Kategoriarkiv: Attityder/Stigma

En aktuell fråga i Danmark: Är de hemlösa de nya laglösa?

Förra året antogs ett zoneförbud i Folketinget  i Danmark. Det innebär att en hemlös kan avvisas till en annan kommun. (Påminner något om det gamla svenska begreppet hemortsrätt kanske…)

Förbuden gäller också uppehåll på otrygghetsskapande platser, eller etablerandet och uppehåll i otrygghetsskapande läger. Vad otrygghetsskapande är finns det kriterier i lagen för, och en värdering av om kriterierna är uppfyllda eller inte  görs. Huruvida det är otrygghetsskapande om någon sover i en sovsäck på en bänk värderas utifrån kriterier som, om det är en varaktig sovplats eller inte.

En hemlös som skickas från en kommun till en annan där denna har speciell anknytning et cetera, kan vid särskilda betingelser få resa in i kommunen. Om hen exempelvis behöver göra ärenden, sjukvård, gå på bibliotek. Tillåtet är också passerat genom kommunen, om man håller sig till den raka vägen, och inte gör några avvikelser.

I en artikel på sdsnet.dk/zoneforbud-er-symbolpolitik,  (Sammanslutningen af Danske Socialrådgivers Studerende) säger Jens Rosendahl,  (talesperson för SDS socialpolitiska arbetsgrupp) att det zonförbudet bara innebär ett sätt att skyffla runt hemlösa. Han betonar att det inte är de hemlösa som ska bekämpas utan hemlöshet.

Han kritiserar zoneförbudet för att vara symbolpolitik, som slår mot etniska minoriteter.

Den 21 mars i år inbjöd Frälsningsarmèn i Danmark politiker och fackfolk till en paneldebatt med fokus på hemlösa i Köpenhamn.  Utgångspunkten var den nya tiggerilagen och lagen om zoneförbud.  Parollen för mötet var ”Tillsammans kan vi skapa lösningar för stadens utsatta”.

Förra året skärptes minimistraffet för tiggeri till det dubbla.

Tyvärr, vet jag inte något om hur paneldebatten gick . Anledningen till att jag skummat ett antal hemsidor är att jag var i Danmark över dagen för några veckor sedan och blev något konfunderad. Det var varmt och vid stationen i samhället ifråga frågade en hemlös kvinna, uppskattningsvis mellan 30-40, om jag kunde köpa henne en coca-cola. Om hennes trauman vet jag ingenting. Jag gick in i den närbelägna kiosken, kom ut med läskedrycken, och började titta mig omkring.  Kvinnan, med sina trasiga och fläckiga kläder, var som uppslukad av jorden.  När jag vänder mig om igen står hon vid tavlan för tidtabeller, en  kvinna i medelåldern är i full färd med att sjasa på henne,  gormar att hon ska ge sig iväg för annars ringer hon polisen.  Hon försvinner iväg, och jag räcker fram coca-colan, och är upprörd.  Hemlösa vet om att de är hemlösa, de behöver inte en förstärkning i form av ringaktning eller en hårdnande blick.  Kvinnan och det bemötande hon fick släppte mig inte, och tillbaka i Sverige  började jag googla hemlöshet i Danmark, och stötte på både zoneförbudet och den nya tiggerilagen. Här i Sverige, vet jag ju att ett tiggeriförbud debatteras livligt.  

Zonförbudet i Danmark, där en hemlös kan skuffas mellan kommunerna får hård kritik. Bland annat av Jens Rosendahl, talesperson för en arbetsgrupp inom Sammanslutningen för Danska Socialrådgivares studerande. Han betonar att det inte är de hemlösa som ska bekämpas utan hemlösheten. Bild: Helena Maria

På Hus Forbis hemsida (motsvarigheten till Faktum) läste jag att Danmark räknar man antalet hemlösa under ett helt år beräknas det finnas fler än 13 000 hemlösa. Men räknar man bara antalet under en vecka, som i Danmark sker i vecka 6, var det 6 635 enligt Det Nationella Forskningscentret för Välfärd är ökningen från 2015 till 2017 åtta procent. Hus Forbi betonar också att kartläggningen från 2017 pekar särskilt på att  psykiskt sjukdom är orsak till hemlöshet, enligt Nationell Kartläggning. SFI. Ökningen bland unga hemlösa fortsätter i Danmark, sedan 2009 har det skett en fördubbling i åldersspannet 18-24 år, enligt den nationella kartläggningen.

I Sverige, enligt Socialstyrelsen, har antalet personer med akuta boendelösningar ökat kraftigt Personer som sover under bar himmel eller i offentliga utrymmen, har ökat med 400 personer,  (130 procent)  sedan 2011.

Undersökningen är nationell och bygger på uppgifter från kommuner, landsting, trossamfund, frivilligorganisationer, och uppgifterna samlades in under en vecka,  i april 2017.

I sammanfattningen angående hemlöshetens utbredning och karaktär,  uppges att färre kommuner än brukligt varit med i kartläggningen.  Under vecka 14, 2017  uppgavs drygt 33 250 personer leva i hemlöshet, enligt Socialstyrelsens  definition.  Senast en liknande kartläggning gjordes , enligt myndigheten, var 2011.

Nina Frohm, utredare på Socialstyrelsen , säger i pressmeddelandet, att socialstyrelsen beräknar är att det finns fler personer i hemlöshet nu, eftersom inte alla kommer med i kartläggningen.

Fler kvinnor befinner sig i akut hemlöshet än tidigare, enligt en annan utredare på Socialstyrelsen Charlotta Fondèn.

En femtedel av de hemlösa uppges ha psykisk sjukdom. Däremot kan det nog konstateras, att  ingen mår bra av att leva i hemlöshet.

I Sverige har vi ingen tiggerilag, men som sagt, den diskuteras, åtminstone i vissa kommuner.

När jag började skumma hemsidor om det kommunala zoneforbudet kom jag att tänka på att allt är förgängligt, eller snarare en boktitel, Marshall Bermans (1940-2013): Allt som är fast förflyktigas:modernism och modernitet. Ibland är det som om vi stiftar lagar för evigheten. Så mycket kan förändras på ett kick. Det sammanfattas förgänglighet.

Redan utan tiggerilag har vi sett prov på grymheter mot tiggare och hemlösa, och frågan är om inte en sådan lag skulle förstärka ett sådant beteende. Det är fritt fram att sjasa, hota och gorma.  En tydligt markerad underordning är aldrig bra, (de brukar poppa upp ändå) särskilt inte när man kan hota med polisen. Den skyggheten jag såg efter polishotet var öronbedövande.

Och när blir tiggeri tiggeri? När hör vi en vädjan i värmen, när hör vi någon som tigger?

(Jag önskar att alla hemlösa har någon som ”kallar” på sig”)

/ Helena Maria

Länkar och tips:

Se gärna föregående inlägg ”Biologiska förklaringsmodeller ökar negativa attityder till  psykiskt sjuka”, av Anna-Karin

Suzanne Brogger:2014, (först publicerad 1998),Jadekatten-en släktsaga ,Norstedts bokförlag

Khai Chau, RSMH-bloggen: Med pengar kan du prata med någon. 

(se vidare inlägget Alain Topor får Bengt Börjesson-Priset från 29 november, 2017).

Förslaget som antogs:

L 118 Forslag til lov om aendring af lov om politiets virksomhed 

Petter Larsson,  kulturartikel, Aftonbladet: Migration – inte vilken fråga som helst.

Silas L. Marker: sdsnet.dk /zoneforbud -er-symbolpolitik

Belingske : Ny rapport: Flere lever som hjemlose i Danmark

Rasmus Seebach:Natteravn

(youtube live inslag från Oslo respektive Köpenhamn)

Biologiska förklaringsmodeller ökar negativa attityder till psykiskt sjuka

I kampanjer som haft som syfte att förändra människors attityder till psykiskt sjuka har man ofta använt argumentet att psykiska sjukdomar är just ”sjukdomar”, precis som vilka andra sjukdomar som helst. Som stöd för detta argument har man då fokuserat på att lyfta fram biologiska förklaringsmodeller som orsaker till psykiska problem (se Read, 2007 för litteraturgenomgång). Detta har dock visat sig vara en problematisk strategi eftersom människor som kategoriserar psykiska problem som ”sjukdomar” och som tror att orsakerna finns i biologiska/genetiska faktorer så som ärftlighet eller kemisk obalans i hjärnan tenderar att ha mer negativa attityder till människor med psykiska problem jämfört med de som tror att orsakerna finns i mer sociala faktorer så som psykosocial stress och livsomständigheter  (Angermeyer, & Matschinger, 2005; Dietrich, Matschinger, & Angermeyer, 2006).

I en studie från 2014 fick socialarbetare, psykologer och psykiatriker läsa beskrivningar av personer med olika typer av psykiska problem och därefter mättes graden av empati som de kände med den beskrivna personen. Några av beskrivningarna gav rent biologiska förklaringsmodeller medan andra gav psykosociala förklaringar. När deltagarna läste beskrivningarna med de biologiska förklaringsmodellerna så uppgav de betydligt lägre grad av empati jämfört med när de läste beskrivningarna med psykosociala förklaringsmodeller, oberoende av vilken yrkeskategori de tillhörde (Lebowitz &  Whoo-Kyong, 2014).

Tron att orsakerna till psykiska problem beror på biologiska/genetiska förklaringsmodeller, är kopplat till mer negativa attityder och ökad uppfattning om att psykiskt sjuka är oförutsägbara, farliga och har brist på självkontroll. Dessa faktorer är i sin tur associerat till ökad rädsla och önskan om att hålla social distans till människor med psykiska problem (Dietrich, Matschinger, & Angermeyer, 2006; Read, & Harré, 2001; Walker, & Read, 2002). En förklaring till att människor tenderar att ha mer negativa attityder, känna lägre grad av empati, känna större rädsla och önskan att vilja hålla ökat socialt avstånd, när de tror att psykiska problem orsakas av biologiska faktorer, är att biologiska förklaringsmodeller ökar risken att symtom på psykiska problem ska betraktas som en naturlig och oföränderlig del av en människas ”jag”, och att personer med psykiska problem därmed uppfattas mer som en annan typ av människor och som ”främlingar” (Read, 2007).

För att inte späda på negativa attityder till personer med svår psykisk ohälsa är det därför viktigt att betona hur psykosociala faktorer så som svår stress, trauman och andra livsomständigheter har samband med ökad risk för olika typer av psykiska problem och att lyfta fram information som visar på att människor från alla sociala kategorier kan drabbas och att psykiskt sjuka inte är en annan typ av människor än ”oss”.

/Anna-Karin

Referenser

Angermeyer, M. C., &  Matschinger, H. (2005). Causal beliefs and attitudes to people with schizophrenia: Trend analysis based on data from two population surveys in Germany. British Journal of Psychiatry, 186, 331-334.

Dietrich, S., Matschinger, H., & Angermeyer, M. C. (2006). The Relationship between Biogenetic Causal Explanations and Social Distance toward People with Mental Disorders: Results from a Population Survey in Germany. International Journal of Social Psychiatry, 52, 166-174.

Lebowitz, M, & Whoo-Kyoung, A (2014). Effects of biological explanations for mental disorders on clinicians’ empathy. Epub, dec 2014.

Read, J. (2007). Why promoting biological ideology increases prejudice against people labelled “schizophrenic”. Australian Psychologist, 42, 118 – 128.

Read, J., & Harré, N. (2001). The role of biological and genetic causal beliefs in the stigmatisation of ‘mental patients’. Journal of Mental Health, 10, 223–235.

Walker, I. & Read, J. (2002). The differential effectiveness of psychosocial and biogenetic causal explanations in reducing negative attitudes toward ‘mental disorder’. Psychiatry, 65, 313–325.

4. Sätt att bekämpa stigma

Hur kan vi bekämpa stigma? Goda exempel.

Why try?

Det finns en så kallad Why try eller varför ens försöka effekt. Den består av 3 delar. Självstigma uppkommer som ett resultat av stereotyper och fördomar i samhället, detta påverkar min självsäkerhet och kapacitet vilket påverkar om jag kan uppnå mina mål. Att ha låg tro på den egna kompetensen är t.ex. relaterat till att misslyckas att hitta arbete eller oberoende boende. Självstigmas effekter på självförtroende och självkänsla och tron på min egen kapacitet kan leda till s.k. why try reaktioner hos mig eller att jag börjar tänka varför ens försöka?

Det finns också positiva processer. En av dessa är personligt stärkande eller empowerment. . Empowerment bekämpar självstigma och stärker mig och min tro på min egen kapacitet och på så sätt kan jag nå mina mål. I en studie med 261 deltagare så lyfts 5 saker fram som viktiga för att detta ska kunna ske. 4 av dessa är känslan av makt över min situation, lokalt engagemang, rättfärdig ilska över diskriminering, och optimism och kontroll över framtiden. Den 5 e är gott självförtroende och god tro på den egna kompetensen. Empowerment är alltså lågt självstigma, högt självförtroende och hög tro på min egen kompetens. I studien visas hur vissa människor internaliserar eller börjar tro på stereotyperna och förlorar självförtroende och tron på den egna kompetensen. Andra människor tycks bli rättfärdigt arga över samma stereotyper och blir stärkta av detta. Dessa individer är mer optimistiska vad gäller möjligheterna att uppnå sina mål och är också mer aktiva i sin behandling. Why try effekten beskriver hur jag reagerar på stereotyperna om psykisk ohälsa som finns i samhället som t.ex. att jag inte är kompetent. På olika sätt tar jag till mig detta och kan göra det till en sanning som gäller mig. Detta påverkar mitt självförtroende och min tro på min kapacitet negativt. Detta kan påverka mina chanser att uppnå mina mål. Jag kan börja tänka varför ens försöka eller why try?

Alternativt kan min reaktion på stereotyper eller stigma leda till att jag stärks eller blir empowered. Jag kan bli rättmätigt arg över stereotypen och bestämma mig för att dessa stereotyper inte säger något om mig och att det inte ska hindra mig från att uppnå mina mål. Möjligheterna som ligger i empowerment har effekter på vilka strategier vi väljer för att bekämpa stigma. Exempel på framgångsrika metoder är brukarstyrd verksamhet, att stärka gruppidentiteten och att vara öppen i olika grad med sin psykiska ohälsa (Corrigan, Larson, Rüsch 2009)

NECT

Ett gott exempel på hur man framgångsrikt kan bekämpa självstigma är terapiformen NECT- Narrative enhancement cognitive therapy. Denna behandling finns på Psykosvård Nordost-PNO.

I denna behandling lär individen sig att lägga märke till självstigma och hur man kan hantera det på ett bra sätt. Det är gruppbaserat och är utvecklat av Yanos och kollegor.

I denna behandling lär man sig olika strategier för att inte internalisera självstigma och för att förbättra sin självuppfattning och självkänsla. Viktiga delar i detta är att inte se sig själv som bara sin diagnos utan se sig själv som så mycket mer- en vän, en student, en arbetstagare eller en partner, syster, bror osv. Genom att skriva berättelsen om sig själv ur olika perspektiv t.ex. vad man har övervunnit och klarat av så skriver man så att säga om historien om sig själv till att vara mer positiv. På det här sättet kan man förbättra sin självuppfattning och tro på sin egen kompetens och kapacitet vilket är ett mycket bra vapen när man vill bekämpa att drabbas av självstigma.

I NECT lär man sig hur händelser, tankar och känslor påverkar varandra. En del i NECT är kognitiv omstrukturering där man lär sig hur tankar, känslor och beteende hänger ihop och man lär sig olika strategier för att inte hamna i negativa tankefällor eller mönster utan i stället använda sig av konstruktiva, positiva sätt att hantera och tolka olika situationer (Lysaker, Roe, Yanos 2014).

Denna behandling har positiva preliminära resultat vilka beskrivs i en kortfattad preliminär rapport. Denna utvärdering bygger på redovisning från 31 deltagare. Nivåerna av självstigma sjönk efter deltagandet. 2 av deltagarna hade låg stigmanivå innan behandlingen och efter behandlingen hade detta stigit till 12 deltagare. Både självkänslan och upplevd livskvalitet förbättrades också. Detta var en pilotstudie och man kan inte vara säker på att effekterna bara beror på NECT-deltagandet men eftersom resultaten var positiva och det är sannolikt att NECT har en del i detta finns det anledning att fortsätta med NECT.

Jag har egen erfarenhet av denna gruppbehandling och den har varit en mycket viktig del i min resa mot att bli medveten om och att bekämpa självstigma och att nu vara empowered!

Talbart

Jag tycker också att arbetet med Talbart är en viktig del i att bli stärkt. Vi vill öka och sprida kunskapen om psykos och göra det talbart. Genom detta minskar självstigma och skam och jag blir empowered eller stärkt och kan förhoppningsvis också stärka andra.

Det finns alltså mycket vi kan göra för att bekämpa och minska stigma eller nedvärderingen och diskrimineringen av människor som har drabbats av psykisk ohälsa. Vi kan öka och sprida kunskap och därigenom minska stereotyper, fördomar och diskriminering. Vi kan stärka oss själva och andra och på så sätt finna kraften att både på ett personligt plan och tillsammans bekämpa stigma. Vi kan arbeta med att påverka opinionen och politiken för att se till att det finns tillräckliga lagar och skydd i samhället för att skydda utsatta grupper. Även om stigma är utbrett och konsekvenserna är stora finns det ingen anledning att ge upp hoppet om att det går att förändra! Det finns många goda exempel på hur detta kan göras och görs!

Litteraturlista

Corrigan, Patrick W., Larson, Jonathon E., Rüsch, Nicolas, (2009), Self-stigma and the “why try” effect: impact on life goals and evidence-based practices, World Psychiatry. 2009 Jun; 8(2): 75–81.

Lysaker, Paul., Roe, David., & Yanos, Philip. (2014). NECT Att utveckla sin personliga historia och minska självstigma. Arbetsbok för deltagare, Hjärnkoll, Psykiatri Psykos Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser(CEPI).

3.Effekterna av självstigma

Självstigma är alltså en process som förändrar den identiteten jag hade eller den identiteten jag skulle vilja ha. Exempel på detta är att jag efter att ha drabbats av psykisk ohälsa inte längre ser mig som kompetent därför att detta är en fördom som finns i samhället. Jag har fått en stigmatiserad syn på mig själv eller tror att fördomen att jag inte är kompetent eftersom jag lider av psykisk ohälsa är sann och gäller mig. Detta kallas internaliserat stigma eller självstigma. I forskning som studerar människor med olika psykotiska diagnoser har det visats på att självstigma har stora konsekvenser. Det påverkar olika psykologiska skyddsmekanismer som är viktiga för återhämtningen. Dessa skyddsmekanismer som påverkas är hopp, självförtroende, tron på den egna kompetensen, empowerment eller stärkandet av sig själv och tron på möjligheten för återhämtning för att nämna några. Det leder också till lägre livskvalitet och att jag tar på mig skulden för orsakerna till min psykiska ohälsa. Det leder också till att jag kan dra mig undan och hemlighåller min situation. Det är också kopplat till lägre sannolikhet att jag söker hjälp och lägre sannolikhet att jag följer min behandling s.k. complience. Det förvärrar symptomen och minskar också sjukdomsinsikten och hur väl jag fungerar socialt. Självstigma är kort sagt ett mycket stort hinder för möjlig återhämtning.

Hur vanligt är självstigma?

I en europeisk studie så uppgav 41.7% av deltagarna att de upplevde måttliga till höga självstigma nivåer. Majoriteten berättade att människor i allmänhet har en negativ uppfattning av människor som har behov av psykiatrisk vård. 69.4% upplevde måttlig till hög nivå av diskriminering. Upplevde man mer diskriminering hade man högre självstigma. Att stärka sig själv genom s.k. empowerment och att ha ökade sociala kontakter minskade självstigma. Sammantaget tycks självstigma vara vanligt bland individer med olika psykotiska diagnoser i Europa. Det som verkar vara mest problematiskt är isolering och att dra sig undan frivilligt, diskriminering eller att man håller med stereotypen och tror att den gäller mig, så kallat självstigma. Detta bör vara i fokus när man försöker bekämpa stigma. Den starka relationen mellan empowerment, ökade sociala kontakter och minskningen av självstigma gör att man bör ha med detta när man vill bekämpa stigma (Brohan, Elgie, Sartorius, & Thornicroft, 2010).

I en annan studie med 74 deltagare med diagnosen schizofreni så rapporterade alla utom en att de hade upplevt stigma. Det man mest beskrev var en oro för att uppfattas negativt på grund av sin diagnos. 70% av deltagarna uppgav att detta var något som bekymrade dom. 58% uppgav att de undvek att berätta om sin diagnos. 55% hade hört stötande uttalanden och 43% hade sett negativ mediarapportering när det gällde människor med olika psykiatriska diagnoser. I denna studie så var stigma beroende av socioekonomiska variabler men inte hur väl man fungerar socialt. I denna studie framkommer alltså också att stigma är mycket vanligt. Det mest vanliga är oron över att ses negativt och att undvika att berätta. Mer än hälften av alla deltagare sa att detta hände ibland eller ofta. Många av deltagarna hade också hört stötande kommentarer om människor med olika psykiatriska diagnoser och hade blivit behandlade som mindre kompetenta. Ungefär hälften av alla deltagarna sa att detta hände ibland eller ofta. När det gäller hur psykiatriska diagnoser rapporteras i media var det 43% som uppgav att detta hade varit stötande eller sårande åtminstone ibland. Ofta gavs exempel på hur nyheterna rapporterade om våldsbrott kopplade till psykiatriska diagnoser. Det är tydligt att oron för våld bidrar till stigmatiseringen av människor med psykiatriska diagnoser. I en studie så framkom att uppfattningen att människor med olika psykiatriska diagnoser kan vara våldsamma har ökat de senaste 50 åren. Utöver den närmaste sociala omgivningen så var arbetsgivare eller chefer den största källan till stigma. 36% sa att det var personer från denna grupp som stigmatiserade. Detta förvärras av att bara 7% av deltagarna var anställda (Dickerson, Sommerville, Origoni, Ringel & Parente, 2002).

Det är tydligt att stämpla någon som en person som är psykiskt sjuk påverkar människors attityder mot den personen. De negativa effekterna av detta är slående. Att till exempel stödja stereotypen att psykiskt sjuka människor är farliga har en mycket stark negativ effekt på hur man reagerar på den personen. Det får också mycket stora negativa konsekvenser för den personen (Angermeyer& Matschinger, 2003).

Det är alltså mycket vanligt med stigmatisering och diskriminering av människor med psykisk ohälsa. Trots att det finns så mycket kunskap om psykisk ohälsa och trots att det är så vanligt så sker nedvärderingen av oss om och om igen i olika situationer. Detta är ett trist och oacceptabelt faktum och det är lätt att känna hopplöshet inför detta. Men det finns alltid hopp om att vi kan förbättra denna situation. Det finns en stark positiv kraft i stärkandet av oss själva och ökade sociala kontakter mellan människor och minskning av självstigma.

Jag tror att om människor från olika grupper kan lära känna varandra och förstår att vi är just det, alldeles unika människor, så kan missförstånden och de felaktiga idéerna och tankarna och fördomarna vi har om varandra minska. Då kommer också diskrimineringen minska.

På senare tid har jag lagt märke till att värdet av mångfald lyfts fram mer och mer. Detta tycker jag också är hoppfullt. Äntligen förstår vi att också våra skillnader berikar vårt samhälle och gör det mer levande och mer tillåtande.

Litteraturlista

Angermeyer MC, Matschinger H, (2003). The stigma of mental illness: Effects of labeling on public attitudes towards people with mental disorder, Acta Psychiatr Scand 2003: 108: 304–309.

Brohan, E; Elgie, R; Sartorius, N; Thornicroft, G, (2010), Self-stigma, empowerment and perceived discrimination among people with schizophrenia in 14 European countries: The GAMIAN-Europe study. Schizophr. Res. , 122 (1-3) 232 – 238.

Dickerson, Faith B., Sommerville, Jewel., Origoni, Andrea E., Ringel, Norman B., & Parente, Frederick, (2002). Experiences of stigma among outpatients with schizophrenia, Schizophr Bull 28 (1): 143-155.

2.Fördjupning samhälleligt stigma och självstigma

Samhälleligt stigma

Samhälleligt stigma består alltså av stereotyper, fördomar och diskriminering. Stereotyper är tankar eller idéer hos en grupp om en annan grupp. Detta är något som är inlärt. Stereotyper som kopplas till psykisk ohälsa är t.ex. skuld, fara och inkompetens. Att bara känna till stereotyperna innebär inte alltid att man håller med dem. Människor som håller med stereotyperna har fördomar vilka skapar känslomässiga reaktioner. Om jag t.ex. tror att människor som har drabbats av psykisk ohälsa är farliga kan jag bli rädd. Fördomar leder till diskriminering vilket är den beteendemässiga reaktionen. Om jag t.ex. tror att människor som har drabbats av psykisk ohälsa är farliga och det skrämmer mig kan jag reagera genom att ta avstånd från honom eller henne. Den diskriminerade förlorar på grund av detta möjligheter, sitt självbestämmande och slutligen kan individen som är drabbad isoleras (Corrigan, Larson & Rüsch, 2009).

Kopplingen samhälleligt stigma och självstigma

Det finns olika stigma men två är alltså samhälleligt stigma och självstigma. Teoretiskt har man kunnat koppla samhälleligt stigma till utvecklingen av självstigma. I en studie av 448 collegestudenter har man jämfört detta över tid och har kunnat visa på att samhälleligt stigma förutser självstigma. Om man kan bryta detta kan självstigma minska trots att samhälleligt stigma fortsätter finnas.

När det gäller samhälleligt stigma kan det vara t.ex. allmänhetens uppfattningar att någon som söker psykiatrisk hjälp är mindre värd och mindre socialt acceptabel. Forskning har visat att människor som har sökt psykiatrisk hjälp värderas lägre och behandlas sämre än de som inte har gjort det. Till exempel så ses människor som har sökt hjälp för depression som mindre stabila, mindre intressanta och mindre självsäkra jämfört med någon som har sökt hjälp för ryggproblem. Forskningen visar på att negativa tankar och idéer om människor som söker psykiatrisk hjälp ofta leder till olika former av diskriminering som undvikande, missade möjligheter och förlusten av självbestämmande. De som har sökt psykiatrisk hjälp diskrimineras oftare än de som inte har gjort det. Samhälleligt stigma påverkar också möjligheterna för återhämtning negativt.

Självstigma kan beskrivas som minskningen i en persons självkänsla eller i hur man värderar sig själv. Självstigma hos människor som söker psykiatrisk hjälp eller upplever psykisk ohälsa uppkommer när man ser sig själv som socialt mindre acceptabel på grund av detta. Jag börjar tro att stereotyperna eller de negativa idéerna och tankarna som finns i samhället om människor som lider av psykisk ohälsa är sanna och gäller mig. Detta kallas självstigma eller att internaliserat stigma och det skadar min självkänsla eller tron på min kapacitet. Forskningen har visat på att individer som lider av självstigma har mindre självförtroende, ökad grad av depression, större negativ inställning till psykologisk behandling och det är mindre troligt att de följer sin behandling s.k. complience. Detta visar sig också ofta genom ökad skam och att man är mindre social. Ett sätt att beskriva detta på är genom Modified Labeling Theory (MLT). I denna modell så beskrivs hur de negativa yttre tankarna och idéerna som skapar samhälleligt stigma har en skadlig effekt på de drabbade personernas självuppfattning och att självstigma skapas.

Många forskare har visat att människor som lider av psykisk ohälsa drabbas av självstigma. Ökad samhälleligt stigma leder till ökat självstigma. Det leder till att man tvekar att söka hjälp. Det förvärrar också symptomen, återfallsrisken och i allmänhet skapas en ökad känsla av oro och hopplöshet. Orsakerna till att samhälleligt stigma skapas kan vara svåra att förändra. Ett kompletterande alternativ kan därför vara att minska de negativa effekterna av stigma hos den drabbade människan eller internaliseringen av stigma genom t.ex. att stärka honom eller henne genom s.k. empowerment (Vogel, Bitman, Hammer& Wade, 2013).

Omedvetet och medvetet samhälleligt stigma

Stigmatisering sker både på en medveten, kontrollerbar och tankemässig nivå och en omedveten, automatisk och intuitiv nivå. Som ett annat exempel på den omedvetna nivån har studier visat att deltagare reagerade på diagnosen schizofreni genom ökad muskelspänning och hjärtfrekvens vilket kan visa på förberedelse för att agera. Denna automatiska omedvetna reaktion leder också till att man kan vilja ha ett större socialt avstånd från individen med stämpeln schizofreni. I en annan studie tyckte 58-78% av deltagarna att t.ex. begreppen dålig och hjälplös kopplades ihop med psykisk ohälsa och också att dessa begrepp var starkare kopplat till psykisk ohälsa än med fysiska åkommor. Dessa fördomar var tydliga både på den medvetna och också den omedvetna nivån (Stier & Hinshaw, 2007).

Omedvetet och medvetet självstigma

Självstigma fungerar också på en omedveten nivå. I en studie som har undersökt detta har man kommit fram till att både större omedveten och medvetet självstigma leder till lägre livskvalitet även efter man har tagit hänsyn till depression, diagnos och demografi. I en annan studie med 85 deltagare med psykisk ohälsa kunde man visa på att diagnos eller demografi inte påverkade livskvaliteten medan omedveten och medvetet självstigma hade ett starkt samband med människors livskvalitet. Försök att minska självstigma måste alltså ta hänsyn till också omedvetet självstigma (Rusch, Corrigan, Todd, & Bodenhausen, 2010).

Det finns alltså ett starkt samband mellan samhälleligt stigma och självstigma. Vi lever inte i ett vakuum utan deltar i samhället och i relationer till oss alla människor som skapar detta samhället tillsammans. Här tror jag också att hoppet finns. Jag tror att det är när vi grupper av människor och enskilda individer är isolerade från varandra som felaktiga tankar och idéer om varandra kan få fäste och frodas. Om vi istället byggde relationer till varandra och lärde känna varandra på riktigt skulle vi istället verkligen kunna se varandra och behandla varandra med respekt, medkänsla och öppna sinnen.

Litteraturlista

Corrigan, Patrick W., Larson, Jonathon E., Rüsch, Nicolas, (2009), Self-stigma and the “why try” effect: impact on life goals and evidence-based practices, World Psychiatry. 2009 Jun; 8(2): 75–81

Rusch, Nicolas, Corrigan, Patrick W., Todd, Andrew R., & Bodenhausen, Galen V. (2010). Implicit Self-Stigma in People With Mental, J Nerv Ment Dis; 198: 150–153

Stier, Andrea & Hinshaw, Stephen P. (2007) Explicit and Implicit Stigma Against Individuals With Mental Illness, University of California, Berkeley, Australian Psychologist 42(2), 106-117

Vogel, David L., Bitman, Rachel L., Hammer, Joseph H., Wade, Nathaniel G., (2013). Is stigma internalized? The longitudinal impact of public stigma on self-stigma. Journal of Counseling Psychology, Vol 60(2), Apr 2013, 311-316.

Fördjupning stigma

Detta är det första blogginlägget i en fördjupad serie av fyra poster om stigma. Inläggen är:

  1. Fördjupning stigma
  2. Fördjupning samhälleligt stigma och självstigma
  3. Effekterna av självstigma
  4. Sätt att bekämpa stigma

 

1.Fördjupning stigma

Stigmatiseringen eller nedvärderingen av människor som har drabbats av psykisk ohälsa är en mycket viktig fråga inte minst därför att många är berörda. Ungefär en av fem kommer att drabbas varje år av psykisk ohälsa och cirka sex procent av dessa människor drabbas av allvarlig psykisk ohälsa. Detta förvärras av att det finns många negativa tankar, idéer och fördomar om psykisk ohälsa. Även om kunskapen om psykisk ohälsa har ökat de senaste årtiondena och allmänheten tror att stigma eller negativa tankar, idéer och fördomar relaterat till psykisk ohälsa har minskat så har det faktiskt ökat när det gäller det mer allvarligare formerna av psykisk ohälsa. Detta beror till stor del på sammankopplingarna allmänheten gör mellan psykisk ohälsa och våld eller fara. Detta späs på av medias rapportering (Stier & Hinshaw 2007).

Vad är stigma?

Stigma är fördomsfulla och felaktiga tankar och idéer som finns i samhället om vilka egenskaper en bestämd grupp av människor har som t.ex. att människor med psykisk ohälsa är farliga. Dessa saker som påstås vara sanna skapar negativa känslor hos människor som t.ex. rädsla om man har fördomen att människor med psykisk ohälsa är farliga och negativa beteenden som avståndstagande från den människan man är rädd för. Detta kallas stigmatisering (Lysaker, Roe, Yanos 2014).

Stigmatisering sker på samhällsnivå, mellan människor och hos människan som är drabbad.

Ett sätt att beskriva detta på är att fokusera på fyra typer av stigmatisering som är beroende av varandra. Samhälleligt stigma är centralt och innebär människors reaktioner på den stigmatiserade människan. Ett exempel på detta är att det finns fördomar i samhället i stort att människor med psykisk ohälsa är inkompetenta. Självstigma beskriver hur människan som blir utsatt för fördomarna blir påverkad. Ett exempel på självstigma är att jag accepterar som sanning för mig att fördomen, att eftersom jag är drabbad av psykisk ohälsa är jag inte kompetent, stämmer och gäller mig. Stigma genom associering är den stigma människor som är t.ex. vän eller familj med den stigmatiserade individen kan uppleva som en följd av att de har en relation till varandra. Strukturellt stigma är det sätt samhället gör stigmatisering acceptabelt och hur detta kan fortsätta.

Så varför stigmatiserar vi?

Stigmatisering kan fylla ett antal funktioner. En av dessa är att hålla människor nere och vilja behålla ojämlikheter. En annan funktion är att hålla människor inne i gruppen genom att få dem att agera enligt de sociala reglerna som finns. En sista funktion är att hålla människor borta eller att undvika sjukdom. Detta skyddade från olika smittsamma sjukdomar ur ett historiskt perspektiv (Bos, Pryor, Reeder, & Stutterheim, in press).

Nedvärderingen av psykisk ohälsa är särskilt stark då det av vissa kan uppfattas som en av de mest oönskade egenskaperna jämsides med hemlöshet och drogmissbruk som en människa kan ha. Att se negativt på människor med psykisk ohälsa kan bero på samma saker som ligger bakom fördomar mot andra grupper. Exempel på detta kan vara att man har lite kontakt med varandra och att det är vanligt att dela in människor i grupper och att se mer negativt på de som inte tillhör den egna gruppen. Andra skäl kan vara att man vill öka sin egen makt eller sitt självförtroende eller att undvika människor som man uppfattar som en risk (Stier & Hinshaw, 2007).

Vad skapar stigma?

Det finns olika begrepp som skapar stigma. Stereotyper är generella egenskaper vi anser beskriver en viss social grupp. Fördomar i sin tur är den dömande inställningen mot dessa grupper som görs utan full kunskap om gruppmedlemmarna. Diskriminering är att behandla en gruppmedlem olika än andra vilket ofta betyder lägre livsmöjligheter eller begränsningar i rättigheter. Stereotyper är alltså tankar eller idéer, fördomar är känslor och diskriminering är beteendet som blir följden av stereotyper och fördomar. Stigmatisering innefattar alla dessa tre delar och leder till skapandet av självstigma som kan leda till skam hos den som drabbas (Stier & Hinshaw, 2007).

Stigma eller nedvärderingen av människor med psykisk ohälsa är alltså något mycket verkligt och vanligt. Det drabbar många människor och effekterna är mycket smärta och skam. Det påverkar hur vi ser på oss själva och vårt självförtroende och vår självkänsla. Konsekvenserna kan bli förödande, vi kan t.ex. dra oss undan och bli isolerade och må sämre.

Stigmatisering kan vara komplicerat. Det skapas av många delar som stereotyper, fördomar och diskriminering som är beroende av varandra. Det sker på många nivåer som hos individen som är drabbad, mellan människor och i samhället i stort.

Även om stigma är komplicerat tror jag att det är lätt att veta om jag är utsatt. Vem har inte blivit illa till mods efter att ha läst ännu en kvällstidning med en artikel om en människa med psykisk ohälsa som beskrivs nedvärderande? Vem har inte sett tvekan i blicken hos någon jag nyss har berättat för om min psykiska ohälsa? Hur många är vi som har missat möjligheter på grund av fördomar och diskriminering?

Detta är något som inte är acceptabelt. Jag tror att vi tillsammans kan förändra detta genom att öka och sprida kunskap och stärka varandra och andra. Om vi skulle kunna förändra detta skulle det bli bättre för alla. När fördomar och diskriminering minskar så kan vi människor möta varandra som just de unika individer vi är med vår egen personliga bakgrund och historia. Jag tror att detta skulle göra vårt samhälle mycket rikare och också lättare att leva i.

Litteraturlista

Bos, A.E.R., Pryor, J.B., Reeder, G.D. & Stutterheim, S.E. (in press). Stigma: Advances in theory and research. Basic and Applied Social Psychology.

Lysaker, Paul., Roe, David., & Yanos, Philip. (2014). NECT Att utveckla sin personliga historia och minska självstigma. Arbetsbok för deltagare, Hjärnkoll, Psykiatri Psykos Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser(CEPI).

Stier, Andrea & Hinshaw, Stephen P. (2007) Explicit and Implicit Stigma Against Individuals With Mental Illness, University of California, Berkeley, Australian Psychologist 42(2), 106-117.

Stigmabegreppet

Stigmarörelsen uppkom som en reaktion på de frågor som är en följd av det berömda uttalandet av Patricia Deegan: ”Vi återhämtar oss inte bara från den psykiska ohälsan utan också från att ha blivit stämplade som psykiskt sjuka”. (Deegan i Link, & Phelan, 2013, S.525, egen översättning).

Stigma kan ses som samspelet mellan olika komponenter. En situation skapas där man stämplar och ser någon stereotypt. Samtidigt skiljs denna person från de andra och blir sedd som en av de andra. Någon som inte tillhör gruppen. Det sker också en statusförlust och diskriminering för och mot den som stigmatiseras. För att stigmatisering ska kunna ske så måste också makt utövas. En stigmatiserad individ anses inneha egenskaper som speglar delar av en social identitet som ses som mindre värd i det aktuella sociala sammanhanget. Stigma är alltså relationen mellan en egenskap och en motsvarande stereotyp, stigma kopplar individens attribut till den icke önskvärda egenskapen eller stereotypen. Som exempel kan någon stämplas som psykiskt sjuk och då ses som mindre pålitlig. I senare forskning har man också fört in att det förekommer diskriminering och maktutövning till följd av och genom stigmatiseringen. Stigma uppkommer alltså när olika komponenter sammanfaller. Först så uppmärksammas människors olika skillnader. Sedan så kopplas dessa människors upplevda skillnader till icke önskvärda egenskaper eller till negativa stereotyper. Detta leder till att de människor som upplevs som särskilda sätts i distinkta kategorier vilket skapar en separering mellan oss från de andra (Link, & Phelan, 2001).

Forskningen visar att ett av de starkaste underliggande skälen till att stigmatisering uppkommer är att grupper önskar behålla sina medlemmar inne i gruppen. Det förefaller inte vara orsakat av en önskan att hålla människor nere, åtminstone inte initialt (Link, & Phelan, 2013).

Stigma är en process som är sammankopplat med hur vår identitet konstrueras socialt och stigmatisering leder till att den som anses ha den stigmatiserade egenskapen går från att uppfattas som så kallat normal till icke normal och därmed någon som innehar en lägre social status. (Kleinman, & Hall-Clifford, 2015).

Kategorisering och skapandet av stereotyper är något som ofta sker automatiskt och forskningen visar att dessa processer verkar ske undermedvetet. Forskningen tyder på att vi människor tidigt skapar åsikter om psykisk ohälsa som en del i den kulturella socialiseringen. Detta skapar en kollektiv lekmannateori om vad psykisk ohälsa betyder. Vi utvecklar förväntningar på huruvida de flesta skulle avvisa någon som har drabbats av psykisk ohälsa som till exempel vän, granne, anställd eller partner. Vi skapar också förväntningar på om den som upplevs vara stigmatiserad kan ses som mindre värd och ha mindre önskvärda egenskaper som mindre pålitlig, intelligent eller kompetent. Det faktum att de som stigmatiseras upplevs inneha egenskaper som inte är önskvärda blir den godtagbara legitimeringen för de som stigmatiserar att det de gör är acceptabelt. De andra är fundamentalt olika från oss vilket gör att stereotyperingen kan göras utan förluster för oss. Språkbruket kan vara mycket talande, vi säger att en människa har cancer och är därmed en av oss men man är psykiskt sjuk och också då en av de andra. De som upplevs som ”de andra” upplever statusförlust och diskriminering vilket försämrar deras livssituation. Stigmatisering har stora konsekvenser. Den som stigmatiseras har sämre chanser att uppnå en god livskvalitet då det påverkar tillgången till bland annat utbildning, boende, god hälsa och god inkomst. Stigmatisering leder också till att den som stigmatiseras hamnar lägre ner i statushierarkin utifrån perspektivet hos den som stigmatiserar. Till sist är stigmatisering helt beroende av tillgång till social, ekonomisk och politisk makt. Denna maktkomponent tillåter att den som stigmatiserar skiljer oss från de andra och skapar stereotyper, separation och diskriminering (Link, & Phelan, 2001).

Makten som utövas genom stigmatisering kan ses som en form av symbolisk makt som Bordieu talade om. Makten som utövas är starkt kopplat till kulturella uppfattningar rörande värdet en individ har. Den som stigmatiseras godtar ofta maktutövningen då den ses som naturlig i det kulturella sammanhanget. Detta blir mycket tydligt i situationer då internaliserat stigma eller självstigma uppkommer. Självstigma innebär att jag tar till mig omgivningens fördomar och gör de till mina, till exempel så kan jag börja tro att jag inte är kompetent då omgivningens fördom är att så kallat psykiskt sjuka inte är det. Stigmatiseringen sker också genom att symbolisk makt utövas på sätt som kulturen tillåter och kan därför undkomma upptäckt eller missförstås både av de som drabbas av stigma och av de som utövar stigma (Link, & Phelan, 2013).

Man måste ha makt för att kunna stigmatisera. Det är denna makt som tillåter detta.

För att kunna bekämpa stigma måste vi agera på många olika nivåer samtidigt eftersom den samspelar både på den individuella och strukturella nivån och eftersom de olika mekanismerna som tillåter stigmatisering är flera och samspelar. Vi måste också rikta in oss på att förändra åsikter och uppfattningar hos de grupper med makt som utövar stigmatisering. Alternativt måste dessa gruppers makt begränsas Link, & Phelan, 2001).

Stigmabegreppet kan vara problematiskt. Flera av de som studerar stigma som inte själva har utsatts för stigmatisering använder sig ofta av teorier som inte beaktar egen erfarenhet och den speciella kunskap det för med sig. Detta kan begränsa forskningen.

Stigmaforskningen har också varit individualistisk och har haft fokus på hur individer upplever stigma och inte på hur stigma fungerar på samhällsnivå. Eftersom det existerar strukturell diskriminering och stigmatisering på samhällsnivå kommer den som anses tillhöra den stigmatiserade gruppen att diskrimineras även om det inte sker på individnivå (Link, & Phelan, 2001).

Referenser

Kleinman, Arthur., & Hall-Clifford, Rachel (2015). Stigma: A Social, Cultural, and Moral Process. Journal of Epidemiology and Community Health, 63.

Link, Bruce G., & Phelan, Jo C. (2013). Labeling and Stigma. I Handbook of the Sociology of Mental Health. Kapitel, 25, s. 525-541.

Link, Bruce., G & Phelan, Jo. C. (2001). Conceptualizing stigma. Annual Review of Sociology, 27, 363-385.