”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården som patient, kom till Högsbo sjukhus. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrands tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i  mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om hur behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick,  hur hon behandlades och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av hennes liv.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv.  De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos.  Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med resten av livet. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskorna och läkarna har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

 

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad på sin vespa, tio mil. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves,  och fick ta sig hem de tio milen igen på vespan. Jag citerar:

Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder)  (sid. 21 i boken  ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

 

 

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

*

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv).  Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör var just historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden.  De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

 

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

 

/Helena Maria

Närmare kanten – en fantastisk musikal

I måndags var vi ett gäng som såg musikalen Närmare kanten som är ett samarbete mellan Gyllenkroken och Högskolan för scen och musik. Musikalen är nyskriven och den handlar om psykisk ohälsa på flera olika sätt. Huvudpersonen Jonna flyttar ihop med sin kille och hittar då en gammal speldosa som hon fått på sin fyraårsdag. Speldosan väcker minnen som hon förträngt och hon slutar sova och börjar höra röster. Hon konfronterar sin mamma för att få grepp om vad det är som har hänt men mamman vill inte prata om den svåra familjehemligheten.

Det var en helt fantastisk musikal. Berättelsen var otroligt gripande. Psykosen beskrivs på ett väldigt trovärdigt sätt. Rösterna som tränger sig på gestaltas av kören och Karoline Dons som spelar Jonna lyckas verkligen förmedla den ångest, oro och rädsla som hon upplever när hennes verklighet blir till ett kaos samtidigt som hon försöker upprätthålla skenet av att allt är bra inför sina närmaste. Skådespelarna agerade och sjöng jättebra. Vi var helt tagna allihopa. Vi får hoppas att det kommer fler föreställningar så att fler får chans att se den. Ett par av låtarna finns på Spotify.

/Anna-Karin

Samma förmiddag som…om skrivandets betydelse

20180412_185134
”I got scars that can´t be seen/ I got drama, can´t be stolen./Everybody knows me now” (citat från David Bowies Lazarus, se länk nedan. Bild: Helena Maria

Samma förmiddag som jag såg affischerna om bokmässan i Angered hörde jag av kamrater att nazister hade visat sig i stadsdelen.  Det gjorde att den alternativa bokmässan i september och dess budskap antog en särskild betydelse för mig.

Det hänger också ihop med varför jag skriver, till exempel bloggar som nu: Det handlar om att försöka förstå mig själv, och världen runtomkring mig. Hitta stråken av mening, hitta bortom alla de år av tung medicinering och tystnad. Lära känna mig själv.

 

För ett antal år sedan sa jag till min dåvarande psykiatriker att det kändes konstigt att lära känna sig själv när man var över 50. Då svarade hon att det fanns människor som aldrig lärde känna sig själva, som sociopater exempelvis. Sedan dess försöker jag att inte tänka på alla år i dvala, av in och ut på psykiatriska kliniker, utan bara känna den rena glädjen av att finnas till, att vara en ”återvändare” i någon mening. Ett återvändande från de ändlösa korridorrer jag har vistats i, och som också i åratal fanns i mina drömmar.

Jag tror att man kan skriva sig fri i någon mening. Att genom att skriva så bearbetar jag, lever jag, ägnar mig åt at viljan att kommunicera fullt ut. Skriva är att söka dialog, även om skrivandet kanske börjar med imaginära samtal mellan karaktärer

i mitt huvud.

När jag tittar upp från mitt skrivande är det lättare att betrakta mig själv, och min vrå, samhället i stort. Jag har vunnit det som kallas distans, nått någon slags överblick. Det är där jag kan stå stark, i något slags grundande i mig själv. Den enda plats där jag kan uppleva just det.

Därför uppmanar jag alla att skriva, om så bara en handlingslista: Bröd, mjölk, vad det nu kan vara.

En post it lapp med tandläkarbesöket. En kylskåpsmagnet som håller fast tiden då jag ska vara hos hårfrisörskan.

Också dagbok är att rekommendera.

Att man skriver dagbok även om det blir långt mellan gångerna och står saker som att ”det regnade i dag” eller ”såg någon stå lutad mot en husvägg och grät”. För att det inte finns något annat, för att huvudet är tungt, töcknigt och  utan tankar. Dimsynen gör att jag blivit av med plånboken ett antal gånger bara det senaste halvåret. På banken får bankkassörskan ringa hem till mamma för jag har glömt mitt ärende.

Min mamma var den enda i familjen som, tror jag, v å g a d e besöka mig – en avdelning på mentalsjukhus är skrämmande för de flesta.

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Besök gärna min blogg på Lejontrappan.blogg

Författaren Kim Leines skrivtips (youtubeinslag)

Zadie Smith on Shame, Rage and Writing, Louisiana channel , publicerad 17 april 2018.

David Bowie: Lazarus, publ. youtube 7 januari, 2016.

 

En sammanhängande livsberättelse gör oss starkare

 

Sista torsdagen i april hade PNO (Psykosvård Nordost) i Gamlestaden Öppet hus för femte gången.

Dagen inleddes med en invigning med musik och följdes av tal av enhetschefen Arthur Dörr. Temat den här gången var Livet en berättelse i kropp och själ.

Av alla de presentationer som man kunde välja bland valde jag i första omgången att gå och lyssna på Vikten av att äga sin livsberättelse– en presentation av psykologen Börje Olevald – en presentation som också gick att följa på PowerPoint och som inleddes så här:

. Vår berättelse definierar oss och visar både oss själva och den som lyssnar vem vi är.

Om vissa erfarenheter varit för svåra och smärtsamma att tala om eller ens tänka på kommer dessa delar att fattas oss.

Vi har alla svaga och starka sidor. Genom att skapa vår sammanhängande livsberättelse blir vi starkare. Vår livsberättelse är berättelsen om vår identitet.

Av utrymmesskäl måste jag tyvärr förkorta de intressanta presentationerna, och göra ett urval.

Kortfattat, Olevald ser psykos som en överbelastning av stress och ångest som till slut leder till kaos och förvirring och då anser han inte att det är rätt att kalla det en sjukdom. Enligt Olevald är psykos en konsekvens av och en reaktion på livshändelser som man inte klarar av att hantera på egen hand.

Känna sig hel och som alla andra

Vidare:

. Psykos är ett symtom. Symtom är lösningsförsök. Ett försök att hantera och förhålla sig till något som är svårt att stå ut med. Symtom innehåller kommunikation som går att förstå.

. För att förstå hur orsak= (psyko social-miljöpåverkan) och konsekvens=(symtom) hänger samman behövs det psykologiska samtalet, livsberättelsen, psykoterapin, som hjälper till att uttrycka, sortera, förstå, värdera och hantera sina erfarenheter och känslor.

. Att berätta för någon som lyssnar är hälsogörande för alla.

Att bli tagen på allvar, sedd, förstådd och uppskattad för den man är och vad man varit med om hjälper till att skapa en sammanhängande historia, sin egen historia. Detta bidrar till att kunna känna sig som en hel människa på samma villkor som alla andra.

Nästa presentation som jag gick på var Berättelsens kraft – om livet som en berättelse och möjlighet till förändring.  Nu handlade det om en inledning till det som brukar kallas narrativ terapi och den hölls av legitimerade sjukgymnasten och fysioterapeuten Malin Odenhall.

Här nedan följer Odenhalls presentation i urval (som också visades på powerpoint).

  • Våra liv består av berättelser, inledde Odenhall, och förklarade att de berättelser som vi identifierar oss med är de som formar våra liv och de kallas dominerande berättelser.

De här dominerande berättelserna behöver vi inte leva med, det är upp till oss, och det finns ett sätt att bryta deras makt:

 

. Vi kan alltid skapa nya berättelser som kan ge ny mening och öppna upp för nya sätt att leva – alternativa berättelser.

. Berättelser kan höra till individer, till relationer, familjer och hela samhällen.

 

. Varje människa består av många parallella berättelser. Alla är fyllda av olika motsägelser och nyanser och ingen kan omfatta alla livets omständigheter.

. Våra livsberättelser utformas i olika sammanhang.

Sammanhang som kön, klass, ras, kultur påverkar våra berättelser och ger tema till dem.

Narrativa terapeuter utforskar de berättelser som dominerar våra liv

  • Dess följder och betydelser

– vilka sammanhang de formats och författats i.

Det som består av problem

Den dominerande berättelsen är den som består av problem, (kan vara sjukdom, arbetslöshet, ett eller många problem et cetera min anmärkning) kanske till 80 procent, förklarade Odenhall. Problemen tar alltså mycket plats och bygger på tunna beskrivningar som det kallas, enligt Odenhall.

De här tunna beskrivningarna innehåller mycket som kan punkteras, till exempel att de utgör förenklade tolkningar, ofta är skapade av andra eller döljer maktförhållanden.

Det här går alltså att upptäcka och ändra på med det som kallas externaliserande samtal, betonade Odenhall och sade vidare att problemet är problemet och aldrig personen.

Det största bidraget till att minska den dominerande berättelsens kraft är det som kallas unika tillfällen (kan också kallas gyllene tillfällen). Enligt Odenhall kan unika tillfällen vara vad som helst som inte stämmer överens med den dominerande berättelsen:

. Unika tillfällen är som portar eller öppningar till nya, annorlunda berättelser.

. Genom att spåra det unika tillfällets historia kan man sätta ord, synliggöra och sammanlänka med andra händelser och skapa en rik beskrivning.

För att hitta de unika tillfällena så kan man gå tillväga så här enligt Odenhall:

”Hur har du burit dig åt för att hindra att problemet förvärras?”

”Finns det tillfällen då problemet inte är lika svårt”?

”Finns det stunder då problemet inte är lika dominerande och befallande”?

”Finns det gånger problemet kunde ha hindrat dig men inte gjorde det?

”Har det hänt att du stod emot problemet och gjorde vad du ville göra istället”?

”Om problemet äger 80 procent av livet, berätta om de 20 procent som du har lyckats behålla”

. Utforska det unika tillfällets karaktäristika. Få fram så mycket info som möjligt.

. Svarar på Var? När? Hur? det hände.

Romanen Flyga Drake

Jag tänker pröva några av tankarna från presentationerna på författaren Khaled Hosseinis debutroman Flyga Drake.

Så här börjar romanen:

Jag blev den jag är i dag en kall, solig dag vintern 1975, när jag var 12 år gammal. Jag minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd i närheten av en frusen bäck. Det är längesedan nu men jag har upptäckt att det inte stämmer, det där man säger om det förflutna, att man kan begrava det. Det förflutna kämpar sig alltid upp till ytan igen. När jag nu tänker tillbaka inser jag att jag har kikat in i den ödsliga gränden i 26 år (Hosseini:2003; 2008:9).

Flyga Drake handlar om den afghanske pojken Amirs berättelse som han tar med sig in i vuxenlivet, men också över haven när hans far och han tvingas fly till USA för att rädda sina liv.

I centrum står Amirs vänskap med Hassan: det är en vänskap mellan den välsituerade pashtunen från majoritetskulturen (sunnimuslimer), och den ett år yngre Hassan från minoriteten hazarerna, (shia), som de flesta ser ner på. Hassan är son till en av Amirs pappas anställda.

Det är en berättelse på många plan, men framförallt en berättelse om vänskap och kärlek och hur vänskap kan gå i kras genom svek (jag summerar det viktigaste för att inte förstöra läsupplevelsen för dem som inte läst boken eller sett filmatiseringen av den samma).

Huvudpersonen i romanen, Amir, ser sin vän Hassan, som är son till en av hans pappas tjänare, bli utsatt för ett ohyggligt övergrepp.

Amir vågar inte gripa in, inte minst på grund av rädsla för att själv bli utsatt. Den här ohyggliga upplevelsen blir vändpunkten för vänskapen.

Amir glömmer det aldrig. Redan i den första meningen av boken, som blev en internationell bestseller, kastas vi in i minnet av våldtäkten och gränden där den ägde rum. Det som följer är den långa, svåra och omskakande berättelsen om hur Amir slutligen blir fri från sitt svek, skuld, och trauma, och hur hans fars gode vän och affärspartner Rahim Khan slutligen hjälper honom till en sammanhängande livsberättelse.

Sedan Amir föddes hade Rahim Khan hade alltid tagit sig an honom och det hände att Amir önskade att han varit hans far istället. Rahim Khan var en respektfulle lyssnare, någon som tog den moderlösa pojken på allvar, såg honom och fick honom att känna sig förstådd och uppskattad, men något samtal om det som hänt i gränden blev det aldrig.

Så kom Sovjet invasion av Afghanistan i slutet av 1970-talet och kriget bryter ut. Amir och hans far flyr.

Om jag ska utgå från den narrativa terapins perspektiv kan jag kanske tolka romanen så att Amirs dominerande berättelse bryts ner bit för bit och de unika tillfällena, (mycket i form av minnen, men också ett brev från Hassan, och det som Rahim Khan berättar för honom) pockade på uppmärksamhet och började ta plats: En alternativ historia skapades och fyllde huvudpersonen med en nästintill övernaturlig kraft som ledde till att han i slutet av boken praktiskt taget genomförde en räddning som genom ett under.

Dialog och utforskande

På Öppet hus-dagen fanns det också en programpunkt som handlade om sanning: till exempel vad vi menar med sanning, och vad behövs för att något ska vara sant? Presentationen var upplagd som ett tillfälle för dialog och utforskande och hölls av psykologerna vid PNO. Det handlade bland annat om behovet av att kunna förhålla sig kritisk och ställa frågor, och inte ta för givet. Och det kändes som ett angeläget ämne att PNO Gamlestaden i en tid då det betonas allt mer vikten av att kolla sina källor, och inte minst mot bakgrund av begrepp som”faktaresistens,” tog upp sanningsbegreppet till diskussion från olika vinklar.

Personlig sanning togs också upp. Exempelvis hur jag förklarar en stark ångestupplevelse kan upplevas som en sanning för mig: Den ger en förklaring på vad som händer mig, och varför jag exempelvis känner mig rädd. I presentationen förklarades att vetenskapliga sanningar inte utesluter att man kan tro på personliga sanningar.

Häromdagen pratade jag med en annan PNO:are om den här programpunkten och då sa han så här:

– Det är så viktigt att patienten vågar känna och tänka och söka vad som är mening och sanning. Inte bara stänga av.

För mig illustrerar det vikten av en psykiatrisk vård som intar en icke-medikaliserande hållning och inte övermedicinerar så att man inte  kan tänka och känna. Och ingen annan kan bättre uttrycka vad det handlar om än Hannah Arendt (spelad av skådespelaren Barbara Sukowa) i slutet av sin ”Final speech” i  Margarethe von Trottas film om Arendt, (2012)  (min transkribering och översättning):

[   ]…Sedan Sokrates och Platon har vi vanligtvis kallat att tänka att vara engagerad i den tysta dialogen mellan mig och mig själv.

I att vägra vara en person gav Eichmann fullständigt upp den där enskilt mest mänskligt definierande kvaliteten, den att kunna tänka. Följaktligen var han inte längre kapabel att göra moraliska avväganden. Den här oförmågan att tänka skapade möjligheten för många vanliga män att begå onda gärningar i en gigantisk skala som världen aldrig hade sett förut.

Det är sant, att jag har övervägt de här frågorna på ett filosofiskt sätt. Manifestationen av tankens vind är inte kunskap, utan förmågan att skilja rätt från fel, det vackra från det fula och jag hoppas att det tänkandet ska ge människor styrkan att förhindra katastrofer i de här sällsynta ögonblicken när allt står på spel. Tack.

Filosofen, författaren och den politiska teoretikern Hannah Arendt, (1906-1975), har bland annat skrivit boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem som kom ut första gången 1963 och The Origins of Totalitarianism (1973).

 

 

/Helena Maria

Källor:

https://www.youtube.com/watch?v=wmBSIQ1lkOA

 

 

Rör inte min terapi!

Socialstyrelsen har tagit fram ett förslag på riktlinjer för behandling av depression och ångest. Riktlinjerna som är ute på remiss nu har fått mycket kritik eftersom det innebär att personer med allvarligare depressioner rekommenderas att enbart erbjudas antidepressiv medicin, elbehandling och magnetbehandling.  Kognitiv beteendeterapi (KBT) kan erbjudas personer med medelsvår eller lindrig depression och ångestsyndrom. Mer långvariga psykoterapeutiska behandlingsmetoder som exempelvis psykodynamisk terapi, prioriteras inte i förslaget.

17 psykoterapiforskare har kritiserat förslaget i en debattartikel i DN där de skriver att riktlinjerna är ”enfaldiga” och att förslaget i många stycken innehåller ”felaktiga tolkningar av aktuell forskning”. Socialstyrelsens förslag skiljer sig avsevärt från nyligen framtagna riktlinjer i Danmark och Tyskland som tvärtom ger en stark rekommendation att psykoterapi ska erbjudas i kombination med läkemedel vid ångest och depression. De 17 forskarna menar att socialstyrelsen bortsett ifrån viktiga forskningsresultat och därmed ensidigt lyfter fram KBT som den enda psykologiska behandlingsmetoden. Detta kommer att få konsekvenser för patienterna som, om de överhuvudtaget erbjuds terapi, inte kommer att kunna välja den terapiform som de själva tror skulle passa dem bäst. Det pratas mycket om ökad valfrihet inom vården men förslaget kommer antagligen att innebära att friheten att välja terapiform minskar. De 17 terapiforskarna menar att förslaget sannolikt kommer att påverka psykolog – och psykoterapeututbildningarna och få konsekvenser för hur vården prioriterar när de anställer personal.

Psykologstudenterna Helena Björck och Katarina Cederin har startat uppropet Rör inte min terapi som en motröst mot socialstyrelsens förslag. Här kan vem som helst dela med sig av sin egen erfarenhet av psykoterapi. I skrivandets stund har 7944 personer skrivit på namninsamlingen emot förslaget och det har kommit in 345 olika patientberättelser där människor beskriver med egna ord på vilket sätt olika typer av samtalsterapier har hjälpt dem i deras återhämtning. Många skriver att psykoterapi varit det viktigaste för dem, det som fått dem att må bättre och hitta tillbaka till ett bra liv. En del skriver att utan terapin hade de varit döda idag. En del skriver också att det kanske inte är själva terapimetoden i sig som är det viktigaste utan möjligheten att få ha en mer långvarig samtalskontakt med någon som de känner förtroende för, som förstår och som kan stötta dem i deras återhämtning.

Namninsamlingen och terapiberättelserna ska skickas till socialstyrelsen den 29 mars som synpunkt inom ramen för remissrundan som avslutas den 31 mars. Helena Björck och Katarina Cederin hoppas att patientberättelserna kan bidra till att psykoterapeutiska metoder får en större tyngd i de nya riktlinjerna för behandling av depression och ångest. Om du känner att du berörs av detta så gå gärna in och dela med dig av din terapiberättelse eller skriv på namninsamlingen.

När det gäller psykos så håller socialstyrelsen just nu på att revidera riktlinjerna för behandling av schizofreni och liknande tillstånd. Ett remissförslag ska vara klart nu till hösten 2017. I de nuvarande riktlinjerna har psykodynamisk terapi lägsta prioritet vilket innebär att vården rekommenderas att erbjuda det enbart i undantagsfall. Orsaken till det är att det finns för lite forskning på området. De terapiformer som prioriteras är KBT och musikterapi.

Personligen hoppas jag att psykoterapi som behandlingsmetod ska prioriteras upp rejält även vid psykosbehandling. Jag har haft flera perioder med psykoser och sjukhusinläggningar och även lidit av svår ångest och depression. För mig har långvarig psykodynamisk terapi och andra typer av stödsamtal varit det absolut viktigaste för att må bättre på längre sikt. För mig hör ångesten, psykoserna och depressionen ihop. Jag upplever det bara som olika uttryck och olika sätt att reagera på stress, oro och svåra livsomständigheter. Psykoserna har kanske varit det mest extrema reaktionssättet, när saker i mitt liv blivit allt för svåra att hantera, när ångesten blivit övermäktig och hjärnan och känslorna verkligen inte orkat med mer utan hela jag brakat ihop i totalt kaos. Jag är så glad att jag fått möjlighet att genom en flerårig samtalsterapi bearbeta svåra saker som varit tidigare under livet, fått hjälp med att titta på mig själv och mitt inre, att förstå sambandet mellan reaktioner i nuet och händelser i dåtid, att ta tag i och förändra saker i min livssituation, stärka självkänslan, bli lite tryggare och större som person, att på något sätt ”hitta mig själv”, vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Det har tagit många år men idag känns mitt liv bättre än någonsin och jag mår oftast väldigt bra psykiskt. På egen hand hade jag nog inte klarat av att genomföra den resan. För att utveckla en trygg relation, börja känna  verklig tillit till min terapeut och därmed våga öppna mig och börja prata om verkligt viktiga saker krävdes det att det fick ta den tid det tog. Under den senaste akuta psykosen och sjukhusvistelsen som inträffade kort efter att jag fick mitt första barn blev jag erbjuden extra terapitider flera gånger i veckan och vid några tillfällen fick jag möjlighet att samtala betydligt längre än de vanliga 45 minuterna. Även om samtalen, på grund av svår förvirring, kanske inte såg ut riktigt som vanliga terapisamtal så var detta oerhört värdefullt och något som jag tror bidrog till att jag tog mig ur psykosen snabbare än jag annars skulle ha gjort.

För mig har medicin periodvis varit ett viktigt komplement till samtalskontakter. Den har dämpat ångest och rädslor, lugnat mig och gjort att jag kunnat sova och samla ihop tankarna. Men jag kommer ändå alltid att se samtalen som den viktigaste delen av min behandling, både mot psykoserna, ångesten och depressionen. Jag vet att olika personer har olika syn på vad som är viktigt och vad som fungerar för just dem. En del upplever att medicin är det enda som hjälper dem, en del föredrar KBT, en del psykoterapi, en del något helt annat och många vill ha en kombination av flera olika saker. Det viktigaste som jag ser det är att människor får möjlighet att välja de behandlingar som funkar bra för just dem och att möjligheten att välja mer långvariga samtalsformer inte försvinner. Som jag förstått det så är det i dagsläget inte alldeles vanligt att psykospatienter erbjuds långvarig psykoterapi så jag antar att jag haft tur som fått denna möjlighet. Jag är oerhört tacksam för det och jag hoppas att alla andra som mår psykiskt dåligt och som vill det, i framtiden ska kunna få samma möjlighet.

/Anna-Karin

Filmfestival – Pat. är frisk och pigg för övrigt

Just nu pågår filmfestivalen Driving us crazy på stora teatern här i Göteborg. Vi är två personer från Talbart-gruppen som varit där och hittills har vi sett flera starka och gripande filmer.

I morse såg vi dokumentärfilmen Pat. är frisk och pigg för övrigt. Den handlade om Gunnel Bergstrand som fått diagnosen manodepressiv psykos och varit inlagd med tvångsvård på Restads mentalsjukhus i Vännersborg i mitten av 50-talet. I dokumentären får vi följa med Gunnel på ett besök tillbaka till Restads sjukhus. Här beskrivs en mörk del av Sveriges historia. Att människor i kris behandlades fruktansvärt illa både av psykiatrin och av myndigheter. Hon beskriver hur patienterna kläddes av nakna och bältades som rutin varje natt och som straff när de exempelvis uppträtt med ilska, att hon efter utskrivningen blev förhindrad av myndigheterna att ta körkort och läsa vidare till sjuksköterska eftersom hon på grund av sin diagnos ansågs som olämplig till det. Hon berättar också att hon valt bort att gifta sig och skaffa barn eftersom hon skämts så mycket för sin diagnos och hon varit rädd för hur ett återinsjuknande skulle ha påverkat ett barn. Det är en väldigt stark berättelse. Efter filmen kommer Gunnel upp på scenen och som avslut säger hon att hon hoppas att filmen ska ge henne och andra psykiskt sjuka upprättelse. Ett uttalande som ger mycket applåder. Jag hoppas också att filmen ger henne upprättelse. För hon förtjänar verkligen att få upprättelse liksom alla andra med psykisk ohälsa som någonsin behandlats illa av ett system som ska finnas till för att hjälpa dem.

/Anna-Karin

Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar: