd (sid.24).

Mobbarna var slagna med häpnad. När Stig slutligen fann sig skrek han det värsta skällsord han visste.

När ord blir hårdare än stenar

Valdemar var den enda av pojkarna som inte som inte skärrades av att Gustav vägrat bli rädd.

Medan Lars och Stig skrek som i förvåning, hade han bara fortsatt att le. Så ropade han, fullt hörbart, utan att han höjde rösten särskilt:
– Fosterglött.
Gustav stannade till. Vad sa han?
– Fösterglött (ibid).

Ibland kan ord vara hårdare än stenar (ibid). Nu sprang Gustav som aldrig förr. Han ville se sin mor. Och det fick han. Hon stod i köket och rörde i en gryta. Han gick och ställde sig intill henne, böjde sig ner över grytan. De skulle få kanin.

Allt var som vanligt, nästan som vanligt. När modern som brukligt frågade honom hur han haft det i skolan och han svarade ville han undertrycka det hemska ordet, men till slut kunde han inte hålla igen och ordet fosterglött letad sig upp ur strupen och kom över hans läppar.
Hans mor fick be honom upprepa ordet för det lät mer som en harkling än tal.

– Fosterglött. De äldre barnen kallade mig så. Varför gjorde de det (sid.26)? Det var något i ansiktet. En ryckning i läppen, en rynka i pannan, ett öga som blev lite smalare. Modern reagerade inte riktigt som Gustav förväntat sig.
– Det var det dummaste. Vem säger något sådant? (ibid)

Gustav försöker förklara, men det vill säg inte riktigt. Modern beter sig reserverat, avfärdande, nästan känslokallt. Hon öppnar inte för ett samtal kring det som hänt, vill inte ”redovisa” sina känslor: hon intar en slags icke-mentaliserande hållning. Den efterlängtade middagen blev inte riktigt som han tänkt sig, den där verkliga lyckokänslan uteblev, och Gustav avslutade måltiden i förtid och slank ut i köket till sin mor, men inte ens samvaron med modern blev som den brukade. Det undslipper honom vem som sa det där om fosterbarn, och då ser han det igen.

Mor såg ut att frysa till mitt i en tanke (sid.30).
– Valdemar, sa hon, och drog på namnet. Gustav ska inte lyssna på honom (ibid).

Gustav säger att han inte bryr sig, men allt vildare tvivel ansätter honom.

Avslöjandets ögonblick

Den natten kunde Gustav inte somna. Ensam med sina tankar i natten kände han så någon skugga månskenet framför hans ögonlock. Det var hans mor.

Det är något jag måste berätta, säger hon. Kom med. Under tystnad tar de sig ut ur huset, modern med en plåtspann i ena handen så att en eventuell betraktare bara ser en mor och en son på väg att besöka dasset utan att ana att här ska något av största vikt avslöjas.
Hans mor stannade till vid brynet till dasset, såg på Gustav och sedan upp mot stjärnhimlen… (sid. 31).
– Hur är det fatt? frågade Gustav henne till slut eftersom modern inte släppte stjärnorna med blicken (ibid).

Det är då han får höra, undan för undan, att han hade en äldre bror Nils, som hade fått en son, Nils Gustav, som hamnade i fosterhem eftersom hans biologiska mor försvann ur bilden.
– Men vi tog sonen ur fosterhemmet för att Nils skulle få emigrationsbevis (ibid).
Hans mor tystnade. När hon åter började tala såg hon honom rakt in i ögonen och sa:
– Gustav, det var du (sid.35).

Modern väljer att vara rak. Hon har fångat upp Gustavs oro, och avslöjar mitt i natten hur det verkligen förhåller sig: Att hon inte är hans biologiska mor. Hon har förstått att det inte kan vänta. Och Gustav är stor nog att få höra.
Det här ett utmärkt exempel på mentalisering. Farmodern har reflekterat över Gustavs känslotillstånd, kan leva sig in i att han lider. Och hon vidtar åtgärder; gör det varje inkännande och inlevelsefull och varm person måste göra.

Mentalisering förmodligen är det mest kärleksfulla vi kan göra skriver Tor Wennerberg, leg. psykolog, författare och föreläsare, i sin bok Själv och tillsammans- Om anknytning och identitet i relationer (2013) och citerar därmed psykoterapeuten och mentaliseringsforskaren Jon Allen, (2006), och han fortsätter att citera:

[ I] sin högst utvecklade form möjliggör mentalisering intimitet, en kärleksfull känsla av att vara förbunden med en annan människas verklighet…I det perspektivet är mentalisering något mer än förmåga; det är en dygd, en handling av kärlek…Detta innebär inte att vi, i vår kärleksfulla strävan att förstå, också kommer att älska allt vi ser. Det är tvärtom så att mentalisering i dess högsta form uppdagar hela vidden av vår mänsklighet och omänsklighet (sid.94).

Det icke verbala språket

Det är moderns ansiktsuttryck som avslöjar henne. Vårt första språk är det icke-verbala, det som handlar om mimik, tonläge, men även andningsrytm och spänningar till exempel. Anknytningspersonens eller betydelsefulla andras sinnesstämningar registreras av det lilla barnet. Det finns barn som är väldigt uppmärksamma på andras skiftningar, känslor, gester och stämningar, inte minst för att kunna räkna ut om de kommer att få stryk eller inte så att de kan ta till flykten om det behövs – trots att det finns ett förbud mot barnaga i Sverige sedan 1979 (förbud mot fysisk bestraffning i skolan kom redan 1958).
Om uppmärksamheten helt är riktad utåt, i ett ständigt avsökande, är det svårt att bibehålla kontakten med sig själv, (förutsatt att den finns där från början) att kunna gå inåt och söka av sitt eget inre landskap och fråga sig: vad är det jag möter? Att kunna iaktta sina egna tankar, känslor och förnimmelser. Att kunna observera och dra slutsatser av dessa.

Gustav läste sin mor skickligt och insåg att något låg dolt i det som utspelade sig i samspelet dem emellan. Med sina ord, sin handling utrustar modern honom för livet; han kan dela med sig av sin nyvunna kännedom och sitt utvidgade inre landskap med nya människor – om han vill. Nu vet han vad det här med fosterglött bottnade i och han kan se på Valdemar med nya ögon. Kanske i sitt stilla sinne känna tacksamhet för att det ord han använde för att såra och förödmjuka honom oväntat kom att ge honom en ny pusselbit. Jon Allen har också sagt, framhåller Wennerberg i Själv och tillsammans, att även om empati bara är en aspekt av mentalisering så kan den mycket väl vara den viktigaste (sid.93).

Jag kommer inte att återberätta mer ur romanen nu, utan lämnar Gustav och hans mor där ute under stjärnhimlen i skogsbrynet.

Går att återerövra förmågan

Förmågan till mentalisering är sårbar, och starkt beroende av trygghet och omsorg för att utvecklas, enligt Wennerberg i Vi och våra relationer. Förmågan till fördjupad mentalisering kan betraktas som en förutsättning för självets förverkligande, skriver han i Själv och tillsammans, eftersom det är mentaliseringsförmågan som ger individen tillgång till och möjligheter att förstå sina djupaste känslor, impulser och önskningar.
Det fantastiska, sinnrika och hoppgivande är att mentaliseringsförmåga går att stärka/öva upp. Wennerberg pekar på Bowlby (1994) som poängterade att relationen till psykoterapeuten kan ge patienten en trygg bas varifrån denne kan utforska de olika smärtsamma och olyckliga aspekterna av sitt liv, i det förflutna och i nuet. För det är med hjälp av mentaliseringsförmågan som vi skapar de meningsbärande självbiografiska berättelser som förankrar oss i världen som existentiella subjekt, poängterar Wennerberg och skriver:

Det är tillgången till våra egna känslomässiga reaktioner och förmågan att förstå och reglera dem med hjälp av vår mentaliseringsförmåga som gör det möjligt för oss att identifiera och försöka uppnå våra livsmål. Vägen mot tillfrisknande går därför via återerövrande av förmågan att mentalisera de egna känsloreaktionerna (sid.264).

/Helena Maria

Litteratur:
Fridolin, Gustav, (2014), Morfar skrev inga memoarer, Stockholm, Bokförlaget Forum och Månpocket.
Wallroth, Per, (2010) Mentaliseringsboken, Stockholm, Karneval förlag
Wennerberg, Tor, (2013) Själv och Tillsammans – om anknytning och identitet i relationer, Stockholm, Natur och Kultur.
Wennerberg, Tor, (2010), Vi är våra relationer – om anknytning, trauma och dissociation, Stockholm, Natur och Kultur.

Internet:
http://www.barnombudsmannen.se/i-media/debatt/2006/2/vald-mot-barn-kan-aldrig-accepteras/