Kategoriarkiv: Medietips

Doften av en man av Agneta Pleijel

Självbiografin igenom använder sig Agneta Pleijel av motton som hämtats från Franz Kafkas anteckningar, brev och dagböcker. Förälskelsens kraft illustreras av mottot: Den bröt fram ur taket på vårt rum.
Himlens moln snuddade blekt
vid dess mäktiga siluett
och manen strömmade i blåsten.
Bild: Helena Maria

Jag dröjer vid titeln på andra delen av den fiktiva självbiografin ett ögonblick. Doften av en man som anspelar på filmen Doften av en kvinna från 1992 med Al Pacino i huvudrollen som den åldrande och blinde överstelöjtnanten Slade.

Filmen bygger på Giovanni Arpinis bok Il buio e il miele (1969) , som egentligen betyder The Darkness and the Honey på engelska. Den ges ut på Penguin Modern Classics som Scent of a woman, (2011).

Arpino, läser jag i NE, är en italiensk författare som levde 1927–1987. Han var också journalist och litteraturkritiker, precis som Agneta Pleijel är. Han beskrivs som en av efterkrigstidens säkraste stilister.

Texter står i förbindelse med varandra, om så bara genom blinkningar och ekon. Denna intertextualitet inkluderar också övriga konstformer. Kanske titeln hänsyftar till något av det som boken eller filmatiseringen tar upp som teman. Något som går utöver det här med feronomer, som handlar om kemi och som är en hel vetenskap i sig.

Jag citerar författarjaget:

Doften av en man –  en människa att känna gemenskap med och älska  – tycktes vara outrotligt nerlagd i mig.  Vad är det för behov, eller brist som plågar människan? Som får henne att bygga civilisationer och sedan riva ner dem igen? Kanske beror det på att hon är det enda djur som vet att hon ska dö. (sid. 229)

Innan jag lämnar paratexten har jag några tankar om omslagsbilden. Till skillnad från omslaget till Spådomen- en flickas memoarer har den unga vuxna inte ansiktet nerböjt. Hon sitter i skuggan på en bakgård. En bit bakom henne syns portvalvet, och ett parti av byggnaden, högt och slätt och väldigt.

Den unga kvinnan sitter med korsade ben på stolen. Hon befinner sig  i utkanten av bilden, och håller en uppslagen bok eller ett skrivblock i händerna. Hon låter det vila i knäet. I huvudtexten citerar den unga kvinnan Ekelöf och en diktrad som Vad skall jag annars göra än att gå ut ur  ett rum av mig själv. (sid.110)

En spets av hennes skugga faller in över den solbelysta delen av gården. Hon läser inte eller skriver för ögonblicket.  Hon är fångad i tänkande aktivitet, kanske eftertänksamhet. Figuren i stolen är närvarande, men hon ser inte på mig. Omslaget är gjort av Sara R. Acedo. Fotot signerat Kamerareportaget.

Inom det västerländska måleriet brukar man tala om gyllene snittet, det är dit blicken strävar, det är där som det vi vill ska vara i blickfånget placeras. Det är alltså inte där vi finner den unga kvinnan, utan ett solbelyst bord. Kanske är det en inbjudande gest att trädgårdssoffan står där tom vid andra kanten och väntar. Om gården i Haga skriver författarjaget:

På gården är det kolmörkt. Stjärnorna står blickstilla.  De är instängda mellan huskropparna som i en för trång kätte. Hon är ensam.  No one to walk with. Ledsen också. No one to talk to. (sid.41)

Omslagsfotot till Spådomen, hämtad från det privata albumet, och från USA-vistelsen, visade en koncentrerat läsande flicka med ryggen mot en bensinpump Hon vilade huvudet i handen, som för att utestänga ljuden runtomkring, så att hon också kunde höra orden.  Del ett av självbiografin förmedlade också att läsa var ett sätt för flickan att gömma sig.

Man kan läsa omslagen som en berättelse i sig.

Doften av en man slutar med att den vuxna kvinnan blir erbjuden jobbet som kulturredaktör på Aftonbladet,  och efterträder Karl Vennberg. Hon blir författare med diktsamlingen Änglar, dvärgar, (1981), och blir också mor.

Men innan dess flyttade huvudpersonen till Göteborg och började läsa litteraturhistoria, men också etnografi för hon vill till Java där en del av hennes ursprung finns. Studierna resulterar så småningom i en doktorsavhandling om arbetarlitteratur.

I den här delen av den fiktiva självbiografin fortsätter författarjaget att växla mellan jagform och beskrivningen av den yngre kvinnan ur tredje person- perspektivet. Skolkamraten Nanna finns med också i denna delen, men deras vänskap går förlorad och det återstår att se om den går att reparera.

Biografin är också en trogen och finstämd Göteborgsskildring, som göteborgare kan man varenda plats och gata som nämns, och några av de litterära namnen, som på olika sätt varit knutna till Göteborgs universitet: Kurt Aspelin Erik Mesterton och Jan Stolpe.

När pappan kommer på till besök i Göteborg i samband med ett universitetsärende får hon fram att hon gjort slut med sin pojkvän.

Han bjuder ut henne på middag och säger senare åt henne att hon ska vara glad att hon var av med en kille som hon inte ville ha. Men hon gråter ändå. Och pappan skrider till handling:

Pappa konstaterar efter en stund att hennes fönsterrutor är så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Det är inte gynnsamt för humöret. Man bör skaffa sig utblick och överblick, då mår man bättre.  Med en handduk om magen ställer han sig på en stol och putsar hennes fönster.

Huvudpersonen skriver att hon minns att hon var mycket tacksam.  Om hon bara med ett ord hade kunnat antyda för sin pappa om det kvinnoförakt som hon upplevde, och fortsatte att möta, tänker jag.  (Det tar tid för mig att skaka av mig  det fast det inte är jag som har varit utsatt för det). Ett förakt som stundom ter sig kafkaeskt.

Nanna, skolkamraten, ,återkommer i den här delen. Också hon har kärlekssorg: Mannen som heter L. måste ha tröttnat på det. Kanske såg han att Nanna tillverkat en falsk bild åt sig av sin barndom. Det har hon själv ofta tyckt. Att Nanna på ett eller annat sätt lever i en bubbla. En fantasivärld. På många sätt tilltalande. Motorbåten. Självsäkerheten (sid.114) Bild: Helena Maria

Vad hon inte vet är att det väntar fler kärlekssorger.

För hon lever med öppet sinne och vågar göra sig sårbar och jag vill tro att en författare är alla sina erfarenheter, att hen behöver dem. Att det är den alkemin som ett författarskap tar sin början i, utgår från. Kärlekssorgen är en del av den:

Han viker in på Södra Allègatan och är borta.

Hon blir sjuk. Det varar i flera år och hon repar sig inte. Kärleken har rispat upp henne och avskedet får henne att störta ner i kaos. Här krävs en precisering. Inom logiken är kaos inte oordning. Det är en beteckning för en särskild form av ordning, där en liten förskjutning kan orsaka en drastisk förändring. Det vill säga vid en senare tidpunkt. Men vid en senare tidpunkt är hon inte. (sid.103)

I sista delen av boken känner hon sig oförmodat övergiven när föräldrarnas skilsmässa till slut är klar. Hon har själv ett jobbigt förhållande och inser att det kommer att ta slut:

Det här kommer inte att gå. Inte det här heller. Och hon faller. Det känns verkligen som hon faller.

Hon blir tung som en sten och faller som ett lod. (sid. 197)

Hon bestämmer sig för att gå till studentpsykologen. Men bara efter en stunds svarande på frågor har hon fått en diagnos och något senare ett recept i brevlådan.

Men hon ser att psykologen är inkompetent och förstår att hon inte lider av någon psykisk sjukdom. Så fort hon får receptet i sin hand river hon sönder det.

Jag kommer att tänka på scenen med pappan, när han besöker henne och putsar hennes fönster när jag läser det här stycket. Det är som att hon kan se klart, att hon inser att hon äger den överblick och den utsikt som hon behöver just där och då. Tvivlet på sitt eget sinne från första delen av biografin efter att ha sett sin pappa tillsammans med tant Vibeke är borta. Ekvationen i hennes händer väger plötsligt jämnt.

Hon kan också säga har ingen auktoritetstro för att parafrasera en rad ur Eva Dahlgrens Vem Tänder stjärnorna? Ingen blind sådan i alla fall. Det visade hon på en lunch som författarjaget beskriver, och som hennes faster Laura höll för hennes far och ett antal av hans kollegor.

Det sägs, lite slarvigt uttryckt,  att det är fadern som ger oss modet att slunga oss ut i världen när vi är små. När den vuxna dottern åker till Afrika och Etiopien för att hälsa på sin far sker det bokstavligen.

Modern däremot sägs vara den som tar emot, som står för den trygga punkten där man landar efter sina utflykter.

I den här delen av memoarerna kan man också se att hon har kommit sina föräldrar närmare, att hon har fått en ny slags förståelse för dem som kommer med åldern och de egna erfarenheterna.

Det som Doften av en man också så tydligt visar är att vi inte blir oss själva utan andra. Det är de många mötena som ger boken en sådan spännvidd och intellektuellt djup, och den upphör aldrig med att ta i de stora frågorna.  Ändå är det inte är en regelrätt roman jag läser, utan det handlar om en självbiografi, en genre som styrs av sina egna konventioner.

Och i en sammanfattning som jag läser på Filmpunkten.se av filmen Doften av en kvinna  läser jag att den är en berättelse om motsättningar som möts, och två personer vars liv förändras för alltid genom det mötet.

 

/Helena Maria

 

Referenser:

NE Giovanni Arpino https://ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/giovanni-arpino

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

 

Tigande och frihetslängtan, två oförenligheter där det ena uppstår ur det andra.

Det är så jag läser Spådomen – en flickas memoarer. Boken är Agneta Pleijels fiktiva självbiografi, och dess första del, som kom i pocket 2016.

Det är 1990-tal och fadern är död.

Via brev och minnen manas den flicka fram, ”hon”, som det berättas om i tredje person genom boken. Berättarjaget sitter fasterns gamla rum. Hon betraktar utsikten och hennes blick faller på en förvriden tall.

När jag har läst färdigt beskrivningen av tallen har boken mig fullständigt i sitt grepp. Och då befinner vi oss fortfarande på första sidan.

Kanske är det metaforen som gör det, i kombination med den efterföljande associationen:

Det är en åldring som håller på att dö men den sträcker fortfarande en grov arm över vattenspegeln.  Ett barn skulle kunna ligga där och läsa, som i en engelsk barnbok med många mysterier. (sid.9)

Författarjaget sitter med sitt obearbetade trauma, sitt eget mysterium, och sin släkts. Parallellhandlingen i boken handlar just om faster Ricki.

”Hon” beskriver Ricki som gåtfull, en gåtfullhet som delvis skingras senare av det äldre berättarjaget, bland annat genom släktbreven.

Ricki arbetade som arkitekt, men bodde hemma tills hon var trettio Men att vara ogift och barnlös som hon var i slutet av 1940-talet, indikerar en ganska hopplös situation.  Men Ricki hade inte gett upp hoppet: tillsammans med en väninna hade hon besökt en spådam och blivit spådd att hon skulle möta kärleken.  Och den spådomen kan kanske ses om en mise en abyme, det vill säga att den inom sig rymmer hela bokens symbolik.

Nästan en tredjedel in i boken flyttar familjen med tre barn till Lund där pappan fått en professur. Bilresan ner beskrivs som att befinna sig i en tryckkokare. Vad flickan inte vet är att trycket bara ska öka.

På Lunds kommunala flickskola inleder ”hon” sitt sjätte skolår och hennes sjätte möte med en okänd skolklass.

Det är också under den här tiden i Lund som spådomen slår in och Ricki gifter sig efter att först ha varit spårlöst försvunnen under en semesterresa.

Hemma i Lund på Vintergatan händer det också saker.  Familjen får goda vänner, paret tant Vibeke och farbror Torsten, och det är runt Vibeke och berättarjagets pappa, som handlingen vävs. Och det geniala är att det är genom det här förhållandet vid sidan om som får vi möta flickan i alla hennes förvirrade, utredande och olyckliga tankar. Hon försöker verkligen, fatta, mentalisera, förstå (min kursivering).

Ta in.

Men verkligheten luckras upp. Förnekelsen breder ut sig i familjen kring det obearbetade traumat.  Det är våra mänskliga försvarsmekanismer som kickar igång. Helt utan dem skulle vi stå alltför nakna.

Det finns ljuspunkter: När jag från bussen såg cykellyktorna lysa  på rad utmed leden tidig morgon härförleden påmindes jag om Agneta Pleijels Spådomen – en flickas memoarer. Bild: Helena Maria

 

Författaren Agneta Pleijel kan som få andra gestalta psykologiskt och känslomässigt stoff så att det blir allmängiltigt: samtalen i huvudet som längtar ut. Bild: Helena Maria

I vissa lägen fungerar de som säkerhetsventiler.

Som när pappan befinner sig i en intim scen med Vibeke och flickan inte vågar lita på sina sinnen, vad hon sett.

Det fast hon vid ett annat tillfälle i boken spekulerat i den lite för långt gångna närhet, som hon undrar över och har iakttagit, mellan hennes pappa och Vibeke:

Bilden av dem vill trots allt inte försvinna. Hur hon än försöker och kratsa och utplåna den blir hon inte kvitt den.  Såg mamma det verkligen inte? Eller såg hon och ville inte låtsas om? Hon bestämmer sig för att betrakta minnet av pappa och Vibeke som en stillbild [ ] Och hålla albumet stängt. (sid.105-106)

Men med den halvliggande scenen vet hon något. Och Vibeke har inte missat att hon kommit på dem, och pappan, resonerar hon, kan inte heller undgått att hon sett.

Och ändå:

De låtsas inte om något. (sid.176)

Världen omkring henne stängs ner, blir mörkare. Dessutom kostar hon, är en belastning för pappan.

Huvudpersonens självbild har tagit stryk av allt för många flyttar och skolgårdar med mobbning.

Men det finns ljuspunkter. Som när ett mirakel inträffar när hon ska börja på gymnasiet: Ricki ska förlova sig med Olle. Spådomen har slagit in och för flickan utan egen röst är det ett indicium på att Gud finns.

Det mesta som sker, sker inom henne, i hennes försök att förstå, till samtal med sig själv: en pågående utveckling i en av de känsligaste av åldrar då man förändras kroppsligt och känslomässigt, och allt ska integreras.

Den yttre bakgrunden är det politiska klimatet, inte minst det som benämns som 68-rörelsen. En del av den utgjordes av den sexuella frigörelsen.

Men den frigörelsen gör inte mycket för hennes frigörelse, den tycks bara understryka hennes ensamhet. Bland sina jämnåriga har hon ingen som hon anförtror sig åt: Familjedramat lämnar henne ingen ro:

Hur ska hon förhålla sig till det?

Antingen måste hon lita på sina sinnens vittnesbörd och sitt förnuft; då blir hon delaktig med Vibeke och pappa.

Och liksom medskyldig.

Om inte får hon inbilla sig att hon missförstår. Då blir hon suddig och oklar. Om hon ska kunna förstå vem hon är och vara ärlig, måste hon lita på vad ögonen ser och förståndet säger, och inte göra sig till en oklar fläck. [  ] Varför är hon på psyket (hennes mamma, min anmärkning) egentligen? Vet hon? 

Och hon själv: ska hon välja att inse eller ska hon välja att se bort? (sid.178)

Tiden som följer beskrivs som tigandets terror. Men hon fortsätter den inre kampen och hon säger till sig själv att det är klart att hennes mamma vet alltihop, och orsaken att hon hamnade på psyket måste ha varit att självbehärskningen brast, att hon inte längre kunde hålla undan sin makes och väns svek.

Vem kan förebrå henne för att ha hamnat på psyket? undrar hon.

Mamman själv förmår inte se orsakskedjan, och det visar sig senare att hon inget visste om otroheten.

Huvudpersonen cyklar kors och tvärs över Lund medan allt sönderfaller runtomkring henne.  Och det är de här cykelturerna som är den enda konstanten i hennes liv som jag kan hitta (förutom böckerna då).

I parallellhandlingen så här långt har Ricki gift sig och fått barn.  Hon hälsar på dem i Västertorp.

De två, Ricki och Olle, reflekterar hon, har fått uppleva att helt och hållet accepteras av en annan. Det har hon själv aldrig fått uppleva, och tror sig aldrig få uppleva.  Men lugnet hon upplever i Rickis närhet gör att hon åker och hälsar på så ofta hon kan.

 

I det såriga familjekaos hon befinner sig i får hon punka på cykeln veckor före studenten, och undsätts av en man som är japan. Han är artig, men vet ingenting om punkteringar. Istället erbjuder han henne en värmande kopp te hemma hos sig.

Det här mötet får henne att känna sig osplittrad.

Mannen hade ställt henne en fråga som ingen annan hade ställt henne förut. Och hon kände att hon måste svara, att det inte fanns något annat val:

Och hennes svar måste vara fullkomligt uppriktigt. Det är som en spådom men nu är det hon själv som är mediet (sid. 189) (Jag ska inte spoila frågan).

Efter mötet leder hon sin punkterade cykel ända hem utan att känna av dess tyngd.

Och det som följer i korthet är att huvudpersonen inser att hon måste lämna föräldrahemmet som har splittrats. Lämna pappans sorglöshet och oförmåga till djupare samtal om det som berör känslorna, lämna mamman med sina ouppfyllda drömmar, och hennes oförmåga att se henne och hennes behov.

Ricki dör, och den spådomens sista del uppfylls: att Ricki skulle dö vid ett vatten.

Genom familjebreven fördjupas bilden av Ricki ytterligare. Det är tydligt att Ricki var den betydelsefulle andra som syresatte den mer eller mindre igenproppade familjeatmosfären som  huvudpersonen levde,  gav henne luft under vingarna.

När jag läser den här boken upplever jag att tiden visar sig som den chimär den är, eftersom våra försvarsmekanismer i allra högsta grad är levande även i vår samtid.

Helena Maria

 

Referenser och tips:

Siegel, J. Daniel (2016) : Hjärnstorm – överlev tonårstiden med forskningens hjälp, Södertälje. Dana förlag,

http://bakomboken.libsyn.com/15-agneta-pleijel hör Agneta Pleijel själv berätta om Spådomen och övriga utkomna böcker i självbiografin i ett samtal med författaren Tone Schunnesson i Nordstedts och Rabèn & Sjögrens podd om böcker. Tone Schunnesson vikarierar i det här inslaget för författaren  Daniel Sjölin som annars håller i podden.

The Trouble with Goats and Sheep – en roman av Joanna Cannon

The trouble with Goats and Sheep (2016, Harper Collins.uk, ännu inte utkommen på svenska), är en prisad debutroman skriven av psykiatrikern Joanna Cannon.  Romanens huvudperson heter Grace och är tio år. Sommarlovet står för dörren när plötsligt en av grannarna, Mrs. Creasy, försvinner. Grace och hennes bästa vän Tilly har ungefär lika många frågor som de vuxna om försvinnandet – men inte lika många svar.

Just skillnaden mellan barnens värld, i det här fallet Graces och Tillys, och de vuxna blir så uppenbart i boken: Vad som uppfattas, hur man ser, upplever, tänker och resonerar kring saker och ting. Och inte minst: barnen har inte de vuxnas bagage att släpa på.

Bokens tema kretsar kring tillhörighet, vilket också titeln ger en fingervisning om; den hänsyftar på Matteus evangelium,(25:31-46), närmare bestämt den yttersta domen.

Boken har en händelsekedja under ytan som avtäcks allteftersom handlingen framskrider och som har att göra med något som hände i ett inte alltför avlägset förflutet. Något som kommer fram i de kapitel där inte Grace är berättarjaget, utan där de andra huvudkaraktärernas olika perspektiv kommer fram. Graces begränsade perspektiv räcker inte till för att förstå allt det underliggande, och framför allt inte det som hände nio år tillbaks i tiden.

Det innebär inte att de vuxna har mer rätt än Grace för hon bildar sig en förståelse som är så mycket mer helhjärtad än de vuxnas. Där ryms inte förutfattade meningar eller de hemligheter som döljer sig i området och som gör att människorna än mer blir låsta och insnärjda.

Händelserna i boken utspelar sig under en begränsad tid, närmare bestämt mellan den 21 juni och den 21 augusti 1976. Men vi slungas också bakåt i tiden – till 1967.

Lika bestämd och avgränsad som tiden är också platsen för handlingen: The Avenue, ett förortsområde med radhus och alla gator benämnda efter träd.

Det är alltså här i bostadsområdet The Avenue som Margaret Creasy försvinner en helt vanlig måndag. Det är värmebölja i juni och de vuxnas spekulationer upptar Grace och Tilly.

Tilly frågar Grace varför alla skyller Mrs. Creasys försvinnande på värmeböljan – för Tillys mamma påstår att The heat makes people do strange things – och Grace svarar ungefär (min översättning):

  – Det är lättare.

– Lättare än vad?

– Lättare än säga som det är.

Den 27 juni gick alla i området till kyrkan för att be Gud hitta Mrs. Creasy, berättar Grace. Hon sitter i kyrkbänken och tolkar kyrkoherdens predikan om getter och får som att han har vävt in om Mrs. Creasys försvinnande i den.

Efter predikan får Grace ett gyllene tillfälle att prata med kyrkoherden som plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen till kyrkan.

En dialog utspinner sig dem emellan. Bland annat frågar Grace kyrkoherden hur man hindrar folk från att försvinna och kyrkoherden svarar att man för dem till Gud. Och då undrar Grace var man hittar Gud och kyrkoherden säger att han finns överallt, att det bara är att se sig omkring.

–  And if we find God everyone, will be safe? I said.

– Of course.

– Even Mrs Creasy?

– Naturally.

När sommarlovet infinner sig vet Grace vad Tilly och hon ska göra: Leta efter Gud.

Parhästarna Grace och Tilly börjar undersöka hur det står till med tron bland grannarna. På fullt allvar griper de tag i mysteriet i radhusområdet i ett försök att återskapa tryggheten och få Mrs. Creasy tillbaka.

Det uppstår ofta en slags uppriktighet och närhet eller snudd på betraktande i dialogen mellan flickorna och dem de talar med; en slags förtrolighet som har också har med tingen att göra, för tingen är inte livlösa, de följer flickorna med blickar: De kan hålla andan, och de kan dra djupa suckar. Det finns också en trygghetsskapande magi med upprepande testunder eller saftstunder med kakor och desserten Angel´s Delight och annat sockerstint.

Besöket hos den pensionerade grannen Eric Lamb är ett lysande exempel på den här förtroligheten i dialogerna, den har något med insikt, visdom och upptäckt att göra. Det finns meningar och ord som glöder av en eftervärme som gör att min läsning blir dröjande och långsamt. Kanske är det rentav så att Eric Lambs och flickornas samtal med trädgården som utgångspunkt är själva bokens credo. Grace och Tilly låter påskina att de behöver hjälpa till med något för att få sitt utmärkelsetecken från miniorscouterna och Eric Lamb erbjuder dem att rensa ogräs.

Plötsligt vet inte Tilly om växten framför henne är ett ogräs eller inte, och när Eric Lamb uppmärksammar att arbetet avstannat kommer han sättande. Lamb närmar sig frågan om vad som är ogräs på ett oväntat sätt: till Tillys förvåning är det hon som håller avgörandet i sin hand: Hon är den som avskiljer, gallrar ut, som har makten att placerar växten i kategorin ogräs eller inte. Att välja vara fast i det binära tänkandet eller gå bortom. Och det är dit Eric Lamb leder henne med den sokratiska metoden. Synvinkeln är det som gäller, som avgörande. För det här med växter är väldigt subjektivt, förklarar han. Och när båda flickorna visar tydligt att de inte hänger med gör Eric Lamb ett nytt försök:

“ – Det beror väldigt mycket på vems synvinkel det handlar om. Vad som är ett ogräs för en människa kan vara en underbar blomma för en annan. Det beror väldigt mycket på var de växer och genom vems ögon du ser dem” (min översättning).

Det handlar väldigt mycket om att kunna se bortom tillhörighet, att inte låta det styra ens liv.

Ett annorlunda samtal har uppstått, och det visar också hur bräckligt det här med tillhörighet kan vara. Den kan vara bara skenbar.

Jag leker med tanken att Mrs. Creasy kanske rentav fungerar som en förklädd gud i berättelsen- och frågan som uppstår är ju naturligtvis om hon kommer att komma tillbaka?

Titeln är ju centrerad kring en liknelse från Matteusevangeliet som nämnts, och handlar om sådana till synes konkreta frågor som vem som gav Jesus mat när han var hungrig, vem som gav honom dryck när han var törstig, gav honom härbärge när han var främling och klädde honom när han var naken.

I överförd mening så handlar det inte bara om de fysiska behoven utan också de psykologiska: Någon som samtalar med människorna, lyssnar och som låser upp hemligheter.

Mrs. Creasy är om inte en förklädd gud i berättelsen den som är närmast beskrivningen av en ängel i den. Eller kanske annorlunda uttryckt: Mest medmänniska. Hon lyssnar på alla och hon förstår dem, och det antyds också att hon var hemligheten på spåret som involverade Grace den dagen 1967 då hennes mamma trodde att hon var försvunnen.

Vi behöver tillhörighet för att växa, utveckla identitet och så vidare, för att känna trygghet. Men det finns också tillhörigheter som vi behöver växa ifrån, tillhörigheter som hämmar, som gör att vi hamnar snett, som Joanna Cannon så tydligt visar i sin intrig.

 

Helena Maria

 

Här kan du läsa en intervju med författaren Joanna Cannon. Bland annat ställer Vanessa Robertson en fråga till henne om vilken bok hon allra helst skulle velat ha skrivit och då svarar Cannon att hon önskar att hon hade skrivit The Shock of the Fall av Nathan Filer, en bok, som hon berättar, bland annat vunnit ett pris för att ha förändrat attityder gentemot psykisk ohälsa Hon fortsätter:

I can`t imagine anything more wonderful. The very best stories are ones where you start to think differently about something between the first page and the last, and to help people understand more about mental health issues is just such an incredible achievement.

På svenska heter Nathan Filers bok Chocken efter fallet, den kom ut i pocket 2015, Etta förlag. Boken är recenserad i Göteborgsposten av Linda Skugge

Joanna Cannon har en egen blogg som du hittar på: https://joannacannon.com/blog/

 

Människorättsbaserat arbete

Vi är två av oss i Talbartgruppen som från 2013 till 2015 deltagit i ett pilotprojekt som handlade om att införa ett rättighetsbaserat arbetssätt i praktiken på tre olika verksamheter. De tre verksamheter som deltog i projektet var Psykosvårdkeja nordost, Angereds närsjukhus och Bohusläns muséum. Det var Avdelning mänskliga rättigheter i Göteborg som höll i projektet. Projektet mynnade bland annat ut i en film som är 33 minuter lång och som man kan se här: Mänskliga rättigheter – det gör något med oss

Filmfestivalens sista dag

Idag var sista dagen på Driving us crazy. Det har varit några helt fantastiska dagar. Så många bra filmer varvat med några intressanta föredrag och ett panelsamtal.

Idag såg vi bland annat filmen Elias änglar och demoner där musikern Elias Hersi berättar sin historia. Han berättar om några svåra år i livet där musiken hjälpt honom att ta sig igenom mörkret.

Vi såg filmen Short term 12 som handlar om socialarbetaren Grace som jobbar på ett boende för ungdomar med problem. När en tjej som heter Jayden kommer till boendet visar det sig att hon och Grace har liknande uppväxterfarenheter. Det gör att Graces minnen av sin egen uppväxt väcks till liv.

Susanne Osten var på festivalen och pratade om sin nya film Flickan, mamman och demonerna som är planerad att vara färdig till våren. Filmen handlar om en liten flicka som lever med sin mamma som lider av svår psykisk ohälsa. Den baseras på Susanne Ostens egen uppväxt.

Stort tack till Hanna Lunblad och Carina Håkansson på familjevårdsstiftelsen för en fantastisk och mycket givande festival. Vi vill även tacka för de bidrag vi fick från festivalens fond som gjorde det möjligt för oss att gå på festivalen.

/Agneta och Anna-Karin

Filmfestival – Pat. är frisk och pigg för övrigt

Just nu pågår filmfestivalen Driving us crazy på stora teatern här i Göteborg. Vi är två personer från Talbart-gruppen som varit där och hittills har vi sett flera starka och gripande filmer.

I morse såg vi dokumentärfilmen Pat. är frisk och pigg för övrigt. Den handlade om Gunnel Bergstrand som fått diagnosen manodepressiv psykos och varit inlagd med tvångsvård på Restads mentalsjukhus i Vännersborg i mitten av 50-talet. I dokumentären får vi följa med Gunnel på ett besök tillbaka till Restads sjukhus. Här beskrivs en mörk del av Sveriges historia. Att människor i kris behandlades fruktansvärt illa både av psykiatrin och av myndigheter. Hon beskriver hur patienterna kläddes av nakna och bältades som rutin varje natt och som straff när de exempelvis uppträtt med ilska, att hon efter utskrivningen blev förhindrad av myndigheterna att ta körkort och läsa vidare till sjuksköterska eftersom hon på grund av sin diagnos ansågs som olämplig till det. Hon berättar också att hon valt bort att gifta sig och skaffa barn eftersom hon skämts så mycket för sin diagnos och hon varit rädd för hur ett återinsjuknande skulle ha påverkat ett barn. Det är en väldigt stark berättelse. Efter filmen kommer Gunnel upp på scenen och som avslut säger hon att hon hoppas att filmen ska ge henne och andra psykiskt sjuka upprättelse. Ett uttalande som ger mycket applåder. Jag hoppas också att filmen ger henne upprättelse. För hon förtjänar verkligen att få upprättelse liksom alla andra med psykisk ohälsa som någonsin behandlats illa av ett system som ska finnas till för att hjälpa dem.

/Anna-Karin

Timmarna: Tre kvinnoporträtt – feminism och psykisk ohälsa

Jag brukar sällan se samma film flera gånger men filmen Timmarna var min absoluta favoritfilm under en tid, och den har jag sett om många gånger. Den handlar om tre kvinnor som lever i tre olika tidsperioder och de tre berättelserna vävs samman genom Virginia Woolfs bok Mrs Dalloway. timmarna2En berättelse utspelar sig på 1920-talet och skildrar Virginia Woolfs liv under den tid när hon håller på att skriva Mrs Dalloway, en annan berättelse utspelar sig på 1950-talet och handlar om hemmafrun Laura som läser och inspireras av boken Mrs Dalloway och den sista berättelsen utspelar sig på 2000-talet och skildrar Clarissa, en kvinna som är en slags nutida Mrs Dalloways och en dag i hennes liv.

De första gångerna jag såg filmen så var det det feministiska budskapet och de starka kvinnoporträtten som jag fastnade för. Virginia Woolf har blivit en feministisk ikon för henne syn på att kvinnor behövde ha ”ett eget rum” och att kvinnors erfarenheter var viktiga för social förändring. I berättelsen om 50-talshemmafrun Laura läser Laura Mrs Dalloway och blir inspirerad att bryta upp från tristessen som hennes hemmafrutillvaro innebar. Hon inser att hennes liv känns fel och hon lämnar man och barn för att starta ett nytt liv på egen hand som bibliotekarie i Kanada. ”It was death, I chose life” (det var döden, jag valde livet) sa hon vid ett tillfälle när hon berättade om sitt livsval. Clarissa, den nutida mrs Dalloway är, som jag tolkar det, en slags överklasshusmoder som ägnar tillvaron åt att ordna fester och ta hand om sin aidssjuka vän Richard. Clarissas val att leva med en kvinna och skaffa en dotter med henne skildras på ett väldigt självklart och normaliserat sätt vilket känns ovanligt i filmvärlden.

När jag sett Timmarna på senare tid har jag tänkt mer på hur psykisk ohälsa skildras i de tre kvinnoporträtten. Clarissa ”ordnar fester för att dölja tystnaden” som hennes vän Richard sa. Hon är i likhet med bokens mrs Dalloway den självsäkra paryvärdinnan som på ytan verkar må bra, men under ytan finns ett inre känslokaos. Laura fullkomligt lyser av ångest över den instängdhet och tristess som hennes hemmafruliv innebär. Hon åker till ett hotell för att ta livet av sig men när hon läst mrs Dalloway bestämmer hon sig för att ändra sina planer. Virginia Woolf har tillsammans med sin man Leonard flyttat från London, ut till en liten förort för att Virgina ska få lugn och ro eftersom hon mått psykiskt dåligt och hört röster. Det är läkaren som ordinerat Virginia att flytta ifrån storstaden men Virgina trivs inte i den lilla förorten utan vill flytta tillbaka till London. I en scen lämnar Virgina huset och tänker ta tåget till London. Leonard hittar henne sittande på tågperrongen.

Virginia: Jag dör i den här staden
Leonard: Om du tänkte klart, Virginia, så skulle du minnas att det var London som gjorde dig svag.
Virginia: Om jag tänkte klart? Om jag tänkte klart?
Leonard: Vi tog dig till Richmond för att ge dig lugn och ro.
Virginia: Om jag tänkte klart Leonard, skulle jag berätta att jag kämpar ensam i mörkret, i det djupaste mörkret, och det kan bara jag veta. Bara jag själv kan förstå mitt tillstånd. Du lever med hotet, du säger att du lever med hotet om min död. Leonard, jag lever också med det.

Det är min rätt; det är varje människas rätt. Jag väljer inte förortens kvävande luft, utan stadens liv och rörelse, det är mitt val. Även den eländigaste patient, ja även den absolut svagaste är tillåten att säga något i frågan om det hon ordinerats. Genom detta definierar hon sin mänsklighet. Jag önskar, för din skull Leonard, att jag kunde vara lycklig i denna tystnad. Men om jag väljer mellan Richmond och döden, då väljer jag döden. (Citat ur Timmarna, egen översättning)

Leonard vill Virginia så otroligt väl men Virginia känner sig överkörd och behandlad som ett barn som inte förstår sitt eget bästa. Jag tycker det här är en stark scen där hon försöker hävda sin rätt att, trots sin psykiska ohälsa, ha tolkningsföreträde till sitt eget jag och sitt eget tillstånd. Hon vill må bra och vara lycklig i den lilla förorten för Leonards skull, men hon kan inte vara det.

Jag tycker att Timmarna är en väldigt fin film, den är snyggt gjord, skådespelarna är fantastiskt bra och man kan se den ur flera olika perspektiv.

/Anna-Karin