Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

 Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och fil dr Carina Håkansson, grundare av bland annat Det Utvidgade Terapirummet och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, blir i höst kursansvarig för en ny kurs vid Ersta Sköndal högskola. Den heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”, och är en av de första i sitt slag.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När?

I sin bok ”Att rymma både och – om vanlighet, mod och professionella samtal”, (2007), bokförlaget Mareld, skriver hon exempelvis:

Det finns otaliga exempel på hur diagnoser använts och används som ett maktmedel. Det finns lika många exempel på hur historien och dess utveckling reviderat tidigare så kallade sanningar om människor och mänskligt varande”. (s.106)

För att sätta fokus på just den sociala frågan har Carina Håkansson, tillsammans med bland annat författaren och socionomen Susanna Alakoski, Erik Andrèn, vd för Iris Utvecklingscenter och Daniel Riddez, vd Magelungen, Stockholm, grundat ”Nätverket Sociala Frågan”.

Carina Håkansson framhåller att människan är både en social och psykologisk varelse, och att det måste skapas platser och sammanhang i vårt samhälle där människan ses som en helhet.

– Psykisk hälsa borde heta social ohälsa.  Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi behöver skapa platser där människor möts som en helhet. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna, betonar Carina Håkansson.  Istället menar hon att det borde talas mer om det sociala arvet, det sociala liv som en människa lever.  Ett exempel på det är den tolvåriga pojke hon mötte vars hem hade brutit samman. Pojken hade diagnosticerats med autism, depression och ADHD.  Ingen hade frågat efter hans berättelse, det sociala liv som var hans.  Det visade sig att hans mamma var drogberoende och att hans pappa hade lämnat hemmet.

– Det var först när hans berättelse efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt. Genom hans ord blev hans hem och de där rådande förhållandena synliggjorda. Han hade varit i fem familjehem innan han kom till oss på Utvidgade rum.

Carina Håkansson har jobbat med människor i hela sitt liv. Först som socialarbetare, därefter som psykoterapeut. 1987 bildade hon tillsammans med en kollega Familjevårdstiftelsen. I sin avhandling ”The Extended Room- Coming from an authentic place…” (2014), Jyväskylä universitet, Finland, skriver hon att iden ”föddes ur en vision om att skapa en plats där människor ensamma eller tillsammans med andra och genom detta förstå något väsentligt om sig själv och sin historia”.

2015 bildade hon Stiftelsen det Utvidgade Terapirummet” som har sina lokaler vid Järntorget i Göteborg. Det har bland annat som hållning att ”relationer och sammanhang spelar en avgörande roll i människors liv, och speciellt väsentligt när livet står på spel”.

Carina Håkansson ser hur det ställs stora krav på människor i dag.

– Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid från arbetslivet att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. De vill inte sluta känna. Riskera tappa bort sig själva igen. Det hänger ihop med livet i det stora hela. Med det existentiella och det meningsskapande.

När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara (Carina Håkansson tecknar citattecken i luften) ”vanliga”.   Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: ”Hallå, det stämmer inte”. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.

Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal högskola. Bland annat är hon kursansvarig för ny kurs till hösten vid den senare. Den utbildningen är en av de första i sitt slag och heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”.

– Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata om mod och uthållighet, berättar hon. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. Det innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin, och för lite av dem själva. Jag för in aspekter som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför. Att de ska orka vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor med svårigheter. Att de ska få syn på sina egna resurser i mötet.

– Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar, understryker Carina Håkansson.

När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så oerhört många människor i sitt arbete, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen poängterar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.

– Ensam kan man inte klara det, säger hon.

Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.

– Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet, betonar hon. Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas, berättar Carina Håkansson. Tankar som handlar om:

Finns det något att återkomma till?

Finns det plats för mig när jag blir frisk?

Vem blir jag då?

Vad är det då som exempelvis ett familjevårdboende erbjuder? Så här skriver Carina Håkansson i ”Att rymma både och”:

”En närvaro och ett deltagande som sker här och nu. Mellan mig och den andre. För många av våra klienter har det inte funnits i tillräcklig omfattning tidigare. Att nu i ett tillräckligt tryggt sammanhang få uppleva närvaron av den andre skapar också en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt” (s.59)

 

Helena Maria

Länkar:

Carina Håkansson, (2000), Det utvidgade terapirummet, Stockholm, Bokförlaget Bjurner och Bruno.

Carina Håkansson (2009) Ordinary Life Therapy, Taos Institute Publications.

https://www.tamira.se/den-sociala-modellen-intervju-med-alain-topor/

https://www.gp.se/debatt/ett-systemfel-n%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-till%C3%A5ts-g%C3%A5-under-1.11215529

 

Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download

Tar antipsykotisk medicin bort psykossymptom på lång sikt? Longitudinell studie av schizofrenipatienter

I en longitudinell studie där man följt schizofrenipatienter i 20 år jämfördes en grupp patienter som tagit antipsykotisk medicin under alla uppföljningar med en grupp som inte tagit antipsykotisk medicin under samma period. Det visade sig att de som tagit antipsykotisk medicin hade mer och svårare psykotiska symptom vid alla uppföljningar än de som inte tog antipsykotisk medicin. Författarna till studien drar slutsatsen att antipsykotisk medicin hjälper bäst på kort sikt vid den akuta fasen av psykosen men för många patienter tappar den sin verkan då de äter den över en längre tid. Jag kan se att det finns metodologiska problem med studien då patienterna inte slumpvalts till de olika grupperna utan valts ut beroende på om de fått antipsykotisk medicin utskriven eller ej, men jag tycker ändå att resultaten är väldigt intressanta då man som psykospatient ofta verkar få höra att det bästa är att fortsätta med medicinen under många år framåt och kanske hela livet.

/Anna-Karin

Referns

Harrow, T.H Jobe och R.N Faull. (2014). Does treatment of schizophrenia with antipsychotic medications eliminate or reduce psychosis? A 20-year multi-follow-up study. Psychological Medicine, 44, 3007-3016.

Ny norsk studie om återhämtning

En ny norsk studie som följde 30 unga schizofrenipatienter i tio år visade att över hälften blev återhämtade. En viktig faktor till att så många återhämtade sig är enligt forskaren Torgalsbøen att patienterna fått behandling tidigt. Torgalsbøen menar även att de patienter som hade större motståndskraft mot stress och negativa händelser och större förmåga att se framåt i högre grad återhämtade sig helt.

Alla patienter fick flera olika typer av behandlingar vilket är i linje med de norska riktlinjerna för behandling av psykos. En viktig del i behandlingen var att patienten fick lära sig om diagnosen och vad de själv och anhöriga kunde göra för att hantera de psykiska problemen. Patienterna deltog också i gruppsamtal och en del fick kognitiv terapi där de arbetade med att förändra upplevelser och tankar runt psykosen. De flesta åt medicin och många fick hjälp med att komma ut i arbetslivet.

/Anna-Karin

Alternativ psykiatri: medicinfri avdelning – önskemål från brukarhåll

En medicinfri psykiatrisk avdelning har nyligen öppnats i Tromsö. Den glädjande nyheten förmedlas av fil.dr., leg. psykoterapeut och författare Carina Håkansson som på sin blogg Extendedroom beskriver sina tankar och intryck från sitt besök i Nordnorge. Carina Håkansson, som är grundaren av Familjevårdsstiftelsen  i Göteborg, och numera grundaren och ansvarig för Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet är en av de främsta rösterna, och kanske den tydligaste, för den icke-medikaliserande hållningen i den svenska debatten.  Bland annat i en debattartikel i Göteborgs Posten (31 augusti 2016) uttrycker hon kritik mot ökningen av individuella diagnoser, specialiserade behandlingsmetoder och den ökande förskrivningen av psykofarmaka. Hon menar att det finns otaliga exempel på beprövad erfarenhet och internationell forskning som visar att det som är väsentligt då livet och tillvaron rubbas är ”att vara omgiven av andra människor som finns där såväl mentalt som tidsmässigt. Om betydelsen av att vara behövd, att ha en plats och att räknas med”. I en annan debattartikel i Svenska dagbladet (2015-12-28) skriver hon att ”alternativen till den traditionella psykiatrin är försvinnande få i Sverige”.

Men i Nordnorge har det nu alltså öppnat en medicinfri avdelning som ett alternativ till traditionell psykiatri. Det är Universitetssjukhuset i Tromsö som sedan en tid tillbaka har en medicinfri psykiatrisk avdelning, Psykisk helse- och rusklinikken. Bakom öppnandet av avdelningen ligger en stark önskan från brukarhåll, förklarar Magnus Hald, klinikchef vid Psykiska helse- och rusklinikken för erfaringskompetanse.no . Det är brukarna själva som har drivit på öppnandet av kliniken och inte sjukvården, vilket innebär att sjukhuset numera kan räkna in en medicinfri vård i sitt tjänsteutbud. Upptagningsområdet gäller hela Norge, men patienter kan bara hänvisas dit om de är motiverade och önskar behandling utan mediciner skriver Astrid Borchgrevink Lund på erfaringskompetanse.no . Målgruppen är patienter med allvarliga psykiska sjukdomar som önskar en behandling utan mediciner, och prioriterade är de med psykostillstånd eller bipolaritet.

Det finns elva riktlinjer som ska följas när det kommer till vem som kan skrivas in på avdelningen ( källa: erfaringskompetanse).

Först och främst måste inläggningen ske på frivillig basis.  Den här avdelningen är ett alternativ, och ska ses som ett led i att öka brukarnas valfrihet. Och det här alternativet ingår i en större satsning på medicinfri behandling och en reduktion av onödig medicinförbrukning inom den psykiatriska hälso- och sjukvården. Den ska uppmuntra till patientens självständighet och ha anställda erfaringskonsulenter dvs. medarbetare med brukarerfarenhet (eng. peer support).  Patienter och anställda måste ha en tro på att det är möjligt att återhämta sig utan mediciner, vilket kan tolkas som att de inte ska förespråka eller företräda en linje där man är ambivalent eller misstror en medicinfri hållning. Vidare måste ett bra samarbete med de anhöriga finnas, och inte minst, bistå patienterna i en meningsfull vardag, bland annat genom fokus på aktivitet, jobb, skola och goda nätverk.

Exempel på det terapeutiska innehållet som avdelningen erbjuder är familje- och nätverksterapi, individuellt jobb stöd (IPS), som för övrigt finns på aktivitetshusen i Göteborgs stad. Det kallas arbetsrehabilitering enligt IPS, det vill säga Individuell Placering med Stöd (en modell som har sitt ursprung i England). Kort sagt så erbjuder man ett brett individanpassat terapeutiskt innehåll där det ingår såväl fysisk aktivitet och näringslära som musik- och konst och uttrycks-terapi (Källa: erfaringskompetense).

Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet anordnade för övrigt ett stort internationellt symposium i höstas i Göteborg som handlade om risker med och alternativ till psykofarmaka. Det kom personer från 13 olika länder till Folkets hus i Göteborg. Det var allt från erfarenhetsexperter (personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa) till ledande forskare som samlats för att dela med sig av sina erfarenheter av återhämtning, av sitt arbete inom psykiatrin eller forskning om mediciner och alternativ till detta. Bland de inbjudna fanns psykolog och psykosforskaren John Read, Journalisten och författaren Robert Whitaker som skrivit boken Anatomy of an Epidemic (2010), som kommit ut i svensk översättning på Karneval förlag under titeln Pillerparadoxen: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre?, Olga Runciman som både pratade utifrån sin egen erfarenhet av återhämtning efter tio år med schizofrenidiagnos och utifrån sitt nuvarande arbete som psykolog specialiserad inom pyskosvård. Även terapeuten Will Hall som bland annat arbetar med att ge stöd i medicinnedtrappning, har tidigare erfarenhet av schizofreni som han berättade om i sitt föredrag. Jakku Seikulla och Birgitta Alakare berättade om deras erfarenheter från projektet Open dialogue i norra Finland där deras långvariga arbete med att förändra psykiatrin och behandlingen av människor i kristillstånd lett till att diagnosen schizofreni i stort sett försvunnit där och att medicinanvändning och sjukhusinläggningar minskat rejält.

Mer om symposiet hittar ni på extendedroom. Där kan man även ta del av presentationerna från symposiet. En del av föredragen finns även filmade på Mad in America

Helena Maria & Anna-Karin

 

Källor och länktips:

Medikamentfritt døgntilbud fra 1. august. http://www.erfaringskompetanse.no/nyheter/medikamentfritt-dogntilbud-1-august/

Uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss. http://extendedroom.org/sv/uthallighet-talamod-hangivenhet-och-det-egna-ansvaret-som-vi-alltid-bar-med-oss/

Scientific Symposium. Pharmaceuticals – risks and alternatives. http://extendedroom.org/en/scientific-symposium/

Exploring Psychiatry’s “Black Hole”: The International Institute on Psychiatric Drug Withdrawal. https://www.madinamerica.com/2016/11/psychopharmaceuticals-risks-and-alternatives-the-international-institute-on-psychiatric-drug-withdrawal-symposium/

svd debatt, Carina Håkansson. ”Psykvården måste kunna ge alternativ” https://www.svd.se/psykvarden-maste-kunna-ge-alternativ

GP debatt, Carina Håkansson. Det är något som inte stämmer. www.gp.se/nyheter/debatt/det-är-något-som-inte-stämmer-1.3740881

Är barns naturkontakt i sjunkande eller bara ojämnt fördelad?

Barns relation till naturen kom i blickpunkten 2006 när den amerikanske journalisten Richard Louv kom ut med boken ”Last Child in The Woods – Saving our children from Nature-Deficit Disorder”. Louv myntade nämligen NND, på svenska naturbrist-syndromet.

I förordet till sin bok skriver han (och jag citerar från thecrwn.org): Att minska den bristen – hela det brustna bandet mellan våra yngsta och naturen – ligger i vårt självintresse, inte bara för att estetiken eller rättvisan kräver det, utan också för att vår mentala, fysiska, och andliga hälsa är beroende av den. Jordens hälsa står likaså den på spel. Hur de unga låter sig påverkas av naturen, och hur de fostrar sina egna barn, kommer att forma de yttre formerna och villkoren för våra städer, hem – våra dagliga liv (min översättning).

 

Författaren och professorn i etik vid Edinburgh-universitetet, Michael S. Northcott, skriver i sin bok Place, Ecology and the Sacred, (2015), att det finns en växande mening bland barnpsykologer att brist på erfarenheter i barndomen, av att till exempel klättra i träd, betrakta skalbaggar eller fåglar nära hemmet eller att mata en ekorre, när man bor i en urban omgivning, som i ökande grad avnaturiseras, kan leda till en förminskad jagkänsla.

Det här med att klättra i träd, mata djur, och andra aktiviteter som barn ägnar sig åt i naturen, menar han bidrar till deras utveckling till vuxna med ett moraliskt agentskap såväl som att kunna samspela med andra varelser. Som stöd för detta refererar Michael S. Northcott bland annat till  evolutions – och barnpsykologen Darcia Narvaez.

Han förvånas över att, som han skriver:  det har varit nödvändigt att uppfinna ett namn för ett tillstånd, naturbristsyndrom, för att beskriva en förlust av en sensorisk interaktion med de omgivningar på de platser i vilka moderna barn växer upp ( sid.159, min översättning).

Naturvistelsens betydelse

För Northcott utgör det ett bevis på i vilken utsträckning den moderna urbana och industriella civilisationen i allt högre grad är karaktäriseras av en tudelning mellan kultur och natur.

I Naturvårdsverkets rapport 6407, (2011), Den nyttiga utevistelsen? – Forskningsperspektiv på naturkontaktens betydelse för barns hälsa och miljöengagemang  reflekteras det också över barns förhållande till naturkontakt.  Med naturkontakt menar rapportförfattarna de strukturer och livsformer som barn kommer i kontakt med och som inte huvudsakligen och i första hand är skapade av människan.

Rapportförfattarna är F Mårtensson, E Lisberg Jensen, M Söderström och J Öhman, och jag refererar från deras gemensamma  Sammanfattande syntes. I den konstateras att för många barn idag så innehåller uppväxten mycket av förflyttningar, miljöombyten, men också ibland storskaliga omvandlingar av deras närmiljö. Med anledning av det menar författarna att det blir viktigt att fundera över hur barn under sådana omständigheter får chans att utveckla och bearbeta sina sinnliga, estetiska, och efterhand sina existentiella relationer till det omgivande landskapet.

I rapporten beskrivs utförligt tankar kring barn och deras möjlighet till utevistelse och naturkontakt i ett samhällsbyggande som vill vara hållbart.  Med det menar man en rörlig livsstil som inbegriper att man rör sig till fots i sina omgivningar, eller cyklar och på andra sätt är fysik aktiv, att det ska ses som positiv och självklar.  Risken är emellertid, betonar man, att i och med att ny bebyggelse anläggs hårdgörs mark (en yta kan hårdgöras med exempelvis betong eller asfalt) och minskar andelen gröna ytor och därmed riskerar artrikedomen att minska. Rapporten understryker att det finns en fara i det eftersom den biologiska mångfalden kan vara mer intimt förknippad med social hållbarhet än det tidigare anats. Det framhålls att den variation som den biologiska mångfalden bidrar med kan ha betydelse för vår känslomässiga relation till platser och ligga till grund för många kulturella uttryck.

Inte bara ett hem i dag

Det antas också att barn generellt sätt numera har ett minskat utrymme för spontana former av naturkontakt som ett led i lekandet i vardagen eftersom transporter och andra aktiviteter stjäl mer av det utrymmet. Föräldrarnas roll för den naturkontakt som barnen eventuellt får understryks. Barn går inte längre i den skola som ligger närmast och barn har, genom familjebildningen, inte bara ett hem utan fler påpekas det. Man skriver vidare: I stort sätt har barn fått sämre förutsättningar att bilda egna gemenskaper där de bor och forma sådana lokala barnkollektiv som traditionellt legat till grund för lek och umgänge i utomhusmiljön.  Överväger gör de vuxnas val och föreställningar kring barns behov av naturkontakt därför att det helt enkelt är de som håller i kontrollen över naturkontaktens inramning.

I rapporten uppmärksammar man också att paradoxalt nog finns det samtidigt landsbygdsbarn som kan leva ganska avskurna från naturen. Förklaringen som ges till det är att det beror på att barnen ofta är beroende av att de vuxna skjutsar till aktiviteter, men också till barriärer som trafik och ett utarmat odlingslandskap som gör naturen otillgänglig. Sammantaget konstateras det att kanske är det så att barns chans till naturkontakt i vardagen aldrig har varit så ojämnt fördelad som i dag.

Kanske något att ta fasta på när Barnets rätt i samhällets årsrapport för 2016 pekar på att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar enligt SVT.se.  I artikeln framhåller Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga.

Oaktat naturen, det viktigaste är ändå samtalet och dialogen såväl i vardagen som inom psykiatrin. Det mänskliga samspelet och den mänskliga kommunikationen kan vi bara lära av varandra.

/Helena Maria

 

Länkarna i sin helhet som det refereras till i artikeln:

The Center for reconnecting with nature: www.thecrwn.org/nature-deficit-disorder/

Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6407-5.pdf?pid=3715

Lisette Edfeldt http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bris-alarmerande-manga-barn-hor-av-sig-om-psykisk-ohalsa

 

En mer icke-farmakologiskt approach är möjlig

Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa, enligt Sveriges Lantbruksuniversitet på slu.se. Som exempel på detta berättas det att socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare att komma ut i naturen.

För förhoppningsvis är detta början på mer av ett icke-farmakologisk synsätt i inom psykiatrin.

För när jag såg och lyssnade på ett samtal på ur. Play från Ur Samtiden och Bokmässan 2016, ett arrangemang av Bonnier fakta, återkom på olika sätt att en icke-farmakologisk approach inom psykiatrin är möjlig och ingen utopi.

Samtalet fördes mellan överläkaren i psykiatri och författaren Anders Hansen och Senior professorn i medicinsk psykologi och författaren Åsa Nilsonne och moderatorn Lisa Kirsebom, vetenskapsjournalist.

Anders Hansen var aktuell med sin bok Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016), Fitnessförlaget, och Åsa Nilsonne med Mindfulness i Hjärnan (2016), Natur och kultur. Boken kom ut första gången 2009, men har omarbetats.

I det här referatet ska jag delge delar av samtalet som hade som rubrik Hur träning påverkar hjärnan  och hur mindfulness kan bidra till nya upptäckter inom neuropsykologi.

Åsa Nilsonne refererade exempelvis till en facebook tråd i samtalet där någon efterlyst en akutmottagning dit man fick komma utan att bli medicinerad. Det här hade väckte uppståndelse bland hennes kollegor, och någon hade sagt att ungefär att behöver man inte medicin så är det inte fråga om akutvård.

Åsa Nilsonnes slutsats, från det hon hörde, var att idén om att en människa som mår psykiskt dåligt kanske skulle kunna få någon annan typ av hjälp inte riktigt har landat.

Orsaken till det, som pekades ut, var pengarna från läkemedelsföretagen.

Läkemedelsföretagen är alldeles för involverade i läkarnas fortbildning, framhöll Åsa Nilsonne och fortsatte: De är involverade på en massa ställen där de inte borde vara det. Det bromsar vår förmåga att utbilda kollegor i icke-farmakologisk psykiatri.

Vår tid en psykiatrisk tid

Anders Hansen påpekade att vi lever i en psykiatrisk tid, men framhävde att vi alltid har kategoriserat saker, men att dagens kategorier som vi stoppar in varandra i är psykiatriska diagnoser:

Minsta problem kräver en diagnos som helst ska lösas med medicin. Jag tror att man måste se mycket mer på livsstilen. Det är ingen humbug att motion och mindfulness får hjärnan att växa.

Han betonade att alternativet inte måste vara antingen eller: medicinering eller de här andra alternativen.  Det bästa enligt honom är båda delarna, men han ser att rapporteringen har en slagsida åt medicinering som han hänför till kommersiella orsaker.

Lisa Kirsebom, som läst båda böckerna, undrade ungefär hur mindfulness och motion, som de billigare och biverkningsfria komplement till andra behandlingar de är, kan vara hjälpmedel i psykiatrin, och hur spridd den kunskapen var?

Anders Hansen svarade att motionens betydelse hade kunnat omvandlas till en tablett så hade kunskapen varit allmängods redan. Det är det som måste hända: att kunskapen stabiliseras och blir allmängods för alla.

Han fortsätter med att säga att i Sverige tar 700 000 människor anti SSRI-preparat. Det kan inte vara rimligt menar han.

I Hjärnstark betonar Anders Hansen att det bästa för våra hjärnor är om vi alla kunde löpträna tre gånger i veckan. Konditionsträning har hittills, enligt de studier som gjorts, visat sig vara det bästa.

Och varför inte löpträna i naturen?

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på Vetenskap och hälsa

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (Vetenskap och hälsa).

I Sverige kan man (också i Danmark) få natur på recept. Täby kommun var först ut med försök på denna variant på FaR® år 2014.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras i en rapport från Naturvårdsverket, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Faktorn p (politik)

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att naturen och friluftsliv också ska komma på recept ser hon risker med:

Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ].

Men jämsides med naturens, mindfulness`s och motionens betydelse för den psykiska hälsan bör även det terapeutiska samtalet ha sin givna plats. Jag läste någonstans, jag minns nu bara inte var, att även psykoterapi gör avtryck i hjärnan. Kanske kan jag återkomma till detta längre fram.

Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

UR Samtiden: Så kan du hjälpa din hjärna att bli smartare (obs. begränsad tillgänglighet så passa på om du är intresserad).

Tillgängliga natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer.  Rapport 6562, April 2013

Vetenskap och hälsa. Njut av naturen och bli fri från stress samtidigt

För den som är intresserad av att läsa mer om avigsidorna med den i dag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin rekommenderar jag inlägget på RSMH-bloggen

Friskvårdsklubben – En brukarledd och brukarstyrd ideell aktivitetsförening för dig som vill motionera tillsammans med andra brukare inom psykiatrin.