”Tjata hål i huvudet”

”Du tjatar hål i huvudet på mig, kan du inte bara lägga av? Fattar du inte att jag får hål i huvudet?

Jag upphörde med mitt bläddrande i Metro och vände mig om. Såg mamman i sin blommiga tunika och den spensliga dottern bredvid. Flickan mumlade något ohörbart. Det lät som om hon protesterade.
”Men ge dig då. Kan du inte lyda någon gång?” Det var mamman som fortsatte med irriterad, högljudd röst.

Jag lade ifrån mig tidningen. Att inte mamman kunde förstå hur utlämnad och olycklig hennes lilla tjej måste känna sig när hon blev utskälld så här på bussen. Mamman hade inte ens ögonkontakt med henne.

Jag vände mig inte om fler gånger.


Bild: Helena Maria

Doften av en man av Agneta Pleijel

Självbiografin igenom använder sig Agneta Pleijel av motton som hämtats från Franz Kafkas anteckningar, brev och dagböcker. Förälskelsens kraft illustreras av mottot: Den bröt fram ur taket på vårt rum.
Himlens moln snuddade blekt
vid dess mäktiga siluett
och manen strömmade i blåsten.
Bild: Helena Maria

Jag dröjer vid titeln på andra delen av den fiktiva självbiografin ett ögonblick. Doften av en man som anspelar på filmen Doften av en kvinna från 1992 med Al Pacino i huvudrollen som den åldrande och blinde överstelöjtnanten Slade.

Filmen bygger på Giovanni Arpinis bok Il buio e il miele (1969) , som egentligen betyder The Darkness and the Honey på engelska. Den ges ut på Penguin Modern Classics som Scent of a woman, (2011).

Arpino, läser jag i NE, är en italiensk författare som levde 1927–1987. Han var också journalist och litteraturkritiker, precis som Agneta Pleijel är. Han beskrivs som en av efterkrigstidens säkraste stilister.

Texter står i förbindelse med varandra, om så bara genom blinkningar och ekon. Denna intertextualitet inkluderar också övriga konstformer. Kanske titeln hänsyftar till något av det som boken eller filmatiseringen tar upp som teman. Något som går utöver det här med feronomer, som handlar om kemi och som är en hel vetenskap i sig.

Jag citerar författarjaget:

Doften av en man –  en människa att känna gemenskap med och älska  – tycktes vara outrotligt nerlagd i mig.  Vad är det för behov, eller brist som plågar människan? Som får henne att bygga civilisationer och sedan riva ner dem igen? Kanske beror det på att hon är det enda djur som vet att hon ska dö. (sid. 229)

Innan jag lämnar paratexten har jag några tankar om omslagsbilden. Till skillnad från omslaget till Spådomen- en flickas memoarer har den unga vuxna inte ansiktet nerböjt. Hon sitter i skuggan på en bakgård. En bit bakom henne syns portvalvet, och ett parti av byggnaden, högt och slätt och väldigt.

Den unga kvinnan sitter med korsade ben på stolen. Hon befinner sig  i utkanten av bilden, och håller en uppslagen bok eller ett skrivblock i händerna. Hon låter det vila i knäet. I huvudtexten citerar den unga kvinnan Ekelöf och en diktrad som Vad skall jag annars göra än att gå ut ur  ett rum av mig själv. (sid.110)

En spets av hennes skugga faller in över den solbelysta delen av gården. Hon läser inte eller skriver för ögonblicket.  Hon är fångad i tänkande aktivitet, kanske eftertänksamhet. Figuren i stolen är närvarande, men hon ser inte på mig. Omslaget är gjort av Sara R. Acedo. Fotot signerat Kamerareportaget.

Inom det västerländska måleriet brukar man tala om gyllene snittet, det är dit blicken strävar, det är där som det vi vill ska vara i blickfånget placeras. Det är alltså inte där vi finner den unga kvinnan, utan ett solbelyst bord. Kanske är det en inbjudande gest att trädgårdssoffan står där tom vid andra kanten och väntar. Om gården i Haga skriver författarjaget:

På gården är det kolmörkt. Stjärnorna står blickstilla.  De är instängda mellan huskropparna som i en för trång kätte. Hon är ensam.  No one to walk with. Ledsen också. No one to talk to. (sid.41)

Omslagsfotot till Spådomen, hämtad från det privata albumet, och från USA-vistelsen, visade en koncentrerat läsande flicka med ryggen mot en bensinpump Hon vilade huvudet i handen, som för att utestänga ljuden runtomkring, så att hon också kunde höra orden.  Del ett av självbiografin förmedlade också att läsa var ett sätt för flickan att gömma sig.

Man kan läsa omslagen som en berättelse i sig.

Doften av en man slutar med att den vuxna kvinnan blir erbjuden jobbet som kulturredaktör på Aftonbladet,  och efterträder Karl Vennberg. Hon blir författare med diktsamlingen Änglar, dvärgar, (1981), och blir också mor.

Men innan dess flyttade huvudpersonen till Göteborg och började läsa litteraturhistoria, men också etnografi för hon vill till Java där en del av hennes ursprung finns. Studierna resulterar så småningom i en doktorsavhandling om arbetarlitteratur.

I den här delen av den fiktiva självbiografin fortsätter författarjaget att växla mellan jagform och beskrivningen av den yngre kvinnan ur tredje person- perspektivet. Skolkamraten Nanna finns med också i denna delen, men deras vänskap går förlorad och det återstår att se om den går att reparera.

Biografin är också en trogen och finstämd Göteborgsskildring, som göteborgare kan man varenda plats och gata som nämns, och några av de litterära namnen, som på olika sätt varit knutna till Göteborgs universitet: Kurt Aspelin Erik Mesterton och Jan Stolpe.

När pappan kommer på till besök i Göteborg i samband med ett universitetsärende får hon fram att hon gjort slut med sin pojkvän.

Han bjuder ut henne på middag och säger senare åt henne att hon ska vara glad att hon var av med en kille som hon inte ville ha. Men hon gråter ändå. Och pappan skrider till handling:

Pappa konstaterar efter en stund att hennes fönsterrutor är så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Det är inte gynnsamt för humöret. Man bör skaffa sig utblick och överblick, då mår man bättre.  Med en handduk om magen ställer han sig på en stol och putsar hennes fönster.

Huvudpersonen skriver att hon minns att hon var mycket tacksam.  Om hon bara med ett ord hade kunnat antyda för sin pappa om det kvinnoförakt som hon upplevde, och fortsatte att möta, tänker jag.  (Det tar tid för mig att skaka av mig  det fast det inte är jag som har varit utsatt för det). Ett förakt som stundom ter sig kafkaeskt.

Nanna, skolkamraten, ,återkommer i den här delen. Också hon har kärlekssorg: Mannen som heter L. måste ha tröttnat på det. Kanske såg han att Nanna tillverkat en falsk bild åt sig av sin barndom. Det har hon själv ofta tyckt. Att Nanna på ett eller annat sätt lever i en bubbla. En fantasivärld. På många sätt tilltalande. Motorbåten. Självsäkerheten (sid.114) Bild: Helena Maria

Vad hon inte vet är att det väntar fler kärlekssorger.

För hon lever med öppet sinne och vågar göra sig sårbar och jag vill tro att en författare är alla sina erfarenheter, att hen behöver dem. Att det är den alkemin som ett författarskap tar sin början i, utgår från. Kärlekssorgen är en del av den:

Han viker in på Södra Allègatan och är borta.

Hon blir sjuk. Det varar i flera år och hon repar sig inte. Kärleken har rispat upp henne och avskedet får henne att störta ner i kaos. Här krävs en precisering. Inom logiken är kaos inte oordning. Det är en beteckning för en särskild form av ordning, där en liten förskjutning kan orsaka en drastisk förändring. Det vill säga vid en senare tidpunkt. Men vid en senare tidpunkt är hon inte. (sid.103)

I sista delen av boken känner hon sig oförmodat övergiven när föräldrarnas skilsmässa till slut är klar. Hon har själv ett jobbigt förhållande och inser att det kommer att ta slut:

Det här kommer inte att gå. Inte det här heller. Och hon faller. Det känns verkligen som hon faller.

Hon blir tung som en sten och faller som ett lod. (sid. 197)

Hon bestämmer sig för att gå till studentpsykologen. Men bara efter en stunds svarande på frågor har hon fått en diagnos och något senare ett recept i brevlådan.

Men hon ser att psykologen är inkompetent och förstår att hon inte lider av någon psykisk sjukdom. Så fort hon får receptet i sin hand river hon sönder det.

Jag kommer att tänka på scenen med pappan, när han besöker henne och putsar hennes fönster när jag läser det här stycket. Det är som att hon kan se klart, att hon inser att hon äger den överblick och den utsikt som hon behöver just där och då. Tvivlet på sitt eget sinne från första delen av biografin efter att ha sett sin pappa tillsammans med tant Vibeke är borta. Ekvationen i hennes händer väger plötsligt jämnt.

Hon kan också säga har ingen auktoritetstro för att parafrasera en rad ur Eva Dahlgrens Vem Tänder stjärnorna? Ingen blind sådan i alla fall. Det visade hon på en lunch som författarjaget beskriver, och som hennes faster Laura höll för hennes far och ett antal av hans kollegor.

Det sägs, lite slarvigt uttryckt,  att det är fadern som ger oss modet att slunga oss ut i världen när vi är små. När den vuxna dottern åker till Afrika och Etiopien för att hälsa på sin far sker det bokstavligen.

Modern däremot sägs vara den som tar emot, som står för den trygga punkten där man landar efter sina utflykter.

I den här delen av memoarerna kan man också se att hon har kommit sina föräldrar närmare, att hon har fått en ny slags förståelse för dem som kommer med åldern och de egna erfarenheterna.

Det som Doften av en man också så tydligt visar är att vi inte blir oss själva utan andra. Det är de många mötena som ger boken en sådan spännvidd och intellektuellt djup, och den upphör aldrig med att ta i de stora frågorna.  Ändå är det inte är en regelrätt roman jag läser, utan det handlar om en självbiografi, en genre som styrs av sina egna konventioner.

Och i en sammanfattning som jag läser på Filmpunkten.se av filmen Doften av en kvinna  läser jag att den är en berättelse om motsättningar som möts, och två personer vars liv förändras för alltid genom det mötet.

 

/Helena Maria

 

Referenser:

NE Giovanni Arpino https://ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/giovanni-arpino

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Behovet av psykoterapi överstiger tillgången

Vi kan alla bli svanar. Mycket beror på om vi får/har fått rätt hjälp och stöd från början av den psykiatriska vården (eller primärvården) och vilka forskningsresultat och vilka teorier den lutar sig mot. Självförståelse vid psykisk ohälsa borde vara en rätt för den förståelsen är  fullt möjlig.   Bild: Helena Maria
Enligt professor John Read måste man vid psykisk ohälsa se till den sociala kontexten,och inte minst  fråga patienten om det finns något trauma. Om min psykiska ohälsa anses förorsakad av en biologiskt  avvikelse  som ligger utanför min egen kontroll ger den mig ingen möjlighet att jobba med den, enligt  Reads föreläsning.  Bild: Helena Maria

Behovet av samtalsbehandling överstiger tillgången

För att kunna möta den ökande psykiska ohälsan behövs framför allt en kraftigt ökad tillgång till

psykologisk behandling.

Detta läser jag på Socialstyrelsens webbplats, i ett nyhetsbrev gällande de uppdaterade riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom som publicerades den trettonde december.

Den största förändringen utgör de nya riktlinjerna för vård av barn och ungdomar.

Tidig upptäckt och ökad tillgänglighet till psykologisk behandling är ledorden.

Lise–Lotte Risö Bergerlind, som är psykiatriker och som har suttit med i projektledningsgruppen för riktlinjer fastslår i nyhetssammanfattningen att det framför allt är vid första vårdkontakten som det råder brist på personal med kompetens för psykologisk bedömning och behandling.

Rekommendationen av psykologisk behandling i kombination med läkemedel kvarstår, men behovet av ett utökat utbud av olika typer av psykologisk behandling lyfts fram, och det är det terapeutiska samtalet som är i förgrunden.

Önskar patienten enbart psykologhjälp så är det den hjälpen som ska ges enligt Patient lagen.

Det som i första hand rekommenderas i riktlinjerna är olika typer av kognitiv beteendeterapi (KBT).

Vårdcentralerna har en betydelsefull uppgift. De bör kunna erbjuda barn och unga psykopedagogisk behandling, där även föräldrar och familj tillsammans får verktyg att hjälpa den som drabbats. Det är Torsten Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, och med i projektledningsgruppen för riktlinjerna som säger det i nyhetssammanfattningen.

Det stora behovet av psykologisk behandling överstiger i dag tillgången enligt nyhetsbrevet.  Det slås fast att det här bristtillståndet i ett kortare perspektiv kommer att leda till ökade kostnader för vården, men att de kommer att plana ut på sikt.

I rapporten Stöd till utveckling av psykoterapeutisk kompetens – slutrapport om statsbidrag till landstingen 2009–2012 konstaterar Socialstyrelsen i sammanfattningen att behovet av psykoterapeuter inom landstinget är fortsatt stort, bland annat mot bakgrund av stora pensionsavgångar.

Socialstyrelsen ger också ut en lägesrapport för tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst.

I lägesrapporten från 2015 står det bland annat att läsa att barn vårdas ibland inom allmänpsykiatrin.

År 2013 var det 41 barn som vårdades inom vuxenpsykiatrin. Sex landsting saknar i dag, poängteras det i lägesrapporten för 2015, vårdplatser för slutenvård inom barn- och ungdomspsykiatri verksamheten.

Psykos anges som den vanligaste diagnosen bland kvinnor och män i alla åldersgrupper,  och vidare att majoriteten av de kvinnor och män som vårdats för psykos är i åldern 25–34 år. Det framgår också att männen framför allt vårdas för psykos medan kvinnor vårdas för personlighetsstörning.  Det framkommer också att det förekommer tvångsåtgärder och även här finns det en skillnad mellan män och kvinnor, vilket går att utläsa ur den statistik som redovisas: För männen är läkemedelstillförsel som utförs under fastspänning den vanligaste åtgärden totalt, medan fastspänning upp till fyra timmar är vanligast bland kvinnor.

Med den nya patientlagen som trädde i kraft 2015 (2014:821) indikerar humanare förhållanden:

En av förändringarna innebär att informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas.Det klargörs även av att hälso- och sjukvård som huvudregel inte får ges utan patientens tillstånd.

Jag läser på Sveriges kommuners och landstings webbsida att syftet med den nya lagen är att tydliggöra patientens ställning, samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.

I sammanfattningen för Lägesrapporten 2017  (tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård) står det och jag citerar:

Psykisk hälsa är ett prioriterat område eftersom ohälsan ökar bland unga. Tillgången till psykologisk behandling är otillräcklig i förhållande till befolkningens behov framför allt inom primärvården.

Det händer oerhört mycket på det psykologiska forskningsområdet, (jag hänvisar till John Reads föreläsning nedan om förbindelsen mellan psykos och trauma psykos) det finns numera alternativa synsätt att resonera kring det här med psykisk ohälsa än det biomedicinska, och en  forskarna, som har på fötterna och gör det bäst,  är John Read, forskare, författare och professor i klinisk psykologi vid Swinburne University of Technology i Melbourne.

 

/Helena Maria

 

Tips:

Lyssna gärna på professor John Reads föreläsning från Köpenhamns universitet, oktober 2015: Who is right in psychiatry: psychiatrists or patients?

John Read var inbjuden till Danmark av The Forum of Existential Psykology and Therapy and The Danish Voice Hearers Network.

Läs gärna Hannes Qvarfordts inlägg på RSMH-bloggen den 3 oktober 2017: Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar.

Läs gärna också Linda Weichselbrauns artikel: Jag tror på en psykiatrivård utan bältesläggning  i Socialpolitik.com från 29 juni 2014.

 

Ökad konsumtion ger inget hållbart välbefinnande

Cecilia Solér, docent vid Handelshögskolan i Göteborg skriver i dag på DN Debatt (annandagen) att det finns ett tydligt samband enligt forskningen mellan konsumtion i en vidare bemärkelse och bland annat sensorisk överbelastning. Bild: Helena Maria

På DN Debatt annandagen pekar docent Cecilia Solér, Handelshögskolan Göteborg, på ett samband mellan konsumtionssamhället och stress och psykisk ohälsa. Hon visar på att svenskarnas privata konsumtion har ökat mellan 2006 och 2016 samtidigt som den psykiska ohälsan har ökat lavinartat.

Vidare framhåller Solér att enlig Försäkringskassan har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 procent mellan 2011-2016.

Jag citerar:

Anpassningsstörning och stressreaktioner till följd av bland annat en belastande livssituation ökar mest av de psykiatriska diagnoserna. Den psykiska ohälsan  drabbar även barn och ungdom.

/Helena Maria

 

Läs gärna också följande debattartikel av Cecilia Solér: https://www.expressen.se/debatt/spendera-inte-hela-lonen–for-allas-basta/

 

Årets julklapp hittar jag på socialstyrelsen

 

Socialstyrelsen vill undersöka barn och ungdomars olika miljöer och kommer att gå till ungdomarna själva och fråga dem om deras livsvillkor. Orsakerna är till ökningen i psykisk ohälsa är fortfarande okända, enligt rapporten. Bild: Helena Maria

Årets julklapp!

Årets julklapp hittar jag på socialstyrelsen: Den är dels att mer psykologisk behandling ska hjälpa  fler med psykisk ohälsa och dels att andelen barn och ungdomar som får recept på olika antidepressiva medel efter att ha blivit sjuka inte har ökat utan har varit oförändrat de senaste tio åren.

Det senare påpekar utredaren Peter Salmi  i ett pressmeddelande från Socialstyrelsen, och jag citerar det som är väsentligast i det sammanhanget:

 En tidig upptäckt och diagnostisering, där olika former av psykologisk behandling sätts in tidigt skulle eventuellt kunna ersätta läkemedelsbehandling vid psykisk ohälsa, så som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest.

 

Men,  för det finns också ett men, förutom de goda nyheterna ökar den psykiska ohälsan hos barn och unga på ett oroväckande sätt.

Den 13 december i år sände Studio Ett i P1 ett inslag som handlade om just detta.

Programledare var Li Hellström och Anders Garmin.

I det nitton minuter långa inslaget intervjuas bland annat barnpsykiatrikern Barbro Thurfjell, medicinsk sakkunnig på Socialstyrelsen.

Hon redogör för hur man har sammanställt information från de nationella registren och de gäller grupperna barn 10–17 år och unga vuxna 17 till 24 under åren 2006 till 2016.

Dessa ungdomar har kommit till vården och träffat läkare och fått en diagnos eller läkemedelsförskrivning, berättar Socialstyrelsens sakkunniga.

På programledaren Li Hellströms fråga om mörkertalen, så förklarar Barbro Thurfjell att rapporten gäller enbart de som varit på läkarbesök men att många kommer att träffa en sjuksköterska, en kurator, en sjuksköterska, men att än så länge ser man det inte i registren. Vidare så säger hon att de kommer att få göra det så småningom, men gör det inte i dag. Barbro Thurfjell berättar vidare att det säkert finns ett visst mörkertal, och att det också finns dem inbegripet i mörkertalet som aldrig är i kontakt med vården, utan försöker hantera det på något annat sätt.

Det redovisas i rapportens sammanfattning att omkring tio procent av flickor, pojkar och unga män har någon form av ohälsa, utifrån uppgifter i Socialstyrelsens nationella hälso- och dataregister 2016. Motsvarande siffror för unga kvinnor är femton procent påpekas det.

Vidare berättar Barbro Thurfjell att man ser att en del av den här ökningen av diagnostiseringen utgörs av ADHD hos de unga männen, men skiljer man och tittar på dem som inte har en sådan neuropsykiatrisk diagnos ser man att det är ångestsyndrom och depressioner som driver ökningen, understryker hon.

Rapporten redovisar också att bland pojkarna i åldern 10-17 år med kombinationen depression och ångestsyndrom så är självmord 25 gånger vanligare än bland pojkar i samma ålder utan diagnos.

I sammanfattningen framgår dessutom att diagnoser som tyder på skadligt  bruk och beroende också ökar, särskilt bland unga män.

Totalt utgörs gruppen av  totalt av cirka 190 000 barn och ungdomar och den enskilt största gruppen , drygt 63 000, består av unga kvinnor i åldern 18-24, berättas det i pressmeddelandet.

Socialstyrelsen har inte åtkomst till vilka riskfaktorer som finns beskrivna i de nationella registren. Men det som de kan se, enligt Barbro Thurfjell, är att den psykiska ohälsan finns i hela ungdomsgruppen, lite mer bland de som är i en utsatt situation, men den finns i hela ungdomsgruppen.

Bland de inom ålderspannet 10-17  har den psykiska ohälsan ökat med över 100 procent på de angivna tio åren. För de mellan 18-24- år ligger ökningen på närmare 70 procent. Enligt utredaren Peter Salmi finns det inga säkra svar på varför den psykiska ohälsan ökar.

Men, som han säger i pressmeddelandet från den trettonde december, kan det ha att göra med en ökad medvetenhet och att fler vågar berätta. Men eftersom hela ungdomsgruppen har drabbats av psykisk ohälsa tror Peter Salmi att ökningen har att göra med ungas livsvillkor, och jag citerar:

handlar det om de miljöer där alla barn och unga vistas, som under skolperioden. Men även inträdet i arbets- och vuxenlivet kan vara en del av förklaringen.

 I Studio Ett:s inslag poängterar Barbro Thurfjell att Socialstyrelsen kommer att fortsätta att titta på de ungas miljöer, och tala med de unga själva. Och betonar att det inte rör sig om någon ökad genetisk sårbarhet.

Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatri SKL (Sveriges kommuner och landsting) intervjuas också.

Vi står inför en samhällsutmaning, menar hon och poängterar att resurserna för närvarande inte räcker till. Hon efterlyser också mer samordning.

2014 fick svensk psykiatri kritik från OECD om att just vården för ångest och depression behöver förbättras, vilket togs upp i ett inslag från Studio ETT.

socialstyrelsens hemsida läser jag att regeringen har tagit fram en strategi inom området psykisk ohälsa med början förra året 2016 fram till 2020.  Den pekar ut  fem fokusområden:

  • förebyggande och främjande insatser
  • tidiga, tillgängliga insatser
  • utsatta grupper
  • delaktighet och rättigheter
  • ledarskap och organisering.

I den Stökiga psykiatrin: minnen, samtal, tankar , summerar P.C Jersild sina erfarenheter inom psykiatrin och socialmedicinen ungefär med, om jag minns rätt,  att det är på det förebyggande området som insatserna först och främst måste sättas in. (Den stökiga psykiatrin recenserades i Göteborgsposten den 23 februari 2015 av  journalisten och författaren Hanna Jedvik)

Psykiatrin behövs i den mån som det förebyggande arbetet inte har gjorts.

 

/Helena Maria

 

 

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

 

Tigande och frihetslängtan, två oförenligheter där det ena uppstår ur det andra.

Det är så jag läser Spådomen – en flickas memoarer. Boken är Agneta Pleijels fiktiva självbiografi, och dess första del, som kom i pocket 2016.

Det är 1990-tal och fadern är död.

Via brev och minnen manas den flicka fram, ”hon”, som det berättas om i tredje person genom boken. Berättarjaget sitter fasterns gamla rum. Hon betraktar utsikten och hennes blick faller på en förvriden tall.

När jag har läst färdigt beskrivningen av tallen har boken mig fullständigt i sitt grepp. Och då befinner vi oss fortfarande på första sidan.

Kanske är det metaforen som gör det, i kombination med den efterföljande associationen:

Det är en åldring som håller på att dö men den sträcker fortfarande en grov arm över vattenspegeln.  Ett barn skulle kunna ligga där och läsa, som i en engelsk barnbok med många mysterier. (sid.9)

Författarjaget sitter med sitt obearbetade trauma, sitt eget mysterium, och sin släkts. Parallellhandlingen i boken handlar just om faster Ricki.

”Hon” beskriver Ricki som gåtfull, en gåtfullhet som delvis skingras senare av det äldre berättarjaget, bland annat genom släktbreven.

Ricki arbetade som arkitekt, men bodde hemma tills hon var trettio Men att vara ogift och barnlös som hon var i slutet av 1940-talet, indikerar en ganska hopplös situation.  Men Ricki hade inte gett upp hoppet: tillsammans med en väninna hade hon besökt en spådam och blivit spådd att hon skulle möta kärleken.  Och den spådomen kan kanske ses om en mise en abyme, det vill säga att den inom sig rymmer hela bokens symbolik.

Nästan en tredjedel in i boken flyttar familjen med tre barn till Lund där pappan fått en professur. Bilresan ner beskrivs som att befinna sig i en tryckkokare. Vad flickan inte vet är att trycket bara ska öka.

På Lunds kommunala flickskola inleder ”hon” sitt sjätte skolår och hennes sjätte möte med en okänd skolklass.

Det är också under den här tiden i Lund som spådomen slår in och Ricki gifter sig efter att först ha varit spårlöst försvunnen under en semesterresa.

Hemma i Lund på Vintergatan händer det också saker.  Familjen får goda vänner, paret tant Vibeke och farbror Torsten, och det är runt Vibeke och berättarjagets pappa, som handlingen vävs. Och det geniala är att det är genom det här förhållandet vid sidan om som får vi möta flickan i alla hennes förvirrade, utredande och olyckliga tankar. Hon försöker verkligen, fatta, mentalisera, förstå (min kursivering).

Ta in.

Men verkligheten luckras upp. Förnekelsen breder ut sig i familjen kring det obearbetade traumat.  Det är våra mänskliga försvarsmekanismer som kickar igång. Helt utan dem skulle vi stå alltför nakna.

Det finns ljuspunkter: När jag från bussen såg cykellyktorna lysa  på rad utmed leden tidig morgon härförleden påmindes jag om Agneta Pleijels Spådomen – en flickas memoarer. Bild: Helena Maria

 

Författaren Agneta Pleijel kan som få andra gestalta psykologiskt och känslomässigt stoff så att det blir allmängiltigt: samtalen i huvudet som längtar ut. Bild: Helena Maria

I vissa lägen fungerar de som säkerhetsventiler.

Som när pappan befinner sig i en intim scen med Vibeke och flickan inte vågar lita på sina sinnen, vad hon sett.

Det fast hon vid ett annat tillfälle i boken spekulerat i den lite för långt gångna närhet, som hon undrar över och har iakttagit, mellan hennes pappa och Vibeke:

Bilden av dem vill trots allt inte försvinna. Hur hon än försöker och kratsa och utplåna den blir hon inte kvitt den.  Såg mamma det verkligen inte? Eller såg hon och ville inte låtsas om? Hon bestämmer sig för att betrakta minnet av pappa och Vibeke som en stillbild [ ] Och hålla albumet stängt. (sid.105-106)

Men med den halvliggande scenen vet hon något. Och Vibeke har inte missat att hon kommit på dem, och pappan, resonerar hon, kan inte heller undgått att hon sett.

Och ändå:

De låtsas inte om något. (sid.176)

Världen omkring henne stängs ner, blir mörkare. Dessutom kostar hon, är en belastning för pappan.

Huvudpersonens självbild har tagit stryk av allt för många flyttar och skolgårdar med mobbning.

Men det finns ljuspunkter. Som när ett mirakel inträffar när hon ska börja på gymnasiet: Ricki ska förlova sig med Olle. Spådomen har slagit in och för flickan utan egen röst är det ett indicium på att Gud finns.

Det mesta som sker, sker inom henne, i hennes försök att förstå, till samtal med sig själv: en pågående utveckling i en av de känsligaste av åldrar då man förändras kroppsligt och känslomässigt, och allt ska integreras.

Den yttre bakgrunden är det politiska klimatet, inte minst det som benämns som 68-rörelsen. En del av den utgjordes av den sexuella frigörelsen.

Men den frigörelsen gör inte mycket för hennes frigörelse, den tycks bara understryka hennes ensamhet. Bland sina jämnåriga har hon ingen som hon anförtror sig åt: Familjedramat lämnar henne ingen ro:

Hur ska hon förhålla sig till det?

Antingen måste hon lita på sina sinnens vittnesbörd och sitt förnuft; då blir hon delaktig med Vibeke och pappa.

Och liksom medskyldig.

Om inte får hon inbilla sig att hon missförstår. Då blir hon suddig och oklar. Om hon ska kunna förstå vem hon är och vara ärlig, måste hon lita på vad ögonen ser och förståndet säger, och inte göra sig till en oklar fläck. [  ] Varför är hon på psyket (hennes mamma, min anmärkning) egentligen? Vet hon? 

Och hon själv: ska hon välja att inse eller ska hon välja att se bort? (sid.178)

Tiden som följer beskrivs som tigandets terror. Men hon fortsätter den inre kampen och hon säger till sig själv att det är klart att hennes mamma vet alltihop, och orsaken att hon hamnade på psyket måste ha varit att självbehärskningen brast, att hon inte längre kunde hålla undan sin makes och väns svek.

Vem kan förebrå henne för att ha hamnat på psyket? undrar hon.

Mamman själv förmår inte se orsakskedjan, och det visar sig senare att hon inget visste om otroheten.

Huvudpersonen cyklar kors och tvärs över Lund medan allt sönderfaller runtomkring henne.  Och det är de här cykelturerna som är den enda konstanten i hennes liv som jag kan hitta (förutom böckerna då).

I parallellhandlingen så här långt har Ricki gift sig och fått barn.  Hon hälsar på dem i Västertorp.

De två, Ricki och Olle, reflekterar hon, har fått uppleva att helt och hållet accepteras av en annan. Det har hon själv aldrig fått uppleva, och tror sig aldrig få uppleva.  Men lugnet hon upplever i Rickis närhet gör att hon åker och hälsar på så ofta hon kan.

 

I det såriga familjekaos hon befinner sig i får hon punka på cykeln veckor före studenten, och undsätts av en man som är japan. Han är artig, men vet ingenting om punkteringar. Istället erbjuder han henne en värmande kopp te hemma hos sig.

Det här mötet får henne att känna sig osplittrad.

Mannen hade ställt henne en fråga som ingen annan hade ställt henne förut. Och hon kände att hon måste svara, att det inte fanns något annat val:

Och hennes svar måste vara fullkomligt uppriktigt. Det är som en spådom men nu är det hon själv som är mediet (sid. 189) (Jag ska inte spoila frågan).

Efter mötet leder hon sin punkterade cykel ända hem utan att känna av dess tyngd.

Och det som följer i korthet är att huvudpersonen inser att hon måste lämna föräldrahemmet som har splittrats. Lämna pappans sorglöshet och oförmåga till djupare samtal om det som berör känslorna, lämna mamman med sina ouppfyllda drömmar, och hennes oförmåga att se henne och hennes behov.

Ricki dör, och den spådomens sista del uppfylls: att Ricki skulle dö vid ett vatten.

Genom familjebreven fördjupas bilden av Ricki ytterligare. Det är tydligt att Ricki var den betydelsefulle andra som syresatte den mer eller mindre igenproppade familjeatmosfären som  huvudpersonen levde,  gav henne luft under vingarna.

När jag läser den här boken upplever jag att tiden visar sig som den chimär den är, eftersom våra försvarsmekanismer i allra högsta grad är levande även i vår samtid.

Helena Maria

 

Referenser och tips:

Siegel, J. Daniel (2016) : Hjärnstorm – överlev tonårstiden med forskningens hjälp, Södertälje. Dana förlag,

http://bakomboken.libsyn.com/15-agneta-pleijel hör Agneta Pleijel själv berätta om Spådomen och övriga utkomna böcker i självbiografin i ett samtal med författaren Tone Schunnesson i Nordstedts och Rabèn & Sjögrens podd om böcker. Tone Schunnesson vikarierar i det här inslaget för författaren  Daniel Sjölin som annars håller i podden.

Med akut ångest i bröstet

Hans pappa lät besviken när han ringde och frågade om han fick komma. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.

Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig. Det enda han ville var nu att komma innanför dörren till McDonalds, beställa. Därefter långsamt äta upp sin Big Mac, och känna hur lugnet återvände.

Kanske skulle han ta mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet. Tallriken med köttfärssås och spagetti var bara halväten när han gick. En tanke hade nämligen slagit rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans mamma inte tyckte om honom.

Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla. Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte.  Om mamma överhuvudtaget kom ut i hallen om det så bara var för att se så att han tog av sig sina skor ordentligt, och ställde dem på skohyllan, så skulle han ta det som ett tecken på att hon älskade honom.

På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:

Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.

Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Ångesten i bröstet hade varit för akut.

Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte lagat middag, utan höll på att lackera tånaglarna i badrummet.

När hon blev varse att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt hade han ångrat att han sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.

Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonald. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.

Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollsskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.

– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.

– Det behövs inte, sa han. Jag har precis provat klart, jag ska inte köpa något i dag.

Därefter gick han till klädaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade tio kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten lade ner i en papperspåse med konditoriets logga på och sträckte fram till honom över disken.

Arne knycklade ner påsen med bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare.

Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt. För att försöka lugna ner sig gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som om naturen vred sig av smärta under hans fötter.

På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar.  Några spensliga björkar på väg att avlövas bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig där för att ha bättre överblick. Men den magiska förmågan hade förskingrats, runnit ut och lämnat honom. Det gick inte längre att låtsas för sig själv att allt var bra. Han började sakta gå igen.

När han närmade sig höghusen där han bodde såg han en gestalt i gul jacka på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.

Garanterat  hade det gått tre – fyra timmar nu. Arne drog i kepsen först, sedan satte han den bak och fram. Han tog fram bullen och började äta av den medan han fortsatte hemåt.

Text/Bild Helena Maria

Stern och det nuvarande ögonblicket.

Daniel N. Stern  (1934-2012)  ville fånga ögonblicket, det nuvarande ögonblicket, det som kan tyckas så förbisvischande, och flyktigt.

Det är om detta och intersubjektivitet som Sterns bok Ögonblickets psykologi (2005) handlar om.

Det nuvarande ögonblicket (present moment) beskrivs som ett medvetet fenomen, men behöver inte vara reflexivt medvetet, verbaliserat eller berättat. Subjektivt upplevs det som ett oavbrutet nu.  Objektivt sätt varar nuvarande ögonblick från en till tio sekunder med ett genomsnitt på tre till fyra sekunder, enligt Stern. (sid.247)

Betydelsen av det nuvarande ögonblicket har Stern angett med två skäl:

För det första att vi är subjektivt levande och medvetna bara nu.  Allt annat ligger ett eller två steg bort, framhåller han. Vidare betonar han att det bara är det nuvarande ögonblicket, som utgör en subjektiv obearbetad verklighet, som ger oss en fenomenologisk erfarenhet.

För det andra betonar han att de flesta psykoterapeutiska riktningar är ense om att det är det terapeutiska arbetet som sker här och nu som har störst förmåga att åstadkomma förändring. Det är här och nu det uppstår en ömsesidig psykisk kontakt mellan terapeuten och patienten som är tydlig för dem båda.

Alla nuvarande ögonblick involverar intersubjektiv kontakt, involverar handlingar om det så gäller en ömsesidig blick, en skiftning i kroppshållningen eller en skiftning i röstens tonart eller läge.

I förordet till boken skrivet av Pia Risholm Mothander, fil dr, leg psykolog och psykoterapeut, framhåller hon att Stern menar att anknytning och intersubjektivitet är två skilda motivationssystem.

Anknytning är sökande av närhet och när den är uppnådd finns möjlighet till utveckling av intersubjektivitet. Stern vill lyfta fram människans behov av att subjektivt uppleva närheten till en annan, att dela känsloupplevelser och därigenom kunna påverka upplevelsen av sig själv och omvärlden. (sid.9)

En av definitionerna av intersubjektivitet (som jag hämtat från Psykologiguiden.se, Natur och Kulturs psykologlexikon) lyder så här:

Samspel mellan människor som gör att de ser sina egna uppfattningar, attityder, intressen och så vidare i relation till varandra; både vad de upplever lika och vad de upplever olika. Detta sätt att uppleva andra beskrivs, ibland som ett ”intersubjektivt perspektiv”, ibland som intersubjektivt relaterande och är nära kopplat till fenomenet Mentalisering.

Stern ville få det nuvarande ögonblicket översatt, begripliggjort, och utforska dess innehåll och freda dess ögonblicklighet genom att skydda det mot både det förflutna och framtiden. För enligt Stern så kan nuet tas som gisslan av både det förflutna och framtiden, och dessutom kan det förflutna såväl som framtiden överskugga nuet så rejält att det bara kan bekräfta det som redan är känt och lägga till något litet: Nuet är väsentligen utplånat. Och detta får konsekvenser – i synnerhet för en terapi där man inte tar tillvara nuet, det som är. Genom att ge stöd åt, styrka och bekräfta vad som redan är känt riskerar det psykodynamiska förflutna att springa rakt i armarna i överskuggningsfällan. 

Utmaningen är att föreställa sig det nuvarande ögonblicket i någon slags dialogisk jämvikt med det förflutna och framtiden, enligt Stern.

Men hur ska man se på nuet medan livet verkligen upplevs? frågade sig Stern och använde sig av grekernas subjektiva tidsbegrepp kairos,  (i motsats till kronos),  som är ett snabbt förbipasserande ögonblick i vilket något händer medan tiden förlöper. Det är tillblivelsen av ett nytt tillstånd och det äger rum i ett ögonblick av medvetandet, förklarar Stern och fortsätter:

Det har sina egna gränser och undkommer eller överskrider den linjära tidens gång. (s.28)

Kairos är ett ögonblick av möjligheter, händelser som har strålats samman i detta ögonblick och när vi blir varse detta måste vi handla, nu, för att förändra vårt öde–  om det så gäller för nästa minut eller ett helt liv, framhåller Stern (sid.28-29).

Stern ger exempel på sådana vändpunkter i sin bok, både laddade och mindre laddade ögonblick, rentav banala, tillägger han. Det senare involverar honom själv och framträder efter det att han och många fler sett en mimare uppträda. Det har applåderats och Stern skriver att han reste sig upp för att gå och det gjorde också ett för honom obekant par:

Vi tittade på varandra, log och lyfte på ögonbrynen, lade huvudet på sned på ett lustigt sätt, gjorde någon form av obeskrivbar min och vände upp handflatorna mot himlen – alltsammans som för att säga: Världen är galen men rätt kul. De gick åt sitt håll och jag mot mitt. (sid.41).

Intersubjektiv mänsklig väv

Stern förklarar i efterföljande stycke varför det här nuvarande ögonblicket som han delade med detta par var viktigt: Jo, för att en specifik mänsklig kontakt hade skapats- en kontakt som bekräftade att han hörde ihop med sitt samhälle, mentalt, affektivt och fysiskt. Och som han vidare förklarar: jag var inte ensam på jorden, jag var del av någon typ av psykologisk intersubjektiv mänsklig väv.

Stern tillägger att effekten var kortvarig, men att han mådde väldigt bra för stunden.

Stern vill se det förflutna bli genomsyrat av insikter från, och till och med överraskat av nuet. På samma sätt så determinerar det närvarande ögonblicket nuet vilka delar av det förflutna som ska väljas för att re-animera och plocka ihop det förflutna. Det förflutna och nuet samverkar alltid med varandra. Stern drar paralleller till musiken och flera forskare som arbetar med just forskning på musik och med musiker – den här parallellen löper som ett genomgående drag och inspirationskälla jämte övriga konstarter genom hela boken.

Neurovetenskaperna

Hittills har huvudströmningen i det akademiska psykologiska fältet inte haft något krav på sig att rikta uppmärksamheten mot den subjektiva erfarenhetens natur och struktur såsom det närvarande ögonblicket, menar Stern.  Det som förändrat det, är psykologernas nya förbund med neurovetenskaperna som innebär att de har inlett en mer fruktbar dialog, och som nu förs, enligt Stern. Han påpekar vidare att det har funnits en allmän försummelse vad det gäller det närvarande ögonblicket även från psykoanalytiska och psykodynamiska psykoterapier. Mening och narrativ koherens (exempelvis att det klienten berättar hänger samman och är i kronologisk ordning) är från ett psykodynamiskt perspektiv den viktigaste utgångspunkten eller fokuset när en livshistoria bedöms.

Stern lyfter fram betydelsen av tajmning mellan dessa olika delar av erfarenhet, och att fokus måste ligga på tajmningen inom de individuella delarna, speciellt det närvarande ögonblicket, och inte som psykoanalysen, mer eller mindre, utgå från kronosperspektivet.

Sterns huvudangelägenhet är intersubjektiviteten.  Utan intersubjektiviteten kantrar våra relationer – inte minst i terapirummet.

Men det är just terapirummet och det terapeutiska samtalet vi behöver när vår intersubjektiva väv har revor, eller trasats sönder, som efter en psykos.

 

/Helena Maria

Kaerlighed er en ret

Ett cafèbesök i Köpenhamn för en tid sedan fick en oväntad innebörd. En affisch på en reklampelare fick mig att tänka på betydelsen av att få välja själv, oavsett om det gäller partner eller något annat.

 

 

Och inte minst, trygg i att kunna diskutera mina val med mina närmaste eller mina vänner om jag så skulle vilja. De här valen som berör så på djupet, som kan vara livsomvälvande, som kan handla om allt från att byta jobbinriktning till att upphöra med neuroleptika.

Att ha inflytande över det egna livet och kontroll över sin situation har betydelse för den psykiska hälsan. Att kunna uppleva delaktighet i sitt eget liv, och meningsfullhet.

Meningsfullhet kan kopplas till teorin om Känsla av sammanhang, förkortat KASAM.

KASAM fokuserar på salutogenes, vad som gör oss friska, och har Aaron Antonovsky, (1923-1994) professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion universitetet i Israel som upphovsman.

Mening är viktigast enligt Antonovsky, (som skrivit boken Hälsans mysterium) för så länge det finns en glimt av hopp och så länge man kan finna någon mening i det som är, verkar det som om vi människor kan anpassa oss till allt. Det har visat sig i Antonovskys studier att människor som upplever sina livsproblem meningsfulla finner också resurser för att hantera dem och för att få en förståelse för dem.

Om en situation inte upplevs som meningsfull är det ganska betydelselöst att veta att den är både begriplig och hanterbar.

KASAM kan i korthet spaltas upp som:

. att kunna förstå olika situationer, dvs. de ska vara begripliga för oss

. tro att vi kan hantera dem

. tycka att det är meningsfullt att försöka hantera dem.

/Text/Bild Helena Maria

 

 

 

Demokrati handlar om allas lika värde

För några veckor sedan tog Talbart upp och belyste ett av anföranden som hölls på Open dialogue -konferensen UK 2016 som handlade om Openess and Democracy in  Mental Health Service.

När jag stod på på domkyrkoplan i förmiddags, som en del i manifestationen mot nazismen i Göteborg, kom demokratibegreppet plötsligt i blixtbelysning inte bara inom sjukvården utan på hela den samhälleliga nivån:  Ska verkligen en ideologi som graderar människor i olika värden tillåtas delta i demokratin på lika villkor som alla andra?

Det var när barnläkaren och forskaren Henry Ascher talade. Han pekade på Nazitysklands politik gentemot  judar, romer, politiska motståndare, funktionshindrade, homosexuella och andra misshagliga personer. Och vi vet facit, att till exempel att omkring sex miljoner judar mördades i koncentrationslägrens dödsfabriker i det som benämns Förintelsen.

Jag citerar ur talet (ungefär):

”…med krig som utplånade en hel generation unga, följden av människors olika värde, krig och förintelse  var och är en del av nazismen.

Att reducera den här historiska erfarenheten till en fråga om yttrandefrihet är att ställa oss försvarslösa inför framtiden.

När Hèdi Fried, psykolog och författare, en av de överlevande som finns kvar av oss, motiverar varför hon inte kommer att besöka årets bokmässa i Göteborg krävs det tyngre skäl att gå emot henne än att även obehagliga åsikter måste ha rätt att delta.

Jag tillhör den stora grupp människor som helt enkelt inte kan känna sig trygga på en bokmässa, där det finns utställare som försvarar brott mot mänskligheten, förringar folkmord och som hatar mig för att jag är född av judiska föräldrar. Med sorg i hjärtat kommer jag att stå över bokmässan i morgon.”

Det är mer än oroväckande med ett samhällsklimat där vissa röster igen vill göra gällande att du måste ha rätt DNA, och som vill villkora  vem eller vilka som ska få tillhöra eller inte et cetera.

Henry Ascher redde ut eventuella oklarheter i frågan när han gav skälen till varför nazismen  inte kan reduceras till en fråga om yttrandefrihet: dess brott mot mänskligheten och del i folkmord.

/ Helena Maria