”De förment svaga, utsatta och beroende”

Om demokratin är hotad så är det av den naiva version som vänt upp och ner på aristokratin och låtit de förment svaga, utsatta och beroende ersätta det gamla frälset. (Lena Andersson DN 14/4- 2018)

Häromdagen läste vi  ovanstående citat i en kolumn i DN av författaren Lena Andersson och kom osökt att tänka på några rader från Nikolaj Gogols Döda själar (något i stil med): Nu har satan kommit och herrarna ska bli slavar och slavar herrar.

Vi är ett par från Talbart som tillhör de utsatta och drabbade, och kanske förment svaga och beroende (vad det nu innebär?) i den mening att vi lever med psykisk ohälsa. Vi tror på demokrati, men är inte naiva. Vi, och säkert många med oss, skulle inte vilja betraktas likt de dvärgar som Stephan Rössner beskrev i Vetenskapsradion historia (3/4 -2018), dvärgar som, för att travestera, befinner sig i utkanten av samhället och som får säga vad de vill för ingen lyssnar ändå.

Vi tror på demokrati. Lena Anderssons kolumn öppnar många dörrar på en gång till dialog. Vi tror på dialog, och vi skulle gärna vilja veta vad Lena Andersson menar med de förment utsatta, beroende och svaga.

(Se gärna programmet Rösterna i huvudet på Vetenskapens värld.)

/Helena Maria och Anna-Karin

Länktips:

Håkan Hellström: Valborg

Känslosmitta – om hur vi påverkar och påverkas

Känslosmitta eller emotionell smitta handlar om att vi känner av andras känslor. Anja Hirdman skriver att även om känslor kan upplevas som våra egna subjektiva fenomen är det i förhållande till andra, vare sig de är i vår närhet, syns på en skärm eller finns i våra tankar, som de väcks och får betydelse (sid.54)
Bild: Helena Maria

 

I början av förra århundradet var en av de frågor som väckte störst intresse den hur känslor överförs mellan människor. Det berättar medieforskaren Anja Hirdman i sin bok Känslofyllda rum Den mediala socialiteten – att titta och beröras (2018). Nu hundra år senare är frågan högaktuell igen.

Hirdman ägnar några sidor specifikt åt känslosmitta, och framhåller att det inte finns ett entydigt svar på vad känslosmitta är eller hur synen på känslosmitta har varierat genom tiderna.

För att förstå begreppet behövs en definition av vad känslor är. Hirdman förklarar:

Jag använder begreppet känslor i en bred betydelse om det ständigt pågående samspelet mellan kroppsliga förnimmelser och tankar.  Sinnena är de vi känner med, kroppens förnimmelser är hur vi känner och känslor är vad vi tänker och tankar den förståelse vi har av vad vi känner. (s. 49)

Det råder ännu delade meningar om hur kroppens reaktioner ska förstås, om tanken eller känslan kommer först och om det sociala eller biologiska formar vårt känsloliv, betonar Hirdman. Hon understryker att olika discipliner har olika utgångspunkter och ställer skilda frågor. Ett exempel på detta sammanfattar Anja Hirdman så här:

Och medan vissa införlivar känsloperspektiven i sociologiska existerande teorier menar andra att vi står inför ett mer djupgående kunskapsskifte där helt nya teorier behövs, teorier som utgår från kroppens reaktioner och en för-kognitiv förståelse (s.45)

På 1990-talet betonade man, precis som i de tidigare gruppteorierna, känslosmitta som den omedvetna och närmast ofrivilliga tendensen vi har att registrera och dras med av varandras stämningar, eller påverkas av vad vi tror att andra känner, skriver Hirdman.

Att känslosmitta innebär en omedveten form av överföring har länge varit en provocerande tanke, fortsätter hon, och förklarar varför:

Den bryter mot den vedertagna synen på människan som en i grunden autonom och viljestyrd varelse.

Hon ger ett intressant exempel på hur vi med relativ lätthet kan acceptera att våra idéer inte enbart kommer från oss själva, att de formas av och tillsammans med andra, men att vi däremot uppvisar ett motstånd när det kommer till att förstå att inte heller våra känslor är helt och hållet våra egna.

Det finns också försök att förklara känslors smittsamhet på ett sätt som inte går emot synen på ett autonomt jag, framhåller Anja Hirdman.

Utgångspunkten för den förklaringen enligt henne är att känslorna redan finns i oss och kan utlösas av situationen vi befinner oss i och att de är oavhängiga kontakten med eller åsynen av andra människor.

Det är svårt att godta den här förklaringen utan att samtidigt göra gällande att vi på något sätt väljer att känna oro eller ännu värre, att vi har dolda motiv till att vilja bli sjuka eller ångestfyllda, poängterar Hirdman.

Hon framhäver att känslosmitta snarare visar hur svårt det kan vara att inte beröras av andras sinnesstämningar, vad de säger eller uttrycker på andra sätt.

Hon betonar också att det är nära förbundet med den mer omedvetna imitation som försiggår mellan människor.

Jag läste för en tid sedan om en händelse i en drive in-kö till ett matställe i USA i boken Mind Whispering – A New Map to Freedom from Self-Defeating Emotional Habits, (2012), av psykoterapeuten Tara Bennett-Goleman.

Föraren som gjorde sin beställning stressades av bakomvarande ekipage medelst tutningar och arga rop. Men då den här föraren var karateexpert och uppmärksam på sina känslor så istället för att ge svar på tal sa han till kassörskan att han ville betala för föraren som betett sig otrevligt och hans medpassagerare (fem personer totalt). Det som inträffade sedan var att föraren som fått sin beställning betald gjorde detsamma för nästa kund, och det upprepade sig genom hela kön (fritt återgett efter boken sid. 273)

Vi kan försätta berg om vi vill. Men det kräver att någon bryter mot ”schemat”.

Författaren och retorikexperten Elaine Eksvärd är inne på en liknande tankegång i sin krönika Gör ett hjältedåd varje dag i GP den 20 mars i år. Hon skriver om hur vi inspireras av det vi ser och läser och inspirerar själv:

Gör ett vardagshjältedåd varje dag, alltifrån att hålla upp en dörr till att säga något snällt till en främling eller nära. Snälla handlingar sprider sig som en löpeld och denna värld behöver det. (GP 20 mars, 2018)

Hirdman kopplar bland annat sina resonemang om känslosmitta till feministen, filosofen och den psykoanalytiska teoretikern Teresa Brennans (1952–2003) och hennes forskning och boken Transmission of affect, (2004).

Brennan kallar känslosmitta för affektiv överföring och understryker att den alltid är social, enligt Hirdman.  Det innebär att den inte härrör från biologiskt nedärvda drifter, förklarar hon utan den kommer från den affektiva atmosfären omkring oss och kan som sådan spridas från person till person, komma in under huden på oss.

Hirdman framhåller i det här sammanhanget att en känslostämning kan inta oss utan att det behöver handla om känslosmitta. Det kan istället röra sig om empati eller medlidande med en annan levande varelse, eller en karaktär ur en bok. De fallen begär också lite mer av oss, enligt Hirdman, de kräver en reflekterande och en tolkande inlevelse i den andras situation.

Hirdman skriver också om spegelneuroner. Tar upp att anledningen till att dessa upptäckter fått så stor genomslagskraft är att de säger något om hur vi förstår och skapar mening. Hon framhåller att det som framför allt väckt förvåning är vårt motoriska system, som man förr trodde bara hade till uppgift att skapa och kontrollera rörelser, är en del av våra kognitiva förmågor.

En annan aspekt av den nyare neurologiska forskningen som Hirdman tar upp är att försöken till att knyta vissa känslor till speciella inre och yttre rörelser, som hon skriver, och tanken att det för varje grundaffekt endast finns ett neurofysiologiskt tillstånd.  Den senare tanken eller antagandet är numera ansett som problematiskt, framhäver Hirdman.  Hon skriver: Synapser, flöden i kroppar, är komplexa och snarare insnärjda i varandra än urskiljbara. I den förklarande fotnoten refererar hon till Wetherell, ( 2012), och fortsätter: En och samma reaktion kan ha en mängd olika upphov.

För att återgå till känslosmitta: Happiness is contagious heter ett kort youtube  inslag med Professor Nicholas A. Christakis vid Harvard Medical School. Christakis har i sin forskning visat att vår egen lycka inte enbart är beroende av våra egna tankar handlingar och beteenden utan också av deras tankar, handlingar och beteenden som är direkt relaterade till oss som partner, släktingar, vänner och andra slags band. Gäller det en vän så inbegriper det  förutom min vän, också min väns väns vän. Christakis och hans medforskare började tänka i termer av att känslor har en kollektiv identitet.  ”Life is better because of our relationships”, konkluderar han.

Hirdmans bok handlar om hur vi berörs av de nya kommunikationssätten, men också exempelvis våra relationer till  personerna i favoritserien, de parasociala relationerna.  För en fullständigare bild av boken läs gärna Sinziana Ravinis recension av den i GP.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

http://www.psykologimedmera.se/forskning/33-millisekunder-att-bli-kanslosmittad/

”Starway” till en förbättrad psykiatri efter brittisk förebild

20180307_083045
Psykiatrireformen (som genomfördes 1995) och nedläggningen av de stora mentalsjukhusen syftade till att personer med psykisk ohälsa skulle integreras i samhället. Det fanns en vision som nu långt senare genom projektet Trygg och meningsfull heldygnsvård kan komma att förverkligas. Huvudbyggnaden i psykiatri vid Lillhagen (strax utanför Göteborg) innebar ändlösa korridorer, förvaring och förstumning. Numera ligger där en parkeringsplats. Bild: Helena Maria

 

Vården inom psykiatrin kan förbättras betydligt. Nu har ett antal landsting i Sverige möjlighet att gå med i ett samverkansprojekt som hämtat inspiration från Storbritannien. Initiativet kommer från Region Örebro län och heter Trygg och meningsfull heldygnsvård

Syftet är att få ett mer positivt psykosocialt klimat som kan öka takten på återhämtningsprocessen hos patienterna. Dessutom lägger det stor vikt vid att patienter och personal kan känna sig trygga från hot och våld.

Talbart fick vara med när forskare Veikko Pelto-Piri på Region Örebro var i Göteborg  och presenterade projektet som bygger på det brittiska Safewards, och Star wards. 600 avdelningar i Storbritannien har deltagit i Starwards, vilket är omkring 70 procent av alla psykiatriska avdelningar, från akut- till högsäkerhetsavdelningar. Pelto-Piri pekar på tre punkter där man sett en positiv förändring.

  • Förbättringar av personalens moral, patienternas tillfredsställelse och vårdkvalitet.
  • Den fysiska miljön har förbättrats på avdelningarna.
  • Minskning av aggression på avdelningarna.

Det planerade samverkansprojektet Trygg och meningsfull heldygnsvård syftar till att kombinera Safewards och StarwardsStarwards har varit framgångsrikt i Storbritannien när det gäller utvecklingen av heldygnsvården, men det finns relativt lite forskning om det, berättar Pelto-Piri. Därför genomförs samverkansprojektet med hjälp av forskare som ska följa utvecklingen. Målet är enligt Pelto-Piri att fem regioner ska delta och ha minst två avdelningar där utvecklingsarbete sker.

Utvecklingsarbetet har inordnats under sju huvudteman, enligt Pelto-Piri. Ett av dem är rekreation och konversation. Och det här ska ske genom personalens initiativ, till exempel genom att ha volontärer på avdelningen som kan vara konversationspartner och vara med patienten på olika rekreationsutflykter.

Ett viktigt tema är också stödsamtal, terapi och egentid. Och enligt Pelto-Peri är det skyddad tid, tid som inte går att förhandla bort, eller dra in på grund av att något annat måste prioriteras. Skyddad tid innebär att vårdpersonalen har tid för oavbruten patientkontakt.

Det kan ses som ett led i att samtalsterapier ska spela lika stor roll som medicinering.

Fysiska aktiviteter ska integreras i det dagliga programmet där vårdplaneringen får anses vara en huvudpelare: Här betonar Pelto-Piri att en fem-dagars struktur ska användas med olika ämnen för varje dag. Minst en kvart om dagen ska patienten få för att med behandlande läkare, kontaktperson eller annan anställd diskutera vården.

Forskaren Veikko Pelto-Piri , Region Örebro, ser en mängd problem med innehållet i den psykiatriska heldygnsvården och också med hoten och våldet. Nu är han i inledningen av ett nytt samarbetsprojekt som innebär ett fullständigt program av meningsfulla och terapeutiska insatser på avdelningarna.
– Patienterna ska få stöd att lära sig hantera sina symtom och delta i behandlingen, säger han.
Bild: Helena Maria

Kontakten med utsidan ska behållas i form av besök, betoning av vidmakthållande av de sociala banden. Kontakt med familj och vänner ska uppmuntras.

När patienten kommer till avdelningen första dagen ska hen få skriva ned lite om sig själv, det vill säga berätta med egna ord något om sig själv istället för att beskrivningens makt helt och hållet ska ligga hos personalen. Yrke och anställningstatus ska också registreras vid inskrivningen för att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska starta så snabbt som möjligt.

Patienten ska vara mer delaktig och ta mer ansvar för sin vårdprocess, men för att kunna göra det måste vården göras mer förutsägbar, menar Pelto-Piri. Han talar utifrån erfarenheten från sitt förra forskningsprojekt: Hot och våld inom slutenvården. Där han och ett antal medforskare gjorde intervjuer med 17 patienter inom rättspsykiatrin, allmänpsykiatrin och beroendevården. Därpå gjordes en kvalitativ innehållsanalys.

Pelto-Piri redovisade patienternas erfarenheter. Ett av önskemålen från patienter var en kommunikativ personal som ser och samtalar med patienter. Ett problem som beskrevs är att patienter använder mycket tid till att fråga och vänta. Vid frågor kunde patienterna få veta att personalen återkommer eller bli hänvisade till någon annan. Med lång väntan på åtgärd följde att patienter kunde bli irriterade.

Ett annat tema i Starwards är patientens ansvar. Meningen är att patienterna ska stötta varandra mer, till exempel i grupper. I det föregående forskningsprojektet såg forskarna att det fanns patienter som pratade med tysta patienter, som stöttade sina medpatienter.

Det är väldigt bra, enda farhågan är att patienterna lämnas åt sig själva i grupperna och på avdelningarna vid personalbrist som exempelvis vid sjukskrivningar. Såsom sker med PNOs (i Gamlestaden) vårdavdelning för inneliggande patienter med sju vårdplatser som håller stängt sedan jul på grund av sjuksköterskebrist, och stängningen ser ut att bli permanent.

Sammanfattningsvis: Forskaren Veikko Pelto-Piri fångar och synliggör det finstilta, de subtila processer som de dagliga rusherna på avdelningarna ofta missar.

 

/ Helena Maria

Länkar:
Pelto-Piri, Veikko: Mementum. På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin. 2013, Nr.58. Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro:

 

Pelto-Piri, Veikko, Trygg och meningsfull heldygnsvårdStar wards och Safewards, Region Örebro län:

Wards4

https://rsmhbloggen.se/category/hannes-qvarfordt/

Frances Tustin – hängiven och tålmodig pionjär för barn med autism

En känsla av själv är oumbärlig.
Bild: Helena Maria

Alltför ofta och alldeles för länge har vi stått på utsidan och betraktat hen (det autistiska barnet). Och det med stigande teoretisk förbryllning allt medan hens beteende fortsätter att överträda den ortodoxa psykopatologins lagar.

Vårt enda hopp är för närvarande att få tillträde till insidan och se på världen genom hens ögon. (James Anthony 1958, se Tustin 1990, s.1, fritt översatt)

Det här citatet inleder första kapitlet i The Protective Shell in Children and Adults. (1990), London & New York, Karnac Books) av Frances Tustin, (1913- 1994), psykoterapeut och psykoanalytiker, och som inledde  sitt yrkesliv som lärare.

Det här är en tillbakablick på Tustin,  en av pionjärerna bakom inom forskningen kring autistiska barn. Hon fick förtroendet av sina autistiska patienter att se vad det var som rörde sig bakom deras skal. Det var inget annat än bottenlös skräck.

Det effektiva arbetet med autistiska barn är enligt Frances Tustin helt beroende av att bära dem psykologiskt (holding) av en psykolog som har en medvetenhet om den särskilda värld som de barn som Tustin arbetat med ”lever och rör sig i och har sin sköra känsla av varande” i. (s.32)

Hon skriver i boken att det inte längre är korrekt att säga att autism i barndomen aldrig kan botas, för det kan den, åtminstone till en viss gräns, av lämplig psykoterapi.

När Tustin skrev boken fanns det enligt henne två typer av autism hos barn, en typ där barnets fortsatta utveckling har blivit obstruerad av en hjärnskada (Tustin kallar det organisk autism ).

Tustin refererar här till andras forskning, vars resultat visar att barn med den här typen av autism kan förbättra och göra det mesta möjliga av sina potentialer genom psykoterapi.

Den typ av klienter som Tustin själv arbetade med hade ingen påvisbar hjärnskada (benämns autogen autism). Istället hade deras potentialer frysts. Men genom terapin nådde de en sådan givande grad av effektivt emotionellt och kognitivt fungerande att de kunde passa in och leva ett normalt socialt liv, berättar Tustin .

Hon kom under sitt arbete att lägga märke till att det fanns forskare som avrådde föräldrar från att söka psykoterapi för sina autistiska barn för dessa hade mött eller hört om föräldrar som spenderade både ansenligt med tid och pengar på psykoterapeutisk behandling utan att resultat uppnåddes.

Det här kanske var sant på 1950-talet, tillstår Tustin, och gör tillägget att det som då skulle kunna kallas den florerande sanningen baserades på en felaktig uppfattning om autism.

När Frances Tustin samlade ihop sitt material för boken blev hon varse att under de tre senaste årtiondena hade en del av psykoterapeuterna lärt sig mycket mer om autism, och också fått ökad förståelse för den slags psykoterapi som hjälpte bäst.

Det underliggande diagnosticerande draget som är specifikt gällande autism, betonar Tustin, kommer från vår inbyggda disposition att söka skydd från skrämmande händelser.  Hon framhåller att barn i allmänhet söker skydd i moderns armar eller gömmer sig bakom hennes kjolar när det är skrämt.

Autistiska barn däremot sveper in sig i sina egna kroppsliga förnimmelser, enligt Tustin som förklarar att det är så de grundlägger sitt eget beskyddande skal. De här barnen ignorerar sitt beroende av andra, och har praktiskt taget ingen jagkänsla alls.

Så frasen ”self made” kan inte användas till att referera till deras yttre täckning. (sid.16-17)

Tustin refererar till det som auto-genererad enkapsulering.

Det som autistiska barn är rädda för det svarta hålet av att inte finnas till. Och skälen till det här olika från individ till individ, betonar Tustin, men vill påvisa att hennes eget arbete indikerar att det ofta är, en mammas interaktion med barnen, utan att skuldbelägga mamman, som kanske inte stått i så nära kontakt med barnet på grund av depression eller andra omständigheter, som annars hade varit fallet. En mer nöjsam baby hade kunnat tolerera det, framhåller Tustin, men berättar att i de här fallen rör det sig om väldigt känsliga spädbarn som tenderar att dra sig undan från den grad av frustrering som det gäller.

 

Tustin berättar bland annat om Colin i boken. Hon beskriver hur han spelade upp den bärande traumatiska erfarenheten av kroppslig separation, som hade föregått hans autistiska tillstånd, om och om igen.

Han hade vänt ryggen till människor och istället valt livlösa föremål som dörrar och lysknappar för att ge uttryck åt sitt raserianfall av panik och ilska. Och också som motmedel till känslorna av hjälplöshet, för att få känna sig i kontroll igen.

Autistiska barns ”sköldar” kallar Tustin för autistic sensation objects and autistic sensations shapes.

Det är fantastiskt att läsa om när  till exempel David och John lyckas göra talbart för Tustin om vad den namnlösa ångesten handlar om (det bör också understrykas att Tustin hade ett nära samarbete med föräldrarna).

Det känns som ett betydelsefullt språng i mänsklighetens historia. Inte minst för att det ger hopp åt alla barn,  (ja, människor i alla åldrar egentligen) att det går att nå fram, det går att berätta, att börja känna tillit till en annan människa.

Hon slänger också in en brasklapp:

 Det går inte att göra arbetet halvfärdigt för har skalet väl fått ett stick så att säga så blir barnen särskilt sårbara för känslomässig frustration, hjälplöshet och förtvivlan (Mahler,1961, se Tustin s.137)

Autistiska barn diagnosticerades ofta med schizofreni innan kunskapen om dem började byggas på. Sedan dessa inledande missbedömningar har forskare som just Tustin utarbetat en tydlig distinktion mellan vad som är autism och inte.

Hon vigde sitt liv till att förstå de här barnen för vilka vanlig mänsklig närhet och värme inte var möjligt utan som för att rädda sig sträckte sig efter hårda föremål, förenklat uttryckt.

Jag har genom boken nåtts av en drabbande insikt om den fasansfulla skräck,de extrema tillstånd av panik och ångest de autistiska barn som Tustin beskriver har levt i tills de fick professionell hjälp och började kunna pussla ihop varifrån den namnlösa fasan kom. Och det här beskrivs oerhört väl i boken.

Något av barnen gick fem dagar i veckan hos henne, och det handlar ofta om långa terapier.  Det är under de här sessionerna som potentialerna kan tina. Hon beskriver det som en psykisk födelse (som kan sägas äga rum mycket senare än normalt, s 183), när barnet vaknar upp i en känsla av själv och kan ta sig ur skalet. Och här finns dilemmat: Har föräldrarna inte råd att betala för psykoterapi, och samhället de lever i inte kan erbjuda det ekonomiska stöd som behövs så får de här barnen inga liv.

Hon beskriver också hur det kan finnas kapslar av autism i vuxna patienter, och hon refererar bland annat till dr Sydney Klein som skrivit om Autistic phenomena  in neurotic patients (1980).

För att ha ett själv måste man ha medvetenhet om andra, skriver Tustin.  Det är först då också som man kan känna empati.

När Frances Tustin avled skrev Sheila Spensley bland annat så här i Independent:

Within child psychiatry, her published views, though widely acclaimed, remain controversial since she challenged the belief that autism was biological or genetic, believing  it to have combined psychological and  biological  origins. 

Spensley kom ut med en bok om Frances Tustin: Frances Tustin (Makers of Modern Psychotherapy), 1995 på  Routledge.

/Helena Maria

 

 

Här följder engelska originalet på  texten som inledde inlägget:

Too often and for too long we have stood outside and regardes him [the autistic child] with increasing theoretical bewilderment as his behaviout continued to transgress the laws of orthodox psychopatology. Our only hope at present is to get inside him and look at the world through his eyes. (James Anthony, 1958, se Tustin, 1990, sid. 1)

Referenser:

Tustin, F, (1990), The Protective Shell in Children and Adults. 2. tryckningen.  New York  och London, Karnac Books.

Sheila Spensley,  17 december, 1994, Independent:

http://www.independent.co.uk/news/people/obituary-frances-tustin-1387737.html

 

Om att följa kiselstenar som i sagan ”Hans och Greta”

 

På Idagsidan i Svenska dagbladet från juli 2016 läser jag om skrivterapi. Om hur skrivterapin kan få fram det svåraste inom oss.

Artikeln är skriven av Matilda Shayn där hon intervjuar författaren och psykologen Jenny Jägerfeld som använder sig av skrivterapi i sin  behandling.

Jenny Jägerfeld har utvecklat en egen modell för skrivterapi, enligt artikeln. Jag citerar:

De vetenskapliga belägg som Jenny Jägerfeld hittade som passade hennes koncept var den amerikanske psykiatri professorn James W Pennebakers, och hans efterföljares, studier om skrivande. Grundidèn är att beskriva sina djupaste känslor kring en svår erfarenhet. Flera studier påvisar att expressivt skrivande har läkande effekter såväl på den psykiska som den fysiska hälsan.

I motsats till Pennebaker, som menar att det man har skrivit inte ska visas upp för någon annan,  framhåller Jägerfeld i intervjun att det finns en viktig poäng att man uttalar det man skrivit i terapirummet. Hon betonar att skrivandet i terapisammanhang alltid bör integreras med samtalsterapin. Vidare säger hon att tanken är att skriva utifrån en känsla och inte från någon särskild kronologi.

Jag tror själv mycket på skrivterapi. Och jag gör det på egen hand: Dagboksskrivande och fiction,  som ett sätt att få syn på mig själv, och  bearbeta. Skrivandet har också uppmuntrats av psykiater.

Jenny Jägerfeld beskriver i intervjun just vikten av att skriva dagbok som ett sätt att få syn på sina underliggande känslor, och skriva fiktion som ett sätt att kanalisera sina känslor.

För mig är det viktigt att uttala, och nu kan jag göra det, undan för undan, sedan drygt ett år tillbaka eftersom jag går i terapi hos en psykoterapeut och psykolog. Terapirummet har blivit en trygg förankringsplats. Utan den här möjligheten att benämna och uttala, att bli sedd och bekräftad och lyssnad på hade mitt skrivande på egen hand inte varit meningslöst, långt därifrån. Men det hade aldrig blivit så begripligt eller meningsfullt för mig själv som genom den dialog jag nu är inbegripen i.

Det här med att skriva utifrån en känsla slår an en ton i mig. I ett teknologiskt samhälle är känslor viktiga (har Karin Boyes Kallocain i bakhuvudet).  Inte minst för att avvärja tendensen att leva i huvudet och inte med hela sig.

Siri Husvedt är också en författare som delar med sig av tänkvärdheter när det gäller skrivande, och det egna meningsbyggandet.

I boken Vad jag älskade, (2009), Norstedts förlag, formulerar sig hon sig så här via sin huvudkaraktär om berättandet av den egna historien:

Morgonen öppnar sig som när någon låser upp sin dagbok: Det knäpper till och plötsligt flödar gryningen. Den tar över himmelen som när en känsla strömmar över dagbokens blad. Bild: Helena Maria

Varenda historia vi berättar om oss själva kan endast berättas i imperfektum. Den vindlar sig bakåt från den plats där vi befinner oss, personerna är inte längre medagerande i berättelsen utan dess åskådare har börjat att tala. Spåren bakom oss är ibland markerade med stenar som liknar dem som Hans först lämnade efter sig. Andra gånger är stigen försvunnen, därför att fåglarna har flugit ner och ätit upp alla brödsmulorna i soluppgången. Berättelsen flyger över de händelsetomma perioderna, fyller i dem med satsfogningsord som ett ”och” och ett ”och sedan”. Det är vad jag har gjort på dessa sidor för att hålla mig kvar på den stig som jag vet har avbrutits av grunda gropar och flera djupa hål. Skrivandet är för mig att spåra min hunger, och hunger är inget annat än tomrum (Husvedt:2009 :427).

 

I slutet av ett youtube inslag inspelat på Louisiana konstmuseum med Siri Husvedt  avslutar hon intervjun med de här tänkvärda orden( min översättning från engelskan):

Jag tror att den bästa ackumuleringen av kunskap föds ur en genuin nyfikenhet. Vid de få tillfällen som jag har stått i ett klassrum inför studenter har jag alltid sagt:

”Follow your nose”. En text kommer att leda dig till nästa, en bild kommer att föra dig till nästa bild, en målning kommer att ta dig till en bok, men, du vet, bara följ din brinnande nyfikenhet. Tillåt inte dig själv att bli åtsagd vad du ska tänka, eller tycka vad som är bra eller ”great” med stort G – det kan enbart vilseleda dig. Jag tänker att människan måste lära från insidan ut, inte från utsidan in.  (publicerat den 21 maj, 2013, Louisiana channel , Art is a Memory)

 

sirihusvedt.net/life/biography läser jag bland annat om att Husvedts intresse för psykoanalys, psykiatri och neurovetenskap tog fart i slutet av 1990-talet.  En bidragande orsak till intresset var att hon ända sedan barndomen lidit av migrän med medföljande auror.

2006, när hon drabbades av skakningar i samband med ett minnestal över sin far, intensifierades intresset och hon skrev Den skakande kvinnan: eller en historia om mina nerver (2010).

I biografin nämns också att Siri Husvedt under fyra år var skrivinstruktör för inneliggande patienter på Payne Whitney Clinic i New York.

Dessutom undervisar hon i Narrative Psychiatry  vid Weil Cornell Medical College där hon ger seminarier sedan 2015.

 

/ Helena Maria

”Tjata hål i huvudet”

”Du tjatar hål i huvudet på mig, kan du inte bara lägga av? Fattar du inte att jag får hål i huvudet?

Jag upphörde med mitt bläddrande i Metro och vände mig om. Såg mamman i sin blommiga tunika och den spensliga dottern bredvid. Flickan mumlade något ohörbart. Det lät som om hon protesterade.
”Men ge dig då. Kan du inte lyda någon gång?” Det var mamman som fortsatte med irriterad, högljudd röst.

Jag lade ifrån mig tidningen. Att inte mamman kunde förstå hur utlämnad och olycklig hennes lilla tjej måste känna sig när hon blev utskälld så här på bussen. Mamman hade inte ens ögonkontakt med henne.

Jag vände mig inte om fler gånger.


Bild: Helena Maria

Doften av en man av Agneta Pleijel

Självbiografin igenom använder sig Agneta Pleijel av motton som hämtats från Franz Kafkas anteckningar, brev och dagböcker. Förälskelsens kraft illustreras av mottot: Den bröt fram ur taket på vårt rum.
Himlens moln snuddade blekt
vid dess mäktiga siluett
och manen strömmade i blåsten.
Bild: Helena Maria

Jag dröjer vid titeln på andra delen av den fiktiva självbiografin ett ögonblick. Doften av en man som anspelar på filmen Doften av en kvinna från 1992 med Al Pacino i huvudrollen som den åldrande och blinde överstelöjtnanten Slade.

Filmen bygger på Giovanni Arpinis bok Il buio e il miele (1969) , som egentligen betyder The Darkness and the Honey på engelska. Den ges ut på Penguin Modern Classics som Scent of a woman, (2011).

Arpino, läser jag i NE, är en italiensk författare som levde 1927–1987. Han var också journalist och litteraturkritiker, precis som Agneta Pleijel är. Han beskrivs som en av efterkrigstidens säkraste stilister.

Texter står i förbindelse med varandra, om så bara genom blinkningar och ekon. Denna intertextualitet inkluderar också övriga konstformer. Kanske titeln hänsyftar till något av det som boken eller filmatiseringen tar upp som teman. Något som går utöver det här med feronomer, som handlar om kemi och som är en hel vetenskap i sig.

Jag citerar författarjaget:

Doften av en man –  en människa att känna gemenskap med och älska  – tycktes vara outrotligt nerlagd i mig.  Vad är det för behov, eller brist som plågar människan? Som får henne att bygga civilisationer och sedan riva ner dem igen? Kanske beror det på att hon är det enda djur som vet att hon ska dö. (sid. 229)

Innan jag lämnar paratexten har jag några tankar om omslagsbilden. Till skillnad från omslaget till Spådomen- en flickas memoarer har den unga vuxna inte ansiktet nerböjt. Hon sitter i skuggan på en bakgård. En bit bakom henne syns portvalvet, och ett parti av byggnaden, högt och slätt och väldigt.

Den unga kvinnan sitter med korsade ben på stolen. Hon befinner sig  i utkanten av bilden, och håller en uppslagen bok eller ett skrivblock i händerna. Hon låter det vila i knäet. I huvudtexten citerar den unga kvinnan Ekelöf och en diktrad som Vad skall jag annars göra än att gå ut ur  ett rum av mig själv. (sid.110)

En spets av hennes skugga faller in över den solbelysta delen av gården. Hon läser inte eller skriver för ögonblicket.  Hon är fångad i tänkande aktivitet, kanske eftertänksamhet. Figuren i stolen är närvarande, men hon ser inte på mig. Omslaget är gjort av Sara R. Acedo. Fotot signerat Kamerareportaget.

Inom det västerländska måleriet brukar man tala om gyllene snittet, det är dit blicken strävar, det är där som det vi vill ska vara i blickfånget placeras. Det är alltså inte där vi finner den unga kvinnan, utan ett solbelyst bord. Kanske är det en inbjudande gest att trädgårdssoffan står där tom vid andra kanten och väntar. Om gården i Haga skriver författarjaget:

På gården är det kolmörkt. Stjärnorna står blickstilla.  De är instängda mellan huskropparna som i en för trång kätte. Hon är ensam.  No one to walk with. Ledsen också. No one to talk to. (sid.41)

Omslagsfotot till Spådomen, hämtad från det privata albumet, och från USA-vistelsen, visade en koncentrerat läsande flicka med ryggen mot en bensinpump Hon vilade huvudet i handen, som för att utestänga ljuden runtomkring, så att hon också kunde höra orden.  Del ett av självbiografin förmedlade också att läsa var ett sätt för flickan att gömma sig.

Man kan läsa omslagen som en berättelse i sig.

Doften av en man slutar med att den vuxna kvinnan blir erbjuden jobbet som kulturredaktör på Aftonbladet,  och efterträder Karl Vennberg. Hon blir författare med diktsamlingen Änglar, dvärgar, (1981), och blir också mor.

Men innan dess flyttade huvudpersonen till Göteborg och började läsa litteraturhistoria, men också etnografi för hon vill till Java där en del av hennes ursprung finns. Studierna resulterar så småningom i en doktorsavhandling om arbetarlitteratur.

I den här delen av den fiktiva självbiografin fortsätter författarjaget att växla mellan jagform och beskrivningen av den yngre kvinnan ur tredje person- perspektivet. Skolkamraten Nanna finns med också i denna delen, men deras vänskap går förlorad och det återstår att se om den går att reparera.

Biografin är också en trogen och finstämd Göteborgsskildring, som göteborgare kan man varenda plats och gata som nämns, och några av de litterära namnen, som på olika sätt varit knutna till Göteborgs universitet: Kurt Aspelin Erik Mesterton och Jan Stolpe.

När pappan kommer på till besök i Göteborg i samband med ett universitetsärende får hon fram att hon gjort slut med sin pojkvän.

Han bjuder ut henne på middag och säger senare åt henne att hon ska vara glad att hon var av med en kille som hon inte ville ha. Men hon gråter ändå. Och pappan skrider till handling:

Pappa konstaterar efter en stund att hennes fönsterrutor är så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Det är inte gynnsamt för humöret. Man bör skaffa sig utblick och överblick, då mår man bättre.  Med en handduk om magen ställer han sig på en stol och putsar hennes fönster.

Huvudpersonen skriver att hon minns att hon var mycket tacksam.  Om hon bara med ett ord hade kunnat antyda för sin pappa om det kvinnoförakt som hon upplevde, och fortsatte att möta, tänker jag.  (Det tar tid för mig att skaka av mig  det fast det inte är jag som har varit utsatt för det). Ett förakt som stundom ter sig kafkaeskt.

Nanna, skolkamraten, ,återkommer i den här delen. Också hon har kärlekssorg: Mannen som heter L. måste ha tröttnat på det. Kanske såg han att Nanna tillverkat en falsk bild åt sig av sin barndom. Det har hon själv ofta tyckt. Att Nanna på ett eller annat sätt lever i en bubbla. En fantasivärld. På många sätt tilltalande. Motorbåten. Självsäkerheten (sid.114) Bild: Helena Maria

Vad hon inte vet är att det väntar fler kärlekssorger.

För hon lever med öppet sinne och vågar göra sig sårbar och jag vill tro att en författare är alla sina erfarenheter, att hen behöver dem. Att det är den alkemin som ett författarskap tar sin början i, utgår från. Kärlekssorgen är en del av den:

Han viker in på Södra Allègatan och är borta.

Hon blir sjuk. Det varar i flera år och hon repar sig inte. Kärleken har rispat upp henne och avskedet får henne att störta ner i kaos. Här krävs en precisering. Inom logiken är kaos inte oordning. Det är en beteckning för en särskild form av ordning, där en liten förskjutning kan orsaka en drastisk förändring. Det vill säga vid en senare tidpunkt. Men vid en senare tidpunkt är hon inte. (sid.103)

I sista delen av boken känner hon sig oförmodat övergiven när föräldrarnas skilsmässa till slut är klar. Hon har själv ett jobbigt förhållande och inser att det kommer att ta slut:

Det här kommer inte att gå. Inte det här heller. Och hon faller. Det känns verkligen som hon faller.

Hon blir tung som en sten och faller som ett lod. (sid. 197)

Hon bestämmer sig för att gå till studentpsykologen. Men bara efter en stunds svarande på frågor har hon fått en diagnos och något senare ett recept i brevlådan.

Men hon ser att psykologen är inkompetent och förstår att hon inte lider av någon psykisk sjukdom. Så fort hon får receptet i sin hand river hon sönder det.

Jag kommer att tänka på scenen med pappan, när han besöker henne och putsar hennes fönster när jag läser det här stycket. Det är som att hon kan se klart, att hon inser att hon äger den överblick och den utsikt som hon behöver just där och då. Tvivlet på sitt eget sinne från första delen av biografin efter att ha sett sin pappa tillsammans med tant Vibeke är borta. Ekvationen i hennes händer väger plötsligt jämnt.

Hon kan också säga har ingen auktoritetstro för att parafrasera en rad ur Eva Dahlgrens Vem Tänder stjärnorna? Ingen blind sådan i alla fall. Det visade hon på en lunch som författarjaget beskriver, och som hennes faster Laura höll för hennes far och ett antal av hans kollegor.

Det sägs, lite slarvigt uttryckt,  att det är fadern som ger oss modet att slunga oss ut i världen när vi är små. När den vuxna dottern åker till Afrika och Etiopien för att hälsa på sin far sker det bokstavligen.

Modern däremot sägs vara den som tar emot, som står för den trygga punkten där man landar efter sina utflykter.

I den här delen av memoarerna kan man också se att hon har kommit sina föräldrar närmare, att hon har fått en ny slags förståelse för dem som kommer med åldern och de egna erfarenheterna.

Det som Doften av en man också så tydligt visar är att vi inte blir oss själva utan andra. Det är de många mötena som ger boken en sådan spännvidd och intellektuellt djup, och den upphör aldrig med att ta i de stora frågorna.  Ändå är det inte är en regelrätt roman jag läser, utan det handlar om en självbiografi, en genre som styrs av sina egna konventioner.

Och i en sammanfattning som jag läser på Filmpunkten.se av filmen Doften av en kvinna  läser jag att den är en berättelse om motsättningar som möts, och två personer vars liv förändras för alltid genom det mötet.

 

/Helena Maria

 

Referenser:

NE Giovanni Arpino https://ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/giovanni-arpino

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Behovet av psykoterapi överstiger tillgången

Vi kan alla bli svanar. Mycket beror på om vi får/har fått rätt hjälp och stöd från början av den psykiatriska vården (eller primärvården) och vilka forskningsresultat och vilka teorier den lutar sig mot. Självförståelse vid psykisk ohälsa borde vara en rätt för den förståelsen är  fullt möjlig.   Bild: Helena Maria
Enligt professor John Read måste man vid psykisk ohälsa se till den sociala kontexten,och inte minst  fråga patienten om det finns något trauma. Om min psykiska ohälsa anses förorsakad av en biologiskt  avvikelse  som ligger utanför min egen kontroll ger den mig ingen möjlighet att jobba med den, enligt  Reads föreläsning.  Bild: Helena Maria

Behovet av samtalsbehandling överstiger tillgången

För att kunna möta den ökande psykiska ohälsan behövs framför allt en kraftigt ökad tillgång till

psykologisk behandling.

Detta läser jag på Socialstyrelsens webbplats, i ett nyhetsbrev gällande de uppdaterade riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom som publicerades den trettonde december.

Den största förändringen utgör de nya riktlinjerna för vård av barn och ungdomar.

Tidig upptäckt och ökad tillgänglighet till psykologisk behandling är ledorden.

Lise–Lotte Risö Bergerlind, som är psykiatriker och som har suttit med i projektledningsgruppen för riktlinjer fastslår i nyhetssammanfattningen att det framför allt är vid första vårdkontakten som det råder brist på personal med kompetens för psykologisk bedömning och behandling.

Rekommendationen av psykologisk behandling i kombination med läkemedel kvarstår, men behovet av ett utökat utbud av olika typer av psykologisk behandling lyfts fram, och det är det terapeutiska samtalet som är i förgrunden.

Önskar patienten enbart psykologhjälp så är det den hjälpen som ska ges enligt Patient lagen.

Det som i första hand rekommenderas i riktlinjerna är olika typer av kognitiv beteendeterapi (KBT).

Vårdcentralerna har en betydelsefull uppgift. De bör kunna erbjuda barn och unga psykopedagogisk behandling, där även föräldrar och familj tillsammans får verktyg att hjälpa den som drabbats. Det är Torsten Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, och med i projektledningsgruppen för riktlinjerna som säger det i nyhetssammanfattningen.

Det stora behovet av psykologisk behandling överstiger i dag tillgången enligt nyhetsbrevet.  Det slås fast att det här bristtillståndet i ett kortare perspektiv kommer att leda till ökade kostnader för vården, men att de kommer att plana ut på sikt.

I rapporten Stöd till utveckling av psykoterapeutisk kompetens – slutrapport om statsbidrag till landstingen 2009–2012 konstaterar Socialstyrelsen i sammanfattningen att behovet av psykoterapeuter inom landstinget är fortsatt stort, bland annat mot bakgrund av stora pensionsavgångar.

Socialstyrelsen ger också ut en lägesrapport för tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst.

I lägesrapporten från 2015 står det bland annat att läsa att barn vårdas ibland inom allmänpsykiatrin.

År 2013 var det 41 barn som vårdades inom vuxenpsykiatrin. Sex landsting saknar i dag, poängteras det i lägesrapporten för 2015, vårdplatser för slutenvård inom barn- och ungdomspsykiatri verksamheten.

Psykos anges som den vanligaste diagnosen bland kvinnor och män i alla åldersgrupper,  och vidare att majoriteten av de kvinnor och män som vårdats för psykos är i åldern 25–34 år. Det framgår också att männen framför allt vårdas för psykos medan kvinnor vårdas för personlighetsstörning.  Det framkommer också att det förekommer tvångsåtgärder och även här finns det en skillnad mellan män och kvinnor, vilket går att utläsa ur den statistik som redovisas: För männen är läkemedelstillförsel som utförs under fastspänning den vanligaste åtgärden totalt, medan fastspänning upp till fyra timmar är vanligast bland kvinnor.

Med den nya patientlagen som trädde i kraft 2015 (2014:821) indikerar humanare förhållanden:

En av förändringarna innebär att informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas.Det klargörs även av att hälso- och sjukvård som huvudregel inte får ges utan patientens tillstånd.

Jag läser på Sveriges kommuners och landstings webbsida att syftet med den nya lagen är att tydliggöra patientens ställning, samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.

I sammanfattningen för Lägesrapporten 2017  (tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård) står det och jag citerar:

Psykisk hälsa är ett prioriterat område eftersom ohälsan ökar bland unga. Tillgången till psykologisk behandling är otillräcklig i förhållande till befolkningens behov framför allt inom primärvården.

Det händer oerhört mycket på det psykologiska forskningsområdet, (jag hänvisar till John Reads föreläsning nedan om förbindelsen mellan psykos och trauma psykos) det finns numera alternativa synsätt att resonera kring det här med psykisk ohälsa än det biomedicinska, och en  forskarna, som har på fötterna och gör det bäst,  är John Read, forskare, författare och professor i klinisk psykologi vid Swinburne University of Technology i Melbourne.

 

/Helena Maria

 

Tips:

Lyssna gärna på professor John Reads föreläsning från Köpenhamns universitet, oktober 2015: Who is right in psychiatry: psychiatrists or patients?

John Read var inbjuden till Danmark av The Forum of Existential Psykology and Therapy and The Danish Voice Hearers Network.

Läs gärna Hannes Qvarfordts inlägg på RSMH-bloggen den 3 oktober 2017: Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar.

Läs gärna också Linda Weichselbrauns artikel: Jag tror på en psykiatrivård utan bältesläggning  i Socialpolitik.com från 29 juni 2014.

 

Ökad konsumtion ger inget hållbart välbefinnande

Cecilia Solér, docent vid Handelshögskolan i Göteborg skriver i dag på DN Debatt (annandagen) att det finns ett tydligt samband enligt forskningen mellan konsumtion i en vidare bemärkelse och bland annat sensorisk överbelastning. Bild: Helena Maria

På DN Debatt annandagen pekar docent Cecilia Solér, Handelshögskolan Göteborg, på ett samband mellan konsumtionssamhället och stress och psykisk ohälsa. Hon visar på att svenskarnas privata konsumtion har ökat mellan 2006 och 2016 samtidigt som den psykiska ohälsan har ökat lavinartat.

Vidare framhåller Solér att enlig Försäkringskassan har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 procent mellan 2011-2016.

Jag citerar:

Anpassningsstörning och stressreaktioner till följd av bland annat en belastande livssituation ökar mest av de psykiatriska diagnoserna. Den psykiska ohälsan  drabbar även barn och ungdom.

/Helena Maria

 

Läs gärna också följande debattartikel av Cecilia Solér: https://www.expressen.se/debatt/spendera-inte-hela-lonen–for-allas-basta/

 

Årets julklapp hittar jag på socialstyrelsen

 

Socialstyrelsen vill undersöka barn och ungdomars olika miljöer och kommer att gå till ungdomarna själva och fråga dem om deras livsvillkor. Orsakerna är till ökningen i psykisk ohälsa är fortfarande okända, enligt rapporten. Bild: Helena Maria

Årets julklapp!

Årets julklapp hittar jag på socialstyrelsen: Den är dels att mer psykologisk behandling ska hjälpa  fler med psykisk ohälsa och dels att andelen barn och ungdomar som får recept på olika antidepressiva medel efter att ha blivit sjuka inte har ökat utan har varit oförändrat de senaste tio åren.

Det senare påpekar utredaren Peter Salmi  i ett pressmeddelande från Socialstyrelsen, och jag citerar det som är väsentligast i det sammanhanget:

 En tidig upptäckt och diagnostisering, där olika former av psykologisk behandling sätts in tidigt skulle eventuellt kunna ersätta läkemedelsbehandling vid psykisk ohälsa, så som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest.

 

Men,  för det finns också ett men, förutom de goda nyheterna ökar den psykiska ohälsan hos barn och unga på ett oroväckande sätt.

Den 13 december i år sände Studio Ett i P1 ett inslag som handlade om just detta.

Programledare var Li Hellström och Anders Garmin.

I det nitton minuter långa inslaget intervjuas bland annat barnpsykiatrikern Barbro Thurfjell, medicinsk sakkunnig på Socialstyrelsen.

Hon redogör för hur man har sammanställt information från de nationella registren och de gäller grupperna barn 10–17 år och unga vuxna 17 till 24 under åren 2006 till 2016.

Dessa ungdomar har kommit till vården och träffat läkare och fått en diagnos eller läkemedelsförskrivning, berättar Socialstyrelsens sakkunniga.

På programledaren Li Hellströms fråga om mörkertalen, så förklarar Barbro Thurfjell att rapporten gäller enbart de som varit på läkarbesök men att många kommer att träffa en sjuksköterska, en kurator, en sjuksköterska, men att än så länge ser man det inte i registren. Vidare så säger hon att de kommer att få göra det så småningom, men gör det inte i dag. Barbro Thurfjell berättar vidare att det säkert finns ett visst mörkertal, och att det också finns dem inbegripet i mörkertalet som aldrig är i kontakt med vården, utan försöker hantera det på något annat sätt.

Det redovisas i rapportens sammanfattning att omkring tio procent av flickor, pojkar och unga män har någon form av ohälsa, utifrån uppgifter i Socialstyrelsens nationella hälso- och dataregister 2016. Motsvarande siffror för unga kvinnor är femton procent påpekas det.

Vidare berättar Barbro Thurfjell att man ser att en del av den här ökningen av diagnostiseringen utgörs av ADHD hos de unga männen, men skiljer man och tittar på dem som inte har en sådan neuropsykiatrisk diagnos ser man att det är ångestsyndrom och depressioner som driver ökningen, understryker hon.

Rapporten redovisar också att bland pojkarna i åldern 10-17 år med kombinationen depression och ångestsyndrom så är självmord 25 gånger vanligare än bland pojkar i samma ålder utan diagnos.

I sammanfattningen framgår dessutom att diagnoser som tyder på skadligt  bruk och beroende också ökar, särskilt bland unga män.

Totalt utgörs gruppen av  totalt av cirka 190 000 barn och ungdomar och den enskilt största gruppen , drygt 63 000, består av unga kvinnor i åldern 18-24, berättas det i pressmeddelandet.

Socialstyrelsen har inte åtkomst till vilka riskfaktorer som finns beskrivna i de nationella registren. Men det som de kan se, enligt Barbro Thurfjell, är att den psykiska ohälsan finns i hela ungdomsgruppen, lite mer bland de som är i en utsatt situation, men den finns i hela ungdomsgruppen.

Bland de inom ålderspannet 10-17  har den psykiska ohälsan ökat med över 100 procent på de angivna tio åren. För de mellan 18-24- år ligger ökningen på närmare 70 procent. Enligt utredaren Peter Salmi finns det inga säkra svar på varför den psykiska ohälsan ökar.

Men, som han säger i pressmeddelandet från den trettonde december, kan det ha att göra med en ökad medvetenhet och att fler vågar berätta. Men eftersom hela ungdomsgruppen har drabbats av psykisk ohälsa tror Peter Salmi att ökningen har att göra med ungas livsvillkor, och jag citerar:

handlar det om de miljöer där alla barn och unga vistas, som under skolperioden. Men även inträdet i arbets- och vuxenlivet kan vara en del av förklaringen.

 I Studio Ett:s inslag poängterar Barbro Thurfjell att Socialstyrelsen kommer att fortsätta att titta på de ungas miljöer, och tala med de unga själva. Och betonar att det inte rör sig om någon ökad genetisk sårbarhet.

Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatri SKL (Sveriges kommuner och landsting) intervjuas också.

Vi står inför en samhällsutmaning, menar hon och poängterar att resurserna för närvarande inte räcker till. Hon efterlyser också mer samordning.

2014 fick svensk psykiatri kritik från OECD om att just vården för ångest och depression behöver förbättras, vilket togs upp i ett inslag från Studio ETT.

socialstyrelsens hemsida läser jag att regeringen har tagit fram en strategi inom området psykisk ohälsa med början förra året 2016 fram till 2020.  Den pekar ut  fem fokusområden:

  • förebyggande och främjande insatser
  • tidiga, tillgängliga insatser
  • utsatta grupper
  • delaktighet och rättigheter
  • ledarskap och organisering.

I den Stökiga psykiatrin: minnen, samtal, tankar , summerar P.C Jersild sina erfarenheter inom psykiatrin och socialmedicinen ungefär med, om jag minns rätt,  att det är på det förebyggande området som insatserna först och främst måste sättas in. (Den stökiga psykiatrin recenserades i Göteborgsposten den 23 februari 2015 av  journalisten och författaren Hanna Jedvik)

Psykiatrin behövs i den mån som det förebyggande arbetet inte har gjorts.

 

/Helena Maria