Kategoriarkiv: Film

Människorättsbaserat arbete

Vi är två av oss i Talbartgruppen som från 2013 till 2015 deltagit i ett pilotprojekt som handlade om att införa ett rättighetsbaserat arbetssätt i praktiken på tre olika verksamheter. De tre verksamheter som deltog i projektet var Psykosvårdkeja nordost, Angereds närsjukhus och Bohusläns muséum. Det var Avdelning mänskliga rättigheter i Göteborg som höll i projektet. Projektet mynnade bland annat ut i en film som är 33 minuter lång och som man kan se här: Mänskliga rättigheter – det gör något med oss

Filmfestivalens sista dag

Idag var sista dagen på Driving us crazy. Det har varit några helt fantastiska dagar. Så många bra filmer varvat med några intressanta föredrag och ett panelsamtal.

Idag såg vi bland annat filmen Elias änglar och demoner där musikern Elias Hersi berättar sin historia. Han berättar om några svåra år i livet där musiken hjälpt honom att ta sig igenom mörkret.

Vi såg filmen Short term 12 som handlar om socialarbetaren Grace som jobbar på ett boende för ungdomar med problem. När en tjej som heter Jayden kommer till boendet visar det sig att hon och Grace har liknande uppväxterfarenheter. Det gör att Graces minnen av sin egen uppväxt väcks till liv.

Susanne Osten var på festivalen och pratade om sin nya film Flickan, mamman och demonerna som är planerad att vara färdig till våren. Filmen handlar om en liten flicka som lever med sin mamma som lider av svår psykisk ohälsa. Den baseras på Susanne Ostens egen uppväxt.

Stort tack till Hanna Lunblad och Carina Håkansson på familjevårdsstiftelsen för en fantastisk och mycket givande festival. Vi vill även tacka för de bidrag vi fick från festivalens fond som gjorde det möjligt för oss att gå på festivalen.

/Agneta och Anna-Karin

Filmfestival – Pat. är frisk och pigg för övrigt

Just nu pågår filmfestivalen Driving us crazy på stora teatern här i Göteborg. Vi är två personer från Talbart-gruppen som varit där och hittills har vi sett flera starka och gripande filmer.

I morse såg vi dokumentärfilmen Pat. är frisk och pigg för övrigt. Den handlade om Gunnel Bergstrand som fått diagnosen manodepressiv psykos och varit inlagd med tvångsvård på Restads mentalsjukhus i Vännersborg i mitten av 50-talet. I dokumentären får vi följa med Gunnel på ett besök tillbaka till Restads sjukhus. Här beskrivs en mörk del av Sveriges historia. Att människor i kris behandlades fruktansvärt illa både av psykiatrin och av myndigheter. Hon beskriver hur patienterna kläddes av nakna och bältades som rutin varje natt och som straff när de exempelvis uppträtt med ilska, att hon efter utskrivningen blev förhindrad av myndigheterna att ta körkort och läsa vidare till sjuksköterska eftersom hon på grund av sin diagnos ansågs som olämplig till det. Hon berättar också att hon valt bort att gifta sig och skaffa barn eftersom hon skämts så mycket för sin diagnos och hon varit rädd för hur ett återinsjuknande skulle ha påverkat ett barn. Det är en väldigt stark berättelse. Efter filmen kommer Gunnel upp på scenen och som avslut säger hon att hon hoppas att filmen ska ge henne och andra psykiskt sjuka upprättelse. Ett uttalande som ger mycket applåder. Jag hoppas också att filmen ger henne upprättelse. För hon förtjänar verkligen att få upprättelse liksom alla andra med psykisk ohälsa som någonsin behandlats illa av ett system som ska finnas till för att hjälpa dem.

/Anna-Karin

Timmarna: Tre kvinnoporträtt – feminism och psykisk ohälsa

Jag brukar sällan se samma film flera gånger men filmen Timmarna var min absoluta favoritfilm under en tid, och den har jag sett om många gånger. Den handlar om tre kvinnor som lever i tre olika tidsperioder och de tre berättelserna vävs samman genom Virginia Woolfs bok Mrs Dalloway. timmarna2En berättelse utspelar sig på 1920-talet och skildrar Virginia Woolfs liv under den tid när hon håller på att skriva Mrs Dalloway, en annan berättelse utspelar sig på 1950-talet och handlar om hemmafrun Laura som läser och inspireras av boken Mrs Dalloway och den sista berättelsen utspelar sig på 2000-talet och skildrar Clarissa, en kvinna som är en slags nutida Mrs Dalloways och en dag i hennes liv.

De första gångerna jag såg filmen så var det det feministiska budskapet och de starka kvinnoporträtten som jag fastnade för. Virginia Woolf har blivit en feministisk ikon för henne syn på att kvinnor behövde ha ”ett eget rum” och att kvinnors erfarenheter var viktiga för social förändring. I berättelsen om 50-talshemmafrun Laura läser Laura Mrs Dalloway och blir inspirerad att bryta upp från tristessen som hennes hemmafrutillvaro innebar. Hon inser att hennes liv känns fel och hon lämnar man och barn för att starta ett nytt liv på egen hand som bibliotekarie i Kanada. ”It was death, I chose life” (det var döden, jag valde livet) sa hon vid ett tillfälle när hon berättade om sitt livsval. Clarissa, den nutida mrs Dalloway är, som jag tolkar det, en slags överklasshusmoder som ägnar tillvaron åt att ordna fester och ta hand om sin aidssjuka vän Richard. Clarissas val att leva med en kvinna och skaffa en dotter med henne skildras på ett väldigt självklart och normaliserat sätt vilket känns ovanligt i filmvärlden.

När jag sett Timmarna på senare tid har jag tänkt mer på hur psykisk ohälsa skildras i de tre kvinnoporträtten. Clarissa ”ordnar fester för att dölja tystnaden” som hennes vän Richard sa. Hon är i likhet med bokens mrs Dalloway den självsäkra paryvärdinnan som på ytan verkar må bra, men under ytan finns ett inre känslokaos. Laura fullkomligt lyser av ångest över den instängdhet och tristess som hennes hemmafruliv innebär. Hon åker till ett hotell för att ta livet av sig men när hon läst mrs Dalloway bestämmer hon sig för att ändra sina planer. Virginia Woolf har tillsammans med sin man Leonard flyttat från London, ut till en liten förort för att Virgina ska få lugn och ro eftersom hon mått psykiskt dåligt och hört röster. Det är läkaren som ordinerat Virginia att flytta ifrån storstaden men Virgina trivs inte i den lilla förorten utan vill flytta tillbaka till London. I en scen lämnar Virgina huset och tänker ta tåget till London. Leonard hittar henne sittande på tågperrongen.

Virginia: Jag dör i den här staden
Leonard: Om du tänkte klart, Virginia, så skulle du minnas att det var London som gjorde dig svag.
Virginia: Om jag tänkte klart? Om jag tänkte klart?
Leonard: Vi tog dig till Richmond för att ge dig lugn och ro.
Virginia: Om jag tänkte klart Leonard, skulle jag berätta att jag kämpar ensam i mörkret, i det djupaste mörkret, och det kan bara jag veta. Bara jag själv kan förstå mitt tillstånd. Du lever med hotet, du säger att du lever med hotet om min död. Leonard, jag lever också med det.

Det är min rätt; det är varje människas rätt. Jag väljer inte förortens kvävande luft, utan stadens liv och rörelse, det är mitt val. Även den eländigaste patient, ja även den absolut svagaste är tillåten att säga något i frågan om det hon ordinerats. Genom detta definierar hon sin mänsklighet. Jag önskar, för din skull Leonard, att jag kunde vara lycklig i denna tystnad. Men om jag väljer mellan Richmond och döden, då väljer jag döden. (Citat ur Timmarna, egen översättning)

Leonard vill Virginia så otroligt väl men Virginia känner sig överkörd och behandlad som ett barn som inte förstår sitt eget bästa. Jag tycker det här är en stark scen där hon försöker hävda sin rätt att, trots sin psykiska ohälsa, ha tolkningsföreträde till sitt eget jag och sitt eget tillstånd. Hon vill må bra och vara lycklig i den lilla förorten för Leonards skull, men hon kan inte vara det.

Jag tycker att Timmarna är en väldigt fin film, den är snyggt gjord, skådespelarna är fantastiskt bra och man kan se den ur flera olika perspektiv.

/Anna-Karin

En hyllning till John Nash

Som en slags hyllning till matematikern John Nash och hans fru Alicia som båda dog i en bilolycka för några veckor sedan, så var vi några stycken som samlades för att titta på A beautiful mind som handlar om John Nashs liv och hans kamp mot paranoida vanföreställningar och hallucinationer.

Första gången jag såg A beautiful mind var när den kom på bio år 2001. Det var sju år innan jag själv gick in i en psykos för första gången. Jag har alltid varit intresserad av det mänskliga psyket och tyckte då att det var en väldigt intressant och gripande film. När jag såg den för andra gången efter mitt första psykotiska sammanbrott så upplevde jag den dock på ett helt nytt sätt. Jag kände igen så mycket av John Nashs föreställningsvärld från min egen paranoida idévärld och kunde den gången på ett helt annat sätt förstå och leva mig in i hans besatthet av koder och mönster och kunde verkligen känna hans skräck och rädsla över att vara förföljd och hans frustration och panik när ingen förstod honom. När jag nu såg den för tredje gången efter ytterligare ett par egna sammanbrott och en smula mer livserfarenhet så lade jag märke till lite andra saker och vissa saker som jag sett tidigare tänkte jag nu på, på ett nytt sätt. Jag tänkte exempelvis på pressen och konkurrensen inom den akademiska världen som fick John att känna sig mindervärdig och att den stressen förmodligen bidrog till hans sammanbrott. Jag tänkte på hur svårt John hade för att få vänner och att ensamheten gjorde det naturligt att hans hallucinationer tog sig uttryck som en rumskompis och en liten flicka. Jag tänkte på skammen över hur han hade betett sig när han varit psykotisk, som fick honom att isolera sig allt mer hemma. Jag tänkte på att han valde att sluta med mediciner eftersom han tyckte att biverkningarna begränsade honom i hans liv allt för mycket och att han istället valde att försöka hitta andra sätt att handskas med hullucinationerna och att komma ur de paranoida tankarna. Framförallt tänkte jag mycket på relationen mellan John och Alicia. Att John verkar känna sig som en belastning för att han mår som han gör och blir frustrerad över att inte klara av vanliga vardagssaker. Alicias ständiga oro och omtanke som är så stark att den ibland övergår i en slags kontrollbeteenden. Hennes känsla av vanmakt och sorgen över hur saker blev. Den starka kärleken som gör att hon trots svårigheterna ändå stannar kvar och väljer att fortsätta kämpa och stötta John i hans kamp för att återhämta sig och komma tillbaka till universitetsvärlden där han tidigare verkat. Jag tycker att det är en väldigt fin film som jag verkligen kan rekommendera alla att se en gång till även om man sett den tidigare.

Som en parentes vill jag även tipsa om Robert Whitakers reflektion kring A beautiful mind där han noterar att man lagt in en scen i slutet av filmen där Russel Crow/John Nash nämner att han äter en ny typ av medicin trots att John Nash i verkligheten slutade helt med medicin på 1970-talet.

/Anna-Karin

Open dialogue

Under förra sommaren träffades vi i vår forsknings – och utvecklingsgrupp för att titta på en serie filmer av dokumentärfilmaren och förre teurapeuten Daniel Mackler. Bland annat såg vi Open Dialogue: An alternative, Finnish approach to healing psychoses. Det är en dokumentär som skildrar en behandlingsmodell som används i norra Finland. Enligt filmen har området bland de bästa resultaten i världen när det gäller återhämtning bland de som insjuknat i psykos för första gången. I modellen ingår det att ett team från psykiatrin träffar människor i kris direkt när de söker hjälp, att de har som mål att undvika sjukhusinläggningar och istället behandla människor i deras hem och att de undviker antipsykotisk medicinering så långt det går. De arbetar i team där flera olika yrkesgrupper finns representerade och om personen önskar det så tas viktiga individer från personens familj och sociala nätverk med i behandlingsprocessen. Man försöker ha en öppen dialog kring behandlingen där alla i teamet och det sociala nätverket får komma till tals men där man särskilt lyssnar på personen som befinner sig i kris. Filmen finns i sin helhet på Youtube. Tyvärr finns den inte med svensk text på Youtube.