”Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel”

Carina Håkansson, Fil dr, legitimerad psykoterapeut, universitetslärare och författare, (och bland annat en av grundarna till Nätverket Sociala Frågan, se tidigare inlägg) är en av de främsta rösterna för en icke-medikaliserande hållning i Sverige.

– För barn utan kontakter och pengar så är det nästan bara psykiatrin som står till buds, förklarar Carina Håkansson. Hennes allvarligaste kritik mot psykiatrin som den ser ut i dag gäller just detta.

– Människor ska inte behöva hänvisas till psykiatrin redan som barn.

De barn som gör det riskerar att bli kvar. Istället behövs fler platser att komma till när livet står på spel eller svajar. Det som behövs är människor som inte blir så rädda utan som kan erbjuda stöd och vara närvarande i situationen.

-Barn reagerar exempelvis med sömnsvårigheter och oro på hur tillvaron ser ut, framhåller Carina Håkansson. Hon berättar att den här oron ofta sjukdomsstämplas. Istället borde det jobbas på att skapa ett samhälle som bättre tar tillvara barns behov, och utforma i det i en riktning som främjar hälsa.

Jag för på tal en undersökning från Linköpings universitet. Anette Wickström, biträdande professor vid Tema Barn, som leder forskningen säger i en intervju bland annat att unga människor tampas med sin vardag, men att det behöver inte innebära att de lider av psykisk ohälsa (läs om undersökningen här och här i sin helhet.

Carina Håkansson har inte tagit del av undersökningen, men påtalar att feltolkningarna uppstår när unga människor definieras som psykiatriska problem på grund av magont, sömnsvårigheter, och så vidare. Besvär där dagsformen är avgörande har kanske över huvud taget inte med psykiatrin och diagnos att göra. Därmed inte sagt att hens upplevelser inte ska tas på allvar. Det som behövs är samtal och stöttning och förståelse. Och inte minst kunskap om vad det innebär att vara tonåring.  Allt för att öka självförståelsen hos tonåringen.

– Är man ung vill man testa sina tankar, framhåller Carina Håkansson.  Är det normalt att tänka så här eller inte normalt? Kan man vara så här? Tonåren är en period då tankarna går mycket upp och ned, vilket kan skapa oro och ångest.

-Det finns en uppenbar fara om de här tankarna som tonåringen kämpar med allt för snabbt beskrivs som sjukdom, fortsätter Carina Håkansson. Sjukdomen snävar in spännvidden på tankarna ytterligare. Då blir det ”så där säger hon för att hon är bipolär” eller så säger han för att han är schizofren”. Det finns människor som är ”vanliga” (Carina Håkansson gör citattecken i luften med händerna) och människor som tänker mycket mer utanför boxen, betonar Carina Håkansson. Hon berättar att om hon själv inte hade upplevt psykiatrin genom en nära anförvant under en kort period som barn, hade hon förmodligen vänt sig till den när hon själv upplevde att hon tänkte för många tankar som inte enkelt bara kunde sorteras och placeras i boxar. Och jag tänker på hur hon har vågat gå sin egen väg; hur hon har skapat Familjevårdsstiftelsen och sedan Det Utvidgade Terapirummet, hur hon oförtrutet tror på människan, oförtrutet delat med sig av hopp och tillit till människor som saknat dessa två så livsviktiga drivkrafter och förmågor.

-Psykiatriseringen präglar hela samhället, påpekar Carina Håkansson. Den är skolad i att ”hitta fel”, ge symtomen ett namn och sedan ge en diagnos, precis som medicinen.

Carina Håkansson hänvisar till DSM systemet som gått från 150 diagnoser till 500-600 under bara ett tiotal år.

-Det finns alldeles för lite utrymme till att vara kritisk, framhåller hon. Det ska vara bannlyst med känslor. Neutralitet och objektivitet får företräde. Man får inte vara privat, helst inte personlig heller. Istället betonas professionalitet, samtidigt som det saknas ett samtal om vad professionalitet är.

Jag tar upp det här med att allt ska vara så manualbaserat.

Carina Håkansson ger ett exempel på det genom ADHD-utredningen vars dominerande del består av ungefär 200 frågor.

-Den som besvarar frågorna kan göra det med fem olika varianter på varje fråga vars motpoler på skalan ligger mellan aldrig och alltid och tre alltså däremellan.

Frågan kan vara ”Känner du dig rastlös på morgonen”? Beroende på dagsformen kan jag svara ”nästan aldrig.”  Men vad betyder ”nästan aldrig”? Betyder det ”sällan”?  Carina Håkansson framhåller att det är frågor som sällan ställs. Dessutom är frågor som dessa väldigt beroende av just dagsformen. Något som alltså inte framkommer i resultatet av enkäten.

Ytterligare en viktig aspekt som Carina Håkansson håller fram är att det inte tas hänsyn till vem som ställer frågorna och ger exempel: ”Känner jag förtröstan inför frågeställaren”? ”Blir jag rädd för eller irriterad på denna”? ”Nästan så irriterad att jag vill retas med frågeställaren”?

Carina Håkansson fortsätter:

-Sedan ska svaren tolkas av psykiater eller psykoterapeut. Och utifrån vem vi är, beroende på vilka vi själva är bakgrundsmässigt så görs tolkningarna. En del av uttolkarna så att säga har kanske aldrig höjt rösten, andra kanske alltid fått prata till punkt. Att utredningen är så beroende av tolkning av de här frågeformulären och därmed av vem som tolkar så är det allvarligt. Speciellt för de unga för vi har glömt att under ungdomsåren går det mycket upp och ned, dag för dag. En ungdom som säger ”jag orkar inte leva längre” kanske inte menar att hen vill dö, men att den inte orkar leva. Men istället för att fråga vad hen menar, och sätta sig ner och samtala med hen, vad det här handlar om så skickas hen till Bup, (Barn- och ungdomspsykiatrin). Carina Håkansson refererar till ett ordspråk som lyder ”Som man söker får man svar”.  Det är ett bra ordspråk, tillägger hon.

Hon konstaterar att när en människa exempelvis får diagnosen ADHD så bortser den kulturen från så många andra faktorer som kan förklara.

– Att leta fel leder in i sjukdom. Som kultur är vi väldigt inriktade på att leta fel. Det är som om samhället är fixerat vid att leta fel och kategorisera. Toleransen minskar. Även för ”vanliga människor” finns snäva gränser. Just nu är det mycket betoning på lågaffektivt bemötande, men omsorg kan också uttryckas med starka känslor. Starka känslor som att säga ifrån att ”Nu räcker det” behöver inte vara fel.  Vår snävhet kan bli bisarr rent ut sagt, menar Carina Håkansson.

Det blir intressant när hon kommer in på det här att känslor är bannlyst, att det skapas en myt om att känslor inte har med vetenskap att göra. För hon hänvisar till en numera gammal studie, en studie som fortfarande talar sitt tydliga språk. I studien framkom det att alla barn på ett barnhem var utan livsgnista utom ett. Det visade sig att det barnet som fortfarande gav känslomässigt gensvar varje dag fick omsorg av en av städerskorna eller någon annan personal. En klapp och några ord när hon gick förbi ungefär.   Det var med andra ord det enda barnet på stället som inte var känslomässigt övergiven. (Ingen av oss kommer på namnet på den som utförde studien, men det kan vara John Bowlby som skrivit om detta eftersom han forskat om, och skrivit mycket om anknytningsteorin)

-Tyvärr finns det ibland en tendens att glömma bort hur det går till i verkligheten, poängterar Carina Håkansson. Låtsas att den inte finns. De som gör det kritiserar istället kvalitativa studier och säger att ”det här är inte vetenskap” när det i själva verket handlar om att det är svårare att mäta. Vi måste acceptera att allt inte går att mäta på ett naturvetenskapligt sätt.

Carina Håkansson skriver om det här i en ny bok som kommer ut i höst.

-Vi måste återupprätta den mänskliga kunskapen, den tysta kunskapen.

I någon mån måste vi acceptera att alla frågor kan vi inte får svar på. Att vi måste leva med osäkerhet. Däremot om och om igen fråga oss: Hur kommer det sig att?

Slutligen understryker Carina Håkansson vikten av att vi behöver system som tar ansvar, och att de systemen inte bara kan vila på enskilda människor utan att vi måste jobba tillsammans.

-Det är bara så man orkar.

 

Helena Maria

Alain Topor får Bengt Börjesson-Priset

Psykologen Alain Topor som länge har forskat om sociala frågor får Bengt Börjesson-priset för sin forskning skriver DN. Priset delas ut för viktiga insatser på det sociala området. Alain Topor har forskat om sociala faktorer och relationers betydelse vid återhämtning från svåra psykiska problem. Han har velat förstå vad som får människor att må bättre och har bland annat gjort studier om privatekonomins betydelse för återhämtning och om vad som kännetecknar hjälpande och stjälpande professionella.

/Anna-Karin

 

Är barns naturkontakt i sjunkande eller bara ojämnt fördelad?

Barns relation till naturen kom i blickpunkten 2006 när den amerikanske journalisten Richard Louv kom ut med boken ”Last Child in The Woods – Saving our children from Nature-Deficit Disorder”. Louv myntade nämligen NND, på svenska naturbrist-syndromet.

I förordet till sin bok skriver han (och jag citerar från thecrwn.org): Att minska den bristen – hela det brustna bandet mellan våra yngsta och naturen – ligger i vårt självintresse, inte bara för att estetiken eller rättvisan kräver det, utan också för att vår mentala, fysiska, och andliga hälsa är beroende av den. Jordens hälsa står likaså den på spel. Hur de unga låter sig påverkas av naturen, och hur de fostrar sina egna barn, kommer att forma de yttre formerna och villkoren för våra städer, hem – våra dagliga liv (min översättning).

 

Författaren och professorn i etik vid Edinburgh-universitetet, Michael S. Northcott, skriver i sin bok Place, Ecology and the Sacred, (2015), att det finns en växande mening bland barnpsykologer att brist på erfarenheter i barndomen, av att till exempel klättra i träd, betrakta skalbaggar eller fåglar nära hemmet eller att mata en ekorre, när man bor i en urban omgivning, som i ökande grad avnaturiseras, kan leda till en förminskad jagkänsla.

Det här med att klättra i träd, mata djur, och andra aktiviteter som barn ägnar sig åt i naturen, menar han bidrar till deras utveckling till vuxna med ett moraliskt agentskap såväl som att kunna samspela med andra varelser. Som stöd för detta refererar Michael S. Northcott bland annat till  evolutions – och barnpsykologen Darcia Narvaez.

Han förvånas över att, som han skriver:  det har varit nödvändigt att uppfinna ett namn för ett tillstånd, naturbristsyndrom, för att beskriva en förlust av en sensorisk interaktion med de omgivningar på de platser i vilka moderna barn växer upp ( sid.159, min översättning).

Naturvistelsens betydelse

För Northcott utgör det ett bevis på i vilken utsträckning den moderna urbana och industriella civilisationen i allt högre grad är karaktäriseras av en tudelning mellan kultur och natur.

I Naturvårdsverkets rapport 6407, (2011), Den nyttiga utevistelsen? – Forskningsperspektiv på naturkontaktens betydelse för barns hälsa och miljöengagemang  reflekteras det också över barns förhållande till naturkontakt.  Med naturkontakt menar rapportförfattarna de strukturer och livsformer som barn kommer i kontakt med och som inte huvudsakligen och i första hand är skapade av människan.

Rapportförfattarna är F Mårtensson, E Lisberg Jensen, M Söderström och J Öhman, och jag refererar från deras gemensamma  Sammanfattande syntes. I den konstateras att för många barn idag så innehåller uppväxten mycket av förflyttningar, miljöombyten, men också ibland storskaliga omvandlingar av deras närmiljö. Med anledning av det menar författarna att det blir viktigt att fundera över hur barn under sådana omständigheter får chans att utveckla och bearbeta sina sinnliga, estetiska, och efterhand sina existentiella relationer till det omgivande landskapet.

I rapporten beskrivs utförligt tankar kring barn och deras möjlighet till utevistelse och naturkontakt i ett samhällsbyggande som vill vara hållbart.  Med det menar man en rörlig livsstil som inbegriper att man rör sig till fots i sina omgivningar, eller cyklar och på andra sätt är fysik aktiv, att det ska ses som positiv och självklar.  Risken är emellertid, betonar man, att i och med att ny bebyggelse anläggs hårdgörs mark (en yta kan hårdgöras med exempelvis betong eller asfalt) och minskar andelen gröna ytor och därmed riskerar artrikedomen att minska. Rapporten understryker att det finns en fara i det eftersom den biologiska mångfalden kan vara mer intimt förknippad med social hållbarhet än det tidigare anats. Det framhålls att den variation som den biologiska mångfalden bidrar med kan ha betydelse för vår känslomässiga relation till platser och ligga till grund för många kulturella uttryck.

Inte bara ett hem i dag

Det antas också att barn generellt sätt numera har ett minskat utrymme för spontana former av naturkontakt som ett led i lekandet i vardagen eftersom transporter och andra aktiviteter stjäl mer av det utrymmet. Föräldrarnas roll för den naturkontakt som barnen eventuellt får understryks. Barn går inte längre i den skola som ligger närmast och barn har, genom familjebildningen, inte bara ett hem utan fler påpekas det. Man skriver vidare: I stort sätt har barn fått sämre förutsättningar att bilda egna gemenskaper där de bor och forma sådana lokala barnkollektiv som traditionellt legat till grund för lek och umgänge i utomhusmiljön.  Överväger gör de vuxnas val och föreställningar kring barns behov av naturkontakt därför att det helt enkelt är de som håller i kontrollen över naturkontaktens inramning.

I rapporten uppmärksammar man också att paradoxalt nog finns det samtidigt landsbygdsbarn som kan leva ganska avskurna från naturen. Förklaringen som ges till det är att det beror på att barnen ofta är beroende av att de vuxna skjutsar till aktiviteter, men också till barriärer som trafik och ett utarmat odlingslandskap som gör naturen otillgänglig. Sammantaget konstateras det att kanske är det så att barns chans till naturkontakt i vardagen aldrig har varit så ojämnt fördelad som i dag.

Kanske något att ta fasta på när Barnets rätt i samhällets årsrapport för 2016 pekar på att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar enligt SVT.se.  I artikeln framhåller Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga.

Oaktat naturen, det viktigaste är ändå samtalet och dialogen såväl i vardagen som inom psykiatrin. Det mänskliga samspelet och den mänskliga kommunikationen kan vi bara lära av varandra.

/Helena Maria

 

Länkarna i sin helhet som det refereras till i artikeln:

The Center for reconnecting with nature: www.thecrwn.org/nature-deficit-disorder/

Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6407-5.pdf?pid=3715

Lisette Edfeldt http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bris-alarmerande-manga-barn-hor-av-sig-om-psykisk-ohalsa

 

En mer icke-farmakologiskt approach är möjlig

Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa, enligt Sveriges Lantbruksuniversitet på slu.se. Som exempel på detta berättas det att socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare att komma ut i naturen.

För förhoppningsvis är detta början på mer av ett icke-farmakologisk synsätt i inom psykiatrin.

För när jag såg och lyssnade på ett samtal på ur. Play från Ur Samtiden och Bokmässan 2016, ett arrangemang av Bonnier fakta, återkom på olika sätt att en icke-farmakologisk approach inom psykiatrin är möjlig och ingen utopi.

Samtalet fördes mellan överläkaren i psykiatri och författaren Anders Hansen och Senior professorn i medicinsk psykologi och författaren Åsa Nilsonne och moderatorn Lisa Kirsebom, vetenskapsjournalist.

Anders Hansen var aktuell med sin bok Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016), Fitnessförlaget, och Åsa Nilsonne med Mindfulness i Hjärnan (2016), Natur och kultur. Boken kom ut första gången 2009, men har omarbetats.

I det här referatet ska jag delge delar av samtalet som hade som rubrik Hur träning påverkar hjärnan  och hur mindfulness kan bidra till nya upptäckter inom neuropsykologi.

Åsa Nilsonne refererade exempelvis till en facebook tråd i samtalet där någon efterlyst en akutmottagning dit man fick komma utan att bli medicinerad. Det här hade väckte uppståndelse bland hennes kollegor, och någon hade sagt att ungefär att behöver man inte medicin så är det inte fråga om akutvård.

Åsa Nilsonnes slutsats, från det hon hörde, var att idén om att en människa som mår psykiskt dåligt kanske skulle kunna få någon annan typ av hjälp inte riktigt har landat.

Orsaken till det, som pekades ut, var pengarna från läkemedelsföretagen.

Läkemedelsföretagen är alldeles för involverade i läkarnas fortbildning, framhöll Åsa Nilsonne och fortsatte: De är involverade på en massa ställen där de inte borde vara det. Det bromsar vår förmåga att utbilda kollegor i icke-farmakologisk psykiatri.

Vår tid en psykiatrisk tid

Anders Hansen påpekade att vi lever i en psykiatrisk tid, men framhävde att vi alltid har kategoriserat saker, men att dagens kategorier som vi stoppar in varandra i är psykiatriska diagnoser:

Minsta problem kräver en diagnos som helst ska lösas med medicin. Jag tror att man måste se mycket mer på livsstilen. Det är ingen humbug att motion och mindfulness får hjärnan att växa.

Han betonade att alternativet inte måste vara antingen eller: medicinering eller de här andra alternativen.  Det bästa enligt honom är båda delarna, men han ser att rapporteringen har en slagsida åt medicinering som han hänför till kommersiella orsaker.

Lisa Kirsebom, som läst båda böckerna, undrade ungefär hur mindfulness och motion, som de billigare och biverkningsfria komplement till andra behandlingar de är, kan vara hjälpmedel i psykiatrin, och hur spridd den kunskapen var?

Anders Hansen svarade att motionens betydelse hade kunnat omvandlas till en tablett så hade kunskapen varit allmängods redan. Det är det som måste hända: att kunskapen stabiliseras och blir allmängods för alla.

Han fortsätter med att säga att i Sverige tar 700 000 människor anti SSRI-preparat. Det kan inte vara rimligt menar han.

I Hjärnstark betonar Anders Hansen att det bästa för våra hjärnor är om vi alla kunde löpträna tre gånger i veckan. Konditionsträning har hittills, enligt de studier som gjorts, visat sig vara det bästa.

Och varför inte löpträna i naturen?

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på Vetenskap och hälsa

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (Vetenskap och hälsa).

I Sverige kan man (också i Danmark) få natur på recept. Täby kommun var först ut med försök på denna variant på FaR® år 2014.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras i en rapport från Naturvårdsverket, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Faktorn p (politik)

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att naturen och friluftsliv också ska komma på recept ser hon risker med:

Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ].

Men jämsides med naturens, mindfulness`s och motionens betydelse för den psykiska hälsan bör även det terapeutiska samtalet ha sin givna plats. Jag läste någonstans, jag minns nu bara inte var, att även psykoterapi gör avtryck i hjärnan. Kanske kan jag återkomma till detta längre fram.

Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

UR Samtiden: Så kan du hjälpa din hjärna att bli smartare (obs. begränsad tillgänglighet så passa på om du är intresserad).

Tillgängliga natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer.  Rapport 6562, April 2013

Vetenskap och hälsa. Njut av naturen och bli fri från stress samtidigt

För den som är intresserad av att läsa mer om avigsidorna med den i dag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin rekommenderar jag inlägget på RSMH-bloggen

Friskvårdsklubben – En brukarledd och brukarstyrd ideell aktivitetsförening för dig som vill motionera tillsammans med andra brukare inom psykiatrin.

Samband mellan mobbning i barndomen och utveckling av psykos senare i livet

Mobbning är för många personer en väldigt traumatisk livshändelse som kan leda till posttraumatisk stress och som kan likställas vid krigsupplevelser och tortyr menar psykiatern Per Borgå. Att traumatiska upplevelser har samband med psykoser har flera tidigare studier visat (se t.ex. Varese m.fl. 2012).

En litteraturöversikt över tio olika studier visar att det finns ett tydligt samband mellan mobbning tidigare i livet och utveckling av psykoser senare i livet (Cunningham M.fl. 2016). De som hade upplevt mobbning under uppväxten hade mer än dubbelt så stor risk för att utveckla psykoser senare i livet jämfört med de som inte varit utsatta för mobbning. Eftersom mobbning kan få så pass allvarliga konsekvenser för människors liv behöver det satsas mer resurser för att förebygga mobbning i skolor och på arbetsplatser, och inom psykiatrin är det viktigt att det finns en medvetenhet om att även mobbning kan vara en mycket traumatisk livshändelse som kan påverka människors självkänsla på ett mycket negativt sätt och leda till psykoser och posttraumatisk stress. För att förstå människors psykiska lidande tycker jag därför att det är viktigt att personal inom psykiatrin tar sig tid att lyssna på patienternas livsberättelser och förstår att berättelserna är en nyckel i att stötta människor i deras återhämtning.

Referenser:

Cunningham, Twylla., Hoy, Katrina & Shannon, Ciaran (2016). Does childhood bullying lead to the development of psychotic symptoms? A meta-analysis and review of prospective studies. Psychosis, Vol 8, no 1, 48-59.

Varese, Filippo., Smeets, Feikje., Drukker, Marjan., Lieverse, Ritsaert., Lataster, Tineke., Viechtbauer, Wolfgang., Read, John., Van Os, Jim., & Bentall, Richard P. (2012). Childhood adversities increase the risk of psychosis: A meta-analysis of patient-control, prospective- and cross-sectional cohort studies. Schizophrenia Bulletin, 38 (4), 661-671.

Människorättsbaserat arbete

Vi är två av oss i Talbartgruppen som från 2013 till 2015 deltagit i ett pilotprojekt som handlade om att införa ett rättighetsbaserat arbetssätt i praktiken på tre olika verksamheter. De tre verksamheter som deltog i projektet var Psykosvårdkeja nordost, Angereds närsjukhus och Bohusläns muséum. Det var Avdelning mänskliga rättigheter i Göteborg som höll i projektet. Projektet mynnade bland annat ut i en film som är 33 minuter lång och som man kan se här: Mänskliga rättigheter – det gör något med oss

Ekonomi viktig för psykisk hälsa

I en artikel i tidningen ETC beskrivs en intressant studie som genomförts i Blekinge där ett antal forskare studerat vad som hände när långtidsarbetslösa med svåra psykiska problem fick 500 kr extra att leva på istället för medicin. De positiva hälsoeffekterna visade sig redan efter sex månader. Bland annat minskade andelen som konsumerade slutenvård, och andelen som hade depression och ångest minskade jämfört med kontrollgruppen. Artikeln hittar ni här.

/Anna-Karin