”Sjukdomsförklara inte känslor”.

Barn och ungdomars känslor är inte sjukdomar, skriver Nicolas Fälth, socionom som jobbar inom BUP, och verksam inom nätverket Sociala frågan. Det här gör han i en debattartikel i Svenska Dagbladet publicerad 2019-08-01.

Nicolas Fälth framhåller i artikeln att de ungdomar han möter önskar samtidigt ofta att det gick att prata med sina föräldrar. Och jag citerar vidare direkt från debattartikeln:

”Att vuxna lyssnar och förstår utan att själv gå i gång eller släta över. Att läraren och skolan fångar upp en när det är svårt, utan att man har diagnos. Att det ska finnas marginaler i livet och tid över att så att kreativitet och spontanitet kan gro.”

I artikeln ger Nicolas Fälth konkreta råd på vad samhället behöver göra för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ungdomar och jag citerar några:

”. Små grupper i förskolan, så att varje barn får tillräckligt med tid och uppmärksamhet.

. Attraktiva arbetsplatser som möter barn och unga (exempel skola och socialtjänst) så att barnen får kontinuitet med vuxna.

. Verksamheter som skolan görs mer tillgängliga för barn med särskilda behov.

. Vuxennärvaro och reglering av hat på nätet.

. Reglering av skärmtid och mer kvalitativ vila.

. Mer samtal om vårt mående och våra känslor inom familjen och med våra närmsta.

. Meningsfull fritid där det finns plats för var och en i åtminstone ett sammanhang.”

Alla punkterna som Nicolas Fälth har listat är jätteviktiga, men tyvärr kan jag inte räkna upp alla, utan hänvisar istället till debattartikeln i sin helhet.

Samhället är komplext, skriver Nicolas Fälth och menar att det behövs mer än hänvisningar till BUP.

Han berättar om att 2018 genomfördes strax över en miljon besök på BUP. I en jämförelsestudie om barnpsykiatri med 13 andra länder sticker Sverige ut, påpekar Nicolas Fälth. Detta trots, konstaterar han, att BUP gör mer än någonsin, samtidigt som trycket på Barn- och Ungdoms psykiatri, (BUP), aldrig varit högre. Enligt Nicolas Fälth har de som kommer till BUP stora psykiska besvär, och understryker att de här barnen och ungdomarna har oftast flera år av lidanden bakom sig innan de kommer i fråga för samtal och behandling.

Och jag tänker att det här är resultatet av att politikerna bantat ner skolhälsovården med dess psykologer, kuratorer och skolsköterskor, för att inte säga, nedmonterat.  Man har helt sonika ryckt undan grunden för förutsättningarna för en god elevhälsa och välmående förskolor och skolor. Det behövs människor i en skola i en rad olika uppgifter.

Nicolas Fälth avslutar debattartikeln med de här orden från ungdomarna han mött; en önskan de uttryckt för honom:

”Att det finns något att drömma om och kämpa för”.

/Helena-Maria

”Levd erfarenhet – en annan kunskap, men lika värdefull”.

IMG_7471
Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och universitetslektor Carina Håkansson säger bland annat i intervjun om sin nya bok att ”levd erfarenhet är en annan kunskap, men lika värdefull”.

Boken ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”,(2020), har författaren, universitetslektorn och psykoterapeuten Carina Håkansson tillägnat ”… Er som jag möter i mitt arbete. Ni som låter mig ta del av både det svåra och gnistrande drömmar”.

Vid intervjutillfället betonar Carina Håkansson att alla klienter som förekommer i boken, med sina fingerade namn, hoppas att deras historier ska inspirera och hjälpa andra att se att det går att tillfriskna från psykisk ohälsa, hur svår och traumatisk den än ter sig.

Här kommer del två av intervjun.

Söktrycket till socionomprogrammet vid Stockholms universitet inför vårterminen 2019 låg högt, det var den fjärde mest sökta utbildningen jämfört med universitetets övriga utbildningar. Ändå tas inte socialarbetarnas kunskaper och erfarenheter tillräckligt till vara i dagens samhälle, det var därför bland annat som Carina Håkansson var med och startade nätverket Sociala frågan för några år sedan, (se här).

– Jag tycker inte att vi tillräckligt mycket tar till vara den drivkraft och det engagemang som socialarbetarna visar fram, framhåller Carina Håkansson när jag säger något om den drivkraft som jag tycker mig ha mött hos denna yrkeskår som Carina Håkansson själv en gång i tiden tillhört.

Carina Håkansson gör förbehållet, i det hon kommer att säga, att hon enbart talar utifrån en begränsad kunskap då hon hittills endast jobbat inom universitetsvärlden i fyra år. Däremot har hon träffat massor av socionomer genom åren, och detta har fått henne att fundera på vad som mer skulle kunna göras för att på ett bättre sätt rustas för det de kommer att möta i sitt yrkesliv den dagen de lämnar universitetet.

– Redan från början borde vi involvera studenterna i rollspel, gestaltningar och övningar som utgår från dem själva. Inte minst för att de alltid själva vid utvädringar påpekar att det är just sådana övningar som varit värdefulla. Att de liksom tas i bruk och ges möjlighet att se både saker som de är bra på och saker som de är mindre bra på.  Viktigt också för dem att möta det som de själva tycker är svårt, men att liksom inte väja för det.  Carina Håkansson tillägger att det är också det som både studenterna och yrkesverksamma socionomer gång på gång uttalar är att det är ett alldeles för stort glapp mellan utbildningen och det som man sedan möter när man kommer ut i verkligheten.

Under utbildningen lär sig studenterna vad som är skillnad mellan empati och sympati, vad dialog är och vad är viktigt med lågaffektivt bemötande exempelvis, berättar Carina Håkansson. Men sedan kommer de ut i verkligheten, fortsätter hon, där det händer att folk skriker ”din dumme jävel häng dig i ett träd”, eller så, och då blir socionomerna som knappt hunnit lämna klassrummet bakom sig alldeles förskräckta och undrar ”Vad gör jag nu”?

– Vi måste ju rusta människor att våga och vilja vara i det som är människors villkor. Och jag nickar sakta för någonstans förstår jag att det är just så, att det inte finns några genvägar.

– Tyvärr blir det lätt så att man hänger saker på det som gäller för dagen på något sätt. Just nu är det lågaffektivt bemötande som gäller. Och jag menar så klart inte alltid att det är fel, men som allt annat måste det sättas in i sitt sammanhang. Nu förenklar jag jättemycket, men jag vill passa på att säga att jag kan känna mig orolig för att vi fokuserar för mycket på att man ska tillämpa ett lågaffektivt bemötande för då så finns det också en risk att vi professionella människor inte reagerar… Utan istället blir den som kommer och behöver hjälp inte mött på riktigt, man väjer och backar undan på något vis och reagerar inte.

– Det här är ett svårt arbete, det behövs reflektion och det behöver byggas på möten, att någon gång kommer vi att mötas på riktigt.

Just det här med att skapa möten på olika sätt är något som Carina Håkansson har jobbat med. I boken berättar hon om hur blivande skådespelare och psykoterapeuter hösten 2017 möttes under i ett projekt under ledning av dramatikern Suzanne Osten, psykoterapeuten Jan Pålsson, skådespelaren Simon Norrthon och Carina Håkansson själv. Projektets syfte var att undersöka vad det kunde innebära att möta en annan människa vare sig det sker i den stora teatersalongen eller i det lilla intima terapirummet:

Suzanne, Jan, Simon och jag har i olika konstellationer arbetat tillsammans tidigare, och vi delar erfarenheten och tron på att både skådespelare och psykoterapeuter behöver bidra med sig själva för att ett möte ska vara möjligt. En väsentlig likhet är att vi i båda professionerna är beroende av den andres bidrag och medverkan; av publikens respektive klientens respons.” (Håkansson:2020:35)

Carina Håkansson relaterar hur en av skådespelarstudenterna berättade efteråt att hon varit orolig inför att ”möta terapeuter som skulle kunna se rakt igenom henne”. En av terapistudenterna hade hyst en föreställning om att möta ”självbekräftande teaterapor”.  Det blev överraskande möten som inte bekräftade de i förväg ”uppgjorda” bilderna. Carina Håkansson sammanfattar vad som hände bland annat så här:

”Under dagarna tillsammans sätts det ord på det som går att verbalisera, medan annat får vara kvar i den ordlösa känslan. Det är befriande att växla mellan samtal och kroppsliga övningar”. (ibid:36)

I boken tar Håkansson bland annat upp barnläkaren och psykoanalytikern D. W Winnicott som var kritisk just till analytiker som var alltför tysta och inte visar sig själva. Både Winnicott och psykiatrikern, psykoterapeuten och forskaren Daniel Stern, framhåller Carina Håkansson, betonade också nödvändigheten att ”göra fel”. ”Om att yrkesutövningen inte går ut på att vara allsmäktig, att förstå och behärska allt”. (ibid:171) Tvärtom, skriver Carina Håkansson, att möta en annan människa är att utsätta sig för det ännu inte okända. Det som också det tidigare beskrivna projektet handlade om.  Det innebär att i viss mån vara ”naken” som när det stockar sig i halsen, en tår tränger fram eller att pulsen rusar. För det är just det som Carina Håkansson visar på i mötena med sina klienter och människorna i familjehemmen; betydelsen att vara närvarande. Vara i sin kropp och registrera vad som händer i sig själv samtidigt som hon är fokuserad på den andra/de andra. Socialarbetaren eller psykoterapeuten är ingen robot. Det här är en del av det som är levd erfarenhet, men många av oss kanske inte noterar det, kanske går på autopilot, inte närvarande nog i våra kroppar för att vi ska kunna nås av dess signaler. Kanske krampar magen och vi upplever det akut, eller blodsockernivån faller och vi måste genast ha en macka fast vi är långt ifrån någonstans där vi kan få en sådan, men hade vi varit mer närvarande i våra kroppar, mer i kontakt med oss själva hade vi sett det komma.  Inte blivit ”drabbade”.  Detsamma är det oftast med psykiska tillstånd. Att signalerna finns där innan det blir akut. Och tyvärr finns det många exempel på människor som sökt hjälp på psykakuten, men inte fått hjälp på grund av exempelvis platsbrist eller att ens signaler/symtom inte tagits på allvar. Katastrofen måste nära nog vara ett faktum. Det är inget hållbart tillstånd för en sjukvård.

I boken skriver Carina Håkansson:

Terapeutens uppgift är att befinna sig i ett tillstånd av icke-vetande, och att på en och samma gång lita till både sig själv och den andre. Att vara där. När den egna förmågan och tilltron vacklar kan mötet med en annan människa vara avgörande.” (ibid)

I samband med hennes första möte med ”Jenny” skriver Carina Håkansson att flickan beskrevs som oförmögen att kommunicera. Under fem år tvångsvårdades hon och utsattes bland annat för bältning. Hon flyttades mellan sin familj, ett familjehem och institutionen.  Till slut vände sig en av behandlarna till Carina Håkansson för hjälp.  Carina Håkansson säger att det handlade om att skapa en plats för ett möte.  Hon arrangerade ett sådant och hade bett om att få träffa Jenny och hennes föräldrar samtidigt. Något som ingen tidigare hade föreslagit. Under mötet började en kommunikation spira som när mötet var slut varit väldigt givande, fantastiskt och konstruktivt. Det visade sig att Jenny inte var oförmögen att kommunicera. Under fem år hade Jennys och hennes familjs liv präglats av mängder med icke-möten med vården. Jennys pappa beskrev det som:

Erfarenheten av att inte bli hörd. Erfarenheten av att inte bli sedd”. (bid:171).

Carina Håkansson frågade sig utifrån de beskrivningarna: Vad handlar detta om?

Det inledde hennes reflektion, och jag citerar stycket i sin helhet, för även om frågan inte kan besvaras entydigt visar Carina Håkansson att det är nödvändigt att reflektera över det som gått fel – för att det ska finnas möjlighet att göra rätt.

Blev Jenny och hennes familj bortglömda som människor? Reducerades de till ett ärende som skulle åtgärdas? Var personalens rädsla för starka känslor skälet till att de avstod från att träda fram som människor? Fanns inte tiden?  Utgick de olika professionella hjälparna från olika behandlingsmetoder? Talade de aldrig med varandra?

Kanske hade personalen skilda teoretiska referenser, och kanske tyckte de inte om varandra. Kanske var tiden alltför snål, och kanske hade de svårt med att stå ut med egna känslor av vanmakt och att inte kunna vara till hjälp. Kanske hade någon egna svåra erfarenheter som gjorde sig påminda i kontakten med Jenny? Det finns många obesvarade frågor”. (ibid: 171-172).

Nämnas bör också att Carina Håkansson är kursansvarig för kursen i diagnostik på ”Institutionen för socialt arbete” i Göteborg. Något som kan tyckas paradoxalt eftersom hon inte, sedan lång tid tillbaka, använder diagnoser i sitt arbete, utan väljer att förklara en människa utifrån helt vanliga termer som alla människor kan förstå.

– Men det är klart att jag kan rabbla diagnosmanualerna fram- och baklänges, säger Carina Håkansson. Och vad diagnoserna innebär. Men de har inte visat sig vara fruktbara utifrån min människosyn och arbetssätt. Därför kollade jag med den personen, som föreslog mig tjänsten, om det verkligen stämde? Om hen visste var jag står i diagnosfrågan?

Carina Håkansson återanknyter till studenterna och menar att det redan under studietiden borde göras självklart att de som går utbildningen ska tas emot som de människor de är. Och ett förslag på hur det kan se ut har Carina Håkansson själv kommit med i samband med att hon blev lektor i socialt arbete vid Götebogs universitet.

– Jag har föreslagit att vi borde skapa ett projekt som går ut på att en grupp studenter följer varandra från första terminen till sista. Och då menas något så enkelt som att de här studenterna ska träffas i grupp regelbundet tillsammans med en lärare eller mentor. Och i den gruppen tar upp man bara upp sådana basala saker som ”Vilka är det som är med i den här gruppen”? förklarar Carina Håkansson och fortsätter,

”Hur är det att gå på skolan”? ”Vad har man gjort innan man kom hit”?

”Hur är det att läsa om psykoser”, är ett annat exempel på vad en kan ta upp, enligt Carina Håkansson.  Vidare kan man fråga: ”Är det någon som har träffat en människa med den här diagnosen”? Är det någon som har erfarenheter med sig från sin familj”?

Det här borde vara självklart, men Carina Håkansson betonar att det är långt ifrån självklart. Hon har inga belägg för att det verkligen är så, men hon tror att en anledning till att studenterna ”missar” att ”rustas” och begrippliggöra och prata om saker samtidigt som de lär känna varandra och får en vink om hur ett kollegialt samarbete kan se ut längre fram, kan bero på att det saknas lärare som har lång praktisk erfarenhet och en förmåga att förmedla den erfarenheten. Men som också har lust och tillräckligt med förmåga att reflektera kring sig själv. (min kursivering)

– Den här förmågan och lusten är inte lika med att man har skrivit en doktorsavhandling som handlar om en specifik behandlingsmetod exempelvis, fastslår Carina Håkansson.   Hon anser att det har blivit lite för akademiserat.

– Och samtidigt skulle jag vilja säga att socionomer behövs som utbildare på andra utbildningar också, exempelvis på lärarutbildningarna.

Läraren eller mentorn som handleder gruppen måste vara en lärare som arbetar med människor, inte bara en som undervisar och har lämnat det praktiska arbetet bakom sig, poängterar Carina Håkansson och frågar sig:

– Varför kan man inte bara genomföra ett sådant här projekt? Speciellt som det här är något som studenterna efterlyser.

Och med tanke på alla de obesvarade frågorna i citatet ovan så känns ett sådant projekt angeläget eftersom de lär studenterna från början att vara uppmärksamma på att man kanske kommer från olika håll och behöver förstå varandra, (inte minst för att undvika kommunikationsmissar), och att kunna be och ta hjälp av varandra. Att inte vara ensam med sina frågor eller reflektioner.

I ”Terapeuten. Om Levd erfarenhet och Profession” berättar Carina Håkansson bland annat om sitt möte med psykoterapeuten Barbro Sandin som hon i unga år frågade om hon ville bli hennes mentor.  För den som inte vet vem Barbro Sandin är så är hon något av en pionjär inom svensk psykoterapi, se här.

Carina Håkansson säger att hon väldigt svårt med det här att ”tycka synd om”, som lätt blir någon slags sentimentalitet som inte blir så mycket till hjälp.

– Jag har lite svårt för dem som sätter sig lite på avstånd och ojar sig ”Stackars dig, du måste ha det svårt”. Jag tycker att den inställningen är lite jobbig. För mig handlar det mer om ett hållande och det kan bara ske om jag finns där.

När jag skulle skriva boken var det väldigt tydligt för mig att jag skulle skriva om ”Riktiga människor”, människor av kött och blod, inte bara om yta. De människor som jag möter i mitt arbete helt enkelt.  Det är svårt att sätta ord på, men på sätt och vis lever de människorna med mig på något vis.

Och Carina Håkansson framhåller att hon inte tycker att det hon gör ”bara är ett arbete”. Det betyder inte att hon alltid går omkring och tänker på sina klienter, men i stunden när hon möter en människa som sitter framför henne i en terapisituation och pratar och säger att hen vill dö så säger Carina Håkansson att hon kan vara ganska samlad.

– Ja, jag skulle nog vilja använda det ordet. För då blir det så mycket fokus på att tillsammans med den människan som sitter där försöka på något vis, här och nu, begripa vad som händer och hur ska det här vara möjligt att bryta eller vad jag ska säga… Men att jag är samlad betyder inte att jag inte är ledsen eller berörd, understryker Carina Håkansson. Hon berättar att det är efteråt, som hon tänker väldigt mycket på de här människorna utanför terapirummet.

Hon berättar att det kan vara på kvällen, under helgen eller i drömmen.

– I terapirummet påminner jag mig om att det som gäller just nu är hur jag kan vara till bäst nytta och hjälp för den här personen framför mig, (som kanske exempelvis går och bär på självmordstankar). Det har hänt, och det är väldigt sällan, att jag rest på mig och satt mig bredvid en människa och lagt armen om.  Det har hänt när det inte har funnits så mycket annat att säga. När orden tagit slut.

Men erfarenheten har också lärt Carina Håkansson – och kanske handlar det om intuition också – att ha en tilltro till den människa det gäller.

– Till syvende och sist, är det ändå den människan som på något sätt måste hitta en sättet på vilket hen kan ta ett steg till. Det händer att jag säger att ”Jag vill inte att du ska dö”. Men det är ofta förknippat med att jag tänker ”Varför säger jag detta nu”? Säger jag det för min egen skull eller för den här personens skull?

Men Carina Håkansson resonerar ändå som så att det enda som finns att säga just då är att hon inte vill att personen i fråga ska dö.

– Bara så att hen vet det på något sätt. Det är viktigt att förmedla tycker jag.

För att möta klienter på bästa sätt menar Carina Håkansson att en har också ett ansvar att ha det hyfsat bra i sitt eget liv. Exempelvis att ha en hobby, koppla av och återhämta sig.

– Det handlar i någon mån om att släppa tankarna, gå upp i något annat. Att kunna distraheras av något annat…

– Det jag inte vill vara är en människa som lever av andra, på andra eller vad man säger. Det vet jag att Barbro Sandin sade en gång… Något i stil med ”Du får för allt i världen inte bli en sådan som lever av andras elände”, och det gjorde ett sådant intryck på mig.

– Oh nej, fy, fy, utbrister Carina Håkansson och skrattar förskräckt.

Jag ställer frågan till henne om vad ”oreflekterat liv” är?

– Jag tror att det är en sådan viktig sak som vi pratade om innan, vad det är som premieras i utbildningarna.  Jag tänker någonstans att det läggs en grund i utbildningssituationen och det är ett fantastiskt tillfälle och möjlighet att påverka. Jag gillar att påverka, och det kanske också ska sägas, att det är ett ansvar jag har. Och då återanknyter jag till detta: Hur tar vi emot våra studenter? Hur visar vi i handling att deras erfarenheter är viktiga?

– Jag höll exempelvis en föreläsning som handlade om anhörigstöd och efteråt så var det ganska många studenter som kontaktade mig och sa att det hade varit så viktigt att lyssna och det som de menade var att det som var viktigt var just att jag hade berättat lite om hur det var för mig när min pappa var på sjukhus. Jag sa där och då ganska lite om det, men det var många på föreläsningen, och många som värdesatte det speciellt.

Och Carina Håkansson berättar också att det som studenterna också reagerat på, och som de tyckte var väldigt bra, men ovanligt, var att den sortens kunskap som hon förmedlat också fick plats. För det är ju kunskap.

Vid ett annat tillfälle när Carina Håkansson undervisade handlade ämnet om barn, och när det kom till diskussionen var det en person som sa ”Jag har absolut ingenting att komma med för jag har inga barn”.

– ”Fast du själv har kanske varit barn någon gång”, föreslog Carina Håkansson och jag tänker att det är lite kännetecknande för henne att kunna vända på en situation, visa på att det går att se från andra håll också.

– Det är viktigt att prata utifrån erfarenheter som inte bara handlar om elände, framhåller Carina Håkansson.  Vi kan lika gärna lyfta fram något som har stärkt oss. Som apropå det här med hästar (se föregående inlägg), vad man lär sig av det. Men den sortens kunskap som är nu, exempelvis på terapiutbildningen, och nu blir jag riktigt kritisk, premierar inte/har inte mycket till övers för levd erfarenhet för som lärare har jag bara fått en eftermiddag för att tala om det. Jag har framfört till kursledningen att det inte räcker med en halv dags undervisning ”levd erfarenhet” utan att det borde vara med som ett självklart ämne under hela utbildningen.

– Det är ju också en kunskap det om att det saknas en massa kunskap. Varje dag finns det en massa kunskap som saknas. Saker som vi inte vet. Vi måste faktiskt inse att de arbeten eller professioner som handlar om att möta andra människor kräver något annat än det som finns på ytan eller döljer sig bakom ”New Public Management”.

/Helena Maria

Referenser:

Håkansson, C. (2020). ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”. Lund. Studentlitteratur AB.

www. ergo.nu/ Nyheter. ”Poppis att bli socionom”. Publicerad 2018-10-25.

”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

thumbnail
I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession ” på Studentlitteratur. Boken rekommenderas starkt och är ett måste för alla som jobbar med människor, vill arbeta med människor eller som bara är intresserade av vad det innebär att vara människa.

– Min avsikt med boken ”Terapeuten – levd erfarenhet och
profession”, (2020,utgiven på Studentlitteratur), från början var
att försöka skriva inifrån, att ”så här kan det vara att vara
terapeut, eller en socialarbetare”, berättar Carina Håkansson.
För att göra det måste hon också visa sig själv, betonar hon.
Inte bara sina klienter, sina teorier eller inspirationskällor.
Carina Håkansson är både socialarbetare och legitimerad
psykoterapeut, och såg att det saknades en sådan berättelse.
Ett fint exempel på en
terapeuts vardag handlar om när Carina Håkansson får ett samtal från en ung man som nyligen varit inlagd på en psykiatrisk klinik och han säger att han aldrig vill att det ska hända igen. Han säger bland annat:
”Det var som om jag försvann. Fattar du vad jag menar?”
Han frågar också Carina Håkansson om hon tror att han kan bli bra igen? Hon skriver att frågan ställs med knappt hörbar stämma. Svaret han får är:
”Det kan jag omöjligt veta, men jag har många gånger varit med om att människors liv förändrats till det bättre.” Det var upptakten till att den unge mannen kom i terapi.
 En annan ung man som ringer Carina Håkansson, B, har tvångsvårdats i tre månader på en
psykiatrisk klinik i norra Sverige. Han ringde bara en dag och
frågade: Kan du hjälpa mig tillbaka till ett liv? Pojken frågar ett
par gånger gånger och Carina Håkansson lovar ingenting.
Säger att hon ska kolla om det finns terapeuter på närmare håll
som han kan gå till. Hursomhelst så inleds en telefonterapi, något
som Carina Håkanssons mentor, den kända psykoterapeuten
Barbro Sandin, föreslog henne. Det är ofta ganska tyst i luren, men efter fyra månader säger att att han bokat en biljett till Göteborg. Han vill bland annat se hur rummet ser ut där Carina Håkansson sitter och pratar med honom. Något senare flyttar han ner till Göteborg för att utbilda sig och fortsätta terapin.
Under ett samtal säger B att han brukar tala med sin farmor i himlen ibland. Då berättar Carina Håkansson att hon brukar tala med
sin mormor i himlen ibland.
Vi ler mot varandra, båda vet att vi inte är bokstavliga. Sedan
frågar jag om han tror att hans farmor skulle tyckt om att han
går i terapi hos mig’.
’Ja, det skulle hon ha tyckt om. Ni är lite lika varandra.’” (s.178)
Här anar en som läsare att någon sker i kontakten som blir
befriande och det är det som Carina Håkansson vill visa fram
bland annat: att hon och hennes kollegor inte sitter inne med
någon sanning, lika lite som läkarprofessionen. Hon är där med
sin närvaro, men också med sina erfarenheter. Deras
gemensamma erfarenhet av en mormor respektive farmor i
himlen gör att pojken öppnar sig och berättar att farmodern dog
samma år när han fyllde tolv. Samma år skilde sig också hans
föräldrar, berättar han.
Carina Håkansson berättar att hon tänkte väldigt mycket på hur
hon skulle kunna berätta om sitt terapeutiska arbete så att inte
människor skulle bli avskräckta. Det handlar om en balans,
resonerar hon.
– Vissa saker behåller jag så klart för mig själv på samma sätt
som jag hoppas och tror att andra människor också får behålla
saker för sig själv. Men det är ändå det inre, min historia, mitt
liv och mina tankar, som ju är en pågående rörelse, som jag vill
lyfta fram. Och det har väldigt mycket att göra med hur jag
tänker om den andra, och det är ju ett av skälen till att jag är
väldigt skeptisk de här fixa begreppen som kallas diagnoser av
olika slag. I boken skriver hon bland annat att ”diagnoser inte
på långa vägar fångar in en människas väsen och liv. Istället
menar hon att det finns en uppenbar risk att de får oss att tro
något vi inte vet, att vi blir förhäxade av dem. Och ordet
förhäxade har hon hämtat från Tom Andersen, norsk professor
och psykoterapeut, som medan han levde, också var en av
Carina Håkanssons mentorer.
Jag frågar Carina Håkansson om hon alltid har haft lätt för att
dela med sig av sig själv, sin egen historia?
– Jag är inväxt i det höll jag på att säga eftersom jag har jobbat i
många år med familjehem (se talbart.org.2019/04/19). Vårt arbetssätt innebar att vi
jobbade väldigt nära både klienterna och familjerna som de
kom till. Det är inte självklart att familjehem jobbar på det sättet.
Det finns också väldigt många familjehem som blir hemskt
lämnade i sin uppgift så att säga. Som inte får den terapeutiska
hjälp och uppbackning som vi ger.
Och därför också inte riktigt förmår arbeta på ett sätt som man
önskar mer av, framhåller Carina Håkansson. Hon förklara att
hon har blivit oerhört påverkad utav det sammanhanget
– Familjehemmen visade ju sig själva och berättade om sig
själva och det går liksom inte att inte göra det när man lever
dygnet runt med varandra. Inte i ”vanliga” familjer heller. Så det
tror jag kanske är den kanske största anledningen, men sedan
har jag tänkt, inte minst när jag skrev boken att det kanske inte
bara var en tillfällighet att det var i det sammanhanget som jag
stannande så länge för jag gillade det här arbetssättet och det
hade jag i mångt och mycket fått med mig från min första
arbetsplats ”Smålandsgårdar” där man jobbade väldigt tätt ihop
med klienterna.
Att saker och ting varit talbara i Carina Håkanssons egen familj
har också spelat en väsentlig roll. Hennes pappa var av och till
inom psykiatrin, i och bland var han riktigt dålig. Sedan mådde
han bra mellan varven, men det var också många långa svåra
stunder när han inte gjorde det.
– Men det var alltid öppet hemma och att det inte stängdes till
utan att jag har fått lov att berätta om saker som varit tror jag
har spelat jättestor roll. Sedan har vi förstås inte alltid haft
samma uppfattning. Ibland när jag säger något (båda Carina
Håkanssons föräldrar lever) så säger mamma ”men det var väl
inte så farligt” och jag tänker då att som mamma säger man så
för att man vill inte att det ska ha varit så hemskt som det i vissa
fall har varit. Så vi är inte alltid överens. Och min pappa kan
skönmåla och säga att inga barn har haft det så bra som mina
syskon och jag.
Men då tänker jag, skrattar Carina Håkansson ”jo, det finns
definitivt barn som har haft bättre liv” och det tror jag är väldigt
viktigt att låta det finnas utrymme för båda bilderna.
Det är en väldig tillgång att upplevt att det aldrig ”stängdes till”,
berättar Carina Håkansson. Att fritt kunna ventilera.
I boken berättar hon bland annat också att hon var
kårordförande för socionomerna sista året i Lund, och att hon
varit hästtjej. Hon har också börjat köra med nordsvenskar i
skogen på senare år. Jag blir nyfiken på det senare eftersom
jag också varit hästtjej.
– Jag är ingen fullfjädrad kusk, börjar Carina Håkansson, men
för fem år sedan frågade min kollega Jan Pålsson som jag
arbetade tillsammans med på Ersta Sköndal högskola om jag
ville följa med på en körkurs i Småland.
Det gjorde Carina Håkansson. Det var många år sedan hon
senast höll på med hästar, men hon berättar att hon alltid tänkt
att hon ville dit igen.
De fyra deltagarna tilldelades varsin häst av Sigvard Gustavsson,
ledaren Plötsligt stod Carina Håkansson bredvid ett kraftigt
kallblod som skulle ryktas.
– Jag bara stod där. Jag vågade inte. Jag blev så fruktansvärt
rädd. Jag kände bara att jag inte klarade av att rykta denna stora
häst.
Efteråt har Sigvard Gustavsson berättat för Carina Håkansson
att när han såg henne med hästen tänkte han: Vad gör hon
här?
– Han föreslog att jag skulle ta Sund, en gammal hingst och trotjänare. Han förstod att jag behövde lite hjälp från honom för att våga ta
det första taget med borsten. Och genom att Sund instinktivt
förstod mig så övervann jag min rädsla.
Carina Håkansson berättar att hon fortfarande är rädd, men inte
för alla hästarna hos Sigvard Gustafsson. Bara för de stora
hingstarna som finns på gården. Hon förklarar vad hästarna och
körningen betyder för henne:
– Det är så bara rakt upp och ner härligt att vara där och att lära
sig något nytt.
Närvaron och medvetenheten om vad jag gör är jätteviktig och
att med körningen finns med i boken tror jag beror på att det är
bra för mig att bli påmind om min egen rädsla och mina egna
känslor som att ”det här kommer aldrig att gå bra”. Det är ju
samma rädslor som jag möter hos mina klienter.
Det som klienterna berättar kan slå an något i hennes eget liv.
Berättar de om utsatthet, ensamhet och längtan efter något
annat kan hon känna igen det från en tid när livet stod på spel i
det egna livet.
Som när hon hade ångest i sena tonåren. Carina Håkansson
berättar i boken att hon kände en omänsklig skräck bara hon tänkte
tanken att lämna sin lägenhet. Till sin bästis som vill ta med
henne ut säger hon:
Bara jag tänker på att gå härifrån så tar luften slut. Det går inte.
Kan inte. Känns som jag klättra på väggarna. Kan inget annat”.
(s. 74)
Carina Håkansson skriver: ”Hon låter mig hållas. Tittar på mig
och säger sedan: Då får du väl klättra, och när du har klättrat
klart kan du komma och sätta dig här hos mig”. (s. 75)
Carina Håkansson vill betona den levda erfarenheten i arbetet
med människor. Berätta om vad ett möte egentligen är, hur det
kan se ut på många olika sätt. Men närvaro är absolut
viktigaste, enligt Carina Håkansson. Närvaro och kontinuitet.
Men hon skriver också:
Men det terapeutiska arbetet har också lärt mig betydelsen av
att vänta. Att lyssna. Att stå ut och att inte veta vad som ska ske
härnäst.” (s. 21).  
Jag tar upp en fråga under intervjuns gång som handlar om att
psykologin var en ganska sen vetenskap, och att jag både läst
och hört att under de första decennierna av 1900-talet trodde
en del människor att det var farligt att läsa för mycket (jag tror
att bland annat Vilhelm Moberg tog upp det i en av sina
romaner). Frågan får intervjun att ta en ny riktning.
– Jag tänkte faktiskt så sent som igår att demonstrationerna i
USA och det som händer där också har med den långa
historien att göra och slaveriet. Det går inte att bortse från det är
det många som menar. Och då tänker jag faktiskt på psykiatrin,
och nu är inte detta mot enskilda psykiatriker så klart, men
psykiatrin som fenomen har ju en väldigt tråkig och i många
avseenden också faktiskt en förskräcklig historia som har ställt
sig i tjänst hos rasbiologiska institutet exempelvis, och man har
deltagit i ohyggliga experiment.
Carina Håkansson betonar att det inte betyder att hon säger att
man gör det i dag. Syftet är att försöka dra en parallell, jämföra
lite nu när man pratar om förtrycket mot svarta. Det går inte att
se det förtrycket utan att också se den långa historien av
slaveriet och dess förtryck, säger hon.
– På liknande sätt tänker jag att psykiatrin ändå har en historia
som baseras på att man också så att säga ska urskilja och
särskilja vilka som är friska och vilka som inte är friska och så
vidare.
Jag tänker återkomma till den här rika essäboken och ta upp
ytterligare några spår som Carina Håkansson lägger ut. Bland
annat lite mer om ”levd” erfarenhet och vad vi alla kan vinna på
att leva mer medvetet reflekterande liv.
/Helena Maria

Livsviktiga snack – en bok om hur man pratar med barn om känslor

Som förälder upplever jag att det kan vara svårt att få till samtal med barn om vad de känner och hur de mår men när man väl får till de samtalen så är det så otroligt viktiga och värdefulla stunder. Föreningen Suicide zero har tagit fram boken Livsviktiga snack om hur man kan prata med barn om just detta. De skriver att ”Barn som kan prata om känslor mår bättre. Forskning visar att barn som kan uttrycka hur de mår är bättre rustade för att klara livets utmaningar”. Boken kan läsas på nätet eller laddas ner.

Utan krig skulle inga människoliv gå till spillo.

Frånvaron av krig skulle innebära hälsovinster av Guds nåde. Det är den största investeringen i hälsa som kan göras.

Efter krig så blir man rädd för att drömma. Eller så är det bara de som upplevt krig och klarat sig helskinnade undan som vågar drömma. Konsekvenserna, återverkningar, har jag sett: Flyktingar från Bosnien på bussar och spårvagnar i Göteborg. Förtränger, Somalier.

Bron i Mostar som jag sett rasa  hundratals gånger inför mina ögon på teveskärmen. Kriget är inte isolerat och avskuret. Det finns hela tiden på teve och på näthinnan. Följer med in i sömnen.

 

landskapsbild
Bild: Helena Lindbom

 

Krig borde stoppas till varje pris. Med alla medel utan just krig med allt som följer av våldsyttringar,  tortyr och psykologisk krigföring.

Det måste gå. Vi måste närma oss varandra. Och är det inte det vi gör nu egentligen? När vi med alla våra olika rötter och förankringar  trängs tillsammans. När vi delar vardag med varandra. Bor ihop. Det betyder något om vi vill. Annars får de som inte vill se våra möjligheter fotfäste och gör allt för att sparka undan dessa möjligheter. Och då vissnar våra visioner i kapp med gräsmattan.

/Helena Maria

 

 

 

 

 

 

Någon lyfter på hatten

 

Taken lyfter i orkanen

och flyger bort

 

 

Någon lyfter på hatten

innan vinden

tar den också

Arbete i det tysta

landskapsbild
De som abetar inom eller via sjukhuskyrkan gör ett jättejobb i det tysta. Och det är en sjukhuskyrka som numera är ”inter-faith”. Den består av såväl muslimska själasörjare, en rabbin och  möjlighet att få kontakt med buddhistiska själasörjare. Men samhället och samhället i stort, behöver ännu fler människor i människovårdande yrken. Bristen är överväldigande. Bild: Helena Lindbom

En av de sista veckorna förra året fick jag förmånen att intervjua och samtala med psykologen Birgitta Fält som arbetat inom sjukhuskyrkan sedan 1992. Arbetsplatsen var sjukhuskyrkan på Lillhagens psykiatriska sjukhus fram till dess att det lades ned. Numera är den förlagd till Östra sjukhuset.

De som arbetar inom och med sjukhuskyrkan kommer från olika kristna samfund ursprungligen. Numera förmedlar den också kontakter till muslimska själasörjare. Tillsammans med dem, en rabbin och en buddhistisk koordinatör bedrivs ett andligt arbete i vardagen till gagn för många. Inte minst anhöriga till sjuka. Anhöriga som många gånger själva behöver hjälp och stöd.

Intervjun äger rum i St. Pauli församlingsbyggnad. Vi sitter i varsin bekväm fåtölj på varsin sida om ett litet bord. På bordet brinner ett värmeljus. Känslan av hemtrevnad är stor. Birgitta Fält är en av dem som från redan från starten av talbart.org varit med och uppmuntrat oss, och jag har länge varit nyfiken på henne.

Eftersom jag har ett stort andligt intresse inleder jag med en fråga som rör sekularisering.

Är Sverige så sekulariserat som det sägs?

-Jag kan säga att när man är nära döden eller när man är svårt sjuk är nästan ingen sekulariserad. Jag vet till och med en man som tog en väldig ovanlig bild. Han hade varit med om en elchockbehandling (se även här) och plötsligt hade han börjat känna. Han hade gått som i någon slags halvdepression i många år. Efter behandlingen kände han plötsligt starka positiva känslor. Men var också väldigt ledsen och arg. Mitt upp i detta sa han ”jag är inte religiös, men det var som en religiös uppenbarelse att få tillbaka mig själv efter så många år.”

Just eftersom  det här med elchocker är så omstritt var hans reaktion ovanlig, betonar Birgitta Fält och fortsätter:

-Det är också viktigt att följa upp honom, när han nu hade fått tillgång till känslor och reflektionsförmåga igen. Som ett tidsfönster att ta tillvara. Många får ju bara kortvarig lättnad.

Birgitta Fält är också som ett led i sitt arbete ledare för en livsåskådningsgrupp på ett av Göteborgs stads aktivitetshus. I en livsåskådningsgrupp utgick hon bland annat från för författaren och teologie dr i  etik, Ann Heberleins, Ett gott liv” (2011) . Med en bok att utgå från var det lättare för de här själverfarna kvinnorna att närma sig själva, sina erfarenheter och berättelser, berättar Birgitta Fält.

– Deltagarna delade med sig av både synpunkter på Ann Heberlein och på hennes agerande och också väldigt många goda tips och råd på hur de skulle ha agerat i olika situationer som hon beskrev i boken. Och det blev en väldigt god stämning i gruppen.

– Hur ser du på psykiatrin i dag? Har det blivit bättre sedan nedläggningen av de stora mentalsjukhusen?

– Jag upplever att det är vissa saker som har blivit bättre, och att andra saker har blivit sämre.  Nu säger man ju att det finns möjlighet till brukarstyrd inläggning på några platser, och på Lillhagstiden fanns det brukarstyrd inläggning i högre grad helt enkelt för att det fanns fler vårdplatser. Brukare kunde ringa sin avdelning och säga: ”Nu känner jag att jag håller på att gå ner mig rejält kan jag få komma och träffa någon av er”? Ibland räckte det med att träffa sin kontaktperson.  Det kunde då resultera i att personen i fråga blev inlagd.  Det fanns en flexibilitet på ett annat sätt. Nu är det jättesvårt att få vård. Såvida du inte redan försökt ta ditt liv, kan du söka flera gånger innan du blir inlagd. Exempelvis kan en förtvivlad, trött man eller kvinna komma till mig och berätta att deras respektive är supermanisk. De berättar om vad som hänt och som riskerar att hända: destruktiva saker, inte minst socialt och ekonomiskt. Jag tycker att det här ska räcka. Det är så förnedrande för dem det gäller att det inte räcker. Om hen kan redogöra säger de: du ser ju klart på situationen, du har en klok partner, du försöker ordna upp, så det får bli öppenvården. Men där fick inte hen någon tid. Sjätte gången blev hen inlagd, på grund av en pensionerad psykiatriker utifrån, som visste vilka faktorer han skulle trycka på.

– Vad är det här för logik? undrar jag upprört när jag hör att människor som är sjuka nekas vård.

-Det är ingen logik. Det handlar bara om att skydda liv. Det är bara då man ska läggas in och jag tycker inte om det.  Man ska kunna bli tagen på allvar med den berättelse man har. Det kan finnas perioder då man kan bli inlagd också. När trycket inte är så hårt. Överhuvudtaget tycker jag att det har blivit svårt att få vård i dag. Svårt också för ibland är det så många som triggar varandra som är inlagda samtidigt. Och att se en annan medpatient försöka ta sitt liv är väldigt traumatiserande i sig, och har man själv de planerna så… Det har hänt att det varit fem ungdomar inne samtidigt som alla har triggat varandra… Just att det blir en ansamling av de som mår allra sämst gör att det blir mycket svårare förhållanden. På Östra har alla dock eget rum, och det innebär att man dra sig undan och få lite avskildhet. Man kan också vara i den lilla modulen och så. Men den psykiatriska vården är som sagt inte tillräckligt flexibel. Att exempelvis öppenvård och slutenvård kan få ge några övernattningar till patienter som behöver ta igen sömn och få mat för att kunna börja fungera någorlunda igen.

-Det kan ju avgöra skillnaden mellan att få röster eller inte röster.

 

-Det är ju så kritiskt.

-Men det är ju precis vad jag har förstått att det är inom alkohol- och narkomanvården. De ska vara nedgångna och nästan på fallrepet …

-Det tar ju mycket längre tid att komma igång då.

-Att komma på fötter. Återhämtningen.

-Ja, återhämtningen blir ju förlängd med kanske flera månader.

-Men är det brist på personal, att det är för få utbildade eller att det är för få pengar till löner, eller är det både och så att säga?

– Jag tror att det är en ond spiral. Och att det började med att man får neddragningar med ekonomi, och då ställer sig de läkare som går AT eller ST tveksamma till att fortsätta inom området. Är man AT så väljer man något annat och specialiserar sig. Går man ST-utbildning, och ändå har valt att bli psykiatriker, så kanske man tänker att jag kanske kommer startar ett eget bolag när jag är färdig. Jag går här som utbildning, men jag vill kunna ta ansvar för mina patienter. Göra ett gott jobb. Tyvärr är också många som jobbar inom vården i dag sjukskrivna. Dessutom är det alldeles för få som vågar utbilda sig och vågar välja den inriktningen.

-Är det för att de är rädda för att…?

-…få rimliga möjligheter att hjälpa sina patienter. Jag vet några unga läkare som jobbade på beroende där man har både psykos och olika allvarliga missbruksproblem. De gjorde en liten Youtube- film för andra blivande läkare. De ville visa på vad det trots allt finns att göra.  Även patienter med allvarligt missbruk, psykosgenombrott och neuropsykiatriska varianter kan bli bättre med rätt stöd.  Även avdelning 361, allmänpsykiatri, gjorde en reklamfilm för att rekrytera ny personal. Så det finns de som gör försök. Men det blir lätt att det sprider sig en hopplöshet. Och här är en bok som är väldigt bra, kort och koncist: Att förstå sin egen utsatthet: stöd för professionella i människovårdande yrken (2019).

(Birgitta Fält håller fram en bok för att visa mig, och författarna heter Jakob Carlander och Andreas Weeden)

-Den tar upp det just det där när man blir sekundärtraumatiserad. När exempelvis man själv, får så mycket ”eländes elände”, att man börjar se tillvaron i väldigt dystra färger.

-Kan barn drabbas av det också? Att de får ta del av för mycket elände, i olika medier och runtomkring sig?

-Jag tror att det är farligt med för mycket elände för barn. Det är därför att jag tänker att folksagorna var så bra för där tog man upp allt det svåra. Men det var alltid så att hjälten eller hjältinnan fick hjälp att lösa olika svåra problem och det slutade alltid gott. Men man fick liksom leva sig in i och identifiera sig med det. Och likadant är det med liknelserna som Jesus berättade om i evangelierna. Det är ju också berättelser som vi får gå in i och identifiera oss med. Men däremot att ta del av så mycket elände i media och runtomkring sig, utan att ha makt över situationen, det är inte lätt.

-Det slår mig som lite paradoxalt att samtidigt som barnkonventionen har blivit lag så finns det barn som går runt och är rädda för andra barn. Barn som rånar och skapar trauman. Hur tänker du kring det?

-Det skadar barnens tillit till vuxenvärlden och till samhället på olika nivåer. Det är viktigt att lärare, föräldrar och närsamhälle tar itu med varje våldssituation. Att man i praktisk handling visar att man står på de drabbade barnens sida. Men utan att därför demonisera de som rånar, utan istället fånga upp dem innan våldsspiralen ökar.

Det innebär bland annat att följa upp alla åtgärder, betonar Birgitta Fält så det inte blir glapp i tiden då de kan falla tillbaka i gamla beteenden.

Vidare understryker Birgitta Fält att det är viktigt att skriva om hur mycket bättre det blir när en rånargrupp togs om hand om: om de positiva insatser som gjorts av närpoliser och föreningar för att få stopp på denna. Hon menar också att det är viktigt att inte hela tiden upprepa negativa händelser i procentsatser.  Hur många rån motsvarar 1,4 procent? frågar hon sig och säger:

-Det är lätt att tappa proportionerna, även om varje rån naturligtvis räknas.

Jag avslutar intervjun med att delge min åsikt om att kyrkan gör ett jättejobb i det tysta som de oftast inte får credit för. Ett arbete i vilket kyrkan, och övriga religiösa samfund vad jag förstår, tar ett väldigt ansvar och ”avlastar”. I den mån man kan tala om ”avlastning” när behoven av samtalshjälp et cetera vida överskrider vad som kan erbjudas (dessutom utom kostnad för den enskilda).  Men detta till trots fattas alltså människor i människovårdande yrken i stora stycken i dagens Sverige. Politiker har investerat i vägar och broar, men inte i människor eller människor som bygger broar mellan människor .

 

Helena Maria

 

Länkar och tips:

socionomdagarna.se 2019/06/socionomdagarna-2019-vad-landar i knaet-i-sociala-sektor-intervju-med-susanna-alakoski

Hannes Qvarfordt. Elchocker är psykiatrins återuppståndna quickfix.rsmh.bloggen.se 2018/09/14/ 

Annelie Adqvist:Brist på psykologer gör barnens väntan lång– Nyheterna, tv4.se, 2019-11-27

Bristen på psykologer: Se bland annat Skriftlig fråga 2017/18:905 till Arbetsmarknads och etableringsminister Ylva Johansson (s)

Svarade gjorde socialminister Annika Strandhäll den 14 mars 2018 under rubriken: Svar på fråga 2017/18:905 av Erik Andersson,Bristen på psykologer

 

Håll ut i mörkret

498
Någonstans längs vägen kommer ljuset igen. Bild: Helena Lindbom

En av oss var i sammanhang där en tonårig tjej läste upp sin skrivuppgift. Det handlade om en flicka som gick fram till sitt skåp utanför klassrummet, låste upp och snabbt plockade ihop alla sina böcker. Hon tog sina saker i famnen och skulle hasta därifrån när hon tappade greppet och allt material spreds omkring fötterna på henne. En tjej kom till undsättning och började att hjälpa henne att plocka ihop. Deras blickar möttes, och hon som hjälpte till log vänligt. När allt var insamlat och det mesta hamnat i skåpet igen gick de därifrån tillsammans. Tjejen som fått hjälp tackade den andra och vågade berätta att hon hade bestämt sig för att hon inte ville leva längre, men att den lilla handlingen av hjälp hade fått henne på andra tankar.

Den här flickan fick det tecken som hon bett om. Hon orkade lite till för hon såg att det fanns en medmänniska bland kamraterna. En människa som såg det självklara utan att vidare fundera över varför kamraten just tömt sitt skåp. Men som fick en förklaring på vägen ut.

Det är så viktigt att berätta för någon. Tala om hur vi mår. Speciellt nu när helgerna kommer tätt, och alla inte har någon familj eller gemenskap att gå till, oavsett om man firar jul eller inte.

Tappa inte modet. Håll ut. Vi känner alla fraserna, men faktum är att inget mörker varar för evigt, även om det tycks så. Medan mörkret pågår försök att få kontakt med någon du litar på. Försök hålla ut tills du kan få hjälp. Det går lite till. Mörkret varar inte för evigt. Universum är föränderligt, allt är i rörelse. Inget står still. Vi kan uppfatta det så, men förändringar sker.

 

Det faller stjärnor under natten, i kaskader eller ensamma. Om du upplever att du inte har någon önskan, hinner önska något, upplever att du inte är behövd, bara ”ritar i sanden”: Du är behövd. Du har en självklar plats i den här världen. Du måste lita på det, även om ingen säger det till dig. Lita på att det bär till nästa anhalt. Att något eller någon väntar där framme.

Vi kan alla komma i situationer eller tillstånd av hopplöshet och känna igen oss i hur ett bara ett leende, en vänlig blick eller ett vänligt ord kan få allt att vända. Att tilliten återvänder. Det finns också outhärdliga ångesttillstånd som inte ”upplöses” lika lätt: Då behöver vi hjälp: En annan människa/människor omkring oss, någon att tala med. En hjälp när vi inte kan famna, kanske disassocierar eller att något från det förflutna aktualiseras i nuet som vi inte kan värja oss emot, som vi ännu inte utvecklat ”motståndskraft” mot, den som vi skulle behöva för att stå någorlunda stadiga genom det hela.

Finns det ingen, och ingen du kan ringa, ingen hjälplinje eller något: Gå till psykakuten, tar de inte emot dig så gå till vanliga akuten. Var inte ensam. Gå till någon plats där det finns en reception, där du kan sitta. Där det finns människor.

Försök stanna i tanken att det finns hjälp, att hämta tröst genom att mörkret inte varar för alltid. Det är svårt, men av erfarenhet vet vi att det går över, bara vi kan hålla ut lite till, få hjälp. Du har något som bara du kan ge. Ge inte upp.

Kanske låter det väldigt förenklat, men det är det bästa vi kan ge. Vi är två människor med själverfarenhet, och utan att gå in på våra respektive historier och trauman, så håll ut så mycket du kan. Be om hjälp. Var med människor. Även om du inte känner dem så var där det finns mänsklig närvaro, där det känns tryggt. I ensamhet är det lätt att bli överväldigad av mörka tankar; tankar som vill rycka undan mattan för oss, som vägrar tala om dagrar, om önskningar, om att leva. Om att det finns en väg framåt även om det inte ser så ut just nu.

Med detta vill vi på Talbart.org  önska God Jul och Gott Nytt År och ”Allt det Bästa” till er alla !

Vi vill också tacka för all uppmuntran, värme och kamratskap under året som gått och som snart slår över i 2020!

/Helena och Anna-Karin

cropped-blomma.jpg

 

 

 

”I väntan”- en dikt av Birgitta Fält.

I väntan kommer tankarna. Någon tänker på en. Bild: Helena Lindbom

För en tid sedan intervjuade jag psykolog Birgitta Fält, som arbetar inom sjukhuskyrkan. Hon visade på en dikt som illustrerade något av det vi samtalade om, och jag bad om att få publicera den. Den visar att vi människor inte är små isolerade öar, utan hur vi vävs samman beroende på sammanhang och vilka relationer vi har till varandra. Det är snudd på svindlande: Någon tänker på mig.

Mer generellt, understryker den hur vi passerar eller finns i varandras tankar; mer eller mindre långvarigt.  Den handlar också om något större, om den källa ur vilken man hämtar kraft och styrka, i vars närvaro man vandrar, som i diktjagets fall, i  Guds och Kristi efterfölj.

Det var väldigt fint för mig att få träffa Birgitta, och få prata i termer av min barndoms tro: Tryggheten i det gemensamma språket, och samtidigt vara accepterad som den buddhist jag är. Men så bedriver Birgitta Fält också samtal med konfidenter från annan tro ibland, och jag förstår att det känns naturligt för henne att inte möta människans religion så att säga utan människan. Intervjun kommer på talbart.org någon gång in på det nya året.

 

Dikten ”I väntan” skrev Birgitta Fält när hon satt och väntade på en konfident som var sen.

 

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit.

Mina tankar vandrar.

Har hon glömt tiden?

 

 

Tar det emot att komma?

Var befinner hon sig nu?

Jag provtänker.

Och börjar skriva.

 

Jag pendlar mellan att

Lyssna inåt och utåt.

Plötsligt börjar jag svara,

hennes frågor har blivit mina.

 

Mörkerseende

 

Vad behöver jag för att överleva,

för att härda ut?

Jag behöver utveckla mörkerseende;

Se i det fördolda, i det ännu inte föddas

mörka varma inre.

Jag behöver låna Guds ögon

för att urskilja vad som kan komma,

vad som kan bli möjligt…

 

Var får jag näring,

var får jag hjälp att hitta vägen?

Ingen har gått just denna väg,

Ändå väntar mig Kristus

Där jag minst anat det.

Han skymtar i blicken hos en patient,

han finns i brevet jag får,

i det oväntade mötet.

 

Varför skulle jag inte få det jag behöver?

Varför skulle jag vara ett undantag?

För att jag vant mig vid så lite,

För att jag inte tagit emot det som finns.

Om jag höjer eller sänker blicken,

Låter den vila en stund,

Inte flacka vidare, för att jag tror att någon annan

behöver mig mer…

 

Men när jag ser, när jag är mottaglig

Då tänds små ljuslågor längs vägen.

Inte av mig utan av helt okända personer

Som vill mig väl,

Som själva fått sina ljus tända på samma sätt.

Jag ser förbindelserna bakåt;

När en påsknatt lyste kärlek över

Den unge munken i Dmitrys film.

 

Plötsligt ser jag väven av trådar;

Från gotlandsruinen med sina valv

Bakom valv och den blånande natthimlen,

Genom det öppna taket,

Via Tranströmer och Tarkovskij,

Till målarna i Suzdal

Som helt omedvetet ledde mig dit,

Till min påsknatt.

 

 

 

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit

– Och ändå är hon här.

Hos mig

I mina tankar.

 

 

 

(Birgitta Fält)