En sammanhängande livsberättelse gör oss starkare

 

Sista torsdagen i april hade PNO (Psykosvård Nordost) i Gamlestaden Öppet hus för femte gången.

Dagen inleddes med en invigning med musik och följdes av tal av enhetschefen Arthur Dörr. Temat den här gången var Livet en berättelse i kropp och själ.

Av alla de presentationer som man kunde välja bland valde jag i första omgången att gå och lyssna på Vikten av att äga sin livsberättelse– en presentation av psykologen Börje Olevald – en presentation som också gick att följa på PowerPoint och som inleddes så här:

. Vår berättelse definierar oss och visar både oss själva och den som lyssnar vem vi är.

Om vissa erfarenheter varit för svåra och smärtsamma att tala om eller ens tänka på kommer dessa delar att fattas oss.

Vi har alla svaga och starka sidor. Genom att skapa vår sammanhängande livsberättelse blir vi starkare. Vår livsberättelse är berättelsen om vår identitet.

Av utrymmesskäl måste jag tyvärr förkorta de intressanta presentationerna, och göra ett urval.

Kortfattat, Olevald ser psykos som en överbelastning av stress och ångest som till slut leder till kaos och förvirring och då anser han inte att det är rätt att kalla det en sjukdom. Enligt Olevald är psykos en konsekvens av och en reaktion på livshändelser som man inte klarar av att hantera på egen hand.

Känna sig hel och som alla andra

Vidare:

. Psykos är ett symtom. Symtom är lösningsförsök. Ett försök att hantera och förhålla sig till något som är svårt att stå ut med. Symtom innehåller kommunikation som går att förstå.

. För att förstå hur orsak= (psyko social-miljöpåverkan) och konsekvens=(symtom) hänger samman behövs det psykologiska samtalet, livsberättelsen, psykoterapin, som hjälper till att uttrycka, sortera, förstå, värdera och hantera sina erfarenheter och känslor.

. Att berätta för någon som lyssnar är hälsogörande för alla.

Att bli tagen på allvar, sedd, förstådd och uppskattad för den man är och vad man varit med om hjälper till att skapa en sammanhängande historia, sin egen historia. Detta bidrar till att kunna känna sig som en hel människa på samma villkor som alla andra.

Nästa presentation som jag gick på var Berättelsens kraft – om livet som en berättelse och möjlighet till förändring.  Nu handlade det om en inledning till det som brukar kallas narrativ terapi och den hölls av legitimerade sjukgymnasten och fysioterapeuten Malin Odenhall.

Här nedan följer Odenhalls presentation i urval (som också visades på powerpoint).

  • Våra liv består av berättelser, inledde Odenhall, och förklarade att de berättelser som vi identifierar oss med är de som formar våra liv och de kallas dominerande berättelser.

De här dominerande berättelserna behöver vi inte leva med, det är upp till oss, och det finns ett sätt att bryta deras makt:

 

. Vi kan alltid skapa nya berättelser som kan ge ny mening och öppna upp för nya sätt att leva – alternativa berättelser.

. Berättelser kan höra till individer, till relationer, familjer och hela samhällen.

 

. Varje människa består av många parallella berättelser. Alla är fyllda av olika motsägelser och nyanser och ingen kan omfatta alla livets omständigheter.

. Våra livsberättelser utformas i olika sammanhang.

Sammanhang som kön, klass, ras, kultur påverkar våra berättelser och ger tema till dem.

Narrativa terapeuter utforskar de berättelser som dominerar våra liv

  • Dess följder och betydelser

– vilka sammanhang de formats och författats i.

Det som består av problem

Den dominerande berättelsen är den som består av problem, (kan vara sjukdom, arbetslöshet, ett eller många problem et cetera min anmärkning) kanske till 80 procent, förklarade Odenhall. Problemen tar alltså mycket plats och bygger på tunna beskrivningar som det kallas, enligt Odenhall.

De här tunna beskrivningarna innehåller mycket som kan punkteras, till exempel att de utgör förenklade tolkningar, ofta är skapade av andra eller döljer maktförhållanden.

Det här går alltså att upptäcka och ändra på med det som kallas externaliserande samtal, betonade Odenhall och sade vidare att problemet är problemet och aldrig personen.

Det största bidraget till att minska den dominerande berättelsens kraft är det som kallas unika tillfällen (kan också kallas gyllene tillfällen). Enligt Odenhall kan unika tillfällen vara vad som helst som inte stämmer överens med den dominerande berättelsen:

. Unika tillfällen är som portar eller öppningar till nya, annorlunda berättelser.

. Genom att spåra det unika tillfällets historia kan man sätta ord, synliggöra och sammanlänka med andra händelser och skapa en rik beskrivning.

För att hitta de unika tillfällena så kan man gå tillväga så här enligt Odenhall:

”Hur har du burit dig åt för att hindra att problemet förvärras?”

”Finns det tillfällen då problemet inte är lika svårt”?

”Finns det stunder då problemet inte är lika dominerande och befallande”?

”Finns det gånger problemet kunde ha hindrat dig men inte gjorde det?

”Har det hänt att du stod emot problemet och gjorde vad du ville göra istället”?

”Om problemet äger 80 procent av livet, berätta om de 20 procent som du har lyckats behålla”

. Utforska det unika tillfällets karaktäristika. Få fram så mycket info som möjligt.

. Svarar på Var? När? Hur? det hände.

Romanen Flyga Drake

Jag tänker pröva några av tankarna från presentationerna på författaren Khaled Hosseinis debutroman Flyga Drake.

Så här börjar romanen:

Jag blev den jag är i dag en kall, solig dag vintern 1975, när jag var 12 år gammal. Jag minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd i närheten av en frusen bäck. Det är längesedan nu men jag har upptäckt att det inte stämmer, det där man säger om det förflutna, att man kan begrava det. Det förflutna kämpar sig alltid upp till ytan igen. När jag nu tänker tillbaka inser jag att jag har kikat in i den ödsliga gränden i 26 år (Hosseini:2003; 2008:9).

Flyga Drake handlar om den afghanske pojken Amirs berättelse som han tar med sig in i vuxenlivet, men också över haven när hans far och han tvingas fly till USA för att rädda sina liv.

I centrum står Amirs vänskap med Hassan: det är en vänskap mellan den välsituerade pashtunen från majoritetskulturen (sunnimuslimer), och den ett år yngre Hassan från minoriteten hazarerna, (shia), som de flesta ser ner på. Hassan är son till en av Amirs pappas anställda.

Det är en berättelse på många plan, men framförallt en berättelse om vänskap och kärlek och hur vänskap kan gå i kras genom svek (jag summerar det viktigaste för att inte förstöra läsupplevelsen för dem som inte läst boken eller sett filmatiseringen av den samma).

Huvudpersonen i romanen, Amir, ser sin vän Hassan, som är son till en av hans pappas tjänare, bli utsatt för ett ohyggligt övergrepp.

Amir vågar inte gripa in, inte minst på grund av rädsla för att själv bli utsatt. Den här ohyggliga upplevelsen blir vändpunkten för vänskapen.

Amir glömmer det aldrig. Redan i den första meningen av boken, som blev en internationell bestseller, kastas vi in i minnet av våldtäkten och gränden där den ägde rum. Det som följer är den långa, svåra och omskakande berättelsen om hur Amir slutligen blir fri från sitt svek, skuld, och trauma, och hur hans fars gode vän och affärspartner Rahim Khan slutligen hjälper honom till en sammanhängande livsberättelse.

Sedan Amir föddes hade Rahim Khan hade alltid tagit sig an honom och det hände att Amir önskade att han varit hans far istället. Rahim Khan var en respektfulle lyssnare, någon som tog den moderlösa pojken på allvar, såg honom och fick honom att känna sig förstådd och uppskattad, men något samtal om det som hänt i gränden blev det aldrig.

Så kom Sovjet invasion av Afghanistan i slutet av 1970-talet och kriget bryter ut. Amir och hans far flyr.

Om jag ska utgå från den narrativa terapins perspektiv kan jag kanske tolka romanen så att Amirs dominerande berättelse bryts ner bit för bit och de unika tillfällena, (mycket i form av minnen, men också ett brev från Hassan, och det som Rahim Khan berättar för honom) pockade på uppmärksamhet och började ta plats: En alternativ historia skapades och fyllde huvudpersonen med en nästintill övernaturlig kraft som ledde till att han i slutet av boken praktiskt taget genomförde en räddning som genom ett under.

Dialog och utforskande

På Öppet hus-dagen fanns det också en programpunkt som handlade om sanning: till exempel vad vi menar med sanning, och vad behövs för att något ska vara sant? Presentationen var upplagd som ett tillfälle för dialog och utforskande och hölls av psykologerna vid PNO. Det handlade bland annat om behovet av att kunna förhålla sig kritisk och ställa frågor, och inte ta för givet. Och det kändes som ett angeläget ämne att PNO Gamlestaden i en tid då det betonas allt mer vikten av att kolla sina källor, och inte minst mot bakgrund av begrepp som”faktaresistens,” tog upp sanningsbegreppet till diskussion från olika vinklar.

Personlig sanning togs också upp. Exempelvis hur jag förklarar en stark ångestupplevelse kan upplevas som en sanning för mig: Den ger en förklaring på vad som händer mig, och varför jag exempelvis känner mig rädd. I presentationen förklarades att vetenskapliga sanningar inte utesluter att man kan tro på personliga sanningar.

Häromdagen pratade jag med en annan PNO:are om den här programpunkten och då sa han så här:

– Det är så viktigt att patienten vågar känna och tänka och söka vad som är mening och sanning. Inte bara stänga av.

För mig illustrerar det vikten av en psykiatrisk vård som intar en icke-medikaliserande hållning och inte övermedicinerar så att man inte  kan tänka och känna. Och ingen annan kan bättre uttrycka vad det handlar om än Hannah Arendt (spelad av skådespelaren Barbara Sukowa) i slutet av sin ”Final speech” i  Margarethe von Trottas film om Arendt, (2012)  (min transkribering och översättning):

[   ]…Sedan Sokrates och Platon har vi vanligtvis kallat att tänka att vara engagerad i den tysta dialogen mellan mig och mig själv.

I att vägra vara en person gav Eichmann fullständigt upp den där enskilt mest mänskligt definierande kvaliteten, den att kunna tänka. Följaktligen var han inte längre kapabel att göra moraliska avväganden. Den här oförmågan att tänka skapade möjligheten för många vanliga män att begå onda gärningar i en gigantisk skala som världen aldrig hade sett förut.

Det är sant, att jag har övervägt de här frågorna på ett filosofiskt sätt. Manifestationen av tankens vind är inte kunskap, utan förmågan att skilja rätt från fel, det vackra från det fula och jag hoppas att det tänkandet ska ge människor styrkan att förhindra katastrofer i de här sällsynta ögonblicken när allt står på spel. Tack.

Filosofen, författaren och den politiska teoretikern Hannah Arendt, (1906-1975), har bland annat skrivit boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem som kom ut första gången 1963 och The Origins of Totalitarianism (1973).

 

 

/Helena Maria

Källor:

https://www.youtube.com/watch?v=wmBSIQ1lkOA

 

 

Biblioterapi i blickpunkten

Ett stående inslag i litteraturprogrammet Babel är biblioterapi. I slutet av varje program läser programledaren Jessika Gedin upp en inskickad fråga från en tittare och den kvällens medverkande författare får då möjlighet att ge boktips tillsammans med programledaren till  hjälp och lindring.

I höst kommer biblioterapi, i en mer omfattande tappning, att bli högskoleutbildning vid Ersta Skönadal Bräcke. Det här läser jag i en artikel av Sandra Siskalo på Sveriges radios  hemsida.

Biblioterapi är en terapeutisk metod där hälsa främjas genom läsning och samtal om litteratur. Utbildningen som startar är den första svenska akademiska kursen i ämnet och sker som en uppdragsutbildning som riktar sig till bibliotekarier, sjukvårdspersonal, lärare och terapeuter som vill få en inblick i hur läsandet och skrivandet kan användas för att förhindra och mildra främst emotionella och psykologiska bekymmer enligt artikeln.

Initiativtagare till kursen Det biblioterapeutiska arbetssättet är socionom Pia Bergström som i intervjun säger till Sandra Siskalo att utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad ord gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna.  Hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord.

Litteraturforskaren Cecilia Pettersson intervjuas också av Siskalo i artikeln.

Cecilia Pettersson har studerat sjukskrivnas erfarenhet och deltagarna i hennes tvärvetenskapliga studie vittnade om att skönlitteraturen fungerade som ett slags medicin som lindrade både psykiskt och fysiskt lidande. Det betonas att det var just skönlitteraturen som skapade de påvisade effekterna. Självhjälpslitteraturen i motsatts till skönlitteraturen upplevdes som kravfylld enligt deltagarna i studien. Den fick deltagarna att känna sig sjukare än vad de var, berättar Cecilia Pettersson i intervjun med Sveriges radio.

Många är de författare, forskare och andra som betonar vikten av att läsa romaner och betydelsen av den läsningen.

Psykoterapeuten och forskaren Rachel Pollard sammanfattar betydelsen så här:

Ofullkomligt som det är, tycks ändå romanen vara ett av de bästa tillgängliga medlen för att föreställa oss vad det är att vara någon annan, att stå i någon annans skor och se världen och deras egen relation till den, från deras synvinkel, vilket inbegriper deras försök att dölja sina tankar och känslor från andra, deras självbedrägerier och den nödvändiga partiella förståelsen av den värld de bebor. Som läsare är vi inte passiva konsumenter av romaner utan kreativt involverade i att värdera och tillföra mening till orden på sidorna. Att läsa aktivt är att ingå i en dialogisk relation med vad vi läser och därigenom att förändras genom det vi läser (ur boken Dialogue and Desire – Michail Bakhtin and the Linguistic turn in Psychoterapy  (2008), (sid. 37, min översättning).

En av initiativtagarna till användningen av biblioterapi iFinland, Juhani Ihanus, docent i kulturpsykologi vid Helsingfors universitet, säger i en intervju på Svenska Dagbladets Idagsidan nyligen att medicinen och neurovetenskapen inte kan hjälpa oss med våra livsvärden, vår egen mening med livet och våra relationer. Han intervjuas av journalisten Eva Bergstedt och menar att vi behöver hitta andra vägar till våra etiska, andliga och existentiella frågor.  Den utveckling där våra livsproblem blir allt mer medikaliserade ser han som sorglig.

 

/Helena Maria

Länktips:

https://readingagency.org.uk/resources/Books%20on%20Prescription%202013_A4_RR%20list.pdf

Kroppens och sinnets helhet

 

-Det finns egentligen inget behov av att tänka att det finns några saker som vi kallar psykologiska och att de är separata från det vi kallar det biologiska, säger professorn i psykologi vid universiteten i Jyväskylä och Tromsö och en av de huvudsakliga grundarna av The Open Dialogue, Jaakko Seikkula i Abup talks.

Den cartesianska uppdelningen i kropp och sinne går att överbrygga och det genom den nya forskning som Jakko Seikkula bedriver tillsammans med kollegor sedan några år tillbaka. För första gången är det möjligt att påbörja en ny beskrivning oss människor utan den gamla tudelningen, menar han.

Här följer ett försök till referat av den pågående forskningen som professor Seikkula berättar om i Abup talks 2016 ( i min översättning från engelskan).

För tio år sedan upptäckte Seikkula att det inte är tillräckligt att bara veta hur klienterna och deras familjer svarar på dialogen, vilken slags dialog som förs och vilka slags idéer som kommer ut av den. Det som har kommit att bli mer och mer viktigt är att inse att människorna också lever i sina problem på många andra sätt, inte bara i de muntliga berättelserna, säger han och fortsätter, för när människor med mental ohälsa börjar bli ängsliga, deprimerade eller har hörselhallucinationer så är de mitt uppe i hanteringen och handhavandet av en kroppslig erfarenhet som de ännu inte har ord för.

– Hur ska man fånga den tidpunkten (that point of time) exempelvis när någon sitter i ett möte där någon börjar bli orolig eller rörd medan de berättar vad som har hänt i deras liv? frågar sig Seikkula. Just den tidpunkten är väldigt viktig, framhåller han, vad det är som sägs eller tänks i det ögonblicket. Några av de känslor som förekommer i personen  ger sig till känna,  blir märkbara och det är känslor som ännu inte namngetts eller registrerats.

 

Han förklarar att samma sak händer honom och övriga professionella: när de sitter i möten med klienter kan de också känna av reaktioner i sina kroppar när de talar om ämnen som kan vara emotionellt laddade för klienterna, och detta utan att veta vad det handlar om. Ja, även utan att veta vad den bästa tolkningen av vad som sker skulle vara eller den mening som reaktionen kan vidhäftas skulle kunna vara. Seikkula menar att det handlar om att kunna stanna i situationen och tolerera den utan att behöva konstruera fram någon slags innehåll i det som sker. Detta för att det inte finns några på förhand givna (ready made) svar involverade i ett projekt, enligt Seikkula. Hittills har han och hans kollegor forskat kring det här med förkroppsligad dialog (embodied dialogue); hur vi ger respons på varandra i dialogen och hur vi försöker greppa alla delar i hela dialogen.

I undersökningen följer forskningsteamet  personer i dialog med hjälp av fem kanaler, berättar Seikkula i Abup talks.

Naturligtvis handlar det fortsättningsvis också om hur personerna diskuterar med varandra och ger respons på varandra, betonar han, men därutöver rör det bland annat  förändringar i intonation, i talrytmen,  i våra svar på varandra, och dessutom i kroppsrörelserna, hur de synkroniseras med de övrigas kroppsrörelser.

Samtidigt som allt detta sker tittar forskningsteamet också på vad som händer i det autonoma nervsystemet, reaktionerna  på var och en, det vill säga både terapeut och klienter, framhåller Seikkula.  Han berättar att de gör det genom att använda sig av det mest sensitiva verktyg man har för att undersöka detta vilket är hudinduktion. De tittar exempelvis på variationer i hjärtrytmen och Seikkula konstaterar i Abup Talks att de redan haft en del intressanta resultat.

Innan jag ska jag bara helt kort förklara något om det autonoma nervsystemet . Det autonoma nervsystemet består av två delar , det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet.

Resultaten kommer av observationen av tolv par.

Man har två beräkningar i studien: en handlar om hur reaktionerna  i det sympatiska nervsystemet hos deltagarna är interrelaterat med varandra och förvånande nog, påpekar Seikkula så har man i 95 procent av fallen i relationerna sett genom mätningarna av det som inte ögat kan uppfatta att de verkligen korrelerar med varandra så redan nu är det belagt att vi också talar med varandra genom våra kroppar, inte bara genom talade ord.

Seikkula betonar att det är en komplex situation och att det som ytterligare förvånat honom är att terapeutens autonoma nervsystem korrelerar mer med deltagarna än vad paren korrelerar med varandra. Det tror Seikkula och hans kollegor beror på att terapeuten bara har sin terapeutiska uppgift medan paren är i kris och har att hantera hela sitt liv, så de är inte så synkroniserade med varandra i sin kroppserfarenhet i situationen. Men, tillägger Seikkula, allt eftersom processen fortgår ökar deras synkronicitet med varandra.  Han påpekar också att de då  kommer närmare varandra i sina erfarenheter. Därefter framhålls att vuxna människor inte har så mycket av kroppsrörelser till att börja med, men att han och hans kollegor lätt kan se (genom resultaten av  hudinduktionen) att där är rörelser genom vilka vi kan ge svar på varandra.

Det här är än så länge bara aningar om vad forskningen kan leda till, betonar Seikkula och säger att det viktiga för honom är att de har hittat vägar till att få en glimt av vad som händer innan vi hamnar i en känsla och hur den kan bli en del av det terapeutiska mötet.

Vi säger ofta att män inte talar så mycket om känslor och att kvinnor kanske har mycket större skicklighet i att verbalisera och benämna sina erfarenheter, resonerar Seikkula. Men, säger han ungefär, han har insett att män lever i sina känslor på ett mycket kraftfullare sätt. Och detta kommer till uttryck i de känslor som de har och som hänger ihop med deras psykiska bagage, deras specifika problematik och livshistoria, och som de inte talat om förut.  Med den nya forskningen har Seikkula insett att de här männen kan bära på en fullständig historia genom den känsla som finns i kroppen, och som är relaterad till  något.

Det är när vi kan acceptera det, att genom vara i och leva känslorna, så är det en mycket viktig del av de dialogiska mötena, säger Seikkula och hoppas att detta i framtiden kommer att innebära att de professionella är mycket mer öppna att acceptera emotionella reaktioner i terapimötena. Och detta utan behovet av att veta exakt vad är meningen med reaktionen och vilket ord  som ska användas.

I slutet av Abup talks betonar Seikkula att man fortfarande är i en tidig fas av forskningen.

/Helena Maria

(Enligt Abup talks är Jaakko Seikkula är co-delförsöksledare (med Douglas Ziedonis, M.D, M.P.H och Mary Olson, Ph.D of the Open Dialogue Adaptation Study at the University of Massachusetts Medical School).

 

 

 

 

 

 

 

Mänskliga rättighetsdagarna, tillsammans mot rasism. 8-10 nov Göteborg

Just nu pågår Mänskliga rättighetsdagarna: tillsammans mot rasism-agera för allas lika värde lokalt och globalt på Svenska mässan i Göteborg.

I söndags var det evenemang hela dagen på Världskulturmuseet En kunde lyssna på intressanta diskussioner om bland annat vad makt är, vem som har det och hur en kan få tillgång till det.  Diskussionerna och seminarierna blandades med musikframträdanden av Live för mångfald. En mycket inspirerande och medryckande dag!

Idag började MR-dagarna på Svenska Mässan. Dagen inleddes med en mycket stämningsfull och tankeväckande invigning med olika talare och diktuppläsning.

Jag gick sedan på ett seminarium som hette Samling mot rasism. Det var ett mycket intressant panelsamtal där olika perspektiv på hur rasism kan bekämpas vävdes samman. Även om vi lever i en tid där angreppen mot demokratin är många så lämnade jag ändå detta seminarium med mycket hopp! Vi är många som vill något annat, ett samhälle grundat på allas lika värde och rättigheter, och tillsammans är vi starka!

Efter detta gick jag på ett seminarium om The new development agenda. En stark inledning av Navi Pillay följdes av ett spännande panelsamtal om hur mänskliga rättighetsperspektivet ska tas tillvara och genomsyra utvecklingen i framtiden.

Imorgon kommer jag delta i ett panelsamtal  10 30 som heter Rättighetsbaserat arbetssätt och ett miniseminarium 13 00 på Stora scenen som heter Att vända på hierarkierna. På båda  seminarierna kommer vi bland annat prata om det MR-projekt som har pågått i 2 år på Psykosvård nordost i samarbete med VGR. Detta kommer bli mycket spännande!

Kort sagt väntar många spännande och inspirerande dagar på Svenska Mässan. Programmet är sprängfullt med seminarier som på olika sätt belyser rasism och hur vi tillsammans kan bekämpa det!

Väl mött om ni har tid och möjlighet att gå på detta otroliga evenemang!

 

//Agneta