Att gå bortom roller och regler – en studie av handlingar som är betydelsefulla för återhämtning

I en nyligen publicerad studie (Topor, & Denhov, 2015) undersöks sådana beteenden/handlingar som utförts av vårdpersonal och som brukare inom psykiatrin, med svår psykisk ohälsa, ansåg  var av stor betydelse för deras återhämtningsprocess.

I analysen urskildes en huvudkategori: att gå bortom roller och regler. Huvudkategorin kunde delas in i tre underkategorier: att utmana institutionens rationalitet, att vårdpersonalen visar sig som person, att brukaren ses som person.

Att utmana institutionens rationalitet

Det handlade ofta om små vardagliga händelser där regler och roller som vanligtvis finns i vårdinstitutioner ifrågasätts. En person berättade exempelvis att kontaktpersonen lånat ut pengar och att han vid ett tillfälle fått en ros av denne. Dessa handlingar upplevde han som mycket betydelsefulla för sin återhämtning trots att det är handlingar som ifrågasätter vårdpersonalens traditionella roll som neutrala vårdgivare.

Att bli sedd och behandlad som en individ var av stor betydelse. Situationer som beskrevs som hjälpsamma beskrevs också ofta som ovanliga. En kvinna berättade t.ex. att en läkare vid ett tillfälle suttit ner med en henne och bara lyssnat i två timmar. En handling som fick kvinnan att känna sig speciell och inte som en i mängden.

Brukarna berättade även om situationer där institutionens regler utmanas genom en emotionell kvalitet. Exempelvis berättar en kvinna att hon fått hjälp av sin psykoterapeut, under dennes sommarledighet, att sätta upp en vävstol. En situation som gör att avståndet mellan patient och vårdpersonal ifrågasätts.

Att vårdpersonalen visar sig som person

Det kan t.ex. handla om att vårdpersonalen delar med sig av en gemensam erfarenhet eller ett gemensamt intresse som inte direkt har något med patientens problem att göra. Viktigt är också att vårdpersonalen behandlar patienten som en jämlike och att vårdpersonalen verkar få ut något för egen del av relationen med brukaren.

Att brukaren ses som person

Genom att vårdpersonalen går utanför traditionella roller och gränser gör det att patienten känner sig sedd och accepterad som en komplex person bortom diagnosen och sjukdomsstämpeln. Det är viktigt att för brukarna att känna sig uppskattad och gillad av vårdpersonalen och att de känner att de ges ett värde genom relationen med vårdpersonalen. Många beskrev relationen med vårdpersonalen som ”nästan som en vän” även om de inte menade att relationen med vårdpersonalen kunde ersätta relationen med verkliga vänner utan snarare menade att relationen gick bortom en relation med någon som bara träffade dem för lönens skull.

Sammanfattningsvis så visar studien att grunden för att relationer ska hjälpa en person att återhämta sig ofta ligger i små vardagliga handlingar där vårdpersonalen går utanför traditionella roller och regler. Sådana små handlingar kan hjälpa genom att stärka brukarens självbild och synen på sig själv som en hel och komplex person.

/Anna-Karin

 

Referens
Topor, Alain, & Denhov, Anne. (2015). Going beyond: Users´ experiences of helping professionals. Psychosis, Vol 7, no 3, 228-236.

 

Återhämtning genom yoga – och dansterapi

Under några år nu har vi gått i en yoga – och dansgrupp som har varit mycket givande.

I gruppen brukar vi börja med ett kortare yogapass som sedan övergår i dans. Dansen är delvis ledd och delvis improviserad. Vi upplever att man inte alltid vet vad man känner eller hur man mår just den dagen när man kommer till dansen men när vi börjar dansa så kommer känslorna fram och får ett uttryck och ett utlopp i rörelsen.

I yogan och dansen förstår man att kropp och själ hör ihop och samverkar. Genom att använda kroppen och rörelser för att uttrycka känslor så kan man grunda sig själv och hitta hem till sin kropp och sitt jag. Vi tycker att detta har varit viktigt för vår återhämtning eftersom vi tror att om man är grundad i sin kropp så minskar risken för återfall i psykos.

Att lära sig vara i kroppen med alla sina känslor och att tillåta sig att känna alla möjliga typer av känslor gör att grundtryggheten ökar och rädslan för att känna känslor minskar. Detta kan vara viktigt för återhämtningen då psykos kan ses som en reaktion på att känslor har tryckts undan och inte fått ett naturligt utlopp eller uttryck.

Vi upplever också att yogan och dansen har gett oss en bättre självkänsla och gjort att vi kan känna ökad livsglädje.

Kort sagt har yogan och dansen varit en mycket viktig pusselbit i vårt bättre mående.

Agneta & Anna-Karin

4. Sätt att bekämpa stigma

Hur kan vi bekämpa stigma? Goda exempel.

Why try?

Det finns en så kallad Why try eller varför ens försöka effekt. Den består av 3 delar. Självstigma uppkommer som ett resultat av stereotyper och fördomar i samhället, detta påverkar min självsäkerhet och kapacitet vilket påverkar om jag kan uppnå mina mål. Att ha låg tro på den egna kompetensen är t.ex. relaterat till att misslyckas att hitta arbete eller oberoende boende. Självstigmas effekter på självförtroende och självkänsla och tron på min egen kapacitet kan leda till s.k. why try reaktioner hos mig eller att jag börjar tänka varför ens försöka?

Det finns också positiva processer. En av dessa är personligt stärkande eller empowerment. . Empowerment bekämpar självstigma och stärker mig och min tro på min egen kapacitet och på så sätt kan jag nå mina mål. I en studie med 261 deltagare så lyfts 5 saker fram som viktiga för att detta ska kunna ske. 4 av dessa är känslan av makt över min situation, lokalt engagemang, rättfärdig ilska över diskriminering, och optimism och kontroll över framtiden. Den 5 e är gott självförtroende och god tro på den egna kompetensen. Empowerment är alltså lågt självstigma, högt självförtroende och hög tro på min egen kompetens. I studien visas hur vissa människor internaliserar eller börjar tro på stereotyperna och förlorar självförtroende och tron på den egna kompetensen. Andra människor tycks bli rättfärdigt arga över samma stereotyper och blir stärkta av detta. Dessa individer är mer optimistiska vad gäller möjligheterna att uppnå sina mål och är också mer aktiva i sin behandling. Why try effekten beskriver hur jag reagerar på stereotyperna om psykisk ohälsa som finns i samhället som t.ex. att jag inte är kompetent. På olika sätt tar jag till mig detta och kan göra det till en sanning som gäller mig. Detta påverkar mitt självförtroende och min tro på min kapacitet negativt. Detta kan påverka mina chanser att uppnå mina mål. Jag kan börja tänka varför ens försöka eller why try?

Alternativt kan min reaktion på stereotyper eller stigma leda till att jag stärks eller blir empowered. Jag kan bli rättmätigt arg över stereotypen och bestämma mig för att dessa stereotyper inte säger något om mig och att det inte ska hindra mig från att uppnå mina mål. Möjligheterna som ligger i empowerment har effekter på vilka strategier vi väljer för att bekämpa stigma. Exempel på framgångsrika metoder är brukarstyrd verksamhet, att stärka gruppidentiteten och att vara öppen i olika grad med sin psykiska ohälsa (Corrigan, Larson, Rüsch 2009)

NECT

Ett gott exempel på hur man framgångsrikt kan bekämpa självstigma är terapiformen NECT- Narrative enhancement cognitive therapy. Denna behandling finns på Psykosvård Nordost-PNO.

I denna behandling lär individen sig att lägga märke till självstigma och hur man kan hantera det på ett bra sätt. Det är gruppbaserat och är utvecklat av Yanos och kollegor.

I denna behandling lär man sig olika strategier för att inte internalisera självstigma och för att förbättra sin självuppfattning och självkänsla. Viktiga delar i detta är att inte se sig själv som bara sin diagnos utan se sig själv som så mycket mer- en vän, en student, en arbetstagare eller en partner, syster, bror osv. Genom att skriva berättelsen om sig själv ur olika perspektiv t.ex. vad man har övervunnit och klarat av så skriver man så att säga om historien om sig själv till att vara mer positiv. På det här sättet kan man förbättra sin självuppfattning och tro på sin egen kompetens och kapacitet vilket är ett mycket bra vapen när man vill bekämpa att drabbas av självstigma.

I NECT lär man sig hur händelser, tankar och känslor påverkar varandra. En del i NECT är kognitiv omstrukturering där man lär sig hur tankar, känslor och beteende hänger ihop och man lär sig olika strategier för att inte hamna i negativa tankefällor eller mönster utan i stället använda sig av konstruktiva, positiva sätt att hantera och tolka olika situationer (Lysaker, Roe, Yanos 2014).

Denna behandling har positiva preliminära resultat vilka beskrivs i en kortfattad preliminär rapport. Denna utvärdering bygger på redovisning från 31 deltagare. Nivåerna av självstigma sjönk efter deltagandet. 2 av deltagarna hade låg stigmanivå innan behandlingen och efter behandlingen hade detta stigit till 12 deltagare. Både självkänslan och upplevd livskvalitet förbättrades också. Detta var en pilotstudie och man kan inte vara säker på att effekterna bara beror på NECT-deltagandet men eftersom resultaten var positiva och det är sannolikt att NECT har en del i detta finns det anledning att fortsätta med NECT.

Jag har egen erfarenhet av denna gruppbehandling och den har varit en mycket viktig del i min resa mot att bli medveten om och att bekämpa självstigma och att nu vara empowered!

Talbart

Jag tycker också att arbetet med Talbart är en viktig del i att bli stärkt. Vi vill öka och sprida kunskapen om psykos och göra det talbart. Genom detta minskar självstigma och skam och jag blir empowered eller stärkt och kan förhoppningsvis också stärka andra.

Det finns alltså mycket vi kan göra för att bekämpa och minska stigma eller nedvärderingen och diskrimineringen av människor som har drabbats av psykisk ohälsa. Vi kan öka och sprida kunskap och därigenom minska stereotyper, fördomar och diskriminering. Vi kan stärka oss själva och andra och på så sätt finna kraften att både på ett personligt plan och tillsammans bekämpa stigma. Vi kan arbeta med att påverka opinionen och politiken för att se till att det finns tillräckliga lagar och skydd i samhället för att skydda utsatta grupper. Även om stigma är utbrett och konsekvenserna är stora finns det ingen anledning att ge upp hoppet om att det går att förändra! Det finns många goda exempel på hur detta kan göras och görs!

Litteraturlista

Corrigan, Patrick W., Larson, Jonathon E., Rüsch, Nicolas, (2009), Self-stigma and the “why try” effect: impact on life goals and evidence-based practices, World Psychiatry. 2009 Jun; 8(2): 75–81.

Lysaker, Paul., Roe, David., & Yanos, Philip. (2014). NECT Att utveckla sin personliga historia och minska självstigma. Arbetsbok för deltagare, Hjärnkoll, Psykiatri Psykos Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser(CEPI).

3.Effekterna av självstigma

Självstigma är alltså en process som förändrar den identiteten jag hade eller den identiteten jag skulle vilja ha. Exempel på detta är att jag efter att ha drabbats av psykisk ohälsa inte längre ser mig som kompetent därför att detta är en fördom som finns i samhället. Jag har fått en stigmatiserad syn på mig själv eller tror att fördomen att jag inte är kompetent eftersom jag lider av psykisk ohälsa är sann och gäller mig. Detta kallas internaliserat stigma eller självstigma. I forskning som studerar människor med olika psykotiska diagnoser har det visats på att självstigma har stora konsekvenser. Det påverkar olika psykologiska skyddsmekanismer som är viktiga för återhämtningen. Dessa skyddsmekanismer som påverkas är hopp, självförtroende, tron på den egna kompetensen, empowerment eller stärkandet av sig själv och tron på möjligheten för återhämtning för att nämna några. Det leder också till lägre livskvalitet och att jag tar på mig skulden för orsakerna till min psykiska ohälsa. Det leder också till att jag kan dra mig undan och hemlighåller min situation. Det är också kopplat till lägre sannolikhet att jag söker hjälp och lägre sannolikhet att jag följer min behandling s.k. complience. Det förvärrar symptomen och minskar också sjukdomsinsikten och hur väl jag fungerar socialt. Självstigma är kort sagt ett mycket stort hinder för möjlig återhämtning.

Hur vanligt är självstigma?

I en europeisk studie så uppgav 41.7% av deltagarna att de upplevde måttliga till höga självstigma nivåer. Majoriteten berättade att människor i allmänhet har en negativ uppfattning av människor som har behov av psykiatrisk vård. 69.4% upplevde måttlig till hög nivå av diskriminering. Upplevde man mer diskriminering hade man högre självstigma. Att stärka sig själv genom s.k. empowerment och att ha ökade sociala kontakter minskade självstigma. Sammantaget tycks självstigma vara vanligt bland individer med olika psykotiska diagnoser i Europa. Det som verkar vara mest problematiskt är isolering och att dra sig undan frivilligt, diskriminering eller att man håller med stereotypen och tror att den gäller mig, så kallat självstigma. Detta bör vara i fokus när man försöker bekämpa stigma. Den starka relationen mellan empowerment, ökade sociala kontakter och minskningen av självstigma gör att man bör ha med detta när man vill bekämpa stigma (Brohan, Elgie, Sartorius, & Thornicroft, 2010).

I en annan studie med 74 deltagare med diagnosen schizofreni så rapporterade alla utom en att de hade upplevt stigma. Det man mest beskrev var en oro för att uppfattas negativt på grund av sin diagnos. 70% av deltagarna uppgav att detta var något som bekymrade dom. 58% uppgav att de undvek att berätta om sin diagnos. 55% hade hört stötande uttalanden och 43% hade sett negativ mediarapportering när det gällde människor med olika psykiatriska diagnoser. I denna studie så var stigma beroende av socioekonomiska variabler men inte hur väl man fungerar socialt. I denna studie framkommer alltså också att stigma är mycket vanligt. Det mest vanliga är oron över att ses negativt och att undvika att berätta. Mer än hälften av alla deltagare sa att detta hände ibland eller ofta. Många av deltagarna hade också hört stötande kommentarer om människor med olika psykiatriska diagnoser och hade blivit behandlade som mindre kompetenta. Ungefär hälften av alla deltagarna sa att detta hände ibland eller ofta. När det gäller hur psykiatriska diagnoser rapporteras i media var det 43% som uppgav att detta hade varit stötande eller sårande åtminstone ibland. Ofta gavs exempel på hur nyheterna rapporterade om våldsbrott kopplade till psykiatriska diagnoser. Det är tydligt att oron för våld bidrar till stigmatiseringen av människor med psykiatriska diagnoser. I en studie så framkom att uppfattningen att människor med olika psykiatriska diagnoser kan vara våldsamma har ökat de senaste 50 åren. Utöver den närmaste sociala omgivningen så var arbetsgivare eller chefer den största källan till stigma. 36% sa att det var personer från denna grupp som stigmatiserade. Detta förvärras av att bara 7% av deltagarna var anställda (Dickerson, Sommerville, Origoni, Ringel & Parente, 2002).

Det är tydligt att stämpla någon som en person som är psykiskt sjuk påverkar människors attityder mot den personen. De negativa effekterna av detta är slående. Att till exempel stödja stereotypen att psykiskt sjuka människor är farliga har en mycket stark negativ effekt på hur man reagerar på den personen. Det får också mycket stora negativa konsekvenser för den personen (Angermeyer& Matschinger, 2003).

Det är alltså mycket vanligt med stigmatisering och diskriminering av människor med psykisk ohälsa. Trots att det finns så mycket kunskap om psykisk ohälsa och trots att det är så vanligt så sker nedvärderingen av oss om och om igen i olika situationer. Detta är ett trist och oacceptabelt faktum och det är lätt att känna hopplöshet inför detta. Men det finns alltid hopp om att vi kan förbättra denna situation. Det finns en stark positiv kraft i stärkandet av oss själva och ökade sociala kontakter mellan människor och minskning av självstigma.

Jag tror att om människor från olika grupper kan lära känna varandra och förstår att vi är just det, alldeles unika människor, så kan missförstånden och de felaktiga idéerna och tankarna och fördomarna vi har om varandra minska. Då kommer också diskrimineringen minska.

På senare tid har jag lagt märke till att värdet av mångfald lyfts fram mer och mer. Detta tycker jag också är hoppfullt. Äntligen förstår vi att också våra skillnader berikar vårt samhälle och gör det mer levande och mer tillåtande.

Litteraturlista

Angermeyer MC, Matschinger H, (2003). The stigma of mental illness: Effects of labeling on public attitudes towards people with mental disorder, Acta Psychiatr Scand 2003: 108: 304–309.

Brohan, E; Elgie, R; Sartorius, N; Thornicroft, G, (2010), Self-stigma, empowerment and perceived discrimination among people with schizophrenia in 14 European countries: The GAMIAN-Europe study. Schizophr. Res. , 122 (1-3) 232 – 238.

Dickerson, Faith B., Sommerville, Jewel., Origoni, Andrea E., Ringel, Norman B., & Parente, Frederick, (2002). Experiences of stigma among outpatients with schizophrenia, Schizophr Bull 28 (1): 143-155.

Ekonomi viktig för psykisk hälsa

I en artikel i tidningen ETC beskrivs en intressant studie som genomförts i Blekinge där ett antal forskare studerat vad som hände när långtidsarbetslösa med svåra psykiska problem fick 500 kr extra att leva på istället för medicin. De positiva hälsoeffekterna visade sig redan efter sex månader. Bland annat minskade andelen som konsumerade slutenvård, och andelen som hade depression och ångest minskade jämfört med kontrollgruppen. Artikeln hittar ni här.

/Anna-Karin

Yoga som återhämtning

En liten amerikansk pilotstudie visade att den psykiska hälsan och livskvaliteten förbättrades hos personer med långvarig psykosproblematik som deltog i en yogagrupp 45 minuter två gånger per vecka. Efter de sju veckor som studien pågick så hade den psykiska hälsan hos de som deltog i yogagruppen förbättrats mer jämfört med en grupp personer som inte deltagit i någon yogagrupp. De hade återhämtat sig betydligt mer från olika typer av psykotiska symtom och de upplevde att deras livskvalitet hade förbättrats mer än den jämförande gruppen. Flera av deltagarna ville fortsätta med yoga efter att studien avslutats eftersom de tyckte att yogan gjorde att de kände sig mer lugna och avslappnade. En del av dem sa att de kunde använda den djupandningsteknik som de lärt sig i yogan för att hantera oro och svårigheter i det vardagliga livet. I yoga tränar man bland annat andning, avslappning, styrka och balans och även fast den här studien var väldigt liten med bara 18 deltagare så verkar det som att yoga kan vara ett bra komplement till annan typ av behandling för personer med psykosproblematik. Eftersom den grupp av personer som man jämförde med inte deltog i några gruppaktiviteter så kan man dock inte säga helt säkert om de positiva hälsoeffekterna berodde på själva yogan eller om det snarare berodde på att personerna fick göra någonting tillsammans med andra personer i grupp. Det behövs mer forskning för att ta reda på det.

Referens: Elizabeth Visceglia & Stephen Lewis. (2011). Yoga therapy as an adjunctive treatment for schizophrenia: A randomized controlled pilot study. The Journal of Alternative and Complementary Medicine, Vol 17, Nr 7, 601-607.

/Anna-Karin

Berätta om psykotiska upplevelser – bra för återhämtningen

I en studie visade Magdalena Pietruch och Laura Jobson att unga människor som upplevde psykoser för första gången i sitt liv tenderade att må bättre om de efteråt på något sätt lämnade ut sig själva kring den psykotiska erfarenheten, även kring de delar som upplevts som traumatiska. Upplevelsen av psykos kan vara traumatisk och kan leda till posttraumatiskt stressyndrom*. I Pietruch och Jobsons studie uppvisade de som var mer motvilliga att dela med sig om sin psykotiska erfarenhet högre grad av posttraumatiskt stressyndrom än de som var mer benägna att prata om, eller på annat sätt dela med sig om sin erfarenhet efter psykosen. De som lämnade ut sig själva genom att exempelvis prata eller skriva om sina psykotiska upplevelser uppvisade en högre grad av återhämtning och de upplevde i högre grad att de utvecklats och växt som människor efter den psykotiska episoden. Att människor får möjlighet att prata om sina upplevelser eller att på något annat sätt få uttrycka och dela med sig av sina upplevelser verkar därmed vara av stor betydelse för att människor ska kunna återhämta sig efter psykoser.

Referens: Magdalena Pietruch & Laura Jobson (2012). Posttraumatic growth and recovery in people with first episode psychosis: an investigation into the role of self-disclosure. Psychosis: Psychological, Social and Integrative Approaches, 4:3, 213-223. http://dx.doi.org/10.1080/17522439.2011.608434

*Frame & Morrison (2001) i Pietruch & Jobson (2012), s.213.