”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården som patient, kom till Högsbo sjukhus. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrands tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i  mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om hur behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick,  hur hon behandlades och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av hennes liv.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv.  De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos.  Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med resten av livet. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskorna och läkarna har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

 

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad på sin vespa, tio mil. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves,  och fick ta sig hem de tio milen igen på vespan. Jag citerar:

Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder)  (sid. 21 i boken  ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

 

 

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

*

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv).  Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör var just historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden.  De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

 

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

 

/Helena Maria

Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

 Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och fil dr Carina Håkansson, grundare av bland annat Det Utvidgade Terapirummet och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, blir i höst kursansvarig för en ny kurs vid Ersta Sköndal högskola. Den heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”, och är en av de första i sitt slag.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När?

I sin bok ”Att rymma både och – om vanlighet, mod och professionella samtal”, (2007), bokförlaget Mareld, skriver hon exempelvis:

Det finns otaliga exempel på hur diagnoser använts och används som ett maktmedel. Det finns lika många exempel på hur historien och dess utveckling reviderat tidigare så kallade sanningar om människor och mänskligt varande”. (s.106)

För att sätta fokus på just den sociala frågan har Carina Håkansson, tillsammans med bland annat författaren och socionomen Susanna Alakoski, Erik Andrèn, vd för Iris Utvecklingscenter och Daniel Riddez, vd Magelungen, Stockholm, grundat ”Nätverket Sociala Frågan”.

Carina Håkansson framhåller att människan är både en social och psykologisk varelse, och att det måste skapas platser och sammanhang i vårt samhälle där människan ses som en helhet.

– Psykisk hälsa borde heta social ohälsa.  Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi behöver skapa platser där människor möts som en helhet. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna, betonar Carina Håkansson.  Istället menar hon att det borde talas mer om det sociala arvet, det sociala liv som en människa lever.  Ett exempel på det är den tolvåriga pojke hon mötte vars hem hade brutit samman. Pojken hade diagnosticerats med autism, depression och ADHD.  Ingen hade frågat efter hans berättelse, det sociala liv som var hans.  Det visade sig att hans mamma var drogberoende och att hans pappa hade lämnat hemmet.

– Det var först när hans berättelse efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt. Genom hans ord blev hans hem och de där rådande förhållandena synliggjorda. Han hade varit i fem familjehem innan han kom till oss på Utvidgade rum.

Carina Håkansson har jobbat med människor i hela sitt liv. Först som socialarbetare, därefter som psykoterapeut. 1987 bildade hon tillsammans med en kollega Familjevårdstiftelsen. I sin avhandling ”The Extended Room- Coming from an authentic place…” (2014), Jyväskylä universitet, Finland, skriver hon att iden ”föddes ur en vision om att skapa en plats där människor ensamma eller tillsammans med andra och genom detta förstå något väsentligt om sig själv och sin historia”.

2015 bildade hon Stiftelsen det Utvidgade Terapirummet” som har sina lokaler vid Järntorget i Göteborg. Det har bland annat som hållning att ”relationer och sammanhang spelar en avgörande roll i människors liv, och speciellt väsentligt när livet står på spel”.

Carina Håkansson ser hur det ställs stora krav på människor i dag.

– Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid från arbetslivet att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. De vill inte sluta känna. Riskera tappa bort sig själva igen. Det hänger ihop med livet i det stora hela. Med det existentiella och det meningsskapande.

När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara (Carina Håkansson tecknar citattecken i luften) ”vanliga”.   Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: ”Hallå, det stämmer inte”. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.

Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal högskola. Bland annat är hon kursansvarig för ny kurs till hösten vid den senare. Den utbildningen är en av de första i sitt slag och heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”.

– Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata om mod och uthållighet, berättar hon. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. Det innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin, och för lite av dem själva. Jag för in aspekter som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför. Att de ska orka vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor med svårigheter. Att de ska få syn på sina egna resurser i mötet.

– Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar, understryker Carina Håkansson.

När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så oerhört många människor i sitt arbete, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen poängterar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.

– Ensam kan man inte klara det, säger hon.

Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.

– Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet, betonar hon. Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas, berättar Carina Håkansson. Tankar som handlar om:

Finns det något att återkomma till?

Finns det plats för mig när jag blir frisk?

Vem blir jag då?

Vad är det då som exempelvis ett familjevårdboende erbjuder? Så här skriver Carina Håkansson i ”Att rymma både och”:

”En närvaro och ett deltagande som sker här och nu. Mellan mig och den andre. För många av våra klienter har det inte funnits i tillräcklig omfattning tidigare. Att nu i ett tillräckligt tryggt sammanhang få uppleva närvaron av den andre skapar också en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt” (s.59)

 

Helena Maria

Länkar:

Carina Håkansson, (2000), Det utvidgade terapirummet, Stockholm, Bokförlaget Bjurner och Bruno.

Carina Håkansson (2009) Ordinary Life Therapy, Taos Institute Publications.

https://www.tamira.se/den-sociala-modellen-intervju-med-alain-topor/

https://www.gp.se/debatt/ett-systemfel-n%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-till%C3%A5ts-g%C3%A5-under-1.11215529

 

Närmare kanten – en fantastisk musikal

I måndags var vi ett gäng som såg musikalen Närmare kanten som är ett samarbete mellan Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik. Musikalen är nyskriven och den handlar om psykisk ohälsa på flera olika sätt. Huvudpersonen Jonna flyttar ihop med sin kille och hittar då en gammal speldosa som hon fått på sin fyraårsdag. Speldosan väcker minnen som hon förträngt och hon slutar sova och börjar höra röster. Hon konfronterar sin mamma för att få grepp om vad det är som har hänt men mamman vill inte prata om den svåra familjehemligheten.

Det var en helt fantastisk musikal. Berättelsen var otroligt gripande. Psykosen beskrivs på ett väldigt trovärdigt sätt. Rösterna som tränger sig på gestaltas av kören och Karoline Dons som spelar Jonna lyckas verkligen förmedla den ångest, oro och rädsla som hon upplever när hennes verklighet blir till ett kaos samtidigt som hon försöker upprätthålla skenet av att allt är bra inför sina närmaste. Skådespelarna agerade och sjöng jättebra. Vi var helt tagna allihopa. Vi får hoppas att det kommer fler föreställningar så att fler får chans att se den. Ett par av låtarna finns på Spotify.

/Anna-Karin

Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download

Tar antipsykotisk medicin bort psykossymptom på lång sikt? Longitudinell studie av schizofrenipatienter

I en longitudinell studie där man följt schizofrenipatienter i 20 år jämfördes en grupp patienter som tagit antipsykotisk medicin under alla uppföljningar med en grupp som inte tagit antipsykotisk medicin under samma period. Det visade sig att de som tagit antipsykotisk medicin hade mer och svårare psykotiska symptom vid alla uppföljningar än de som inte tog antipsykotisk medicin. Författarna till studien drar slutsatsen att antipsykotisk medicin hjälper bäst på kort sikt vid den akuta fasen av psykosen men för många patienter tappar den sin verkan då de äter den över en längre tid. Jag kan se att det finns metodologiska problem med studien då patienterna inte slumpvalts till de olika grupperna utan valts ut beroende på om de fått antipsykotisk medicin utskriven eller ej, men jag tycker ändå att resultaten är väldigt intressanta då man som psykospatient ofta verkar få höra att det bästa är att fortsätta med medicinen under många år framåt och kanske hela livet.

/Anna-Karin

Referns

Harrow, T.H Jobe och R.N Faull. (2014). Does treatment of schizophrenia with antipsychotic medications eliminate or reduce psychosis? A 20-year multi-follow-up study. Psychological Medicine, 44, 3007-3016.

Ny norsk studie om återhämtning

En ny norsk studie som följde 30 unga schizofrenipatienter i tio år visade att över hälften blev återhämtade. En viktig faktor till att så många återhämtade sig är enligt forskaren Torgalsbøen att patienterna fått behandling tidigt. Torgalsbøen menar även att de patienter som hade större motståndskraft mot stress och negativa händelser och större förmåga att se framåt i högre grad återhämtade sig helt.

Alla patienter fick flera olika typer av behandlingar vilket är i linje med de norska riktlinjerna för behandling av psykos. En viktig del i behandlingen var att patienten fick lära sig om diagnosen och vad de själv och anhöriga kunde göra för att hantera de psykiska problemen. Patienterna deltog också i gruppsamtal och en del fick kognitiv terapi där de arbetade med att förändra upplevelser och tankar runt psykosen. De flesta åt medicin och många fick hjälp med att komma ut i arbetslivet.

/Anna-Karin