Kategoriarkiv: Medietips

Timmarna: Tre kvinnoporträtt – feminism och psykisk ohälsa

Jag brukar sällan se samma film flera gånger men filmen Timmarna var min absoluta favoritfilm under en tid, och den har jag sett om många gånger. Den handlar om tre kvinnor som lever i tre olika tidsperioder och de tre berättelserna vävs samman genom Virginia Woolfs bok Mrs Dalloway. timmarna2En berättelse utspelar sig på 1920-talet och skildrar Virginia Woolfs liv under den tid när hon håller på att skriva Mrs Dalloway, en annan berättelse utspelar sig på 1950-talet och handlar om hemmafrun Laura som läser och inspireras av boken Mrs Dalloway och den sista berättelsen utspelar sig på 2000-talet och skildrar Clarissa, en kvinna som är en slags nutida Mrs Dalloways och en dag i hennes liv.

De första gångerna jag såg filmen så var det det feministiska budskapet och de starka kvinnoporträtten som jag fastnade för. Virginia Woolf har blivit en feministisk ikon för henne syn på att kvinnor behövde ha ”ett eget rum” och att kvinnors erfarenheter var viktiga för social förändring. I berättelsen om 50-talshemmafrun Laura läser Laura Mrs Dalloway och blir inspirerad att bryta upp från tristessen som hennes hemmafrutillvaro innebar. Hon inser att hennes liv känns fel och hon lämnar man och barn för att starta ett nytt liv på egen hand som bibliotekarie i Kanada. ”It was death, I chose life” (det var döden, jag valde livet) sa hon vid ett tillfälle när hon berättade om sitt livsval. Clarissa, den nutida mrs Dalloway är, som jag tolkar det, en slags överklasshusmoder som ägnar tillvaron åt att ordna fester och ta hand om sin aidssjuka vän Richard. Clarissas val att leva med en kvinna och skaffa en dotter med henne skildras på ett väldigt självklart och normaliserat sätt vilket känns ovanligt i filmvärlden.

När jag sett Timmarna på senare tid har jag tänkt mer på hur psykisk ohälsa skildras i de tre kvinnoporträtten. Clarissa ”ordnar fester för att dölja tystnaden” som hennes vän Richard sa. Hon är i likhet med bokens mrs Dalloway den självsäkra paryvärdinnan som på ytan verkar må bra, men under ytan finns ett inre känslokaos. Laura fullkomligt lyser av ångest över den instängdhet och tristess som hennes hemmafruliv innebär. Hon åker till ett hotell för att ta livet av sig men när hon läst mrs Dalloway bestämmer hon sig för att ändra sina planer. Virginia Woolf har tillsammans med sin man Leonard flyttat från London, ut till en liten förort för att Virgina ska få lugn och ro eftersom hon mått psykiskt dåligt och hört röster. Det är läkaren som ordinerat Virginia att flytta ifrån storstaden men Virgina trivs inte i den lilla förorten utan vill flytta tillbaka till London. I en scen lämnar Virgina huset och tänker ta tåget till London. Leonard hittar henne sittande på tågperrongen.

Virginia: Jag dör i den här staden
Leonard: Om du tänkte klart, Virginia, så skulle du minnas att det var London som gjorde dig svag.
Virginia: Om jag tänkte klart? Om jag tänkte klart?
Leonard: Vi tog dig till Richmond för att ge dig lugn och ro.
Virginia: Om jag tänkte klart Leonard, skulle jag berätta att jag kämpar ensam i mörkret, i det djupaste mörkret, och det kan bara jag veta. Bara jag själv kan förstå mitt tillstånd. Du lever med hotet, du säger att du lever med hotet om min död. Leonard, jag lever också med det.

Det är min rätt; det är varje människas rätt. Jag väljer inte förortens kvävande luft, utan stadens liv och rörelse, det är mitt val. Även den eländigaste patient, ja även den absolut svagaste är tillåten att säga något i frågan om det hon ordinerats. Genom detta definierar hon sin mänsklighet. Jag önskar, för din skull Leonard, att jag kunde vara lycklig i denna tystnad. Men om jag väljer mellan Richmond och döden, då väljer jag döden. (Citat ur Timmarna, egen översättning)

Leonard vill Virginia så otroligt väl men Virginia känner sig överkörd och behandlad som ett barn som inte förstår sitt eget bästa. Jag tycker det här är en stark scen där hon försöker hävda sin rätt att, trots sin psykiska ohälsa, ha tolkningsföreträde till sitt eget jag och sitt eget tillstånd. Hon vill må bra och vara lycklig i den lilla förorten för Leonards skull, men hon kan inte vara det.

Jag tycker att Timmarna är en väldigt fin film, den är snyggt gjord, skådespelarna är fantastiskt bra och man kan se den ur flera olika perspektiv.

/Anna-Karin

Det som ger hoppet liv

I P1:s Människor och tro den 27 augusti intervjuade programledaren Titti Hahn författaren, prästen och kaplanen vid Sigtunastiftelsen Lars Björklund, aktuell med sin senaste bok Det som ger hoppet liv. bok2

Det är en tankvärd intervju, inte minst för att känslornas betydelse för hopp betonas.

Och hans synpunkter är värdefulla. Jag kommer på mig själv med att önska att psykiatrin börjar tala om känslor och börjar problematisera patienters upplevelser av att psykofarmaka hindrar dem att få tillgång till sina känslor, eller tillgång till dem fullt ut– just de känslor och känsloupplevelser som de behöver arbeta med, bearbeta. Och inte minst, som framgår av radioprogrammet, att få tillgång till känslor som ger hopp. För hopp behövs; självmordstatistiken, särskilt hos dem med bipolär sjukdom, är nedslående.

Lars Björklund, som bland annat har jobbat länge som sjukhuspräst, har suttit med människor som varit helt utan hopp. Och då är det inte alltid så enkelt, menar han, att komma med förenklade modeller och säga att ”det kommer att ordna sig” eller ”att allting kommer att bli bra”.

Han berättar för Titti Hahn hur det är att inte kunna förmedla hopp, hur hans upplevelse i mötena med dessa människor är att också han drabbas av deras öde.

Deras vanmakt blir också min, säger han och den omedelbara reaktionen är att jag vill fly det här rummet. Och, fortsätter han, det svåra är att våga, orka stanna även om man inte kan förmedla något. För Björklunds poäng är att själva närvaron, skapar förutsättningar för hopp. Det är så han vill formulera det, betonar han. Och han fortsätter med att säga att i stunden kanske inte närvaron ger hopp, utan det är kanske på sikt som man kan dra sig till minnes/minnas att någon var där vilket i någon mån gör ensamheten uthärdlig.

Och det är det boken handlar om: förutsättningar för hopp.

Första förutsättningen är att vara i sina känslor (Björklund räknar med fem förutsättningar totalt).

Om vi stänger av känslorna, kan inte hoppet leva då? frågar Titti Hahn.

Men frågan är om det livet är fyllt med hopp, svarar Björklund bland annat, han har svårt att se att det skulle vara det, och menar att det ju kan vara ett avstängt liv, ett förnekande liv, eller ett väldigt mörkt liv som pågår i alla fall, men för mig var det viktigt att skriva om att känslor de tillhör jaget och att de inte är moraliska utan att de är svar på någonting och då tror jag att om vi vågar bejaka känslorna och vågar se vad de svarar mot.

Det är här jag tänker: Fler, ja, alla patienter måste få chansen att våga se sina känslor och vad de svarar mot istället för att känslorna eller kanske traumat, ska begravas med medicin under ständigt nya lager av livet som pågår i och utanför sjukhuset. Och det är just traumat som Björklund exemplifierar med i intervjun. Han säger att om ett barn till exempel som är med om en traumatisk händelse och de vuxna säger ”tyst, vi ska inte prata om det här”, ”ingen ska säga något” så har det här barnet med sig den här händelsen men inget språk för det här så kan det senare i livet påverka nästan varje dag något, något som man inte kan greppa. Men så fort vi har språk för det så startas en rörelse, betonar Björklund.

Det kommer kanske inte som en överraskning att den viktigaste förutsättningen är språket. En människa utan språk är en svag människa, påpekar Björklund.

Jag är tacksam för att Lars Björklund visar på att känslor inte är farliga och ser fram emot att få läsa hans bok. För de som inte vill sträcka sig så långt eller inte hinner rekommenderar jag radiointervjun i sin helhet – den är alldeles för insiktsfull för att som här enbart refereras i några enstaka meningar.

Vad det gäller min syn på medicinering (som kanske är viktig att redovisa) så sympatiserar jag med den syn som RSMH-Livets socialpolitiska talesperson Hannes Qvarford ger uttryck för i ett inlägg på sin blogg under rubriken Är psykofarmaka ”läkemedel”?:

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.) (Hannes Qvarford).

/Helle

En hyllning till John Nash

Som en slags hyllning till matematikern John Nash och hans fru Alicia som båda dog i en bilolycka för några veckor sedan, så var vi några stycken som samlades för att titta på A beautiful mind som handlar om John Nashs liv och hans kamp mot paranoida vanföreställningar och hallucinationer.

Första gången jag såg A beautiful mind var när den kom på bio år 2001. Det var sju år innan jag själv gick in i en psykos för första gången. Jag har alltid varit intresserad av det mänskliga psyket och tyckte då att det var en väldigt intressant och gripande film. När jag såg den för andra gången efter mitt första psykotiska sammanbrott så upplevde jag den dock på ett helt nytt sätt. Jag kände igen så mycket av John Nashs föreställningsvärld från min egen paranoida idévärld och kunde den gången på ett helt annat sätt förstå och leva mig in i hans besatthet av koder och mönster och kunde verkligen känna hans skräck och rädsla över att vara förföljd och hans frustration och panik när ingen förstod honom. När jag nu såg den för tredje gången efter ytterligare ett par egna sammanbrott och en smula mer livserfarenhet så lade jag märke till lite andra saker och vissa saker som jag sett tidigare tänkte jag nu på, på ett nytt sätt. Jag tänkte exempelvis på pressen och konkurrensen inom den akademiska världen som fick John att känna sig mindervärdig och att den stressen förmodligen bidrog till hans sammanbrott. Jag tänkte på hur svårt John hade för att få vänner och att ensamheten gjorde det naturligt att hans hallucinationer tog sig uttryck som en rumskompis och en liten flicka. Jag tänkte på skammen över hur han hade betett sig när han varit psykotisk, som fick honom att isolera sig allt mer hemma. Jag tänkte på att han valde att sluta med mediciner eftersom han tyckte att biverkningarna begränsade honom i hans liv allt för mycket och att han istället valde att försöka hitta andra sätt att handskas med hullucinationerna och att komma ur de paranoida tankarna. Framförallt tänkte jag mycket på relationen mellan John och Alicia. Att John verkar känna sig som en belastning för att han mår som han gör och blir frustrerad över att inte klara av vanliga vardagssaker. Alicias ständiga oro och omtanke som är så stark att den ibland övergår i en slags kontrollbeteenden. Hennes känsla av vanmakt och sorgen över hur saker blev. Den starka kärleken som gör att hon trots svårigheterna ändå stannar kvar och väljer att fortsätta kämpa och stötta John i hans kamp för att återhämta sig och komma tillbaka till universitetsvärlden där han tidigare verkat. Jag tycker att det är en väldigt fin film som jag verkligen kan rekommendera alla att se en gång till även om man sett den tidigare.

Som en parentes vill jag även tipsa om Robert Whitakers reflektion kring A beautiful mind där han noterar att man lagt in en scen i slutet av filmen där Russel Crow/John Nash nämner att han äter en ny typ av medicin trots att John Nash i verkligheten slutade helt med medicin på 1970-talet.

/Anna-Karin

Den subjektiva effekten av psykofarmaka och längtan att bli sig själv

Jag vill knyta an till Anna Karins tips och inlägg om serien Mina två liv, särskilt uppdateringen från den 11 juni om det biologiska synsättet som till stor del genomsyrar programmen. Men det finns också hopp.

I avsnitt två av Mina två liv (kan ses fram till den 9 juli) intervjuas bland annat konstnären och universitetsläraren Fia Backström som vände det biologiska synsättet inom psykiatrin ryggen och hittade andra sätt än psykofarmaka, sätt som hjälpte henne. Hon berättade i programmet att det var väldigt svårt för henne att acceptera en livstidsdom i att äta medicin resten av livet. Hon ville inte ha en massa gifter eller saker i kroppen och ser på medicineringen som ett slags kontrollsystem, och det systemet gör en massa med perceptionen, det kognitiva systemet, känslolivet, ja, med allt som är mig, framhöll hon. Och hon kunde också berätta att hon lyckats fasa ut medicinen och även fått hjälp med att sluta med litium.

Erfarenheter som de som Backström nämner, till exempelvis påverkan på det kognitiva, tas upp i en nätstudie av Moritz med flera. De undersöker hur antipsykotisk medicin utövar sin effekt på dem som tar dem. Forskaren Dr. Simon McCarthy-Jones, verksam bland annat vid psykologiska institutionen, Durham University, UK., bloggar om studien i sin ena blogg. Studien som är en nätstudie omfattade 95 personer som alla hade erfarenhet av att ha medicinerat med antipsykotisk psykofarmaka. Deltagarna fick besvara ett frågeformulär innehållande 49 frågor angående de subjektiva effekterna av att ta antipsykotisk psykofarmaka. McCarthy- Jones framhåller att deltagarna huvudsakligen tycks ha blivit rekryterade från modererade tyska diskussionsforum för personer med psykoser och andra psykiatriska diagnoser.

Under fem olika punkter redovisar Mc Carthy-Jones studiens resultat. Bland de fem punkterna nämns t. ex. att patienterna med bestämdhet och ganska konsekvent tillerkände medicinerna en dämpande effekt på känslorna, att de kognitiva förmågorna blir till ett töcken samt minskad glädje. Patienterna rapporterade också att de blev mer osäkra (doubtful – ett ord som också har konnoteringar av tvivel och villrådighet).

De huvudsakliga subjektiva upplevelserna av deltagarna i studien var just osäkerhet, avtrubbning, (numbing), och att dra sig undan från gemenskap, (withdrawal).  Att de negativa effekterna var de som till största delen blev de rådande.

McCarthy- Jones återger också några av de begränsningar som författarna själva ger uttryck för att studien har. Den första begränsningen enligt dem är att självrapporterade bedömningar gjorda av psykospatienter bör ses som problematiska därför att dessa patienter konsekvent har visat sig sakna metakognitiv medvetenhet. Mot detta invänder McCarthy-Jones att det tycks framkasta att människor diagnosticerade med psykos inte kan ses som tillförlitliga, utan istället bli ifrågasatta, när det gäller att riktigt återge sina erfarenheter av antipsykotisk medicinering, vilket i bästa fall är ett diskutabelt påstående enligt McCarthy-Jones. Han vänder resonemanget och frågar sig: Om en person sa att antipsykotisk medicin var bra för dem, skulle då någon ifrågasätta om de hade rätt på basis av att det som de skulle säga sades på grund av att personerna saknade ”metakognitiv medvetenhet”?

Moritz med flera noterar också en annan viktig begränsning enligt McCarthy-Jones, nämligen att urvalet bestående av Internetanvändare förmodligen är olikt ett kliniskt urval eftersom det förra består av en subgrupp av subjekt som är ovilliga att undergå behandling och därmed mindre följsamma med det psykiatriska hälso- och sjukvårdssystemet.

Simon McCarthy-Jones slutsats eller summeringen av studien lyder så här: Det är tydligt att vi behöver nya sätt att hjälpa människor på. Och vi behöver dem i går.

Jag ska inte redogöra för mer av blogginlägget utan hänvisar till den referens som McCarthy-Jones ger.

/Helle

Referens: Moritz, S.,Andreou, C., Kilngberg, S., Thoring, T., Peters, M.J.V. (2013). Assessment of subjective cognitive and emotional effects of antipsychotic drugs. Effect by defect? Neuropharmacology, 179-186.

Se och läs gärna också:

Mina två liv

Jag vill rekommendera dokumentärserien Mina två liv som går på SVT just nu. Ann Heberlein möter olika människor som har diagnosen bipolär sjukdom. Det första avsnittet av tre sändes i tisdags och kan ses på SVTplay fram till den 9 juli.

Uppdatering den 11 juni

Efter att ha sett alla tre avsnitt av serien vill jag tillägga att jag tycker att både Ann Heberlein och de personer hon intervjuar beskriver på ett gripande sätt hur det kan kännas att må väldigt dåligt; att vara väldigt deprimerad, uppvarvad eller tappa greppet om verkligheten. Däremot gillar jag inte riktigt den väldigt biologiska syn på psykisk ohälsa som jag tycker att serien förmedlar. Det hade varit intressant att höra lite mer om personernas livbakgrunder och vilka livsomständigheter som de tror har utlöst deras inre kaos. Hannes Qvarfordt beskriver detta på ett bra sätt på RSMHs blogg.

/Anna-Karin

Mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer”

Mentaliseringsbegreppet sätter fokus på oss som mentala varelser, på våra inre liv. I den här artikeln vill jag försöka belysa begreppet i någon ringa mån; mitt avstamp är en skildring i den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin.

Mentalisering är ett begrepp som blivit allt viktigare inom psykologin under de senaste 20 åren. Den som skriver det är Per Wallroth, bl. a fil dr, psykolog, psykoterapeut och handledare i psykodynamisk psykoterapi. Han är den ledande företrädaren för mentalisering och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) i Sverige. Mentaliseringsbaserad terapi riktade sig först till borderline patienter, men har i dag vidare spridning och används även i psykoterapeutiskt arbete med patienter med andra diagnoser/ besvär.

Populärvetenskaplig bok

Med Mentaliseringsboken, som kom ut på Karneval Förlag 2010, vänder sig Per Wallroth till en bred allmänhet, och han ger många vardagsexempel på vad mentalisering kan handla om samt olika övningar i desamma. Mentaliseringsbegreppet berör oss alla, och jag skulle vilja påstå att det handlar om nödvändig livskunskap att kunna mentalisera. Mentalisering sker hela tiden, både på ett medvetet och icke-medvetet plan. Mentaliseringsförmågan är inget som kan tas för givet, den kan slås ut. En anledning till det kan till exempel vara stress. När detta händer kan man enligt Wallroth halka tillbaka i något av de mer förmentaliserande förhållningssätten, som han också beskriver i boken.

Mentaliseringsbegreppet definierar Wallroth bland annat som att försöka förstå sig själv och andra utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar. Han skriver:

Om du inte kliver ut ur dig själv är du fången i dina egna tankar och känslor. Då framstår de som självklara, som det enda möjliga sättet att uppfatta verkligheten, och inte som ett perspektiv bland många möjliga. Då får du svårt att ta hand om dina känslor och svårt att fungera väl tillsammans med andra (sid.15).

Men, förtydligar Wallroth, när du kliver ut ur dig själv måste du samtidigt behålla kontakten med ditt inre. Både när vi mentaliserar över andra eller över oss själv måste vi ta det här klivet ut ur oss själva. När man gör det sistnämnda så ställer man sig lite vid sidan om, som Wallroth skriver, och tittar på sina egna tankar och känslor. Tilläggas bör att mentaliseringsbegreppet ofta nämns i samband med begreppen theory of mind och intersubjektivitet.

Holding mind in mind

Mentaliseringsteorins viktigaste namn, enligt Wallroth, är psykoanalytikern Peter Fonagy, och han brukar definiera mentalisering som holding in mind in mind, det vill säga ha medvetandet i medvetandet eller kanske att ha tankarna och känslorna i åtanke, fortsätter Wallroth.

För en tid sedan läste jag Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin, utbildningsminister och språkrör för Miljöpartiet de gröna. Det är en roman skriven i jagform, som i förordet beskrivs som en biografisk roman, vilket enligt Fridolin innebär att han tagit sig en hel del friheter. Till exempel påpekas att alla personligheter i boken är romankaraktärer. Jag hade bara kommit några sidor in i boken när en mobbningsscen och dess efterspel tog sin början. Jag läste med stigande intresse: handlade inte detta om mentalisering?

För sin inre syn

I den här scenen är huvudpersonen Gustav nio år (Gustav som också är morfadern i boken som allt handlar om – författaren och ministern Gustav Fridolin brukade gå under namnet Fridolin junior i hembygden) och han är på väg hem från skolan när plötsligt mobbarna ställer sig runt honom. De är alla välbekanta för honom. Lars har redan tagit hans mössa. Stig står bakom Lars och han frågar varför han har så bråttom.

– Jag har inte bråttom, svarade Gustav så tyst han kunde, vände sig om och såg ner i backen (sid. 21)
– Men varför springer du då? Stig tog några steg fram (ibid.)

Då tar Gustav hjälp av sitt inre. I sina tankar bläddrar han fram en av sin lärarinnas planscher som han fått syn på efter en lektion. Det är Grindslanten av August Malmström. När han såg den första gången förundrades han över att se hur man med färg kan frysa verkligheten, till och med bättre än på fotografierna i tidningarna, som överläraren brukade ha med sig.

Det är som om gastkramningen släpper när Gustav tänker på tavlan; bubblor av tankar stiger upp, något har frigjorts. Kanske handlar det om rymd, kanske om en särskild slags uppmärksamhet. Oavsett vad man väljer att kalla det så innebär det att mentaliseringen tar sin början. När han nu återkallar planschen för sitt inre öga, tänkte han att han stod där, mitt i tavlan, fast innan slagsmålet, och utan att han hade någon slant som kunde stjälas.

De hade modernare kläder på sig än på tavlan. Alla hade skor på fötterna och löven hade börjat falla från träden, men annars var det ett och samma som i Grindslanten (sid.21-22).

Lars bollade en sten i handen. Han var som en av flåbusarna på målningen, den som kastade sig över pojken med slanten. Stig var som pojken i de fina kläderna som böjer sig ner och tar slanten när den tappats (sid.22).

– Gustav, sa Stig hånfullt, det är väl inte så att du är rädd för oss? (ibid)

Pratet med det underliggande hotet från mobbarna fortsätter och Gustav inser att han nu får betala för att han varit så duktig på räkningsuppgiften, och han bannar sig själv för att han klarade den på första försöket.

Nu ser han Valdemar med den putande magen under den fintvättade skjortan. Blicken registrerar också Stigs grova armar och Lars taniga ben och förväntansfulla leende. Sedan tänker han på vad hans bror Otto skulle ha gjort i den situationen. Och då sker det:

Han vände sig om och började gå. Inte särskilt snabbt, men bestämt som bara en som nyss fyllt nio kan (sid.23).
Bakom sig lämnade han Stig gapande. När han hämtat sig ropade han:

– Hjonadrulle. Fattigpåg (ibid).

Gustav gick alldeles lugnt. Han visste att när de ropade hade de inget att komma med. Han visste att de tyckte att han var fattig. Men han hade världens bästa mor, världens starkaste bröder och till kvällen skulle han få annat än Rabbe mos till middag. Han hade struntat i att vara rädd (sid.24).

Mobbarna var slagna med häpnad. När Stig slutligen fann sig skrek han det värsta skällsord han visste.

När ord blir hårdare än stenar

Valdemar var den enda av pojkarna som inte som inte skärrades av att Gustav vägrat bli rädd.

Medan Lars och Stig skrek som i förvåning, hade han bara fortsatt att le. Så ropade han, fullt hörbart, utan att han höjde rösten särskilt:
– Fosterglött.
Gustav stannade till. Vad sa han?
– Fösterglött (ibid).

Ibland kan ord vara hårdare än stenar (ibid). Nu sprang Gustav som aldrig förr. Han ville se sin mor. Och det fick han. Hon stod i köket och rörde i en gryta. Han gick och ställde sig intill henne, böjde sig ner över grytan. De skulle få kanin.

Allt var som vanligt, nästan som vanligt. När modern som brukligt frågade honom hur han haft det i skolan och han svarade ville han undertrycka det hemska ordet, men till slut kunde han inte hålla igen och ordet fosterglött letad sig upp ur strupen och kom över hans läppar.
Hans mor fick be honom upprepa ordet för det lät mer som en harkling än tal.

– Fosterglött. De äldre barnen kallade mig så. Varför gjorde de det (sid.26)? Det var något i ansiktet. En ryckning i läppen, en rynka i pannan, ett öga som blev lite smalare. Modern reagerade inte riktigt som Gustav förväntat sig.
– Det var det dummaste. Vem säger något sådant? (ibid)

Gustav försöker förklara, men det vill säg inte riktigt. Modern beter sig reserverat, avfärdande, nästan känslokallt. Hon öppnar inte för ett samtal kring det som hänt, vill inte ”redovisa” sina känslor: hon intar en slags icke-mentaliserande hållning. Den efterlängtade middagen blev inte riktigt som han tänkt sig, den där verkliga lyckokänslan uteblev, och Gustav avslutade måltiden i förtid och slank ut i köket till sin mor, men inte ens samvaron med modern blev som den brukade. Det undslipper honom vem som sa det där om fosterbarn, och då ser han det igen.

Mor såg ut att frysa till mitt i en tanke (sid.30).
– Valdemar, sa hon, och drog på namnet. Gustav ska inte lyssna på honom (ibid).

Gustav säger att han inte bryr sig, men allt vildare tvivel ansätter honom.

Avslöjandets ögonblick

Den natten kunde Gustav inte somna. Ensam med sina tankar i natten kände han så någon skugga månskenet framför hans ögonlock. Det var hans mor.

Det är något jag måste berätta, säger hon. Kom med. Under tystnad tar de sig ut ur huset, modern med en plåtspann i ena handen så att en eventuell betraktare bara ser en mor och en son på väg att besöka dasset utan att ana att här ska något av största vikt avslöjas.
Hans mor stannade till vid brynet till dasset, såg på Gustav och sedan upp mot stjärnhimlen… (sid. 31).
– Hur är det fatt? frågade Gustav henne till slut eftersom modern inte släppte stjärnorna med blicken (ibid).

Det är då han får höra, undan för undan, att han hade en äldre bror Nils, som hade fått en son, Nils Gustav, som hamnade i fosterhem eftersom hans biologiska mor försvann ur bilden.
– Men vi tog sonen ur fosterhemmet för att Nils skulle få emigrationsbevis (ibid).
Hans mor tystnade. När hon åter började tala såg hon honom rakt in i ögonen och sa:
– Gustav, det var du (sid.35).

Modern väljer att vara rak. Hon har fångat upp Gustavs oro, och avslöjar mitt i natten hur det verkligen förhåller sig: Att hon inte är hans biologiska mor. Hon har förstått att det inte kan vänta. Och Gustav är stor nog att få höra.
Det här ett utmärkt exempel på mentalisering. Farmodern har reflekterat över Gustavs känslotillstånd, kan leva sig in i att han lider. Och hon vidtar åtgärder; gör det varje inkännande och inlevelsefull och varm person måste göra.

Mentalisering förmodligen är det mest kärleksfulla vi kan göra skriver Tor Wennerberg, leg. psykolog, författare och föreläsare, i sin bok Själv och tillsammans- Om anknytning och identitet i relationer (2013) och citerar därmed psykoterapeuten och mentaliseringsforskaren Jon Allen, (2006), och han fortsätter att citera:

[ I] sin högst utvecklade form möjliggör mentalisering intimitet, en kärleksfull känsla av att vara förbunden med en annan människas verklighet…I det perspektivet är mentalisering något mer än förmåga; det är en dygd, en handling av kärlek…Detta innebär inte att vi, i vår kärleksfulla strävan att förstå, också kommer att älska allt vi ser. Det är tvärtom så att mentalisering i dess högsta form uppdagar hela vidden av vår mänsklighet och omänsklighet (sid.94).

Det icke verbala språket

Det är moderns ansiktsuttryck som avslöjar henne. Vårt första språk är det icke-verbala, det som handlar om mimik, tonläge, men även andningsrytm och spänningar till exempel. Anknytningspersonens eller betydelsefulla andras sinnesstämningar registreras av det lilla barnet. Det finns barn som är väldigt uppmärksamma på andras skiftningar, känslor, gester och stämningar, inte minst för att kunna räkna ut om de kommer att få stryk eller inte så att de kan ta till flykten om det behövs – trots att det finns ett förbud mot barnaga i Sverige sedan 1979 (förbud mot fysisk bestraffning i skolan kom redan 1958).
Om uppmärksamheten helt är riktad utåt, i ett ständigt avsökande, är det svårt att bibehålla kontakten med sig själv, (förutsatt att den finns där från början) att kunna gå inåt och söka av sitt eget inre landskap och fråga sig: vad är det jag möter? Att kunna iaktta sina egna tankar, känslor och förnimmelser. Att kunna observera och dra slutsatser av dessa.

Gustav läste sin mor skickligt och insåg att något låg dolt i det som utspelade sig i samspelet dem emellan. Med sina ord, sin handling utrustar modern honom för livet; han kan dela med sig av sin nyvunna kännedom och sitt utvidgade inre landskap med nya människor – om han vill. Nu vet han vad det här med fosterglött bottnade i och han kan se på Valdemar med nya ögon. Kanske i sitt stilla sinne känna tacksamhet för att det ord han använde för att såra och förödmjuka honom oväntat kom att ge honom en ny pusselbit. Jon Allen har också sagt, framhåller Wennerberg i Själv och tillsammans, att även om empati bara är en aspekt av mentalisering så kan den mycket väl vara den viktigaste (sid.93).

Jag kommer inte att återberätta mer ur romanen nu, utan lämnar Gustav och hans mor där ute under stjärnhimlen i skogsbrynet.

Går att återerövra förmågan

Förmågan till mentalisering är sårbar, och starkt beroende av trygghet och omsorg för att utvecklas, enligt Wennerberg i Vi och våra relationer. Förmågan till fördjupad mentalisering kan betraktas som en förutsättning för självets förverkligande, skriver han i Själv och tillsammans, eftersom det är mentaliseringsförmågan som ger individen tillgång till och möjligheter att förstå sina djupaste känslor, impulser och önskningar.
Det fantastiska, sinnrika och hoppgivande är att mentaliseringsförmåga går att stärka/öva upp. Wennerberg pekar på Bowlby (1994) som poängterade att relationen till psykoterapeuten kan ge patienten en trygg bas varifrån denne kan utforska de olika smärtsamma och olyckliga aspekterna av sitt liv, i det förflutna och i nuet. För det är med hjälp av mentaliseringsförmågan som vi skapar de meningsbärande självbiografiska berättelser som förankrar oss i världen som existentiella subjekt, poängterar Wennerberg och skriver:

Det är tillgången till våra egna känslomässiga reaktioner och förmågan att förstå och reglera dem med hjälp av vår mentaliseringsförmåga som gör det möjligt för oss att identifiera och försöka uppnå våra livsmål. Vägen mot tillfrisknande går därför via återerövrande av förmågan att mentalisera de egna känsloreaktionerna (sid.264).

/Helena Maria

Litteratur:
Fridolin, Gustav, (2014), Morfar skrev inga memoarer, Stockholm, Bokförlaget Forum och Månpocket.
Wallroth, Per, (2010) Mentaliseringsboken, Stockholm, Karneval förlag
Wennerberg, Tor, (2013) Själv och Tillsammans – om anknytning och identitet i relationer, Stockholm, Natur och Kultur.
Wennerberg, Tor, (2010), Vi är våra relationer – om anknytning, trauma och dissociation, Stockholm, Natur och Kultur.

Internet:
http://www.barnombudsmannen.se/i-media/debatt/2006/2/vald-mot-barn-kan-aldrig-accepteras/

The Days of Abandonment av Elena Ferrante

Jag kunde inte lägga bort den här romanen. Elena Ferrante kommer att få dig att flyga i luften – Alice Sebold, författare till The Lovely Bones. (citatet är fritt översatt från engelskan).

Vad gör du om du får syn på ett sådant omdöme på bokomslaget till en roman du av en slump hittar på biblioteket? Jag lånade boken med omedelbar verkan, och jag blev inte besviken. Romanen är lysande och intressant och insiktsfull i skildringen av en kvinna i upplösning. Också barnens utsatthet i berättelsen får liv.

bok1Strax efter lunch, medan de dukade av bordet en aprileftermiddag, berättar Mario för sin fru Olga att han vill lämna henne. Efter femton års äktenskap beger han ut sig genom dörren. Timmarna går, men Olga är övertygad om att det inte var något allvarligt som låg bakom makens utbrott. Hon är förvissad om att han ska komma tillbaka, han hade ju inte ens sagt adjö till barnen. Men dagarna går, och mannen kommer inte tillbaka. Detta är inledningen till romanen The Days of Abandonment (den har ännu inte översatts till svenska, men titeln betyder ungefär Dagar av övergivande; verbet to abandon att överge, att lämna, kan också betyda t ex att ge upp eller svika). Författare är pseudonymen Elena Ferrante , som skrivit boken i jagform. Boken kom ut på originalspråket italienska 2002, och i engelsk översättning av Ann Goldstein 2005.

Vissa läsare har funnit Ferrantes beskrivning av en övergiven kvinna skandalös, men så beskrivs hennes språk också som brutalt ärligt och skoningslöst.

En natt dyker ett minne upp från Olgas barndom i Neapel. Det är en mörk gestalt som träder fram – en kvinna som blev lämnad av sin man för en annan kvinna, en kvinna från Pescara, och från den dagen såg ingen i grannskapet till honom igen. Om nätterna hördes skriken från kvinnan. Varje natt grät hon, och hon förvandlades från en vacker, glad kvinna till en kvinna i förfall, som inte tvättade sig eller gjorde något åt håret – en frånstötande kvinna. En stackars lämnad kvinna. Det var en kvinna som innan det tragiska, när hon kom hem från sin shoppingtur med sina tre barn, alltid stannade om hon såg Olga sitta i trapphuset, och grävde fram karameller ur väskan åt henne. Efter det att mannen lämnat kvinnan benämns hon poverella (den stackars kvinnan) av Olgas mor och grannfruarna. Olga hör allt om kvinnan från sin plats under kaffebordet. Här ingjuts skräcken för poverellan. Socialisationen pågår hela tiden intensivt under barndomen.

Att bli lämnad som mor och maka slår särskilt hårt i den romersk-katolska kulturen föreställer jag mig, speciellt som den katolska kyrkan som huvudregel inte erkänner skilsmässa.

Barnen i boken, de är som fågelungar, ännu inte flygfärdiga, som, just som sin mor, får en knuff som nästan får dem att tappa andan och slungas ut ur boet; för ett kort svindlande ögonblick upplever de ren skräck och tvingas beskåda avgrunden inunder. Sin egen upplösning till trots, Olga får inte och kan inte lämna barnen. Hunden offras (jag tycker mig ana en viss offersymbolik här), den äter genom en olyckshändelse gift, och dör. Barnen är vilsna och skräckslagna, den välkända ordningen har omkullkastats. De känner inte till förtröstan i sig själva; den måste ännu komma från de vuxna; mammas och pappas försäkran om att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig, att de inte är tillspillogivna.

I det perfekta, idealiska barndomslandet är det de vuxna som bär på tröstens evangelium, de måste komma med de glada nyheterna, visa att det finns mark att landa på. När de tillfälligt är skeppsbrutna i tillvaron måste de kunna trolla fram ränseln med skeppsskorporna och den sista skvätten vatten. Med andra ord ta fram färdkosten och peka mot det ännu inbillade land som måste finnas där trots allt; bara en orubblig tro kan få den imaginära kartan att bli verklighet.

Olga är den enda som kan genomföra detta, för Mario, fadern, håller sig utom räckhåll. Men ytterdörren går i baklås och går plötsligt inte att öppna – något som Olga varit med om förut, på en annan plats, en annan tid. Men då stod hon utanför. Nu är hon innanför.

Dörren är tung symbolik (enligt Coopers Symboler – en uppslagsbok, så är tolkningarna många).  Så länge dörren är stängd är Olga och barnen utestängda från hopp och befrielse och nya möjligheter. En dörr symboliserar också den stora moderns skyddande aspekt och övergången till ett annat tillstånd, en annan värld. Så länge dörren vägrar öppna sig är de utestängda från detta.

Så det är i ett ”stängt rum” som övergivandet får sin kulmen, en våning där sonen Gianni ligger sjuk i hög feber, där telefonen är avstängd (för att räkningen inte är betald), och mobilen inte fungerar, så det går inte att ringa efter hjälp, vare sig till Mario eller låssmed, läkare eller veterinär. Olga och dottern Ilaria kämpar med att få bukt med låset, kämpar för att få kontakt med grannen inunder. Det är till grannen Olga sätter sin tilltro. Och det är nog så vi måste göra, ha tilltro till våra medmänniskor. Det finns alltid några ansikten som skymtar fram som vi kan sätta vårt hopp och tillit till. Så var det också för Ferrantes huvudperson. Dessutom var det en relation som inbegrep mer än så, ur den blommade både romantik och kärlek.

Men för att återgå till poverella-tematiken, poverellan som bildar en prismatisk lins där hon är allt, den rubbade, den försmådda, utblottade, och stackars kvinnan – allt detta som Olga inte vill kännas vid i sig själv. Poverellan, som blivit till en mäktig kulturellt betingad symbol i Olgas undermedvetna, bryter fram som en hallucination när bristningsgränsen är nådd. Och det är i det ”stängda” rummet som Poverellan breder ut sig och tar plats. Man kan nästan säga att det är hon som lotsar Olga genom det värsta av krisens olika faser. Inte minst genom ett febrilt skrivande. Och Olga är i själva verket författare till yrket, men har sedan länge tappat kontakten med sin skrivarådra, och mer eller mindre resignerat. Genom krisen reintegreras (reintegrera betyder ungefär hjälpa tillbaka) poverellan med Olga, och den mörka representationen av henne avkläds allt skrämmande. Men på vägen dit har Olga bland annat hunnit med att skrämma slag på Mario och hans nya unga fru, som hon utsatt för en attack på öppen gata.

Ur allt detta som tilldrar sig, både på det yttre och inre planet, sker ett uppvaknade och Olga inser att hon gjort ett misstag som trodde att hon inte skulle kunna leva utan Mario. Grannkvinnan som grät ut sina känslor i sin våning i Olgas barndomskvarter blir begriplig. Inte minst all den skam och rädsla som var/är förknippad med att bli lämnad.

Nyckelscenen är för mig när Olga står framför badrumsspegeln och betraktar sig själv, och inser, att hon inte enbart är den Olga hon trodde sig vara:

Tack vare att badrumsspegeln har speglar i sidopanelen så såg jag de båda halvorna av mitt ansikte separat, långt ifrån varandra. Först drogs jag till min högra profil, sedan till den vänstra. De var båda fullständigt obekanta för mig, normalt sätt använde jag mig inte av panelens sidospeglar. Jag kände igen mig enbart i spegelbilden av mig själv som reflekterades av den stora frontspegeln. Jag försökte arrangera speglarna så, att jag kunde se från sidan och framifrån samtidigt. Det finns inget tekniskt sätt att avbilda på, hittills, som har överstigit spegeln och drömmen. Titta på mig, sa jag till spegelglaset i en viskning, ett andetag. Spegeln summerade upp min situation. Om spegelbilden rakt framifrån försäkrade mig, genom att säga till mig att jag var Olga och att jag kanske skulle nå till slutet av dagen lyckosamt, varnade mig mina två profiler att så inte alls var fallet. De visade mig min nacke, de fula levande öronen, den lätt böjda näsan som jag aldrig tyckt om, hakan, de höga kindknotorna, och den strama hudens vita papperssidor över kinderna. Jag kände det som att, över de där två halva delarna, hade Olga knapphändig kontroll, hon var inte så väldigt motståndskraftig, inte väldigt uthärdande. Vad skulle hon göra med de här två spegelbilderna. Den värre sidan, den bättre sidan, det doldas geometri (fritt översatt från engelskan).

Det här betraktandet, den intensiva ”självrannsakningen” i spegeln fortsätter och når sin höjdpunkt på de närmast följande sidorna.

Boken kan läsas som en modern saga, och däri ligger en speciell charm. En saga där prinsen får sin prinsessa efter många prövningar och men, och där häxan är förlagd till själens utmarker och inte till en stuga i skogen.

Inför publiceringen av den här texten beställde jag boken igen för att kolla några detaljer, men fick efter några dagar ett vänligt meddelande från biblioteket om att boken var försvunnen…

/Helena Maria