Biblioterapi i blickpunkten

Ett stående inslag i litteraturprogrammet Babel är biblioterapi. I slutet av varje program läser programledaren Jessika Gedin upp en inskickad fråga från en tittare och den kvällens medverkande författare får då möjlighet att ge boktips tillsammans med programledaren till  hjälp och lindring.

I höst kommer biblioterapi, i en mer omfattande tappning, att bli högskoleutbildning vid Ersta Skönadal Bräcke. Det här läser jag i en artikel av Sandra Siskalo på Sveriges radios  hemsida.

Biblioterapi är en terapeutisk metod där hälsa främjas genom läsning och samtal om litteratur. Utbildningen som startar är den första svenska akademiska kursen i ämnet och sker som en uppdragsutbildning som riktar sig till bibliotekarier, sjukvårdspersonal, lärare och terapeuter som vill få en inblick i hur läsandet och skrivandet kan användas för att förhindra och mildra främst emotionella och psykologiska bekymmer enligt artikeln.

Initiativtagare till kursen Det biblioterapeutiska arbetssättet är socionom Pia Bergström som i intervjun säger till Sandra Siskalo att utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad ord gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna.  Hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord.

Litteraturforskaren Cecilia Pettersson intervjuas också av Siskalo i artikeln.

Cecilia Pettersson har studerat sjukskrivnas erfarenhet och deltagarna i hennes tvärvetenskapliga studie vittnade om att skönlitteraturen fungerade som ett slags medicin som lindrade både psykiskt och fysiskt lidande. Det betonas att det var just skönlitteraturen som skapade de påvisade effekterna. Självhjälpslitteraturen i motsatts till skönlitteraturen upplevdes som kravfylld enligt deltagarna i studien. Den fick deltagarna att känna sig sjukare än vad de var, berättar Cecilia Pettersson i intervjun med Sveriges radio.

Många är de författare, forskare och andra som betonar vikten av att läsa romaner och betydelsen av den läsningen.

Psykoterapeuten och forskaren Rachel Pollard sammanfattar betydelsen så här:

Ofullkomligt som det är, tycks ändå romanen vara ett av de bästa tillgängliga medlen för att föreställa oss vad det är att vara någon annan, att stå i någon annans skor och se världen och deras egen relation till den, från deras synvinkel, vilket inbegriper deras försök att dölja sina tankar och känslor från andra, deras självbedrägerier och den nödvändiga partiella förståelsen av den värld de bebor. Som läsare är vi inte passiva konsumenter av romaner utan kreativt involverade i att värdera och tillföra mening till orden på sidorna. Att läsa aktivt är att ingå i en dialogisk relation med vad vi läser och därigenom att förändras genom det vi läser (ur boken Dialogue and Desire – Michail Bakhtin and the Linguistic turn in Psychoterapy  (2008), (sid. 37, min översättning).

En av initiativtagarna till användningen av biblioterapi iFinland, Juhani Ihanus, docent i kulturpsykologi vid Helsingfors universitet, säger i en intervju på Svenska Dagbladets Idagsidan nyligen att medicinen och neurovetenskapen inte kan hjälpa oss med våra livsvärden, vår egen mening med livet och våra relationer. Han intervjuas av journalisten Eva Bergstedt och menar att vi behöver hitta andra vägar till våra etiska, andliga och existentiella frågor.  Den utveckling där våra livsproblem blir allt mer medikaliserade ser han som sorglig.

 

/Helena Maria

Länktips:

https://readingagency.org.uk/resources/Books%20on%20Prescription%202013_A4_RR%20list.pdf

Kroppens och sinnets helhet

 

-Det finns egentligen inget behov av att tänka att det finns några saker som vi kallar psykologiska och att de är separata från det vi kallar det biologiska, säger professorn i psykologi vid universiteten i Jyväskylä och Tromsö och en av de huvudsakliga grundarna av The Open Dialogue, Jaakko Seikkula i Abup talks.

Den cartesianska uppdelningen i kropp och sinne går att överbrygga och det genom den nya forskning som Jakko Seikkula bedriver tillsammans med kollegor sedan några år tillbaka. För första gången är det möjligt att påbörja en ny beskrivning oss människor utan den gamla tudelningen, menar han.

Här följer ett försök till referat av den pågående forskningen som professor Seikkula berättar om i Abup talks 2016 ( i min översättning från engelskan).

För tio år sedan upptäckte Seikkula att det inte är tillräckligt att bara veta hur klienterna och deras familjer svarar på dialogen, vilken slags dialog som förs och vilka slags idéer som kommer ut av den. Det som har kommit att bli mer och mer viktigt är att inse att människorna också lever i sina problem på många andra sätt, inte bara i de muntliga berättelserna, säger han och fortsätter, för när människor med mental ohälsa börjar bli ängsliga, deprimerade eller har hörselhallucinationer så är de mitt uppe i hanteringen och handhavandet av en kroppslig erfarenhet som de ännu inte har ord för.

– Hur ska man fånga den tidpunkten (that point of time) exempelvis när någon sitter i ett möte där någon börjar bli orolig eller rörd medan de berättar vad som har hänt i deras liv? frågar sig Seikkula. Just den tidpunkten är väldigt viktig, framhåller han, vad det är som sägs eller tänks i det ögonblicket. Några av de känslor som förekommer i personen  ger sig till känna,  blir märkbara och det är känslor som ännu inte namngetts eller registrerats.

 

Han förklarar att samma sak händer honom och övriga professionella: när de sitter i möten med klienter kan de också känna av reaktioner i sina kroppar när de talar om ämnen som kan vara emotionellt laddade för klienterna, och detta utan att veta vad det handlar om. Ja, även utan att veta vad den bästa tolkningen av vad som sker skulle vara eller den mening som reaktionen kan vidhäftas skulle kunna vara. Seikkula menar att det handlar om att kunna stanna i situationen och tolerera den utan att behöva konstruera fram någon slags innehåll i det som sker. Detta för att det inte finns några på förhand givna (ready made) svar involverade i ett projekt, enligt Seikkula. Hittills har han och hans kollegor forskat kring det här med förkroppsligad dialog (embodied dialogue); hur vi ger respons på varandra i dialogen och hur vi försöker greppa alla delar i hela dialogen.

I undersökningen följer forskningsteamet  personer i dialog med hjälp av fem kanaler, berättar Seikkula i Abup talks.

Naturligtvis handlar det fortsättningsvis också om hur personerna diskuterar med varandra och ger respons på varandra, betonar han, men därutöver rör det bland annat  förändringar i intonation, i talrytmen,  i våra svar på varandra, och dessutom i kroppsrörelserna, hur de synkroniseras med de övrigas kroppsrörelser.

Samtidigt som allt detta sker tittar forskningsteamet också på vad som händer i det autonoma nervsystemet, reaktionerna  på var och en, det vill säga både terapeut och klienter, framhåller Seikkula.  Han berättar att de gör det genom att använda sig av det mest sensitiva verktyg man har för att undersöka detta vilket är hudinduktion. De tittar exempelvis på variationer i hjärtrytmen och Seikkula konstaterar i Abup Talks att de redan haft en del intressanta resultat.

Innan jag ska jag bara helt kort förklara något om det autonoma nervsystemet . Det autonoma nervsystemet består av två delar , det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet.

Resultaten kommer av observationen av tolv par.

Man har två beräkningar i studien: en handlar om hur reaktionerna  i det sympatiska nervsystemet hos deltagarna är interrelaterat med varandra och förvånande nog, påpekar Seikkula så har man i 95 procent av fallen i relationerna sett genom mätningarna av det som inte ögat kan uppfatta att de verkligen korrelerar med varandra så redan nu är det belagt att vi också talar med varandra genom våra kroppar, inte bara genom talade ord.

Seikkula betonar att det är en komplex situation och att det som ytterligare förvånat honom är att terapeutens autonoma nervsystem korrelerar mer med deltagarna än vad paren korrelerar med varandra. Det tror Seikkula och hans kollegor beror på att terapeuten bara har sin terapeutiska uppgift medan paren är i kris och har att hantera hela sitt liv, så de är inte så synkroniserade med varandra i sin kroppserfarenhet i situationen. Men, tillägger Seikkula, allt eftersom processen fortgår ökar deras synkronicitet med varandra.  Han påpekar också att de då  kommer närmare varandra i sina erfarenheter. Därefter framhålls att vuxna människor inte har så mycket av kroppsrörelser till att börja med, men att han och hans kollegor lätt kan se (genom resultaten av  hudinduktionen) att där är rörelser genom vilka vi kan ge svar på varandra.

Det här är än så länge bara aningar om vad forskningen kan leda till, betonar Seikkula och säger att det viktiga för honom är att de har hittat vägar till att få en glimt av vad som händer innan vi hamnar i en känsla och hur den kan bli en del av det terapeutiska mötet.

Vi säger ofta att män inte talar så mycket om känslor och att kvinnor kanske har mycket större skicklighet i att verbalisera och benämna sina erfarenheter, resonerar Seikkula. Men, säger han ungefär, han har insett att män lever i sina känslor på ett mycket kraftfullare sätt. Och detta kommer till uttryck i de känslor som de har och som hänger ihop med deras psykiska bagage, deras specifika problematik och livshistoria, och som de inte talat om förut.  Med den nya forskningen har Seikkula insett att de här männen kan bära på en fullständig historia genom den känsla som finns i kroppen, och som är relaterad till  något.

Det är när vi kan acceptera det, att genom vara i och leva känslorna, så är det en mycket viktig del av de dialogiska mötena, säger Seikkula och hoppas att detta i framtiden kommer att innebära att de professionella är mycket mer öppna att acceptera emotionella reaktioner i terapimötena. Och detta utan behovet av att veta exakt vad är meningen med reaktionen och vilket ord  som ska användas.

I slutet av Abup talks betonar Seikkula att man fortfarande är i en tidig fas av forskningen.

/Helena Maria

(Enligt Abup talks är Jaakko Seikkula är co-delförsöksledare (med Douglas Ziedonis, M.D, M.P.H och Mary Olson, Ph.D of the Open Dialogue Adaptation Study at the University of Massachusetts Medical School).

 

 

 

 

 

 

 

Mänskliga rättighetsdagarna, tillsammans mot rasism. 8-10 nov Göteborg

Just nu pågår Mänskliga rättighetsdagarna: tillsammans mot rasism-agera för allas lika värde lokalt och globalt på Svenska mässan i Göteborg.

I söndags var det evenemang hela dagen på Världskulturmuseet En kunde lyssna på intressanta diskussioner om bland annat vad makt är, vem som har det och hur en kan få tillgång till det.  Diskussionerna och seminarierna blandades med musikframträdanden av Live för mångfald. En mycket inspirerande och medryckande dag!

Idag började MR-dagarna på Svenska Mässan. Dagen inleddes med en mycket stämningsfull och tankeväckande invigning med olika talare och diktuppläsning.

Jag gick sedan på ett seminarium som hette Samling mot rasism. Det var ett mycket intressant panelsamtal där olika perspektiv på hur rasism kan bekämpas vävdes samman. Även om vi lever i en tid där angreppen mot demokratin är många så lämnade jag ändå detta seminarium med mycket hopp! Vi är många som vill något annat, ett samhälle grundat på allas lika värde och rättigheter, och tillsammans är vi starka!

Efter detta gick jag på ett seminarium om The new development agenda. En stark inledning av Navi Pillay följdes av ett spännande panelsamtal om hur mänskliga rättighetsperspektivet ska tas tillvara och genomsyra utvecklingen i framtiden.

Imorgon kommer jag delta i ett panelsamtal  10 30 som heter Rättighetsbaserat arbetssätt och ett miniseminarium 13 00 på Stora scenen som heter Att vända på hierarkierna. På båda  seminarierna kommer vi bland annat prata om det MR-projekt som har pågått i 2 år på Psykosvård nordost i samarbete med VGR. Detta kommer bli mycket spännande!

Kort sagt väntar många spännande och inspirerande dagar på Svenska Mässan. Programmet är sprängfullt med seminarier som på olika sätt belyser rasism och hur vi tillsammans kan bekämpa det!

Väl mött om ni har tid och möjlighet att gå på detta otroliga evenemang!

 

//Agneta