Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

 

Tigande och frihetslängtan, två oförenligheter där det ena uppstår ur det andra.

Det är så jag läser Spådomen – en flickas memoarer. Boken är Agneta Pleijels fiktiva självbiografi, och dess första del, som kom i pocket 2016.

Det är 1990-tal och fadern är död.

Via brev och minnen manas den flicka fram, ”hon”, som det berättas om i tredje person genom boken. Berättarjaget sitter fasterns gamla rum. Hon betraktar utsikten och hennes blick faller på en förvriden tall.

När jag har läst färdigt beskrivningen av tallen har boken mig fullständigt i sitt grepp. Och då befinner vi oss fortfarande på första sidan.

Kanske är det metaforen som gör det, i kombination med den efterföljande associationen:

Det är en åldring som håller på att dö men den sträcker fortfarande en grov arm över vattenspegeln.  Ett barn skulle kunna ligga där och läsa, som i en engelsk barnbok med många mysterier. (sid.9)

Författarjaget sitter med sitt obearbetade trauma, sitt eget mysterium, och sin släkts. Parallellhandlingen i boken handlar just om faster Ricki.

”Hon” beskriver Ricki som gåtfull, en gåtfullhet som delvis skingras senare av det äldre berättarjaget, bland annat genom släktbreven.

Ricki arbetade som arkitekt, men bodde hemma tills hon var trettio Men att vara ogift och barnlös som hon var i slutet av 1940-talet, indikerar en ganska hopplös situation.  Men Ricki hade inte gett upp hoppet: tillsammans med en väninna hade hon besökt en spådam och blivit spådd att hon skulle möta kärleken.  Och den spådomen kan kanske ses om en mise en abyme, det vill säga att den inom sig rymmer hela bokens symbolik.

Nästan en tredjedel in i boken flyttar familjen med tre barn till Lund där pappan fått en professur. Bilresan ner beskrivs som att befinna sig i en tryckkokare. Vad flickan inte vet är att trycket bara ska öka.

På Lunds kommunala flickskola inleder ”hon” sitt sjätte skolår och hennes sjätte möte med en okänd skolklass.

Det är också under den här tiden i Lund som spådomen slår in och Ricki gifter sig efter att först ha varit spårlöst försvunnen under en semesterresa.

Hemma i Lund på Vintergatan händer det också saker.  Familjen får goda vänner, paret tant Vibeke och farbror Torsten, och det är runt Vibeke och berättarjagets pappa, som handlingen vävs. Och det geniala är att det är genom det här förhållandet vid sidan om som får vi möta flickan i alla hennes förvirrade, utredande och olyckliga tankar. Hon försöker verkligen, fatta, mentalisera, förstå (min kursivering).

Ta in.

Men verkligheten luckras upp. Förnekelsen breder ut sig i familjen kring det obearbetade traumat.  Det är våra mänskliga försvarsmekanismer som kickar igång. Helt utan dem skulle vi stå alltför nakna.

Det finns ljuspunkter: När jag från bussen såg cykellyktorna lysa  på rad utmed leden tidig morgon härförleden påmindes jag om Agneta Pleijels Spådomen – en flickas memoarer. Bild: Helena Maria

 

Författaren Agneta Pleijel kan som få andra gestalta psykologiskt och känslomässigt stoff så att det blir allmängiltigt: samtalen i huvudet som längtar ut. Bild: Helena Maria

I vissa lägen fungerar de som säkerhetsventiler.

Som när pappan befinner sig i en intim scen med Vibeke och flickan inte vågar lita på sina sinnen, vad hon sett.

Det fast hon vid ett annat tillfälle i boken spekulerat i den lite för långt gångna närhet, som hon undrar över och har iakttagit, mellan hennes pappa och Vibeke:

Bilden av dem vill trots allt inte försvinna. Hur hon än försöker och kratsa och utplåna den blir hon inte kvitt den.  Såg mamma det verkligen inte? Eller såg hon och ville inte låtsas om? Hon bestämmer sig för att betrakta minnet av pappa och Vibeke som en stillbild [ ] Och hålla albumet stängt. (sid.105-106)

Men med den halvliggande scenen vet hon något. Och Vibeke har inte missat att hon kommit på dem, och pappan, resonerar hon, kan inte heller undgått att hon sett.

Och ändå:

De låtsas inte om något. (sid.176)

Världen omkring henne stängs ner, blir mörkare. Dessutom kostar hon, är en belastning för pappan.

Huvudpersonens självbild har tagit stryk av allt för många flyttar och skolgårdar med mobbning.

Men det finns ljuspunkter. Som när ett mirakel inträffar när hon ska börja på gymnasiet: Ricki ska förlova sig med Olle. Spådomen har slagit in och för flickan utan egen röst är det ett indicium på att Gud finns.

Det mesta som sker, sker inom henne, i hennes försök att förstå, till samtal med sig själv: en pågående utveckling i en av de känsligaste av åldrar då man förändras kroppsligt och känslomässigt, och allt ska integreras.

Den yttre bakgrunden är det politiska klimatet, inte minst det som benämns som 68-rörelsen. En del av den utgjordes av den sexuella frigörelsen.

Men den frigörelsen gör inte mycket för hennes frigörelse, den tycks bara understryka hennes ensamhet. Bland sina jämnåriga har hon ingen som hon anförtror sig åt: Familjedramat lämnar henne ingen ro:

Hur ska hon förhålla sig till det?

Antingen måste hon lita på sina sinnens vittnesbörd och sitt förnuft; då blir hon delaktig med Vibeke och pappa.

Och liksom medskyldig.

Om inte får hon inbilla sig att hon missförstår. Då blir hon suddig och oklar. Om hon ska kunna förstå vem hon är och vara ärlig, måste hon lita på vad ögonen ser och förståndet säger, och inte göra sig till en oklar fläck. [  ] Varför är hon på psyket (hennes mamma, min anmärkning) egentligen? Vet hon? 

Och hon själv: ska hon välja att inse eller ska hon välja att se bort? (sid.178)

Tiden som följer beskrivs som tigandets terror. Men hon fortsätter den inre kampen och hon säger till sig själv att det är klart att hennes mamma vet alltihop, och orsaken att hon hamnade på psyket måste ha varit att självbehärskningen brast, att hon inte längre kunde hålla undan sin makes och väns svek.

Vem kan förebrå henne för att ha hamnat på psyket? undrar hon.

Mamman själv förmår inte se orsakskedjan, och det visar sig senare att hon inget visste om otroheten.

Huvudpersonen cyklar kors och tvärs över Lund medan allt sönderfaller runtomkring henne.  Och det är de här cykelturerna som är den enda konstanten i hennes liv som jag kan hitta (förutom böckerna då).

I parallellhandlingen så här långt har Ricki gift sig och fått barn.  Hon hälsar på dem i Västertorp.

De två, Ricki och Olle, reflekterar hon, har fått uppleva att helt och hållet accepteras av en annan. Det har hon själv aldrig fått uppleva, och tror sig aldrig få uppleva.  Men lugnet hon upplever i Rickis närhet gör att hon åker och hälsar på så ofta hon kan.

 

I det såriga familjekaos hon befinner sig i får hon punka på cykeln veckor före studenten, och undsätts av en man som är japan. Han är artig, men vet ingenting om punkteringar. Istället erbjuder han henne en värmande kopp te hemma hos sig.

Det här mötet får henne att känna sig osplittrad.

Mannen hade ställt henne en fråga som ingen annan hade ställt henne förut. Och hon kände att hon måste svara, att det inte fanns något annat val:

Och hennes svar måste vara fullkomligt uppriktigt. Det är som en spådom men nu är det hon själv som är mediet (sid. 189) (Jag ska inte spoila frågan).

Efter mötet leder hon sin punkterade cykel ända hem utan att känna av dess tyngd.

Och det som följer i korthet är att huvudpersonen inser att hon måste lämna föräldrahemmet som har splittrats. Lämna pappans sorglöshet och oförmåga till djupare samtal om det som berör känslorna, lämna mamman med sina ouppfyllda drömmar, och hennes oförmåga att se henne och hennes behov.

Ricki dör, och den spådomens sista del uppfylls: att Ricki skulle dö vid ett vatten.

Genom familjebreven fördjupas bilden av Ricki ytterligare. Det är tydligt att Ricki var den betydelsefulle andra som syresatte den mer eller mindre igenproppade familjeatmosfären som  huvudpersonen levde,  gav henne luft under vingarna.

När jag läser den här boken upplever jag att tiden visar sig som den chimär den är, eftersom våra försvarsmekanismer i allra högsta grad är levande även i vår samtid.

Helena Maria

 

Referenser och tips:

Siegel, J. Daniel (2016) : Hjärnstorm – överlev tonårstiden med forskningens hjälp, Södertälje. Dana förlag,

http://bakomboken.libsyn.com/15-agneta-pleijel hör Agneta Pleijel själv berätta om Spådomen och övriga utkomna böcker i självbiografin i ett samtal med författaren Tone Schunnesson i Nordstedts och Rabèn & Sjögrens podd om böcker. Tone Schunnesson vikarierar i det här inslaget för författaren  Daniel Sjölin som annars håller i podden.

Med akut ångest i bröstet

Hans pappa lät besviken när han ringde och frågade om han fick komma. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.

Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig. Det enda han ville var nu att komma innanför dörren till McDonalds, beställa. Därefter långsamt äta upp sin Big Mac, och känna hur lugnet återvände.

Kanske skulle han ta mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet. Tallriken med köttfärssås och spagetti var bara halväten när han gick. En tanke hade nämligen slagit rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans mamma inte tyckte om honom.

Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla. Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte.  Om mamma överhuvudtaget kom ut i hallen om det så bara var för att se så att han tog av sig sina skor ordentligt, och ställde dem på skohyllan, så skulle han ta det som ett tecken på att hon älskade honom.

På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:

Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.

Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Ångesten i bröstet hade varit för akut.

Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte lagat middag, utan höll på att lackera tånaglarna i badrummet.

När hon blev varse att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt hade han ångrat att han sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.

Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonald. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.

Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollsskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.

– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.

– Det behövs inte, sa han. Jag har precis provat klart, jag ska inte köpa något i dag.

Därefter gick han till klädaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade tio kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten lade ner i en papperspåse med konditoriets logga på och sträckte fram till honom över disken.

Arne knycklade ner påsen med bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare.

Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt. För att försöka lugna ner sig gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som om naturen vred sig av smärta under hans fötter.

På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar.  Några spensliga björkar på väg att avlövas bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig där för att ha bättre överblick. Men den magiska förmågan hade förskingrats, runnit ut och lämnat honom. Det gick inte längre att låtsas för sig själv att allt var bra. Han började sakta gå igen.

När han närmade sig höghusen där han bodde såg han en gestalt i gul jacka på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.

Garanterat  hade det gått tre – fyra timmar nu. Arne drog i kepsen först, sedan satte han den bak och fram. Han tog fram bullen och började äta av den medan han fortsatte hemåt.

Text/Bild Helena Maria

Stern och det nuvarande ögonblicket.

Daniel N. Stern  (1934-2012)  ville fånga ögonblicket, det nuvarande ögonblicket, det som kan tyckas så förbisvischande, och flyktigt.

Det är om detta och intersubjektivitet som Sterns bok Ögonblickets psykologi (2005) handlar om.

Det nuvarande ögonblicket (present moment) beskrivs som ett medvetet fenomen, men behöver inte vara reflexivt medvetet, verbaliserat eller berättat. Subjektivt upplevs det som ett oavbrutet nu.  Objektivt sätt varar nuvarande ögonblick från en till tio sekunder med ett genomsnitt på tre till fyra sekunder, enligt Stern. (sid.247)

Betydelsen av det nuvarande ögonblicket har Stern angett med två skäl:

För det första att vi är subjektivt levande och medvetna bara nu.  Allt annat ligger ett eller två steg bort, framhåller han. Vidare betonar han att det bara är det nuvarande ögonblicket, som utgör en subjektiv obearbetad verklighet, som ger oss en fenomenologisk erfarenhet.

För det andra betonar han att de flesta psykoterapeutiska riktningar är ense om att det är det terapeutiska arbetet som sker här och nu som har störst förmåga att åstadkomma förändring. Det är här och nu det uppstår en ömsesidig psykisk kontakt mellan terapeuten och patienten som är tydlig för dem båda.

Alla nuvarande ögonblick involverar intersubjektiv kontakt, involverar handlingar om det så gäller en ömsesidig blick, en skiftning i kroppshållningen eller en skiftning i röstens tonart eller läge.

I förordet till boken skrivet av Pia Risholm Mothander, fil dr, leg psykolog och psykoterapeut, framhåller hon att Stern menar att anknytning och intersubjektivitet är två skilda motivationssystem.

Anknytning är sökande av närhet och när den är uppnådd finns möjlighet till utveckling av intersubjektivitet. Stern vill lyfta fram människans behov av att subjektivt uppleva närheten till en annan, att dela känsloupplevelser och därigenom kunna påverka upplevelsen av sig själv och omvärlden. (sid.9)

En av definitionerna av intersubjektivitet (som jag hämtat från Psykologiguiden.se, Natur och Kulturs psykologlexikon) lyder så här:

Samspel mellan människor som gör att de ser sina egna uppfattningar, attityder, intressen och så vidare i relation till varandra; både vad de upplever lika och vad de upplever olika. Detta sätt att uppleva andra beskrivs, ibland som ett ”intersubjektivt perspektiv”, ibland som intersubjektivt relaterande och är nära kopplat till fenomenet Mentalisering.

Stern ville få det nuvarande ögonblicket översatt, begripliggjort, och utforska dess innehåll och freda dess ögonblicklighet genom att skydda det mot både det förflutna och framtiden. För enligt Stern så kan nuet tas som gisslan av både det förflutna och framtiden, och dessutom kan det förflutna såväl som framtiden överskugga nuet så rejält att det bara kan bekräfta det som redan är känt och lägga till något litet: Nuet är väsentligen utplånat. Och detta får konsekvenser – i synnerhet för en terapi där man inte tar tillvara nuet, det som är. Genom att ge stöd åt, styrka och bekräfta vad som redan är känt riskerar det psykodynamiska förflutna att springa rakt i armarna i överskuggningsfällan. 

Utmaningen är att föreställa sig det nuvarande ögonblicket i någon slags dialogisk jämvikt med det förflutna och framtiden, enligt Stern.

Men hur ska man se på nuet medan livet verkligen upplevs? frågade sig Stern och använde sig av grekernas subjektiva tidsbegrepp kairos,  (i motsats till kronos),  som är ett snabbt förbipasserande ögonblick i vilket något händer medan tiden förlöper. Det är tillblivelsen av ett nytt tillstånd och det äger rum i ett ögonblick av medvetandet, förklarar Stern och fortsätter:

Det har sina egna gränser och undkommer eller överskrider den linjära tidens gång. (s.28)

Kairos är ett ögonblick av möjligheter, händelser som har strålats samman i detta ögonblick och när vi blir varse detta måste vi handla, nu, för att förändra vårt öde–  om det så gäller för nästa minut eller ett helt liv, framhåller Stern (sid.28-29).

Stern ger exempel på sådana vändpunkter i sin bok, både laddade och mindre laddade ögonblick, rentav banala, tillägger han. Det senare involverar honom själv och framträder efter det att han och många fler sett en mimare uppträda. Det har applåderats och Stern skriver att han reste sig upp för att gå och det gjorde också ett för honom obekant par:

Vi tittade på varandra, log och lyfte på ögonbrynen, lade huvudet på sned på ett lustigt sätt, gjorde någon form av obeskrivbar min och vände upp handflatorna mot himlen – alltsammans som för att säga: Världen är galen men rätt kul. De gick åt sitt håll och jag mot mitt. (sid.41).

Intersubjektiv mänsklig väv

Stern förklarar i efterföljande stycke varför det här nuvarande ögonblicket som han delade med detta par var viktigt: Jo, för att en specifik mänsklig kontakt hade skapats- en kontakt som bekräftade att han hörde ihop med sitt samhälle, mentalt, affektivt och fysiskt. Och som han vidare förklarar: jag var inte ensam på jorden, jag var del av någon typ av psykologisk intersubjektiv mänsklig väv.

Stern tillägger att effekten var kortvarig, men att han mådde väldigt bra för stunden.

Stern vill se det förflutna bli genomsyrat av insikter från, och till och med överraskat av nuet. På samma sätt så determinerar det närvarande ögonblicket nuet vilka delar av det förflutna som ska väljas för att re-animera och plocka ihop det förflutna. Det förflutna och nuet samverkar alltid med varandra. Stern drar paralleller till musiken och flera forskare som arbetar med just forskning på musik och med musiker – den här parallellen löper som ett genomgående drag och inspirationskälla jämte övriga konstarter genom hela boken.

Neurovetenskaperna

Hittills har huvudströmningen i det akademiska psykologiska fältet inte haft något krav på sig att rikta uppmärksamheten mot den subjektiva erfarenhetens natur och struktur såsom det närvarande ögonblicket, menar Stern.  Det som förändrat det, är psykologernas nya förbund med neurovetenskaperna som innebär att de har inlett en mer fruktbar dialog, och som nu förs, enligt Stern. Han påpekar vidare att det har funnits en allmän försummelse vad det gäller det närvarande ögonblicket även från psykoanalytiska och psykodynamiska psykoterapier. Mening och narrativ koherens (exempelvis att det klienten berättar hänger samman och är i kronologisk ordning) är från ett psykodynamiskt perspektiv den viktigaste utgångspunkten eller fokuset när en livshistoria bedöms.

Stern lyfter fram betydelsen av tajmning mellan dessa olika delar av erfarenhet, och att fokus måste ligga på tajmningen inom de individuella delarna, speciellt det närvarande ögonblicket, och inte som psykoanalysen, mer eller mindre, utgå från kronosperspektivet.

Sterns huvudangelägenhet är intersubjektiviteten.  Utan intersubjektiviteten kantrar våra relationer – inte minst i terapirummet.

Men det är just terapirummet och det terapeutiska samtalet vi behöver när vår intersubjektiva väv har revor, eller trasats sönder, som efter en psykos.

 

/Helena Maria

Kaerlighed er en ret

Ett cafèbesök i Köpenhamn för en tid sedan fick en oväntad innebörd. En affisch på en reklampelare fick mig att tänka på betydelsen av att få välja själv, oavsett om det gäller partner eller något annat.

 

 

Och inte minst, trygg i att kunna diskutera mina val med mina närmaste eller mina vänner om jag så skulle vilja. De här valen som berör så på djupet, som kan vara livsomvälvande, som kan handla om allt från att byta jobbinriktning till att upphöra med neuroleptika.

Att ha inflytande över det egna livet och kontroll över sin situation har betydelse för den psykiska hälsan. Att kunna uppleva delaktighet i sitt eget liv, och meningsfullhet.

Meningsfullhet kan kopplas till teorin om Känsla av sammanhang, förkortat KASAM.

KASAM fokuserar på salutogenes, vad som gör oss friska, och har Aaron Antonovsky, (1923-1994) professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion universitetet i Israel som upphovsman.

Mening är viktigast enligt Antonovsky, (som skrivit boken Hälsans mysterium) för så länge det finns en glimt av hopp och så länge man kan finna någon mening i det som är, verkar det som om vi människor kan anpassa oss till allt. Det har visat sig i Antonovskys studier att människor som upplever sina livsproblem meningsfulla finner också resurser för att hantera dem och för att få en förståelse för dem.

Om en situation inte upplevs som meningsfull är det ganska betydelselöst att veta att den är både begriplig och hanterbar.

KASAM kan i korthet spaltas upp som:

. att kunna förstå olika situationer, dvs. de ska vara begripliga för oss

. tro att vi kan hantera dem

. tycka att det är meningsfullt att försöka hantera dem.

/Text/Bild Helena Maria

 

 

 

Demokrati handlar om allas lika värde

För några veckor sedan tog Talbart upp och belyste ett av anföranden som hölls på Open dialogue -konferensen UK 2016 som handlade om Openess and Democracy in  Mental Health Service.

När jag stod på på domkyrkoplan i förmiddags, som en del i manifestationen mot nazismen i Göteborg, kom demokratibegreppet plötsligt i blixtbelysning inte bara inom sjukvården utan på hela den samhälleliga nivån:  Ska verkligen en ideologi som graderar människor i olika värden tillåtas delta i demokratin på lika villkor som alla andra?

Det var när barnläkaren och forskaren Henry Ascher talade. Han pekade på Nazitysklands politik gentemot  judar, romer, politiska motståndare, funktionshindrade, homosexuella och andra misshagliga personer. Och vi vet facit, att till exempel att omkring sex miljoner judar mördades i koncentrationslägrens dödsfabriker i det som benämns Förintelsen.

Jag citerar ur talet (ungefär):

”…med krig som utplånade en hel generation unga, följden av människors olika värde, krig och förintelse  var och är en del av nazismen.

Att reducera den här historiska erfarenheten till en fråga om yttrandefrihet är att ställa oss försvarslösa inför framtiden.

När Hèdi Fried, psykolog och författare, en av de överlevande som finns kvar av oss, motiverar varför hon inte kommer att besöka årets bokmässa i Göteborg krävs det tyngre skäl att gå emot henne än att även obehagliga åsikter måste ha rätt att delta.

Jag tillhör den stora grupp människor som helt enkelt inte kan känna sig trygga på en bokmässa, där det finns utställare som försvarar brott mot mänskligheten, förringar folkmord och som hatar mig för att jag är född av judiska föräldrar. Med sorg i hjärtat kommer jag att stå över bokmässan i morgon.”

Det är mer än oroväckande med ett samhällsklimat där vissa röster igen vill göra gällande att du måste ha rätt DNA, och som vill villkora  vem eller vilka som ska få tillhöra eller inte et cetera.

Henry Ascher redde ut eventuella oklarheter i frågan när han gav skälen till varför nazismen  inte kan reduceras till en fråga om yttrandefrihet: dess brott mot mänskligheten och del i folkmord.

/ Helena Maria

Kärlek och öppenhet till dialogen

 

Open dialogue bygger på sju huvudsakliga principer, men enligt en av de avgörande grundarna, Jaakko Seikkula, professor i psykologi vid universiteten i Jyväskylä och Tromsö, innebär det inte att man utifrån sju, tio eller x antal principer bara kan sätta igång och bygga upp ett system.

Om detta talar han bland annat i ett anförande på Open Dialogue – konferensen Dk 2014 och den finns att se på youtube.

Han betonar nödvändigheten av evidens, att evaluera sin egen praktik, att basera den på forskning och analys.  I inslaget berättar han att Open dialogue-systemet i Västra Lappland är det mest genomforskade psykiatriska helhetssystemet i världen.

Dessutom framhåller Seikkula att han för egen del tror på att arbeta inifrån psykiatrin och inte ställa sig utanför, och därför har också Open dialogue vuxit fram vid sjukhuset i Torneå , och kopplat till universitetet i Jyväskylä .

Skälet till att Seikkula inte vill ställa sig utanför psykiatrin, varför det är viktigt att befinna sig innanför, förklarar han i inlägget med att han inte ser sitt arbete som en fristående trend eller en kort våg av entusiasm.

Det innebär inte att han ställer sig avvisande till människor med andra idéer, utan är överhuvudtaget intresserad av vad som behövs för att skapa bra psykiatri, och han är glad om andra kan ha användning av några av de byggstenar som han själv hittat fram till.

Vi har tidigare skrivit om Open Dialogue här på Talbart sidan, och anledningen till att jag återkommer till Open dialogue är att det är framgångsrikt och behandlingen av patienterna bland annat innebär att de professionella inom vården inte talar över huvudet på patienterna eller talar om dem bakom stängda dörrar utan med dem. Det är en psykiatri där patienten inte fråntas sitt subjektskap, sin agens eller egenmakt.

Psykoterapi är både ett löfte om och en chans att bryta sig ut ur monologens död, en chans som alla patienter inom psykatrin borde erbjudas, utan undantag istället för inspärrningen i sitt eget huvud, genom neuroleptikans försorg.

En av psykologerna på PNO sade nyligen i ett sammanhang att alla patienter har öar av friskhet, ingen är bortom räddning.  Det är de friska öarna som vi patienter själva behöver se och bli förtrogna med, men också de anhöriga och de delar av omgivningen som orkar och kan.

Seikkula poängterar att Open dialogue är ett humanistiskt sätt att bemöta klienter i djup kris på – att lita på deras egna resurser genom att ovillkorligen acceptera andra.

Seikkula delar med sig av en upplevelse i ett annat anförande från  Openess och Democracy in Mental Health Services från UK -konferensen 2016 som också ligger  på youtube:

Några psykiatriker bad honom en gång att han skulle tala om för dem vad som var den grundläggande iden med schizofrenin

Det fick mig att tänka till, berättar Seikkula och påpekar i inslaget att han aldrig mött en schizofren patient, han har alltid varit i ett möte med en människa.

För som han säger: ” Vi kan inte möta diagnoser, men vi kan möta en människa. Och förståelsen av vilken behandling som behövs kommer ut av det mötet, är ett resultat av det mötet.

Han fortsätter:

Det var en väldigt olycklig situation som inträffade i vår värld under 1990-talet, att psykiatrin faktiskt övergav människor med psykiatriska problem och enbart började ge dem medicin. Men vad som också började hända var att även psykoterapeuterna övergav psykostiska patienter för att de tog på allvar att det var neurologiskt, att det berodde på hjärnsjukdom och att det inte fanns något att göra med dem och det var mycket skadligt för patienterna.”

Och så avslutar han:

Kärleken är en livskraft, själen id’en. Det finns ingen dialogisk relation utan kärlek precis som det inte finns någon kärlek i isolering. Kärleken är dialogisk.

Sin kärlek och öppenhet inför dialogen har Seikkula hämtar från filosofen Michail Bakhtin som bland annat i sin bok Dostojevskijs poetik (2010) skrivit att två röster är ett minimum av liv, ett minimum av att vara.

Den grundläggande demokratiska id’en som den framstår för Seikkula, har han hämtat från Bakhtin berättar han. Han understryker att Bakhtin är den främsta förebilden för honom vad det gäller att förstå kvaliteten och kraften i dialogen och att den är en del av den grundläggande basen för mänskligt liv. Han yttrar att stommen i Michail Bakhtins ide om den dialogiska principen i livet är att just acceptera den andre utan villkor-ingen kan förneka den andres sanning och alla individers röst ska respekteras som jämlik.

Michail Bakhtin har skapat begreppet den polyfona romanen genom sitt studie av Dostojevskijs författarskap. Polyfon, mångstämmig, i motsats till monologisk där  gestalterna i kontrast till  gestalterna hos Dostojevskijs inte möts och ingår i dialogisk kontakt.

 

/Helena Maria

Referenser:

http://www.youtube.com/watch?v=Ho1rinStM8

www. youtube. com/watch? v=GSv8RayBaA

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur/essaeer-om-litteratur/6436-dostojevskij-och-den-polyfona-romanen

https://en.wikipedia.org/wiki/Mikhail_Bakhtin

Michail Bakhtin, (2010), Dostojevskijs poetik, Bokförlaget Daidalos, Göteborg.

Farorna med antipsykotisk medicin som förbisetts

 

Helsemagasinet  vitenskap og fornuft,  är en ny bekantskap för mig. Min blick föll på den i Pressbyrån för drygt två veckor sedan, och när jag gick ut därifrån hade jag nr. 5, 2017, 8: onde årgången i handen.

En intervju med den brittiska psykiatrikern och forskaren Joanna Moncrieff  intresserade mig.

 

Joanne Moncrieff, som också är med och leder Critical Psychiatry Network, intervjuas av Iver Mysterud, bland annat om innehållet i sin bok The bitterest of pills som kom ut 2013.

Hon hävdar att farorna med atypisk antipsykotiska mediciner har blivit undertryckta och förbisedda, och hänvisar till att man vet att vissa av de här drogerna bidrar till störningar i metabolismen i form av viktökning, diabetes och förhöjda kolesterolvärden, och dessa effekter var tydliga ganska tidigt. Men, understryker Moncrieff, ett ledande farmaceutiskt sällskap drev emellertid en kampanj för att avleda uppmärksamheten från de här effekteran genom att övertala akademiker och kliniker om att diabetes var inneboende del av schizofreni.

De i sin tur speglade en motvilja som fanns vad det gällde att ta till sig verkligheten vad det gällde tardiv dyskinesi.

Hon berättar också att även om det fanns vissa psykiatriker som tidigt erkände hur det förhöll sig, så var det andra som starkt engagerade sig i att försöka påvisa att detta var en del av själva tillståndet schizofreni.

Vidare visade forskningen att förbindelsen med kognitiv försämring blev mer eller mindre ignorerat, så att tardiv dyskinesi kunde framställas som en ganska obetydlig rörelsestörning, snarare än ett mer globalt tillstånd av hjärnskada, som ibland kan vara permanenta.

Artikeln är en uppföljning av en tidigare intervju med Moncrieff, (nr 4/2017),  som tog utgångspunkt  i hennes bok The Myth of Chemical Cure som kom ut 2008.

En vanlig uppfattning är att schizofreni kännetecknas av en obalans i dopaminomsättningen i hjärnan och nervsystemet, det vill säga att dopamin receptorerna inte fungerar normalt, skriver Mysterud, och frågar Moncrieff vad forskningslitteraturen visar.

Svaret som ges är att vissa studier indikerar vissa avvikelser i dopaminsystemet, men i många fler studier finns inga, med undantag av de abnormiteterna som är inducerat av medikamenter som blockerar dopamin. Moncrieffs slutsats blir att dokumentationen totalt sett inte är överbevisande.

 

Joanna Moncrieff får också frågan från Mysterud vilka slags effekter  neuroleptika har på människor, hjärnan och kroppen i övrigt.

Hon säger att psykiatrikerna och forskarna inte tillfredställande nog vet hur antipsykotiska mediciner fungerar. All antipsykotisk medicin påverkar ett brett spektra av hjärnkemikalier, något som förmodligen bidrar till deras effekter.

Moncrieff tar upp att den första generationen av neuroleptika, som klorpromazin och haloperidol, inducerar ett tillstånd som motsvarar symtomen hos Parkinsons sjukdom som har som grund att hjärnan lagrar för lite dopamin. De hämmar och begränsar  rörelseförmågan,  tankeverksamheten, och känslomässiga reaktioner, enligt Joanna Moncrieff.

Detta är effekter som Moncrieff också tillskriver många av de nyare neuroleptika preparaten, men hon framhåller att några av dem ser ut att verka på ett något annorlunda sätt. Som exempel på detta nämner hon i artikeln Olanzapin (Zyprexa) och clozapin som används vid allvarliga, behandlingsresistenta tillfällen.

De verkar starkt lugnande och gör människor mycket sömniga, men har inte riktigt samma begränsande effekt på rörelse (bevegelse) vid vanliga doser, påpekar Moncrieff.  Och jag citerar ur artikeln:

De här medikamenterna försätter också folk i ett tillstånd där de verkar känslomässigt liknöjda, och det gör att de lägger på sig för aptiten ökar. Patienterna beskriver att de inte har lust till att göra någonting och bryr sig lite om annat än att äta (min översättning från norskan).

Moncrieff fortsätter med att påpeka att man inte vet hur medikamenterna kan producera sådana effekter, men båda påverkar ett vitt spektrum av hjärnkemikalier, varav några synes påverkas mest, nämligen dopamin, noradrenalin, histamin och serotonin.

Iver Mysterud ställer en rad intressanta frågor, och tyvärr kan jag inte ta upp alla här så den slutliga frågan som jag refererar till här lyder: Finns det studier som indikerar att medicinsk behandling vid schizofreni kan göra patienter sjukare på lång sikt?

Svaret från Moncrieff blir att det finns flera studier som visar att de som låter bli att bruka medikamenter klarar sig bättre än dem som nyttjar dem och jag fortsätter att citera på norska:

Noe av forskjellen skyldes at de som unngår medikamentell behandling, sannsynligvis har en mildere tilstand i utgangspunktet, men det kan også indikere at langvarig medikamentbruk gir problemer.

I sitt svar pekar Moncrieff också på att det är dokumenterat att människor i tredje världen har en bättre prognos än människor i den teknologiskt mest utvecklade världen. Hon poängterar också, som nämnts tidigare, att man vet att långtidsbruk av de här medicinerna kan förorsaka tardiv dyskinesi eller ofrivilliga ryckningar. Detta har i flera studier, enligt Moncrieff, satts i samband med kognitiv försämring som tyder på att medicinerna kan skada hela hjärnan.

Jag kan bara glädja mig åt att Psykosvård Nordost sedan 2013 erbjuder varje patient årligen en omfattande provtagning på respektive vårdcentral som bland annat innefattar blodsocker och kolesterol.  Dessutom erbjuds hälsosamtal och stöttning, och vikten av motion framhålls. Det är steg i rätt riktning.

/Helena Maria

Källor:

Helsemagasinet –vitenskab og fornuft, nr. 5, 2017, 8 årgang (tidningens hemsida: www.vof.no.

Critical Psychiatrys  hemsida är: www.criticalpsychiatry.co.uk.

Joanna Moncrieff har en egen hemsida: https://joannamoncrieff.com/

Joanna Moncrieff har också skrivit boken A straight talking introduction to psychiatric drugs, (2011).

För den som är intresserad finns en intervju med Joanna Moncrieff om boken The myth of the chemical cure på nedanstående länk:

https://www.psychologytoday.com/blog/rethinking-mental-health/201602/joanna-moncrieff-the-myth-the-chemical-cure