The Trouble with Goats and Sheep – en roman av Joanna Cannon

The trouble with Goats and Sheep (2016, Harper Collins.uk, ännu inte utkommen på svenska), är en prisad debutroman skriven av psykiatrikern Joanna Cannon.  Romanens huvudperson heter Grace och är tio år. Sommarlovet står för dörren när plötsligt en av grannarna, Mrs. Creasy, försvinner. Grace och hennes bästa vän Tilly har ungefär lika många frågor som de vuxna om försvinnandet – men inte lika många svar.

Just skillnaden mellan barnens värld, i det här fallet Graces och Tillys, och de vuxna blir så uppenbart i boken: Vad som uppfattas, hur man ser, upplever, tänker och resonerar kring saker och ting. Och inte minst: barnen har inte de vuxnas bagage att släpa på.

Bokens tema kretsar kring tillhörighet, vilket också titeln ger en fingervisning om; den hänsyftar på Matteus evangelium,(25:31-46), närmare bestämt den yttersta domen.

Boken har en händelsekedja under ytan som avtäcks allteftersom handlingen framskrider och som har att göra med något som hände i ett inte alltför avlägset förflutet. Något som kommer fram i de kapitel där inte Grace är berättarjaget, utan där de andra huvudkaraktärernas olika perspektiv kommer fram. Graces begränsade perspektiv räcker inte till för att förstå allt det underliggande, och framför allt inte det som hände nio år tillbaks i tiden.

Det innebär inte att de vuxna har mer rätt än Grace för hon bildar sig en förståelse som är så mycket mer helhjärtad än de vuxnas. Där ryms inte förutfattade meningar eller de hemligheter som döljer sig i området och som gör att människorna än mer blir låsta och insnärjda.

Händelserna i boken utspelar sig under en begränsad tid, närmare bestämt mellan den 21 juni och den 21 augusti 1976. Men vi slungas också bakåt i tiden – till 1967.

Lika bestämd och avgränsad som tiden är också platsen för handlingen: The Avenue, ett förortsområde med radhus och alla gator benämnda efter träd.

Det är alltså här i bostadsområdet The Avenue som Margaret Creasy försvinner en helt vanlig måndag. Det är värmebölja i juni och de vuxnas spekulationer upptar Grace och Tilly.

Tilly frågar Grace varför alla skyller Mrs. Creasys försvinnande på värmeböljan – för Tillys mamma påstår att The heat makes people do strange things – och Grace svarar ungefär (min översättning):

  – Det är lättare.

– Lättare än vad?

– Lättare än säga som det är.

Den 27 juni gick alla i området till kyrkan för att be Gud hitta Mrs. Creasy, berättar Grace. Hon sitter i kyrkbänken och tolkar kyrkoherdens predikan om getter och får som att han har vävt in om Mrs. Creasys försvinnande i den.

Efter predikan får Grace ett gyllene tillfälle att prata med kyrkoherden som plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen till kyrkan.

En dialog utspinner sig dem emellan. Bland annat frågar Grace kyrkoherden hur man hindrar folk från att försvinna och kyrkoherden svarar att man för dem till Gud. Och då undrar Grace var man hittar Gud och kyrkoherden säger att han finns överallt, att det bara är att se sig omkring.

–  And if we find God everyone, will be safe? I said.

– Of course.

– Even Mrs Creasy?

– Naturally.

När sommarlovet infinner sig vet Grace vad Tilly och hon ska göra: Leta efter Gud.

Parhästarna Grace och Tilly börjar undersöka hur det står till med tron bland grannarna. På fullt allvar griper de tag i mysteriet i radhusområdet i ett försök att återskapa tryggheten och få Mrs. Creasy tillbaka.

Det uppstår ofta en slags uppriktighet och närhet eller snudd på betraktande i dialogen mellan flickorna och dem de talar med; en slags förtrolighet som har också har med tingen att göra, för tingen är inte livlösa, de följer flickorna med blickar: De kan hålla andan, och de kan dra djupa suckar. Det finns också en trygghetsskapande magi med upprepande testunder eller saftstunder med kakor och desserten Angel´s Delight och annat sockerstint.

Besöket hos den pensionerade grannen Eric Lamb är ett lysande exempel på den här förtroligheten i dialogerna, den har något med insikt, visdom och upptäckt att göra. Det finns meningar och ord som glöder av en eftervärme som gör att min läsning blir dröjande och långsamt. Kanske är det rentav så att Eric Lambs och flickornas samtal med trädgården som utgångspunkt är själva bokens credo. Grace och Tilly låter påskina att de behöver hjälpa till med något för att få sitt utmärkelsetecken från miniorscouterna och Eric Lamb erbjuder dem att rensa ogräs.

Plötsligt vet inte Tilly om växten framför henne är ett ogräs eller inte, och när Eric Lamb uppmärksammar att arbetet avstannat kommer han sättande. Lamb närmar sig frågan om vad som är ogräs på ett oväntat sätt: till Tillys förvåning är det hon som håller avgörandet i sin hand: Hon är den som avskiljer, gallrar ut, som har makten att placerar växten i kategorin ogräs eller inte. Att välja vara fast i det binära tänkandet eller gå bortom. Och det är dit Eric Lamb leder henne med den sokratiska metoden. Synvinkeln är det som gäller, som avgörande. För det här med växter är väldigt subjektivt, förklarar han. Och när båda flickorna visar tydligt att de inte hänger med gör Eric Lamb ett nytt försök:

“ – ”Det beror väldigt mycket på vems synvinkel det handlar om. Vad som är ett ogräs för en människa kan vara en underbar blomma för en annan. Det beror väldigt mycket på var de växer och genom vems ögon du ser dem” (min översättning).

Det handlar väldigt mycket om att kunna se bortom tillhörighet, att inte låta det styra ens liv.

Ett annorlunda samtal har uppstått, och det visar också hur bräckligt det här med tillhörighet kan vara. Den kan vara bara skenbar.

Jag leker med tanken att Mrs. Creasy kanske rentav fungerar som en förklädd gud i berättelsen- och frågan som uppstår är ju naturligtvis om hon kommer att komma tillbaka?

Titeln är ju centrerad kring en liknelse från Matteusevangeliet som nämnts, och handlar om sådana till synes konkreta frågor som vem som gav Jesus mat när han var hungrig, vem som gav honom dryck när han var törstig, gav honom härbärge när han var främling och klädde honom när han var naken.

I överförd mening så handlar det inte bara om de fysiska behoven utan också de psykologiska: Någon som samtalar med människorna, lyssnar och som låser upp hemligheter.

Mrs. Creasy är om inte en förklädd gud i berättelsen den som är närmast beskrivningen av en ängel i den. Eller kanske annorlunda uttryckt: Mest medmänniska. Hon lyssnar på alla och hon förstår dem, och det antyds också att hon var hemligheten på spåret som involverade Grace den dagen 1967 då hennes mamma trodde att hon var försvunnen.

Vi behöver tillhörighet för att växa, utveckla identitet och så vidare, för att känna trygghet. Men det finns också tillhörigheter som vi behöver växa ifrån, tillhörigheter som hämmar, som gör att vi hamnar snett, som Joanna Cannon så tydligt visar i sin intrig.

 

Helena Maria

 

Här kan du läsa en intervju med författaren Joanna Cannon. Bland annat ställer Vanessa Robertson en fråga till henne om vilken bok hon allra helst skulle velat ha skrivit och då svarar Cannon att hon önskar att hon hade skrivit The Shock of the Fall av Nathan Filer, en bok, som hon berättar, bland annat vunnit ett pris för att ha förändrat attityder gentemot psykisk ohälsa Hon fortsätter:

I can`t imagine anything more wonderful. The very best stories are ones where you start to think differently about something between the first page and the last, and to help people understand more about mental health issues is just such an incredible achievement.

På svenska heter Nathan Filers bok Chocken efter fallet, den kom ut i pocket 2015, Etta förlag. Boken är recenserad i Göteborgsposten av Linda Skugge

Joanna Cannon har en egen blogg som du hittar på: https://joannacannon.com/blog/

 

Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar:

Det som ger hoppet liv

I P1:s Människor och tro den 27 augusti intervjuade programledaren Titti Hahn författaren, prästen och kaplanen vid Sigtunastiftelsen Lars Björklund, aktuell med sin senaste bok Det som ger hoppet liv. bok2

Det är en tankvärd intervju, inte minst för att känslornas betydelse för hopp betonas.

Och hans synpunkter är värdefulla. Jag kommer på mig själv med att önska att psykiatrin börjar tala om känslor och börjar problematisera patienters upplevelser av att psykofarmaka hindrar dem att få tillgång till sina känslor, eller tillgång till dem fullt ut– just de känslor och känsloupplevelser som de behöver arbeta med, bearbeta. Och inte minst, som framgår av radioprogrammet, att få tillgång till känslor som ger hopp. För hopp behövs; självmordstatistiken, särskilt hos dem med bipolär sjukdom, är nedslående.

Lars Björklund, som bland annat har jobbat länge som sjukhuspräst, har suttit med människor som varit helt utan hopp. Och då är det inte alltid så enkelt, menar han, att komma med förenklade modeller och säga att ”det kommer att ordna sig” eller ”att allting kommer att bli bra”.

Han berättar för Titti Hahn hur det är att inte kunna förmedla hopp, hur hans upplevelse i mötena med dessa människor är att också han drabbas av deras öde.

Deras vanmakt blir också min, säger han och den omedelbara reaktionen är att jag vill fly det här rummet. Och, fortsätter han, det svåra är att våga, orka stanna även om man inte kan förmedla något. För Björklunds poäng är att själva närvaron, skapar förutsättningar för hopp. Det är så han vill formulera det, betonar han. Och han fortsätter med att säga att i stunden kanske inte närvaron ger hopp, utan det är kanske på sikt som man kan dra sig till minnes/minnas att någon var där vilket i någon mån gör ensamheten uthärdlig.

Och det är det boken handlar om: förutsättningar för hopp.

Första förutsättningen är att vara i sina känslor (Björklund räknar med fem förutsättningar totalt).

Om vi stänger av känslorna, kan inte hoppet leva då? frågar Titti Hahn.

Men frågan är om det livet är fyllt med hopp, svarar Björklund bland annat, han har svårt att se att det skulle vara det, och menar att det ju kan vara ett avstängt liv, ett förnekande liv, eller ett väldigt mörkt liv som pågår i alla fall, men för mig var det viktigt att skriva om att känslor de tillhör jaget och att de inte är moraliska utan att de är svar på någonting och då tror jag att om vi vågar bejaka känslorna och vågar se vad de svarar mot.

Det är här jag tänker: Fler, ja, alla patienter måste få chansen att våga se sina känslor och vad de svarar mot istället för att känslorna eller kanske traumat, ska begravas med medicin under ständigt nya lager av livet som pågår i och utanför sjukhuset. Och det är just traumat som Björklund exemplifierar med i intervjun. Han säger att om ett barn till exempel som är med om en traumatisk händelse och de vuxna säger ”tyst, vi ska inte prata om det här”, ”ingen ska säga något” så har det här barnet med sig den här händelsen men inget språk för det här så kan det senare i livet påverka nästan varje dag något, något som man inte kan greppa. Men så fort vi har språk för det så startas en rörelse, betonar Björklund.

Det kommer kanske inte som en överraskning att den viktigaste förutsättningen är språket. En människa utan språk är en svag människa, påpekar Björklund.

Jag är tacksam för att Lars Björklund visar på att känslor inte är farliga och ser fram emot att få läsa hans bok. För de som inte vill sträcka sig så långt eller inte hinner rekommenderar jag radiointervjun i sin helhet – den är alldeles för insiktsfull för att som här enbart refereras i några enstaka meningar.

Vad det gäller min syn på medicinering (som kanske är viktig att redovisa) så sympatiserar jag med den syn som RSMH-Livets socialpolitiska talesperson Hannes Qvarford ger uttryck för i ett inlägg på sin blogg under rubriken Är psykofarmaka ”läkemedel”?:

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.) (Hannes Qvarford).

/Helle

Den subjektiva effekten av psykofarmaka och längtan att bli sig själv

Jag vill knyta an till Anna Karins tips och inlägg om serien Mina två liv, särskilt uppdateringen från den 11 juni om det biologiska synsättet som till stor del genomsyrar programmen. Men det finns också hopp.

I avsnitt två av Mina två liv (kan ses fram till den 9 juli) intervjuas bland annat konstnären och universitetsläraren Fia Backström som vände det biologiska synsättet inom psykiatrin ryggen och hittade andra sätt än psykofarmaka, sätt som hjälpte henne. Hon berättade i programmet att det var väldigt svårt för henne att acceptera en livstidsdom i att äta medicin resten av livet. Hon ville inte ha en massa gifter eller saker i kroppen och ser på medicineringen som ett slags kontrollsystem, och det systemet gör en massa med perceptionen, det kognitiva systemet, känslolivet, ja, med allt som är mig, framhöll hon. Och hon kunde också berätta att hon lyckats fasa ut medicinen och även fått hjälp med att sluta med litium.

Erfarenheter som de som Backström nämner, till exempelvis påverkan på det kognitiva, tas upp i en nätstudie av Moritz med flera. De undersöker hur antipsykotisk medicin utövar sin effekt på dem som tar dem. Forskaren Dr. Simon McCarthy-Jones, verksam bland annat vid psykologiska institutionen, Durham University, UK., bloggar om studien i sin ena blogg. Studien som är en nätstudie omfattade 95 personer som alla hade erfarenhet av att ha medicinerat med antipsykotisk psykofarmaka. Deltagarna fick besvara ett frågeformulär innehållande 49 frågor angående de subjektiva effekterna av att ta antipsykotisk psykofarmaka. McCarthy- Jones framhåller att deltagarna huvudsakligen tycks ha blivit rekryterade från modererade tyska diskussionsforum för personer med psykoser och andra psykiatriska diagnoser.

Under fem olika punkter redovisar Mc Carthy-Jones studiens resultat. Bland de fem punkterna nämns t. ex. att patienterna med bestämdhet och ganska konsekvent tillerkände medicinerna en dämpande effekt på känslorna, att de kognitiva förmågorna blir till ett töcken samt minskad glädje. Patienterna rapporterade också att de blev mer osäkra (doubtful – ett ord som också har konnoteringar av tvivel och villrådighet).

De huvudsakliga subjektiva upplevelserna av deltagarna i studien var just osäkerhet, avtrubbning, (numbing), och att dra sig undan från gemenskap, (withdrawal).  Att de negativa effekterna var de som till största delen blev de rådande.

McCarthy- Jones återger också några av de begränsningar som författarna själva ger uttryck för att studien har. Den första begränsningen enligt dem är att självrapporterade bedömningar gjorda av psykospatienter bör ses som problematiska därför att dessa patienter konsekvent har visat sig sakna metakognitiv medvetenhet. Mot detta invänder McCarthy-Jones att det tycks framkasta att människor diagnosticerade med psykos inte kan ses som tillförlitliga, utan istället bli ifrågasatta, när det gäller att riktigt återge sina erfarenheter av antipsykotisk medicinering, vilket i bästa fall är ett diskutabelt påstående enligt McCarthy-Jones. Han vänder resonemanget och frågar sig: Om en person sa att antipsykotisk medicin var bra för dem, skulle då någon ifrågasätta om de hade rätt på basis av att det som de skulle säga sades på grund av att personerna saknade ”metakognitiv medvetenhet”?

Moritz med flera noterar också en annan viktig begränsning enligt McCarthy-Jones, nämligen att urvalet bestående av Internetanvändare förmodligen är olikt ett kliniskt urval eftersom det förra består av en subgrupp av subjekt som är ovilliga att undergå behandling och därmed mindre följsamma med det psykiatriska hälso- och sjukvårdssystemet.

Simon McCarthy-Jones slutsats eller summeringen av studien lyder så här: Det är tydligt att vi behöver nya sätt att hjälpa människor på. Och vi behöver dem i går.

Jag ska inte redogöra för mer av blogginlägget utan hänvisar till den referens som McCarthy-Jones ger.

/Helle

Referens: Moritz, S.,Andreou, C., Kilngberg, S., Thoring, T., Peters, M.J.V. (2013). Assessment of subjective cognitive and emotional effects of antipsychotic drugs. Effect by defect? Neuropharmacology, 179-186.

Se och läs gärna också:

Mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer”

Mentaliseringsbegreppet sätter fokus på oss som mentala varelser, på våra inre liv. I den här artikeln vill jag försöka belysa begreppet i någon ringa mån; mitt avstamp är en skildring i den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin.

Mentalisering är ett begrepp som blivit allt viktigare inom psykologin under de senaste 20 åren. Den som skriver det är Per Wallroth, bl. a fil dr, psykolog, psykoterapeut och handledare i psykodynamisk psykoterapi. Han är den ledande företrädaren för mentalisering och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) i Sverige. Mentaliseringsbaserad terapi riktade sig först till borderline patienter, men har i dag vidare spridning och används även i psykoterapeutiskt arbete med patienter med andra diagnoser/ besvär.

Populärvetenskaplig bok

Med Mentaliseringsboken, som kom ut på Karneval Förlag 2010, vänder sig Per Wallroth till en bred allmänhet, och han ger många vardagsexempel på vad mentalisering kan handla om samt olika övningar i desamma. Mentaliseringsbegreppet berör oss alla, och jag skulle vilja påstå att det handlar om nödvändig livskunskap att kunna mentalisera. Mentalisering sker hela tiden, både på ett medvetet och icke-medvetet plan. Mentaliseringsförmågan är inget som kan tas för givet, den kan slås ut. En anledning till det kan till exempel vara stress. När detta händer kan man enligt Wallroth halka tillbaka i något av de mer förmentaliserande förhållningssätten, som han också beskriver i boken.

Mentaliseringsbegreppet definierar Wallroth bland annat som att försöka förstå sig själv och andra utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar. Han skriver:

Om du inte kliver ut ur dig själv är du fången i dina egna tankar och känslor. Då framstår de som självklara, som det enda möjliga sättet att uppfatta verkligheten, och inte som ett perspektiv bland många möjliga. Då får du svårt att ta hand om dina känslor och svårt att fungera väl tillsammans med andra (sid.15).

Men, förtydligar Wallroth, när du kliver ut ur dig själv måste du samtidigt behålla kontakten med ditt inre. Både när vi mentaliserar över andra eller över oss själv måste vi ta det här klivet ut ur oss själva. När man gör det sistnämnda så ställer man sig lite vid sidan om, som Wallroth skriver, och tittar på sina egna tankar och känslor. Tilläggas bör att mentaliseringsbegreppet ofta nämns i samband med begreppen theory of mind och intersubjektivitet.

Holding mind in mind

Mentaliseringsteorins viktigaste namn, enligt Wallroth, är psykoanalytikern Peter Fonagy, och han brukar definiera mentalisering som holding in mind in mind, det vill säga ha medvetandet i medvetandet eller kanske att ha tankarna och känslorna i åtanke, fortsätter Wallroth.

För en tid sedan läste jag Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin, utbildningsminister och språkrör för Miljöpartiet de gröna. Det är en roman skriven i jagform, som i förordet beskrivs som en biografisk roman, vilket enligt Fridolin innebär att han tagit sig en hel del friheter. Till exempel påpekas att alla personligheter i boken är romankaraktärer. Jag hade bara kommit några sidor in i boken när en mobbningsscen och dess efterspel tog sin början. Jag läste med stigande intresse: handlade inte detta om mentalisering?

För sin inre syn

I den här scenen är huvudpersonen Gustav nio år (Gustav som också är morfadern i boken som allt handlar om – författaren och ministern Gustav Fridolin brukade gå under namnet Fridolin junior i hembygden) och han är på väg hem från skolan när plötsligt mobbarna ställer sig runt honom. De är alla välbekanta för honom. Lars har redan tagit hans mössa. Stig står bakom Lars och han frågar varför han har så bråttom.

– Jag har inte bråttom, svarade Gustav så tyst han kunde, vände sig om och såg ner i backen (sid. 21)
– Men varför springer du då? Stig tog några steg fram (ibid.)

Då tar Gustav hjälp av sitt inre. I sina tankar bläddrar han fram en av sin lärarinnas planscher som han fått syn på efter en lektion. Det är Grindslanten av August Malmström. När han såg den första gången förundrades han över att se hur man med färg kan frysa verkligheten, till och med bättre än på fotografierna i tidningarna, som överläraren brukade ha med sig.

Det är som om gastkramningen släpper när Gustav tänker på tavlan; bubblor av tankar stiger upp, något har frigjorts. Kanske handlar det om rymd, kanske om en särskild slags uppmärksamhet. Oavsett vad man väljer att kalla det så innebär det att mentaliseringen tar sin början. När han nu återkallar planschen för sitt inre öga, tänkte han att han stod där, mitt i tavlan, fast innan slagsmålet, och utan att han hade någon slant som kunde stjälas.

De hade modernare kläder på sig än på tavlan. Alla hade skor på fötterna och löven hade börjat falla från träden, men annars var det ett och samma som i Grindslanten (sid.21-22).

Lars bollade en sten i handen. Han var som en av flåbusarna på målningen, den som kastade sig över pojken med slanten. Stig var som pojken i de fina kläderna som böjer sig ner och tar slanten när den tappats (sid.22).

– Gustav, sa Stig hånfullt, det är väl inte så att du är rädd för oss? (ibid)

Pratet med det underliggande hotet från mobbarna fortsätter och Gustav inser att han nu får betala för att han varit så duktig på räkningsuppgiften, och han bannar sig själv för att han klarade den på första försöket.

Nu ser han Valdemar med den putande magen under den fintvättade skjortan. Blicken registrerar också Stigs grova armar och Lars taniga ben och förväntansfulla leende. Sedan tänker han på vad hans bror Otto skulle ha gjort i den situationen. Och då sker det:

Han vände sig om och började gå. Inte särskilt snabbt, men bestämt som bara en som nyss fyllt nio kan (sid.23).
Bakom sig lämnade han Stig gapande. När han hämtat sig ropade han:

– Hjonadrulle. Fattigpåg (ibid).

Gustav gick alldeles lugnt. Han visste att när de ropade hade de inget att komma med. Han visste att de tyckte att han var fattig. Men han hade världens bästa mor, världens starkaste bröder och till kvällen skulle han få annat än Rabbe mos till middag. Han hade struntat i att vara rädd (sid.24).

Mobbarna var slagna med häpnad. När Stig slutligen fann sig skrek han det värsta skällsord han visste.

När ord blir hårdare än stenar

Valdemar var den enda av pojkarna som inte som inte skärrades av att Gustav vägrat bli rädd.

Medan Lars och Stig skrek som i förvåning, hade han bara fortsatt att le. Så ropade han, fullt hörbart, utan att han höjde rösten särskilt:
– Fosterglött.
Gustav stannade till. Vad sa han?
– Fösterglött (ibid).

Ibland kan ord vara hårdare än stenar (ibid). Nu sprang Gustav som aldrig förr. Han ville se sin mor. Och det fick han. Hon stod i köket och rörde i en gryta. Han gick och ställde sig intill henne, böjde sig ner över grytan. De skulle få kanin.

Allt var som vanligt, nästan som vanligt. När modern som brukligt frågade honom hur han haft det i skolan och han svarade ville han undertrycka det hemska ordet, men till slut kunde han inte hålla igen och ordet fosterglött letad sig upp ur strupen och kom över hans läppar.
Hans mor fick be honom upprepa ordet för det lät mer som en harkling än tal.

– Fosterglött. De äldre barnen kallade mig så. Varför gjorde de det (sid.26)? Det var något i ansiktet. En ryckning i läppen, en rynka i pannan, ett öga som blev lite smalare. Modern reagerade inte riktigt som Gustav förväntat sig.
– Det var det dummaste. Vem säger något sådant? (ibid)

Gustav försöker förklara, men det vill säg inte riktigt. Modern beter sig reserverat, avfärdande, nästan känslokallt. Hon öppnar inte för ett samtal kring det som hänt, vill inte ”redovisa” sina känslor: hon intar en slags icke-mentaliserande hållning. Den efterlängtade middagen blev inte riktigt som han tänkt sig, den där verkliga lyckokänslan uteblev, och Gustav avslutade måltiden i förtid och slank ut i köket till sin mor, men inte ens samvaron med modern blev som den brukade. Det undslipper honom vem som sa det där om fosterbarn, och då ser han det igen.

Mor såg ut att frysa till mitt i en tanke (sid.30).
– Valdemar, sa hon, och drog på namnet. Gustav ska inte lyssna på honom (ibid).

Gustav säger att han inte bryr sig, men allt vildare tvivel ansätter honom.

Avslöjandets ögonblick

Den natten kunde Gustav inte somna. Ensam med sina tankar i natten kände han så någon skugga månskenet framför hans ögonlock. Det var hans mor.

Det är något jag måste berätta, säger hon. Kom med. Under tystnad tar de sig ut ur huset, modern med en plåtspann i ena handen så att en eventuell betraktare bara ser en mor och en son på väg att besöka dasset utan att ana att här ska något av största vikt avslöjas.
Hans mor stannade till vid brynet till dasset, såg på Gustav och sedan upp mot stjärnhimlen… (sid. 31).
– Hur är det fatt? frågade Gustav henne till slut eftersom modern inte släppte stjärnorna med blicken (ibid).

Det är då han får höra, undan för undan, att han hade en äldre bror Nils, som hade fått en son, Nils Gustav, som hamnade i fosterhem eftersom hans biologiska mor försvann ur bilden.
– Men vi tog sonen ur fosterhemmet för att Nils skulle få emigrationsbevis (ibid).
Hans mor tystnade. När hon åter började tala såg hon honom rakt in i ögonen och sa:
– Gustav, det var du (sid.35).

Modern väljer att vara rak. Hon har fångat upp Gustavs oro, och avslöjar mitt i natten hur det verkligen förhåller sig: Att hon inte är hans biologiska mor. Hon har förstått att det inte kan vänta. Och Gustav är stor nog att få höra.
Det här ett utmärkt exempel på mentalisering. Farmodern har reflekterat över Gustavs känslotillstånd, kan leva sig in i att han lider. Och hon vidtar åtgärder; gör det varje inkännande och inlevelsefull och varm person måste göra.

Mentalisering förmodligen är det mest kärleksfulla vi kan göra skriver Tor Wennerberg, leg. psykolog, författare och föreläsare, i sin bok Själv och tillsammans- Om anknytning och identitet i relationer (2013) och citerar därmed psykoterapeuten och mentaliseringsforskaren Jon Allen, (2006), och han fortsätter att citera:

[ I] sin högst utvecklade form möjliggör mentalisering intimitet, en kärleksfull känsla av att vara förbunden med en annan människas verklighet…I det perspektivet är mentalisering något mer än förmåga; det är en dygd, en handling av kärlek…Detta innebär inte att vi, i vår kärleksfulla strävan att förstå, också kommer att älska allt vi ser. Det är tvärtom så att mentalisering i dess högsta form uppdagar hela vidden av vår mänsklighet och omänsklighet (sid.94).

Det icke verbala språket

Det är moderns ansiktsuttryck som avslöjar henne. Vårt första språk är det icke-verbala, det som handlar om mimik, tonläge, men även andningsrytm och spänningar till exempel. Anknytningspersonens eller betydelsefulla andras sinnesstämningar registreras av det lilla barnet. Det finns barn som är väldigt uppmärksamma på andras skiftningar, känslor, gester och stämningar, inte minst för att kunna räkna ut om de kommer att få stryk eller inte så att de kan ta till flykten om det behövs – trots att det finns ett förbud mot barnaga i Sverige sedan 1979 (förbud mot fysisk bestraffning i skolan kom redan 1958).
Om uppmärksamheten helt är riktad utåt, i ett ständigt avsökande, är det svårt att bibehålla kontakten med sig själv, (förutsatt att den finns där från början) att kunna gå inåt och söka av sitt eget inre landskap och fråga sig: vad är det jag möter? Att kunna iaktta sina egna tankar, känslor och förnimmelser. Att kunna observera och dra slutsatser av dessa.

Gustav läste sin mor skickligt och insåg att något låg dolt i det som utspelade sig i samspelet dem emellan. Med sina ord, sin handling utrustar modern honom för livet; han kan dela med sig av sin nyvunna kännedom och sitt utvidgade inre landskap med nya människor – om han vill. Nu vet han vad det här med fosterglött bottnade i och han kan se på Valdemar med nya ögon. Kanske i sitt stilla sinne känna tacksamhet för att det ord han använde för att såra och förödmjuka honom oväntat kom att ge honom en ny pusselbit. Jon Allen har också sagt, framhåller Wennerberg i Själv och tillsammans, att även om empati bara är en aspekt av mentalisering så kan den mycket väl vara den viktigaste (sid.93).

Jag kommer inte att återberätta mer ur romanen nu, utan lämnar Gustav och hans mor där ute under stjärnhimlen i skogsbrynet.

Går att återerövra förmågan

Förmågan till mentalisering är sårbar, och starkt beroende av trygghet och omsorg för att utvecklas, enligt Wennerberg i Vi och våra relationer. Förmågan till fördjupad mentalisering kan betraktas som en förutsättning för självets förverkligande, skriver han i Själv och tillsammans, eftersom det är mentaliseringsförmågan som ger individen tillgång till och möjligheter att förstå sina djupaste känslor, impulser och önskningar.
Det fantastiska, sinnrika och hoppgivande är att mentaliseringsförmåga går att stärka/öva upp. Wennerberg pekar på Bowlby (1994) som poängterade att relationen till psykoterapeuten kan ge patienten en trygg bas varifrån denne kan utforska de olika smärtsamma och olyckliga aspekterna av sitt liv, i det förflutna och i nuet. För det är med hjälp av mentaliseringsförmågan som vi skapar de meningsbärande självbiografiska berättelser som förankrar oss i världen som existentiella subjekt, poängterar Wennerberg och skriver:

Det är tillgången till våra egna känslomässiga reaktioner och förmågan att förstå och reglera dem med hjälp av vår mentaliseringsförmåga som gör det möjligt för oss att identifiera och försöka uppnå våra livsmål. Vägen mot tillfrisknande går därför via återerövrande av förmågan att mentalisera de egna känsloreaktionerna (sid.264).

/Helena Maria

Litteratur:
Fridolin, Gustav, (2014), Morfar skrev inga memoarer, Stockholm, Bokförlaget Forum och Månpocket.
Wallroth, Per, (2010) Mentaliseringsboken, Stockholm, Karneval förlag
Wennerberg, Tor, (2013) Själv och Tillsammans – om anknytning och identitet i relationer, Stockholm, Natur och Kultur.
Wennerberg, Tor, (2010), Vi är våra relationer – om anknytning, trauma och dissociation, Stockholm, Natur och Kultur.

Internet:
http://www.barnombudsmannen.se/i-media/debatt/2006/2/vald-mot-barn-kan-aldrig-accepteras/

The Days of Abandonment av Elena Ferrante

Jag kunde inte lägga bort den här romanen. Elena Ferrante kommer att få dig att flyga i luften – Alice Sebold, författare till The Lovely Bones. (citatet är fritt översatt från engelskan).

Vad gör du om du får syn på ett sådant omdöme på bokomslaget till en roman du av en slump hittar på biblioteket? Jag lånade boken med omedelbar verkan, och jag blev inte besviken. Romanen är lysande och intressant och insiktsfull i skildringen av en kvinna i upplösning. Också barnens utsatthet i berättelsen får liv.

bok1Strax efter lunch, medan de dukade av bordet en aprileftermiddag, berättar Mario för sin fru Olga att han vill lämna henne. Efter femton års äktenskap beger han ut sig genom dörren. Timmarna går, men Olga är övertygad om att det inte var något allvarligt som låg bakom makens utbrott. Hon är förvissad om att han ska komma tillbaka, han hade ju inte ens sagt adjö till barnen. Men dagarna går, och mannen kommer inte tillbaka. Detta är inledningen till romanen The Days of Abandonment (den har ännu inte översatts till svenska, men titeln betyder ungefär Dagar av övergivande; verbet to abandon att överge, att lämna, kan också betyda t ex att ge upp eller svika). Författare är pseudonymen Elena Ferrante , som skrivit boken i jagform. Boken kom ut på originalspråket italienska 2002, och i engelsk översättning av Ann Goldstein 2005.

Vissa läsare har funnit Ferrantes beskrivning av en övergiven kvinna skandalös, men så beskrivs hennes språk också som brutalt ärligt och skoningslöst.

En natt dyker ett minne upp från Olgas barndom i Neapel. Det är en mörk gestalt som träder fram – en kvinna som blev lämnad av sin man för en annan kvinna, en kvinna från Pescara, och från den dagen såg ingen i grannskapet till honom igen. Om nätterna hördes skriken från kvinnan. Varje natt grät hon, och hon förvandlades från en vacker, glad kvinna till en kvinna i förfall, som inte tvättade sig eller gjorde något åt håret – en frånstötande kvinna. En stackars lämnad kvinna. Det var en kvinna som innan det tragiska, när hon kom hem från sin shoppingtur med sina tre barn, alltid stannade om hon såg Olga sitta i trapphuset, och grävde fram karameller ur väskan åt henne. Efter det att mannen lämnat kvinnan benämns hon poverella (den stackars kvinnan) av Olgas mor och grannfruarna. Olga hör allt om kvinnan från sin plats under kaffebordet. Här ingjuts skräcken för poverellan. Socialisationen pågår hela tiden intensivt under barndomen.

Att bli lämnad som mor och maka slår särskilt hårt i den romersk-katolska kulturen föreställer jag mig, speciellt som den katolska kyrkan som huvudregel inte erkänner skilsmässa.

Barnen i boken, de är som fågelungar, ännu inte flygfärdiga, som, just som sin mor, får en knuff som nästan får dem att tappa andan och slungas ut ur boet; för ett kort svindlande ögonblick upplever de ren skräck och tvingas beskåda avgrunden inunder. Sin egen upplösning till trots, Olga får inte och kan inte lämna barnen. Hunden offras (jag tycker mig ana en viss offersymbolik här), den äter genom en olyckshändelse gift, och dör. Barnen är vilsna och skräckslagna, den välkända ordningen har omkullkastats. De känner inte till förtröstan i sig själva; den måste ännu komma från de vuxna; mammas och pappas försäkran om att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig, att de inte är tillspillogivna.

I det perfekta, idealiska barndomslandet är det de vuxna som bär på tröstens evangelium, de måste komma med de glada nyheterna, visa att det finns mark att landa på. När de tillfälligt är skeppsbrutna i tillvaron måste de kunna trolla fram ränseln med skeppsskorporna och den sista skvätten vatten. Med andra ord ta fram färdkosten och peka mot det ännu inbillade land som måste finnas där trots allt; bara en orubblig tro kan få den imaginära kartan att bli verklighet.

Olga är den enda som kan genomföra detta, för Mario, fadern, håller sig utom räckhåll. Men ytterdörren går i baklås och går plötsligt inte att öppna – något som Olga varit med om förut, på en annan plats, en annan tid. Men då stod hon utanför. Nu är hon innanför.

Dörren är tung symbolik (enligt Coopers Symboler – en uppslagsbok, så är tolkningarna många).  Så länge dörren är stängd är Olga och barnen utestängda från hopp och befrielse och nya möjligheter. En dörr symboliserar också den stora moderns skyddande aspekt och övergången till ett annat tillstånd, en annan värld. Så länge dörren vägrar öppna sig är de utestängda från detta.

Så det är i ett ”stängt rum” som övergivandet får sin kulmen, en våning där sonen Gianni ligger sjuk i hög feber, där telefonen är avstängd (för att räkningen inte är betald), och mobilen inte fungerar, så det går inte att ringa efter hjälp, vare sig till Mario eller låssmed, läkare eller veterinär. Olga och dottern Ilaria kämpar med att få bukt med låset, kämpar för att få kontakt med grannen inunder. Det är till grannen Olga sätter sin tilltro. Och det är nog så vi måste göra, ha tilltro till våra medmänniskor. Det finns alltid några ansikten som skymtar fram som vi kan sätta vårt hopp och tillit till. Så var det också för Ferrantes huvudperson. Dessutom var det en relation som inbegrep mer än så, ur den blommade både romantik och kärlek.

Men för att återgå till poverella-tematiken, poverellan som bildar en prismatisk lins där hon är allt, den rubbade, den försmådda, utblottade, och stackars kvinnan – allt detta som Olga inte vill kännas vid i sig själv. Poverellan, som blivit till en mäktig kulturellt betingad symbol i Olgas undermedvetna, bryter fram som en hallucination när bristningsgränsen är nådd. Och det är i det ”stängda” rummet som Poverellan breder ut sig och tar plats. Man kan nästan säga att det är hon som lotsar Olga genom det värsta av krisens olika faser. Inte minst genom ett febrilt skrivande. Och Olga är i själva verket författare till yrket, men har sedan länge tappat kontakten med sin skrivarådra, och mer eller mindre resignerat. Genom krisen reintegreras (reintegrera betyder ungefär hjälpa tillbaka) poverellan med Olga, och den mörka representationen av henne avkläds allt skrämmande. Men på vägen dit har Olga bland annat hunnit med att skrämma slag på Mario och hans nya unga fru, som hon utsatt för en attack på öppen gata.

Ur allt detta som tilldrar sig, både på det yttre och inre planet, sker ett uppvaknade och Olga inser att hon gjort ett misstag som trodde att hon inte skulle kunna leva utan Mario. Grannkvinnan som grät ut sina känslor i sin våning i Olgas barndomskvarter blir begriplig. Inte minst all den skam och rädsla som var/är förknippad med att bli lämnad.

Nyckelscenen är för mig när Olga står framför badrumsspegeln och betraktar sig själv, och inser, att hon inte enbart är den Olga hon trodde sig vara:

Tack vare att badrumsspegeln har speglar i sidopanelen så såg jag de båda halvorna av mitt ansikte separat, långt ifrån varandra. Först drogs jag till min högra profil, sedan till den vänstra. De var båda fullständigt obekanta för mig, normalt sätt använde jag mig inte av panelens sidospeglar. Jag kände igen mig enbart i spegelbilden av mig själv som reflekterades av den stora frontspegeln. Jag försökte arrangera speglarna så, att jag kunde se från sidan och framifrån samtidigt. Det finns inget tekniskt sätt att avbilda på, hittills, som har överstigit spegeln och drömmen. Titta på mig, sa jag till spegelglaset i en viskning, ett andetag. Spegeln summerade upp min situation. Om spegelbilden rakt framifrån försäkrade mig, genom att säga till mig att jag var Olga och att jag kanske skulle nå till slutet av dagen lyckosamt, varnade mig mina två profiler att så inte alls var fallet. De visade mig min nacke, de fula levande öronen, den lätt böjda näsan som jag aldrig tyckt om, hakan, de höga kindknotorna, och den strama hudens vita papperssidor över kinderna. Jag kände det som att, över de där två halva delarna, hade Olga knapphändig kontroll, hon var inte så väldigt motståndskraftig, inte väldigt uthärdande. Vad skulle hon göra med de här två spegelbilderna. Den värre sidan, den bättre sidan, det doldas geometri (fritt översatt från engelskan).

Det här betraktandet, den intensiva ”självrannsakningen” i spegeln fortsätter och når sin höjdpunkt på de närmast följande sidorna.

Boken kan läsas som en modern saga, och däri ligger en speciell charm. En saga där prinsen får sin prinsessa efter många prövningar och men, och där häxan är förlagd till själens utmarker och inte till en stuga i skogen.

Inför publiceringen av den här texten beställde jag boken igen för att kolla några detaljer, men fick efter några dagar ett vänligt meddelande från biblioteket om att boken var försvunnen…

/Helena Maria