Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid: Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

– Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet  tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

-Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oerhört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.

-Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer och iväg för att få elchocker eller sprutor. Alltmedan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.

-Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna. Jag blev intresserad av platsens historia, av Hökälla säteri som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet, hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden. Peter är rädd för att tala om Lillhagen. Rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorerna med  dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora sovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att psykiatrihuvudbyggnaden på Lillhagen är så gott som riven, att den inte finns mer. Men jag vet av egen erfarenhet att det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där. Inte minst som kroppsliga minnen.

Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.

-Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psykkraschade” och blev depressiv. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.

-Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde.  Ett öde som inte tycktes annorlunda än andras. Jag minns att mina föräldrar gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna.  Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

-Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa  var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

-Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop.  Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade. Golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

-En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna. Till slut  psykkraschade jag själv,  och blev depressiv.

-För första gången i mitt liv fick jag åka till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagd.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebar att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

-Under sömnkuren fick jag gå upp och äta mitt i natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig. Jag fick sitta i köket och personalen, som var ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar.  Men trots detta så ”psykkrashade”  jag och blev depressiv.  För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

Under sömnkuren fick jag gå upp äta på natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick upp till måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att meningen var att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

-När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat  kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna.  Och det har hjälpt mig att vandra runt i omgivningarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

 

 

Samma förmiddag som…om skrivandets betydelse

20180412_185134
”I got scars that can´t be seen/ I got drama, can´t be stolen./Everybody knows me now” (citat från David Bowies Lazarus, se länk nedan. Bild: Helena Maria

Samma förmiddag som jag såg affischerna om bokmässan i Angered hörde jag av kamrater att nazister hade visat sig i stadsdelen.  Det gjorde att den alternativa bokmässan i september och dess budskap antog en särskild betydelse för mig.

Det hänger också ihop med varför jag skriver, till exempel bloggar som nu: Det handlar om att försöka förstå mig själv, och världen runtomkring mig. Hitta stråken av mening, hitta bortom alla de år av tung medicinering och tystnad. Lära känna mig själv.

 

För ett antal år sedan sa jag till min dåvarande psykiatriker att det kändes konstigt att lära känna sig själv när man var över 50. Då svarade hon att det fanns människor som aldrig lärde känna sig själva, som sociopater exempelvis. Sedan dess försöker jag att inte tänka på alla år i dvala, av in och ut på psykiatriska kliniker, utan bara känna den rena glädjen av att finnas till, att vara en ”återvändare” i någon mening. Ett återvändande från de ändlösa korridorrer jag har vistats i, och som också i åratal fanns i mina drömmar.

Jag tror att man kan skriva sig fri i någon mening. Att genom att skriva så bearbetar jag, lever jag, ägnar mig åt at viljan att kommunicera fullt ut. Skriva är att söka dialog, även om skrivandet kanske börjar med imaginära samtal mellan karaktärer

i mitt huvud.

När jag tittar upp från mitt skrivande är det lättare att betrakta mig själv, och min vrå, samhället i stort. Jag har vunnit det som kallas distans, nått någon slags överblick. Det är där jag kan stå stark, i något slags grundande i mig själv. Den enda plats där jag kan uppleva just det.

Därför uppmanar jag alla att skriva, om så bara en handlingslista: Bröd, mjölk, vad det nu kan vara.

En post it lapp med tandläkarbesöket. En kylskåpsmagnet som håller fast tiden då jag ska vara hos hårfrisörskan.

Också dagbok är att rekommendera.

Att man skriver dagbok även om det blir långt mellan gångerna och står saker som att ”det regnade i dag” eller ”såg någon stå lutad mot en husvägg och grät”. För att det inte finns något annat, för att huvudet är tungt, töcknigt och  utan tankar. Dimsynen gör att jag blivit av med plånboken ett antal gånger bara det senaste halvåret. På banken får bankkassörskan ringa hem till mamma för jag har glömt mitt ärende.

Min mamma var den enda i familjen som, tror jag, v å g a d e besöka mig – en avdelning på mentalsjukhus är skrämmande för de flesta.

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Besök gärna min blogg på Lejontrappan.blogg

Författaren Kim Leines skrivtips (youtubeinslag)

Zadie Smith on Shame, Rage and Writing, Louisiana channel , publicerad 17 april 2018.

David Bowie: Lazarus, publ. youtube 7 januari, 2016.

 

”Demokrati ett sätt att leva”

”Demokrati är ett sätt att leva, beroende av mötesplatser utanför våra egna myszoner, bortom nätets samförståndssfärer och föreningslivets siloer för likasinnade.”

Det här citatet kommer från ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet i dag (2018-0613), under vinjetten ”Aktuella frågor”.

Inlägget är skrivet av Zakia Elvang och Johan Galster, företrädare för samarbetsorganisationen ”We Do Democracy”.

De menar att det blir inte demokrati bara för att man har rösträtt och betalar skatt. De lyfter fram betydelsen av just mötesplatser och demokratifestivaler.

De skriver att idèn med det här med demokratifestivaler uppstod då Olof Palme höll ett politiskt sommartal i Almedalen i Visby för 50 år sedan.

I morgon börjar det ”Danske Folkemötet” på Bornholm, berättar de vidare, och pekar på att det har växt från 6000 deltagare till drygt 100 00 på sju år. Det är fantastiskt!

Det visar hur viktigt en politikers  tal kan vara!  Tal är viktiga. Många minns Martin Luther Kings tal, hans röst finns kvar inom många än i dag. Och så är det med vissa tal, de bär långt ut över världen fast personerna som höll dem sedan länge är döda. Gandhi blev mördad, Martin Luther King blev mördad, Jean Jaurès blev skjuten av en nationalist 1914. Vem som sköt Olof Palme är fortfarande ouppklarat. 

Det är valår i år, och för många av oss är det viktigt att rösta (valdeltagandet är högt i Sverige). En av dem som fortsätter att arbeta för demokrati, efter det att han och hans familj lämnat Vita huset, är förre presidenten Barack Obama. Men redan dessförinnan underströk han  betydelsen av att rösta.  I ett inslag på på youtube ”You want to give me a good send off uppmanade han människor att gå och rösta även efter det att han och hans familj ”fortsatte mot solnedgången”: Democracy is on the ballot, tolerance is on the ballot”, sa han bland annat i sitt tal. Vi vet hur det gick i det valet.

 

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Lester Holt: CBS News , ”The Reality of Hope”,(youtube inslag): President Obama remembers ”Biggest disappointment” as President. (2017-01-14)

Läs gärna Barack Obamas bok: Min far hade en dröm -memoarer ( 2017, Albert Bonniers förlag) (utkom första gången på engelska 2005).

President Obama honors Raoul Wallenberg, youtubeinslag.

Läs gärna professorn i idè- och lärdomshistoria, Michael Azars essai om vad som kan bli en nutida Dreyfus-affär i GP. (2018-06-11): Uppropet som kan bli Macrons Dreyfusaffär.

Harvey Goldberg (2003), The life of Jean Jaures, University of Wisconsin Press

Geoffrey Kurtz: (2014), Jean Jaures – The Inner Life of Social Democracy, Pennsylvania State University.

 

En aktuell fråga i Danmark: Är de hemlösa de nya laglösa?

Förra året antogs ett zoneförbud i Folketinget  i Danmark. Det innebär att en hemlös kan avvisas till en annan kommun. (Påminner något om det gamla svenska begreppet hemortsrätt kanske…)

Förbuden gäller också uppehåll på otrygghetsskapande platser, eller etablerandet och uppehåll i otrygghetsskapande läger. Vad otrygghetsskapande är finns det kriterier i lagen för, och en värdering av om kriterierna är uppfyllda eller inte  görs. Huruvida det är otrygghetsskapande om någon sover i en sovsäck på en bänk värderas utifrån kriterier som, om det är en varaktig sovplats eller inte.

En hemlös som skickas från en kommun till en annan där denna har speciell anknytning et cetera, kan vid särskilda betingelser få resa in i kommunen. Om hen exempelvis behöver göra ärenden, sjukvård, gå på bibliotek. Tillåtet är också passerat genom kommunen, om man håller sig till den raka vägen, och inte gör några avvikelser.

I en artikel på sdsnet.dk/zoneforbud-er-symbolpolitik,  (Sammanslutningen af Danske Socialrådgivers Studerende) säger Jens Rosendahl,  (talesperson för SDS socialpolitiska arbetsgrupp) att det zonförbudet bara innebär ett sätt att skyffla runt hemlösa. Han betonar att det inte är de hemlösa som ska bekämpas utan hemlöshet.

Han kritiserar zoneförbudet för att vara symbolpolitik, som slår mot etniska minoriteter.

Den 21 mars i år inbjöd Frälsningsarmèn i Danmark politiker och fackfolk till en paneldebatt med fokus på hemlösa i Köpenhamn.  Utgångspunkten var den nya tiggerilagen och lagen om zoneförbud.  Parollen för mötet var ”Tillsammans kan vi skapa lösningar för stadens utsatta”.

Förra året skärptes minimistraffet för tiggeri till det dubbla.

Tyvärr, vet jag inte något om hur paneldebatten gick . Anledningen till att jag skummat ett antal hemsidor är att jag var i Danmark över dagen för några veckor sedan och blev något konfunderad. Det var varmt och vid stationen i samhället ifråga frågade en hemlös kvinna, uppskattningsvis mellan 30-40, om jag kunde köpa henne en coca-cola. Om hennes trauman vet jag ingenting. Jag gick in i den närbelägna kiosken, kom ut med läskedrycken, och började titta mig omkring.  Kvinnan, med sina trasiga och fläckiga kläder, var som uppslukad av jorden.  När jag vänder mig om igen står hon vid tavlan för tidtabeller, en  kvinna i medelåldern är i full färd med att sjasa på henne,  gormar att hon ska ge sig iväg för annars ringer hon polisen.  Hon försvinner iväg, och jag räcker fram coca-colan, och är upprörd.  Hemlösa vet om att de är hemlösa, de behöver inte en förstärkning i form av ringaktning eller en hårdnande blick.  Kvinnan och det bemötande hon fick släppte mig inte, och tillbaka i Sverige  började jag googla hemlöshet i Danmark, och stötte på både zoneförbudet och den nya tiggerilagen. Här i Sverige, vet jag ju att ett tiggeriförbud debatteras livligt.  

20180518_151402
Zonförbudet i Danmark, där en hemlös kan skuffas mellan kommunerna får hård kritik.

På Hus Forbis hemsida (motsvarigheten till Faktum) läste jag att Danmark räknar man antalet hemlösa under ett helt år beräknas det finnas fler än 13 000 hemlösa. Men räknar man bara antalet under en vecka, som i Danmark sker i vecka 6, var det 6 635 enligt Det Nationella Forskningscentret för Välfärd är ökningen från 2015 till 2017 åtta procent. Hus Forbi betonar också att kartläggningen från 2017 pekar särskilt på att  psykiskt sjukdom är orsak till hemlöshet, enligt Nationell Kartläggning. SFI. Ökningen bland unga hemlösa fortsätter i Danmark, sedan 2009 har det skett en fördubbling i åldersspannet 18-24 år, enligt den nationella kartläggningen.

I Sverige, enligt Socialstyrelsen, har antalet personer med akuta boendelösningar ökat kraftigt Personer som sover under bar himmel eller i offentliga utrymmen, har ökat med 400 personer,  (130 procent)  sedan 2011.

Undersökningen är nationell och bygger på uppgifter från kommuner, landsting, trossamfund, frivilligorganisationer, och uppgifterna samlades in under en vecka,  i april 2017.

I sammanfattningen angående hemlöshetens utbredning och karaktär,  uppges att färre kommuner än brukligt varit med i kartläggningen.  Under vecka 14, 2017  uppgavs drygt 33 250 personer leva i hemlöshet, enligt Socialstyrelsens  definition.  Senast en liknande kartläggning gjordes , enligt myndigheten, var 2011.

Nina Frohm, utredare på Socialstyrelsen , säger i pressmeddelandet, att socialstyrelsen beräknar är att det finns fler personer i hemlöshet nu, eftersom inte alla kommer med i kartläggningen.

Fler kvinnor befinner sig i akut hemlöshet än tidigare, enligt en annan utredare på Socialstyrelsen Charlotta Fondèn.

En femtedel av de hemlösa uppges ha psykisk sjukdom. Däremot kan det nog konstateras, att  ingen mår bra av att leva i hemlöshet.

I Sverige har vi ingen tiggerilag, men som sagt, den diskuteras, åtminstone i vissa kommuner.

När jag började skumma hemsidor om det kommunala zoneforbudet kom jag att tänka på att allt är förgängligt, eller snarare en boktitel, Marshall Bermans (1940-2013): Allt som är fast förflyktigas:modernism och modernitet. Ibland är det som om vi stiftar lagar för evigheten. Så mycket kan förändras på ett kick. Det sammanfattas förgänglighet.

Redan utan tiggerilag har vi sett prov på grymheter mot tiggare och hemlösa, och frågan är om inte en sådan lag skulle förstärka ett sådant beteende. Det är fritt fram att sjasa, hota och gorma.  En tydligt markerad underordning är aldrig bra, (de brukar poppa upp ändå) särskilt inte när man kan hota med polisen. Den skyggheten jag såg efter polishotet var öronbedövande.

Och när blir tiggeri tiggeri? När hör vi en vädjan i värmen, när hör vi någon som tigger?

 

/ Helena Maria

Länkar och tips:

Se gärna föregående inlägg ”Biologiska förklaringsmodeller ökar negativa attityder till  psykiskt sjuka”, av Anna-Karin

Suzanne Brogger:2014, (först publicerad 1998),Jadekatten-en släktsaga ,Norstedts bokförlag

Khai Chau, RSMH-bloggen: Med pengar kan du prata med någon. 

(se vidare inlägget Alain Topor får Bengt Börjesson-Priset från 29 november, 2017).

Förslaget som antogs:

L 118 Forslag til lov om aendring af lov om politiets virksomhed 

Petter Larsson,  kulturartikel, Aftonbladet: Migration – inte vilken fråga som helst.

Silas L. Marker: sdsnet.dk /zoneforbud -er-symbolpolitik

Belingske : Ny rapport: Flere lever som hjemlose i Danmark

 

 

Biblioterapi på stadsbiblioteket i Göteborg

Den 5 juni startar stadsbiblioteket i Göteborg en biblioterapicirkel online och på plats.

Boken som ligger som underlag för cirkeln heter Ett helt liv och är skriven av den österrikiske författaren Robert Seethaler. Det betonas att det inte är någon professionell terapeut som leder cirkeln utan en bibliotekarie.

Stadsbiblioteket i Göteborg startar en biblioterapicirkel med start den 5 juni. Bild: Helena Maria

Två gånger samlas ledare och deltagare på biblioteket. Det sker vid inledningen, och sedan vid avslutningen den 26 juni.   Däremellan kommer det att diskuteras online på bokcirklar.se.

Det är ett fint programuppslag av stadsbibliotekets personal, som i inledningen av inbjudan delger sina tankar  bakom initiativet:

Det sägs ibland att man lär känna andra genom att läsa och att man lär känna sig själv genom att skriva. Det är något vi vill ta fasta på i vår biblioterapicirkel.

I psykologitidningen.se skriver Kajsa Heinemann bland annat att nationella såväl som internationella studier visar på läsandets läkande effekter.

Hon tar också upp den möjligheten som romankaraktärerna erbjuder: att tala om dem och deras känslor, och på så sätt närma oss våra egna.

 

/Helena Maria

 

Länk:

Kajsa Heinemann http://psykologtidningen.se/2017/06/28/spaning-om-biblioterapilasning-som-laker/

Hur kommer vårt medvetande till?

Ett av de stora kvarvarande mysterierna, enligt professorn i kognitiv och komputationell neurovetenskap vid Sussex universitetet i England, Anil Seth, är hur medvetandet uppstår.

I hjärnan på var och en av oss pågår den förenande aktiviteten av många billioner neuroner, berättar han. Varenda neuron är i sig en pytteliten maskin som genererar en medveten erfarenhet, men inte vilken som helst, betonar han. I youtubeinslaget från ett Ted talk vänder han sig till publiken och säger:

Er medvetna erfarenhet, just här, just nu – hur inträffar den?

Frågan om medvetandet är så viktig, menar han, eftersom medvetandet är det enda som finns där, för varenda en av oss. Utan det finns ingen värld, inget jag, ingenting alls.

I inledningen av inslaget betonar han också att medvetande har väldigt lite med ren intelligens att göra, och mer att göra med vår natur som levande och andande organismer: Vi behöver inte vara smarta för att lida medvetet, oavsett om lidandet handlar om mental ohälsa eller fysisk smärta, men vi måste vara vid liv.  Att skilja mellan ren intelligens och medvetande är viktigt, betonar Seth, eftersom de är två olika saker.

Var kommer medvetandet in inom ”psykvården”? Neuroleptikaförskrivningen slår hårt mot både medvetenhet och kropp, hela den levande och andande organismen. Inte minst  genom viktökning och andra fysiska biverkningar. Långvarigt förbrukning av viss neuroleptika som numera är förbjuden, ger ökad risk för demens.
Bild. Helena Maria

Efter programmet ”Rösterna i huvudet” som Vetenskapens värld nyligen visade, (och som tyvärr inte visas längre), är det intressant att få ytterligare perspektiv på vad vi människor är , och i förlängningen, vad innebär denna forskningen för den framtida behandlingen av människor med psykisk ohälsa? Går det att medicinera medvetandet? Är det ens önskvärt?

Men det är genom vår hjärna som vi ser världen och tolkar den, enligt Seth, inte genom ögonen som det är så lätt att förledas tro.  Forskaren och professorn Anil Seth vill berätta att den medvetna historien om världen runtomkring oss och våra känslor inom oss, är ett slags kontrollerade hallucinationer vilka uppstår med/genom och på grund av våra levande kroppar.

Han poängterar att det är hjärnan vi ser och tolkar med , inte ögonen  (vilket jag behöver påminna mig om så jag inte vilseleder mig själv), och anledningen att vi har något som vi kallar ”reality”, verkligheten, är att vi är överens. Det finns en överenskommelse om att koppen är kopp och en horisont en horisont och vi kan ange egenskaper, definiera och så vidare.

Det är väldigt intressant forskning det här, och som professor Seth påpekar, så är många discipliner involverade i den, inte minst psykologin och psykiatrin. Själv är han också en av grundarna till Sackler Centre for Consciousness Science vid University of Sussex.  

Vad är ett jag? En närbesläktad fråga till ”Hur medvetandet uppstår?”, och som det också forskas en hel del om, och som togs upp till behandling i P1:s Filosofiska rummet förra året.
Bild: Helena Maria

Frågor som dröjer kvar efter inslaget:

Vad är en överenskommelse? Hur kommer vi fram till den? Kan vi vrida på det här perspektivet ytterligare, eller måste jag stanna här?

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Anil Seth, professor i neurovetenskap: Your brain hallucinates your conscious reality:https://www.youtube.com/watch?v=lyu7v7nWzfo (Ted talk den 18 juli 2017).

se också Anil Seths blogg NeuroBanter där han också, om jag  informerat mig rätt, skriver om ”The science of selfhood”: https://neurobanter.com/category/neuroscience/

sr.se /P1, programledare Lars Mogensen, Filosofiska rummet: Finns jag? https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/853759?programid=793(från 26 februari, 2017).

Anil Seth (red), 2017, Hjärnan på 30 sekunder – Tukan förlag. E-bok

Susan Blackmore, Medvetandet (2015), Fri tanke förlag, https://www.adlibris.com/se/bok/medvetandet-9789187513602