Med naturen som hälsofrämjare går vi mot förbättrad folkhälsa

– Vi har en skyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen, säger Matti Tapaninen, områdeschef för Österbottens naturtjänster, Forststyrelsen/Metsähhallitus i Finland. Bild: Helena Lindbom

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen, bland annat områdeschef för Österbottens naturtjänster  i Forststyrelsen (Metsähallitus) och ordförande i ”EUROPARC Federation Working Group on Protected Areas and Health”  tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb, som handlar just om ”Naturupplevelser och hälsa” se här.

Matti Tapaninen betonar att forskningsresultat från många studier ger starka belägg för naturens betydelse för personer i stress eller depressioner.  (läs mer här om just forskningen kring naturens betydelse för hälsa)  Vidare säger han i artikeln att det runt om i världen utvecklas behandlingsformer med naturen som verktyg.  Han berättar att i Danmark och Skottland ligger man långt framme, och där anlitas naturvägledare i rehabiliteringsprogram.  Han framhåller att i Finland så riktas åtgärder till personer i socialt utanförskap, främst unga.

Så här uttalar sig Matti Tapaninen i direktcitat i inlägget:

Det finns unga människor som har så svårt med sociala kontakter att de blivit isolerade i sina hem . Här kan naturvistelser vara det första steget att ta sig ut igen. Vi har även rehabilitering för personer som har utsatts för tortyr. Det är exempel på områden där naturen kan hjälpa. Här behövs samarbeten mellan yrkeskunniga inom många sektorer: naturvägledare, förvalatre av naturområden och hälsovårdspersonal.”

Naturvistelser kan vara första steget för unga som isolerar sig i hemmen. säger Matti Tapaninen, bland annat initiativtagare till projektet OpenAir, genom vilket Forststyrelsen och Uleåborgs Diakoniinstitut arbetar för att främja naturbaserad hälsa och välmående bland Uleåborgs invånare och besökare. Bild: Helena Lindbom

Vidare beskrivs i inlägget hur Matti Tapaninen ser att  uppsökande naturvägledning i stadsnära miljöer kan bli det avgörande insteget till naturen. Naturvägledning och naturvistelser kan också hjälpa till att överbrygga de allt tydligare ojämlikheter i hälsa som Matti Tapaninen och hans kollegor ser, poängteras det.

Matti Tapaninen, som också är medlem i IUCN:s Health Task Force, säger också i inlägget följande:

”Det här ger helt nya arbetsområden för oss som arbetar professionalt med naturvägledning. Vi har ens kyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen. Vi måste arbeta aktivt med förskola, hälsovård, äldreomsorg. Här finns oändliga möjligheter för naturvägledare. Vi kan bli en viktig del av hälsovården.”

/Helena Maria

 

Referenser och länkar:

Läs gärna inlägget ”Naturen hänger samman och vi behöver återkoppla till den”, se här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Psykiatri är ett av Frölunda Kulturhus teman i höst.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

Innan jag träder in i konsthallen har jag suttit en bit längre bort i foajén, i riktning mot Folktandvården, och sett en fantastisk film av Annica Engström, där Gunnel Bergstrand, född 1935, berättar om hur hon för drygt femtio år sedan kom som tjugoåring till Restad mentalsjukhus i Vänersborg.  Det är en otrolig upplevelse att få höra denna kvinna berätta och jag ska återkomma till hennes berättelse och återvändandet till Restad som filmen handlar om (se inlägget (det föregående) här).

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet. Ett lyhört  ängsligt lystrande efter steg, hurringar eller hårda ord. Det står i programbladet: ”Hararna inuti sover, inget annat.”

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.” se här

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson, rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

Carina Håkansson, som också leder Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, berättar vidare om en FN rapport från 2017 (se här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slår fast att psykiatrin har körts i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska eller psykiatriska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är nästintill  okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Under mitt lyssnande får jag reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, i alla fall senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma. Med andra ord bedöms jag utifrån hur jag sitter i stolen, tänker jag. Hur jag svarar, om jag svarar. Om jag kan svara.

Jag läser också ett A4 om International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

Den 4 oktober höll Nätverket Sociala frågan, som bildades 2017, ett möte i Stockholm läser jag på  extendedroom.org./sv/natverket-sociala-fragan , ett möte som bland annat bjöd in till att diskutera och drömma om ett ”socialt pride”  – en process som ska bli spännande att följa . Och som jag ser det,  går hand i hand med exempelvis det arbete som  Elisabeth Puntzi , ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier”  bedriver och som hon tillsammans med de övriga författarna gav uttryck för i den ”inbjudan och efterlysning av artiklar” som gick ut inför konferensen i juni i år. (se föregående inlägg)

/Helena Maria

 

”The International Institute for Psychiatric Drug Withrawal” håller konferens i Göteborg i helgen.

I pressmeddelandet  från IIPW, (iipdw.org),  som mejlats ut läser jag att de främsta internationella experterna på området samlas den 27-29 september här i Göteborg för att främja bättre forskning på, och för att stödja verksamheter som är inriktade på att hjälpa människor att fasa ut från psykofarmaka -något som det betonas i pressmeddelandet ofta kräver en långsam  utfasning under lång tid.

Just nedtrappningen av psykofarmaka är något som snabbt håller på att uppmärksammas över hela världen, understryks det. Det pekas på en ”report” från Public Health England, se här, som publicerades tidigare den här månaden, se här. Den är ett upprop för verksamheter som kan hjälpa människor att fasa ut från antidepressiva läkemedel och benzodiazepiner.

I pressmeddelandet citeras tre av styrelsemedlemmarna,  fil. dr och psykoterapeut Carina Håkansson, grundare av familjevårdsstiftelsen och Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet,  John Read, klinisk psykolog och professor, och psykiatrikern och med dok. Magnus Hald.

Carina Håkansson, universitetslektor och författare, säger exempelvis om helgens konferens:

”In bringing together such expertise, we hope to promote practices that help families, friends and practicioners support the safe reduction and withdrawal from psychiatric drugs. The IIPDW believes that informed choice and consent in relation to psychiatric drugs is an often ignored human right”.

Carina Håkansson skriver i mejlet med pressmeddelandet att det finns stora brister i forskning och praxis vad gäller säker nedtrappning av psykofarmaka.

Professor John Read kommenterar konferensen så här:

An important aspect  of the network meeting will be to examine recent evidence and share skills gained while supporting people who come off their psychiatric drugs. Included will be discussions on scientific studies that underpin the need to gradually withdraw and examples from peer support initiatives”.

Dr Magnus Halden skriver:

From this meeting, we expect to be able to add significantly to the discussion about withdrawal from psychiatric drugs and to do so by including clinicians, researchers and people with experience of psychiatric drugs”.

I januari i år hade Hogskolen i Innlandet, Elverum, (läser jag på Det utvidgade Terapirummets hemsida) en workshop som handlade om ”personorienterad och trygg nedtrappning av psykofarmaka” se här. Det står i bakgrunden till workshopen bland annat att ”vi har olika bevekelsegrunder för utveckling av ett sådant möjligt studietillfälle”, men man betonar att ”primärt kommer önskemålet från ett ökande antal brukare om att själva få delta i beslutsfattande om sin egen medicinering, också om detta bara skulle innebära nedtrappning.” En av de inbjudna talarna till workshopen var bland annat Carina Håkansson från IIPDW.

Høgskolen i Innlandet i Norge är för övrigt i färd med att utveckla den akademiska världens första utbildningserbjudande i Norden i ”trygg nedtrappning av psykofarmaka” (se ovan).

IIPDW bildades  2017  under ett vetenskapligt symposium anordnat av  Stiftelsen Utvidgade Rum i Göteborg,  just  för att svara mot ett behov av att bättre förstå vidden av, och skälen till varför psykofarmaka blivit något av en internationell epidemi, och för att utveckla evidensbaserade vägar att hjälpa människor att på ett säkert sätt trappa ned och fasa ut dessa läkemedel, enligt pressmeddelandet.

Under 2018 arrangerade IIPDW en kurs om nedtrappning i Göteborg med deltagare från ett tiotal länder, se här. Några av dem kommer att delta under nätverksmötet i 27-29 september.

-Ett syfte med kommande helg är att planera för liknande kurser, konferenser och andra sätt att nå ut till alla som på ett eller annat sätt berörs av rådande brist vad gäller kunskap och faktiska alternativ vid nedtrappning, berättar Carina Håkansson.

Förutom de tre nämnda styrelsemedlemmarna ingår också Professor Peter Gøtzsche, Danmark i styrelsen, Olga Runciman, klinisk psykolog, också Danmark, och Robert Whitaker, publisher, USA.

/Helena Maria

 

Om en bok som vill befinna sig i rörelse

Startskottet för boken ”Manifest – för ett socialt arbete i tiden” skedde i Göteborg vid ett professorsmöte 2017.

Det berättar professor Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet, i ett program från UR Samtiden, inspelat på Folkets hus i Hammarkullen, 2019.  Här följer ett referat från första hälften av programmet. (se också intervjun med Carina Håkansson, en av grundarna till nätverket Sociala frågan i tidigare inlägg här och här)

Vart befinner sig det sociala arbetet? Vart är det på¨väg? Vad kan det vara? Bland annat de frågorna vill professor Magnus Dahlstedt, en av redaktörerna bakom boken ”Manifest – för det sociala arbetet i tiden” sätta i rörelse.

Dahlstedt redogör för hur mötet bland annat syftade till att de närvarande skulle prata om vad vi står inför och behovet, som de ser, av en social mobilisering för förändring. Och en sådan förändring kräver människor betonar Dahlstedt, och ser det som en viktig uppgift att vara ute och tala och inbjuda till samtal. Han och kollegan Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, erfor på kvällen efter mötet att det förelåg en tystnad kring det sociala arbetet. En tystnad som de hänför till en avstannad diskussion om vart det sociala arbetet befinner sig, vart det är på väg, och kunde vara.  De identifierade en djupgående kris i det sociala arbetet som måste diagnostiseras, och som ett led i det arbetet kom boken till. De ville inbjuda till en bred diskussion om det sociala arbetet. De framhåller samtalets förändrande kraft, och menar att ett samtal måste få ta tid.

De båda redaktörerna och de olika forskarna som medverkar i har tagit sig an några av de utmaningar som det sociala arbetet står inför. För att hitta vägen ur det sociala arbetet i dess bredd behöver det undersökas mer. I frivillig regi bedrivs också en mängd socialt arbete som också behöver undersökas, betonar Dahlstedt.

Han förklarar att boken inte kunde inrymma alla områden, och att intresset var så stort att man fick tacka nej till många bidrag.

Som sin utmaning har Dahlstedt ett särskilt fokus på det sociala arbetet i migrationens tid. Dahlstedt inleder programmet med att konstatera att möjligheterna att skapa sig en framtid skiljer sig åt. Vem du är, var du bor, eller snarare vem du ses som, spelar roll framhåller han.

Lalander betonar också social mobilisering för förändring. Det är inte alltid så lätt att vara klient, eventuellt göras till ett ärende, objekt, till någon som ska aktivera sig själv i den individualiserade diskursen, säger han och fortsätter:

”Vi försöker skriva utåt, inte bara för akademikerna själva.  I slutet av varje kapitel finns ett förslag till vad som kan göras, berättar han. Den här boken ska sättas i rörelse, den ska sättas i spel: Mellan människor i dialog, i förändring. Det är vår ambition i alla fall och det är därför vi kallar det manifest också”.  

När de ser ut över det sociala landskapet ser de dels det de kallar ”individualisering av sociala problem. Lalander påpekar att man lägger skulden väldigt mycket och ansvaret på enskilda människor. Det blir nästan som ett mantra, någon slags ideologi som blir till sanning, menar han. Det här tillsammans med alla diagnoser och den utbredda medikaliseringen att problemen sitter i människans biologi, vilket görs till en sanning, där exempelvis läkare får en stor auktoritet i ett sådant sammanhang, hävdar han. Och det är något han ser som något som måste lyftas fram för att ”auktoritet och sanningar” har en förmåga, enligt Lalander, eller rättare sagt, han och hans kollega ser hur ”den tränger in i människans medvetande, den tränger in på socialkontoren och i huvudet på dem vi kallar klienter också”.

Det skapar skuld och känslor av otillräcklighet, och känslor av att vara misslyckad, summerar Lalander.

Han tar också upp att vad de också ser väldigt tydligt när de blickar ut i det här landskapet är en permanentad och tilltagande ojämlikhet, som är kopplad till sociala orättvisor. En del människor, kanske beroende på var man föds har sämre möjligheter än andra, säger han och fortsätter: ”De har svårare utgångspunkt än andra. Det ser man på unga människor exempelvis. Det kan vara olika livslängd i olika områden. I Malmö exempelvis kan det vara 7-8 års skillnad i hur länge man lever om man jämför de välbeställda områdena med de, vad ska vi kalla dem, mer utsatta områdena”.

Det här är väldigt allvarligt, inskärper han, och tillägger att det samtidigt är det nästan något som har naturaliserats, som om det i det individualiserade samhället ska vara så.  Det är ”the facts of life” i detta samhälle.  Han konstaterar att ojämlikheten blir väldigt naturlig och anför att då måste man ställa sig upp och säga ”det här får väldigt stora konsekvenser” och vi måste utforma det sociala arbetet mycket mer. Det sociala arbetet är mycket viktigt för att hantera det och adressera social ojämlikheten, betonar professor Lalander.  Och jobba mer strukturellt är väldigt viktigt och genomgripande.

Vidare tar han upp att de ser en marknadsstyrning inom det sociala arbetet liksom inom sjukvården och andra domäner kan man säga, i de system som möter människor som har det svårt av en eller annan anledning. Pengar har fått allt större betydelse, och att man mäter med pengar, understryker han. Ska man övertyga politiker om någonting ska man säga hur mycket det kostar. Bara en sådan sak. Varför är det viktigast?    Är inte människans sörjbarhet, liv v i k t i g a s t ?

 

/Helena Maria

Länkar:

https://urskola.se/Produkter/211043-UR-Samtiden-For-ett-socialt-arbete-i-tiden-Om-boken-Mani

Magnus Dahlstedt: Stå upp för orten

Magnus Dahlstedt & Maria Olson: Utbildning,  demokrati medborgarskap, (2013), Gleerups

Philip Lalander & Bengt Svensson: Perspektiv på social utsatthet, (2014), Studentlitteratur AB

Philip Lalander: Hela världen är din – en bok om unga heroinister, (2001) Studentlitteratur AB

Lejontrappan.blogg: ”Haveri vad gäller rätten till bostad”

”En konsensusretorik kan påverka brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns”

Erik Eriksson, forskare och doktor i socialt arbete, verksam vid Linköpings universitet, ser en ny typ av brukarinflytande ta plats, medskapande. De typer av brukarinflytande som han studerat har ofta ramar som brukarna måste förhålla sig till, och det har hämmat deras inflytande, menar han.

Erik Eriksson avslutade sina empiriska studier för avhandlingen, ”Sanktionerat Motstånd Brukarinflytande som fenomen och praktik” omkring 2012 . Då var medskapande inte så populärt som nu.  Medskapande, eller co-production, handlar om att brukarna blir en del av utförandet av arbetet i organisationen.

Peersupport kan ses som en del av det när det exempelvis  startas självhjälps- grupper som blir en del av verksamheten, och brukare är med och driver dem.

Syftet med Brukarinflytandet handlar om maktfördelning, en demokratisering, betonar Eriksson. Han har själv jobbat inom Fontänrörelsen i Malmö, innan han började studera, och blev forskare.

Med brukarinflytande menar Erik Eriksson det här (jag citerar från hans skärmpresentation):
”• Brukares (organiserade) påverkansarbete:
inom, parallellt med, eller mot det offentliga
• System, organisation, individ
• Förenklat: Inflytande över besluts och
policyprocesser, liksom verksamhetens
utförande, inom offentlig förvaltning”.

Det finns fem kategorier, sätt att jobba med brukarinflytande, berättar Erik Eriksson i en föreläsning om Sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande på Dalheimers hus för ett par veckor sedan.  De fem är utvecklingsarbete, dialogaktiviteter, åsiktsinhämtning, (enkäter), det nämnda medskapande, och utbildning.

Det innebär att vissa verksamheter fått ett krav på sig att skapa exempelvis ett brukarråd eller försäkra sig om brukarnas inflytande eller åsikter på andra sätt. Det lyfts fram vissa syften som alla kan vara med på, det som varit konfliktfyllt har ofta tonats ner.  Det finns en förväntad koppling mellan brukarinflytande och ekonomisk effektivitet, säger Eriksson.Flaggskeppen har ofta varit brukarråden, enligt Erikssons forskning. Inom den här kategorin har det också jobbats med olika modeller för dialog som Open Space.

Åsiktsinhämtning rör sig mer om en riktad inhämtning, anser Eriksson. Det är synpunktshantering med enkäter där man får ge sin syn på det offentligas arbete, berättar Eriksson. Men det kan också vara en förslagslåda.  Brukarna vet sedan inte vad som händer med åsikterna, poängterar Eriksson. Om inte brukarnas åsikter eller kritik leder till förändring så är det inget inflytande, menar han.

Vad blir det av brukarinflytandet i praktiken? Vad är det som man faktiskt gör? Den frågan intresserade Erik Eriksson.

Men också frågan vad brukarinflytande inte är? (Detta utifrån de organisationer som Eriksson studerade).

Brukare i Sverige har inte inflytande över personaltillsättningar (vilket brukare har i exempelvis England). Oftast finns de inte med i beslutsfattande organ, och de har inget inflytande över service och upphandlingar. Brukarna får gärna vara med på många andra ställen, betonade Eriksson, men således inte där det i högsta grad handlar om brukarfrågor, som vid personaltillsättningar.

Brukare från missbruksområdet uppger att det finns färre och färre behandlingar att välja på, och när de föreslår en behandling som de vet har gett lyckade resultat för en kamrat, kan de få tills vara att den behandlingen har vi inte i den här stadsdelen och konsekvensen kanske blir att brukaren hamnar i en behandlingsform som inte alls passar denne och bara går djupare ner i sitt missbruk. På den tiden när Erik Eriksson gjorde intervjuerna ansågs upphandlingsprocesserna för svåra för brukarna.

Ett brukarinflytande som drivs inifrån det offentliga har ofta just begränsningar, vissa inramningar. Dessa är ofta lagda utifrån politiska direktiv och utgör en organisatorisk nödvändighet. Den yttersta gränsen består av lagen, och det går inte att ha ett inflytande som går stick och stäv mot dessa.  Men bortsett från juridiken, menar Eriksson att ramarna är smalare än de borde vara. Det är en av hans slutsatser i avhandlingen (som gavs ut 2015).

Det fanns till exempel förväntningar på hur brukardeltagarna skulle prata och agera i ett visst sammanhang med icke brukarna.  Ett exempel hämtar han från socialtjänsten där dessa ville prata om hur enkäten skulle besvaras, men brukarna som skulle instrueras i hur man besvarar en enkät ville prata om hur de upplevde socialtjänsten. Det blev en paradoxal situation, framhåller Eriksson.

Inom psykiatrin såg Eriksson hur allting som inte passade inom ramarna försvann bort från agendan, diskussionerna.  Bara det som kunde hänföras till gemensamma intressen fördes upp på bordet, enligt Eriksson. Det offentliga ville ha en konstruktiv dialog, och för att få till stånd en sådan blir det mycket ”vi” och ”vi tillsammans”. Men hur mycket är det ”vi:et” värt?

Det var bland annat det som var så intressant med föredraget, att ”vi:et” framstår som villkorat. Det är ett vi, som kanske omedvetet framhålls från exempelvis tjänstemannens sida, som riskerar att ojämlikhet och verkliga intresseskillnader inte finns med utan osynliggörs, menar Eriksson.

I det här konsensusdefinierade, begränsade samförståndet att ”vi ska vara överens” finns det underförstått att man måste vara civiliserad, att man inte får vara oliktänkande. Brukarrepresentanterna instrueras så att säga uppifrån, om jag förstått det rätt, hur de ska upprätthålla strukturerna, enligt Eriksson, om de får för mycket retorik kring hur de ska agera och då har den starka konsensusretoriken påverkat brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns. Konsekvensen, påpekar Eriksson, blir att verkliga intressekonflikter och ojämlikheten osynliggörs. Däremot, understryker han, om man är medveten om gränserna kan man omförhandla dem.

Något annat som Eriksson lagt märke till är att förslag som kräver resurser kommer ofta bort. Dessa förslag bemöts med argument som att förvaltningen har fått besparingskrav som de måste förhålla sig till. Sådana förslag måste upp till den politiska nivån, menar Eriksson.

Erik Eriksson talade också om tillknytning och omvänd påverkan. Tillknytning äventyrar oberoendet. Oberoendet är viktigt, betonar Eriksson för det ger möjlighet till alternativt perspektiv och möjligheter att skapa förändring.

Om man är tillknyten emotionellt till en socialsekreterare exempelvis kan man börja tycka synd om denna för hen har en så tung arbetsbörda, och undviker att be om hjälp och kräva det man har rätt till. Det kan också vara att man som brukarrepresentant, när personen som bad om en behandling som inte fanns i stadsdelen, tröstar medbrukaren som bad om behandlingen, och försöker minska hens besvikelse istället för att jobba för och kräva att den behandlingen erbjuds även i den egna stadsdelen. Dessutom kräver att brukarna får finnas med i upphandlingar.

Det som togs upp i föreläsningen, och som finns med i avhandlingen, utgör ett viktigt stoff för vidare diskussioner olika brukarorganisationer och sammanhang.

Erik Eriksson tog också upp varför han valt att titta närmare på brukarinflytande.  Han spaltade upp det så här på skärmbilden:

. Ett populärt och laddat begrepp.

. Ett mångtydigt begrepp.

. Från kritiskt perspektiv till ett politiskt drivet (det kritiska perspektivet stod bland annat den antipsykiatriska rörelsen för)

.Från policy till praktik.

. Möjligheten till maktutjämning.

Erik Eriksson framhåller att brukarinflytande kan utövas så att säga både av en enskild brukare, icke ansluten till ett råd eller en organisation, och som medlem i, eller representant, för ett råd eller en organisation.

/ Helena Maria

Länkar:

Om medskapande:

Så blir du en medskapande ledare: Landetsfria.se, (publicerad 14 december, 2017).

Tuesday Ryan-Hart – om ett nytt sätt att arbeta

Chris Corrigan (blogg inlägg 18 oktober, 2018): Tuesday Ryan-Harts work on power http://www.chriscorrigan.com/parkinglot/tuesday-ryan-harts-work-on-power/

Brukarrepresentanten och oberoendet

20181101_184313
När forskaren Erik Eriksson, kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, pratar om att konsensusperspektivet kan vara farligt, framhåller han att han pratar om ett demokratiskt sammanhang. Hans forskning visar bland annat på att brukarrepresentanter ibland har svårt att vara oberoende. Istället tar de över organisationens tänkande. Bild: Helena Maria

Om två personer verkligen vill komma överens måste de först ha sagt emot varandra. Sanningen är debattens dotter; inte sympatins. (Bachelard, i Bourdieu & Wacquant, 2007:177)
Det här är ett utdrag ur en föreläsning jag var på i torsdagskväll på Dalheimers hus. Jag var och lyssnade på Erik M. Eriksson, fil. dr i socialt arbete och forskare vid Linköpings universitet. Han pratade utifrån sin doktorsavhandling ”Brukarinflytande, sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande.”
Det var Funktionsrätt Göteborg som bjudit in Erik Eriksson som en del i en pågående föreläsningsserie.
Det viktigaste budskapet kanske, enligt mig, var när han betonade att konsensusperspektivet kan vara farligt – när det leder till likriktning och tystande av oliktänkande. Han betonar att han talar om diskussioner inom demokratiska sammanhang.
För att sätta in det mer i sin kontext så handlar det i det här fallet om relationen mellan brukare och olika personer inom förvaltningar. Det kan vara socialsekreterare men också tjänstemän som arbetar med brukarfrågor och som ska bjuda in” brukare. Det är lätt hänt, framhöll Eriksson, att tjänstemannen ”redigerar” brukares framställningar genom retorik som handlar om att brukaren/na måste vara realistiska och så vidare.
Erik Eriksson understryker dels att bara för att man har olika synsätt/perspektiv betyder det inte att man hatar varandra, (vilket man lätt tror som konflikträdd utomstående kanske), dels att vi måste tillmäta den känslomässiga och idèmässiga tillknytning, som kan uppstå, mellan tjänstemän, socialsekreterare et cetera och brukare, den betydelse den i verkligheten kan få/har. Och detta är applicerbart även på andra yrkeskategorier, som exempelvis journalisters och deras förhållande till politiker. Det gäller att värna/ge akt på sitt oberoende. Det som hjälper här, enligt Eriksson, är att vara uppmärksam, m e d v e t e n om det här riskerna och ”ramarna” som kan uppkomma. Ett kritiskt tänkande är alltid bra att ha med sig i alla sammanhang, påminde han om.


Sammanfattningsvis:
.Det krävs mer medvetenhet om de här aspekterna som Eriksson tog upp, framför allt rörande den idèmässiga- och känslomässiga tillknytningen.
.”Konflikt mellan perspektiv/synsätt betyder inte konflikt mellan människor”.

(Jag kommer att skriva en utförligare presentation av  föredraget framöver)

/Helena Maria

 

 

20181102_211314 (2)_LI
Funktionsrätt Göteborg gör en studie och efterlyser synpunkter!

Länk till avhandlingen:
Erik Eriksson: Sanktionerat motstånd:Brukarinflytande som fenomen och praktik. Publicerad: 010115, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download