Alternativ psykiatri: medicinfri avdelning – önskemål från brukarhåll

En medicinfri psykiatrisk avdelning har nyligen öppnats i Tromsö. Den glädjande nyheten förmedlas av fil.dr., leg. psykoterapeut och författare Carina Håkansson som på sin blogg Extendedroom beskriver sina tankar och intryck från sitt besök i Nordnorge. Carina Håkansson, som är grundaren av Familjevårdsstiftelsen  i Göteborg, och numera grundaren och ansvarig för Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet är en av de främsta rösterna, och kanske den tydligaste, för den icke-medikaliserande hållningen i den svenska debatten.  Bland annat i en debattartikel i Göteborgs Posten (31 augusti 2016) uttrycker hon kritik mot ökningen av individuella diagnoser, specialiserade behandlingsmetoder och den ökande förskrivningen av psykofarmaka. Hon menar att det finns otaliga exempel på beprövad erfarenhet och internationell forskning som visar att det som är väsentligt då livet och tillvaron rubbas är ”att vara omgiven av andra människor som finns där såväl mentalt som tidsmässigt. Om betydelsen av att vara behövd, att ha en plats och att räknas med”. I en annan debattartikel i Svenska dagbladet (2015-12-28) skriver hon att ”alternativen till den traditionella psykiatrin är försvinnande få i Sverige”.

Men i Nordnorge har det nu alltså öppnat en medicinfri avdelning som ett alternativ till traditionell psykiatri. Det är Universitetssjukhuset i Tromsö som sedan en tid tillbaka har en medicinfri psykiatrisk avdelning, Psykisk helse- och rusklinikken. Bakom öppnandet av avdelningen ligger en stark önskan från brukarhåll, förklarar Magnus Hald, klinikchef vid Psykiska helse- och rusklinikken för erfaringskompetanse.no . Det är brukarna själva som har drivit på öppnandet av kliniken och inte sjukvården, vilket innebär att sjukhuset numera kan räkna in en medicinfri vård i sitt tjänsteutbud. Upptagningsområdet gäller hela Norge, men patienter kan bara hänvisas dit om de är motiverade och önskar behandling utan mediciner skriver Astrid Borchgrevink Lund på erfaringskompetanse.no . Målgruppen är patienter med allvarliga psykiska sjukdomar som önskar en behandling utan mediciner, och prioriterade är de med psykostillstånd eller bipolaritet.

Det finns elva riktlinjer som ska följas när det kommer till vem som kan skrivas in på avdelningen ( källa: erfaringskompetanse).

Först och främst måste inläggningen ske på frivillig basis.  Den här avdelningen är ett alternativ, och ska ses som ett led i att öka brukarnas valfrihet. Och det här alternativet ingår i en större satsning på medicinfri behandling och en reduktion av onödig medicinförbrukning inom den psykiatriska hälso- och sjukvården. Den ska uppmuntra till patientens självständighet och ha anställda erfaringskonsulenter dvs. medarbetare med brukarerfarenhet (eng. peer support).  Patienter och anställda måste ha en tro på att det är möjligt att återhämta sig utan mediciner, vilket kan tolkas som att de inte ska förespråka eller företräda en linje där man är ambivalent eller misstror en medicinfri hållning. Vidare måste ett bra samarbete med de anhöriga finnas, och inte minst, bistå patienterna i en meningsfull vardag, bland annat genom fokus på aktivitet, jobb, skola och goda nätverk.

Exempel på det terapeutiska innehållet som avdelningen erbjuder är familje- och nätverksterapi, individuellt jobb stöd (IPS), som för övrigt finns på aktivitetshusen i Göteborgs stad. Det kallas arbetsrehabilitering enligt IPS, det vill säga Individuell Placering med Stöd (en modell som har sitt ursprung i England). Kort sagt så erbjuder man ett brett individanpassat terapeutiskt innehåll där det ingår såväl fysisk aktivitet och näringslära som musik- och konst och uttrycks-terapi (Källa: erfaringskompetense).

Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet anordnade för övrigt ett stort internationellt symposium i höstas i Göteborg som handlade om risker med och alternativ till psykofarmaka. Det kom personer från 13 olika länder till Folkets hus i Göteborg. Det var allt från erfarenhetsexperter (personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa) till ledande forskare som samlats för att dela med sig av sina erfarenheter av återhämtning, av sitt arbete inom psykiatrin eller forskning om mediciner och alternativ till detta. Bland de inbjudna fanns psykolog och psykosforskaren John Read, Journalisten och författaren Robert Whitaker som skrivit boken Anatomy of an Epidemic (2010), som kommit ut i svensk översättning på Karneval förlag under titeln Pillerparadoxen: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre?, Olga Runciman som både pratade utifrån sin egen erfarenhet av återhämtning efter tio år med schizofrenidiagnos och utifrån sitt nuvarande arbete som psykolog specialiserad inom pyskosvård. Även terapeuten Will Hall som bland annat arbetar med att ge stöd i medicinnedtrappning, har tidigare erfarenhet av schizofreni som han berättade om i sitt föredrag. Jakku Seikulla och Birgitta Alakare berättade om deras erfarenheter från projektet Open dialogue i norra Finland där deras långvariga arbete med att förändra psykiatrin och behandlingen av människor i kristillstånd lett till att diagnosen schizofreni i stort sett försvunnit där och att medicinanvändning och sjukhusinläggningar minskat rejält.

Mer om symposiet hittar ni på extendedroom. Där kan man även ta del av presentationerna från symposiet. En del av föredragen finns även filmade på Mad in America

Helena Maria & Anna-Karin

 

Källor och länktips:

Medikamentfritt døgntilbud fra 1. august. http://www.erfaringskompetanse.no/nyheter/medikamentfritt-dogntilbud-1-august/

Uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss. http://extendedroom.org/sv/uthallighet-talamod-hangivenhet-och-det-egna-ansvaret-som-vi-alltid-bar-med-oss/

Scientific Symposium. Pharmaceuticals – risks and alternatives. http://extendedroom.org/en/scientific-symposium/

Exploring Psychiatry’s “Black Hole”: The International Institute on Psychiatric Drug Withdrawal. https://www.madinamerica.com/2016/11/psychopharmaceuticals-risks-and-alternatives-the-international-institute-on-psychiatric-drug-withdrawal-symposium/

svd debatt, Carina Håkansson. ”Psykvården måste kunna ge alternativ” https://www.svd.se/psykvarden-maste-kunna-ge-alternativ

GP debatt, Carina Håkansson. Det är något som inte stämmer. www.gp.se/nyheter/debatt/det-är-något-som-inte-stämmer-1.3740881

Är barns naturkontakt i sjunkande eller bara ojämnt fördelad?

Barns relation till naturen kom i blickpunkten 2006 när den amerikanske journalisten Richard Louv kom ut med boken ”Last Child in The Woods – Saving our children from Nature-Deficit Disorder”. Louv myntade nämligen NND, på svenska naturbrist-syndromet.

I förordet till sin bok skriver han (och jag citerar från thecrwn.org): Att minska den bristen – hela det brustna bandet mellan våra yngsta och naturen – ligger i vårt självintresse, inte bara för att estetiken eller rättvisan kräver det, utan också för att vår mentala, fysiska, och andliga hälsa är beroende av den. Jordens hälsa står likaså den på spel. Hur de unga låter sig påverkas av naturen, och hur de fostrar sina egna barn, kommer att forma de yttre formerna och villkoren för våra städer, hem – våra dagliga liv (min översättning).

 

Författaren och professorn i etik vid Edinburgh-universitetet, Michael S. Northcott, skriver i sin bok Place, Ecology and the Sacred, (2015), att det finns en växande mening bland barnpsykologer att brist på erfarenheter i barndomen, av att till exempel klättra i träd, betrakta skalbaggar eller fåglar nära hemmet eller att mata en ekorre, när man bor i en urban omgivning, som i ökande grad avnaturiseras, kan leda till en förminskad jagkänsla.

Det här med att klättra i träd, mata djur, och andra aktiviteter som barn ägnar sig åt i naturen, menar han bidrar till deras utveckling till vuxna med ett moraliskt agentskap såväl som att kunna samspela med andra varelser. Som stöd för detta refererar Michael S. Northcott bland annat till  evolutions – och barnpsykologen Darcia Narvaez.

Han förvånas över att, som han skriver:  det har varit nödvändigt att uppfinna ett namn för ett tillstånd, naturbristsyndrom, för att beskriva en förlust av en sensorisk interaktion med de omgivningar på de platser i vilka moderna barn växer upp ( sid.159, min översättning).

Naturvistelsens betydelse

För Northcott utgör det ett bevis på i vilken utsträckning den moderna urbana och industriella civilisationen i allt högre grad är karaktäriseras av en tudelning mellan kultur och natur.

I Naturvårdsverkets rapport 6407, (2011), Den nyttiga utevistelsen? – Forskningsperspektiv på naturkontaktens betydelse för barns hälsa och miljöengagemang  reflekteras det också över barns förhållande till naturkontakt.  Med naturkontakt menar rapportförfattarna de strukturer och livsformer som barn kommer i kontakt med och som inte huvudsakligen och i första hand är skapade av människan.

Rapportförfattarna är F Mårtensson, E Lisberg Jensen, M Söderström och J Öhman, och jag refererar från deras gemensamma  Sammanfattande syntes. I den konstateras att för många barn idag så innehåller uppväxten mycket av förflyttningar, miljöombyten, men också ibland storskaliga omvandlingar av deras närmiljö. Med anledning av det menar författarna att det blir viktigt att fundera över hur barn under sådana omständigheter får chans att utveckla och bearbeta sina sinnliga, estetiska, och efterhand sina existentiella relationer till det omgivande landskapet.

I rapporten beskrivs utförligt tankar kring barn och deras möjlighet till utevistelse och naturkontakt i ett samhällsbyggande som vill vara hållbart.  Med det menar man en rörlig livsstil som inbegriper att man rör sig till fots i sina omgivningar, eller cyklar och på andra sätt är fysik aktiv, att det ska ses som positiv och självklar.  Risken är emellertid, betonar man, att i och med att ny bebyggelse anläggs hårdgörs mark (en yta kan hårdgöras med exempelvis betong eller asfalt) och minskar andelen gröna ytor och därmed riskerar artrikedomen att minska. Rapporten understryker att det finns en fara i det eftersom den biologiska mångfalden kan vara mer intimt förknippad med social hållbarhet än det tidigare anats. Det framhålls att den variation som den biologiska mångfalden bidrar med kan ha betydelse för vår känslomässiga relation till platser och ligga till grund för många kulturella uttryck.

Inte bara ett hem i dag

Det antas också att barn generellt sätt numera har ett minskat utrymme för spontana former av naturkontakt som ett led i lekandet i vardagen eftersom transporter och andra aktiviteter stjäl mer av det utrymmet. Föräldrarnas roll för den naturkontakt som barnen eventuellt får understryks. Barn går inte längre i den skola som ligger närmast och barn har, genom familjebildningen, inte bara ett hem utan fler påpekas det. Man skriver vidare: I stort sätt har barn fått sämre förutsättningar att bilda egna gemenskaper där de bor och forma sådana lokala barnkollektiv som traditionellt legat till grund för lek och umgänge i utomhusmiljön.  Överväger gör de vuxnas val och föreställningar kring barns behov av naturkontakt därför att det helt enkelt är de som håller i kontrollen över naturkontaktens inramning.

I rapporten uppmärksammar man också att paradoxalt nog finns det samtidigt landsbygdsbarn som kan leva ganska avskurna från naturen. Förklaringen som ges till det är att det beror på att barnen ofta är beroende av att de vuxna skjutsar till aktiviteter, men också till barriärer som trafik och ett utarmat odlingslandskap som gör naturen otillgänglig. Sammantaget konstateras det att kanske är det så att barns chans till naturkontakt i vardagen aldrig har varit så ojämnt fördelad som i dag.

Kanske något att ta fasta på när Barnets rätt i samhällets årsrapport för 2016 pekar på att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar enligt SVT.se.  I artikeln framhåller Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga.

Oaktat naturen, det viktigaste är ändå samtalet och dialogen såväl i vardagen som inom psykiatrin. Det mänskliga samspelet och den mänskliga kommunikationen kan vi bara lära av varandra.

/Helena Maria

 

Länkarna i sin helhet som det refereras till i artikeln:

The Center for reconnecting with nature: www.thecrwn.org/nature-deficit-disorder/

Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6407-5.pdf?pid=3715

Lisette Edfeldt http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bris-alarmerande-manga-barn-hor-av-sig-om-psykisk-ohalsa

 

En mer icke-farmakologiskt approach är möjlig

Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa, enligt Sveriges Lantbruksuniversitet på slu.se. Som exempel på detta berättas det att socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare att komma ut i naturen.

För förhoppningsvis är detta början på mer av ett icke-farmakologisk synsätt i inom psykiatrin.

För när jag såg och lyssnade på ett samtal på ur. Play från Ur Samtiden och Bokmässan 2016, ett arrangemang av Bonnier fakta, återkom på olika sätt att en icke-farmakologisk approach inom psykiatrin är möjlig och ingen utopi.

Samtalet fördes mellan överläkaren i psykiatri och författaren Anders Hansen och Senior professorn i medicinsk psykologi och författaren Åsa Nilsonne och moderatorn Lisa Kirsebom, vetenskapsjournalist.

Anders Hansen var aktuell med sin bok Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016), Fitnessförlaget, och Åsa Nilsonne med Mindfulness i Hjärnan (2016), Natur och kultur. Boken kom ut första gången 2009, men har omarbetats.

I det här referatet ska jag delge delar av samtalet som hade som rubrik Hur träning påverkar hjärnan  och hur mindfulness kan bidra till nya upptäckter inom neuropsykologi.

Åsa Nilsonne refererade exempelvis till en facebook tråd i samtalet där någon efterlyst en akutmottagning dit man fick komma utan att bli medicinerad. Det här hade väckte uppståndelse bland hennes kollegor, och någon hade sagt att ungefär att behöver man inte medicin så är det inte fråga om akutvård.

Åsa Nilsonnes slutsats, från det hon hörde, var att idén om att en människa som mår psykiskt dåligt kanske skulle kunna få någon annan typ av hjälp inte riktigt har landat.

Orsaken till det, som pekades ut, var pengarna från läkemedelsföretagen.

Läkemedelsföretagen är alldeles för involverade i läkarnas fortbildning, framhöll Åsa Nilsonne och fortsatte: De är involverade på en massa ställen där de inte borde vara det. Det bromsar vår förmåga att utbilda kollegor i icke-farmakologisk psykiatri.

Vår tid en psykiatrisk tid

Anders Hansen påpekade att vi lever i en psykiatrisk tid, men framhävde att vi alltid har kategoriserat saker, men att dagens kategorier som vi stoppar in varandra i är psykiatriska diagnoser:

Minsta problem kräver en diagnos som helst ska lösas med medicin. Jag tror att man måste se mycket mer på livsstilen. Det är ingen humbug att motion och mindfulness får hjärnan att växa.

Han betonade att alternativet inte måste vara antingen eller: medicinering eller de här andra alternativen.  Det bästa enligt honom är båda delarna, men han ser att rapporteringen har en slagsida åt medicinering som han hänför till kommersiella orsaker.

Lisa Kirsebom, som läst båda böckerna, undrade ungefär hur mindfulness och motion, som de billigare och biverkningsfria komplement till andra behandlingar de är, kan vara hjälpmedel i psykiatrin, och hur spridd den kunskapen var?

Anders Hansen svarade att motionens betydelse hade kunnat omvandlas till en tablett så hade kunskapen varit allmängods redan. Det är det som måste hända: att kunskapen stabiliseras och blir allmängods för alla.

Han fortsätter med att säga att i Sverige tar 700 000 människor anti SSRI-preparat. Det kan inte vara rimligt menar han.

I Hjärnstark betonar Anders Hansen att det bästa för våra hjärnor är om vi alla kunde löpträna tre gånger i veckan. Konditionsträning har hittills, enligt de studier som gjorts, visat sig vara det bästa.

Och varför inte löpträna i naturen?

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på Vetenskap och hälsa

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (Vetenskap och hälsa).

I Sverige kan man (också i Danmark) få natur på recept. Täby kommun var först ut med försök på denna variant på FaR® år 2014.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras i en rapport från Naturvårdsverket, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Faktorn p (politik)

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att naturen och friluftsliv också ska komma på recept ser hon risker med:

Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ].

Men jämsides med naturens, mindfulness`s och motionens betydelse för den psykiska hälsan bör även det terapeutiska samtalet ha sin givna plats. Jag läste någonstans, jag minns nu bara inte var, att även psykoterapi gör avtryck i hjärnan. Kanske kan jag återkomma till detta längre fram.

Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

UR Samtiden: Så kan du hjälpa din hjärna att bli smartare (obs. begränsad tillgänglighet så passa på om du är intresserad).

Tillgängliga natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer.  Rapport 6562, April 2013

Vetenskap och hälsa. Njut av naturen och bli fri från stress samtidigt

För den som är intresserad av att läsa mer om avigsidorna med den i dag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin rekommenderar jag inlägget på RSMH-bloggen

Friskvårdsklubben – En brukarledd och brukarstyrd ideell aktivitetsförening för dig som vill motionera tillsammans med andra brukare inom psykiatrin.

The Trouble with Goats and Sheep – en roman av Joanna Cannon

The trouble with Goats and Sheep (2016, Harper Collins.uk, ännu inte utkommen på svenska), är en prisad debutroman skriven av psykiatrikern Joanna Cannon.  Romanens huvudperson heter Grace och är tio år. Sommarlovet står för dörren när plötsligt en av grannarna, Mrs. Creasy, försvinner. Grace och hennes bästa vän Tilly har ungefär lika många frågor som de vuxna om försvinnandet – men inte lika många svar.

Just skillnaden mellan barnens värld, i det här fallet Graces och Tillys, och de vuxna blir så uppenbart i boken: Vad som uppfattas, hur man ser, upplever, tänker och resonerar kring saker och ting. Och inte minst: barnen har inte de vuxnas bagage att släpa på.

Bokens tema kretsar kring tillhörighet, vilket också titeln ger en fingervisning om; den hänsyftar på Matteus evangelium,(25:31-46), närmare bestämt den yttersta domen.

Boken har en händelsekedja under ytan som avtäcks allteftersom handlingen framskrider och som har att göra med något som hände i ett inte alltför avlägset förflutet. Något som kommer fram i de kapitel där inte Grace är berättarjaget, utan där de andra huvudkaraktärernas olika perspektiv kommer fram. Graces begränsade perspektiv räcker inte till för att förstå allt det underliggande, och framför allt inte det som hände nio år tillbaks i tiden.

Det innebär inte att de vuxna har mer rätt än Grace för hon bildar sig en förståelse som är så mycket mer helhjärtad än de vuxnas. Där ryms inte förutfattade meningar eller de hemligheter som döljer sig i området och som gör att människorna än mer blir låsta och insnärjda.

Händelserna i boken utspelar sig under en begränsad tid, närmare bestämt mellan den 21 juni och den 21 augusti 1976. Men vi slungas också bakåt i tiden – till 1967.

Lika bestämd och avgränsad som tiden är också platsen för handlingen: The Avenue, ett förortsområde med radhus och alla gator benämnda efter träd.

Det är alltså här i bostadsområdet The Avenue som Margaret Creasy försvinner en helt vanlig måndag. Det är värmebölja i juni och de vuxnas spekulationer upptar Grace och Tilly.

Tilly frågar Grace varför alla skyller Mrs. Creasys försvinnande på värmeböljan – för Tillys mamma påstår att The heat makes people do strange things – och Grace svarar ungefär (min översättning):

  – Det är lättare.

– Lättare än vad?

– Lättare än säga som det är.

Den 27 juni gick alla i området till kyrkan för att be Gud hitta Mrs. Creasy, berättar Grace. Hon sitter i kyrkbänken och tolkar kyrkoherdens predikan om getter och får som att han har vävt in om Mrs. Creasys försvinnande i den.

Efter predikan får Grace ett gyllene tillfälle att prata med kyrkoherden som plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen till kyrkan.

En dialog utspinner sig dem emellan. Bland annat frågar Grace kyrkoherden hur man hindrar folk från att försvinna och kyrkoherden svarar att man för dem till Gud. Och då undrar Grace var man hittar Gud och kyrkoherden säger att han finns överallt, att det bara är att se sig omkring.

–  And if we find God everyone, will be safe? I said.

– Of course.

– Even Mrs Creasy?

– Naturally.

När sommarlovet infinner sig vet Grace vad Tilly och hon ska göra: Leta efter Gud.

Parhästarna Grace och Tilly börjar undersöka hur det står till med tron bland grannarna. På fullt allvar griper de tag i mysteriet i radhusområdet i ett försök att återskapa tryggheten och få Mrs. Creasy tillbaka.

Det uppstår ofta en slags uppriktighet och närhet eller snudd på betraktande i dialogen mellan flickorna och dem de talar med; en slags förtrolighet som har också har med tingen att göra, för tingen är inte livlösa, de följer flickorna med blickar: De kan hålla andan, och de kan dra djupa suckar. Det finns också en trygghetsskapande magi med upprepande testunder eller saftstunder med kakor och desserten Angel´s Delight och annat sockerstint.

Besöket hos den pensionerade grannen Eric Lamb är ett lysande exempel på den här förtroligheten i dialogerna, den har något med insikt, visdom och upptäckt att göra. Det finns meningar och ord som glöder av en eftervärme som gör att min läsning blir dröjande och långsamt. Kanske är det rentav så att Eric Lambs och flickornas samtal med trädgården som utgångspunkt är själva bokens credo. Grace och Tilly låter påskina att de behöver hjälpa till med något för att få sitt utmärkelsetecken från miniorscouterna och Eric Lamb erbjuder dem att rensa ogräs.

Plötsligt vet inte Tilly om växten framför henne är ett ogräs eller inte, och när Eric Lamb uppmärksammar att arbetet avstannat kommer han sättande. Lamb närmar sig frågan om vad som är ogräs på ett oväntat sätt: till Tillys förvåning är det hon som håller avgörandet i sin hand: Hon är den som avskiljer, gallrar ut, som har makten att placerar växten i kategorin ogräs eller inte. Att välja vara fast i det binära tänkandet eller gå bortom. Och det är dit Eric Lamb leder henne med den sokratiska metoden. Synvinkeln är det som gäller, som avgörande. För det här med växter är väldigt subjektivt, förklarar han. Och när båda flickorna visar tydligt att de inte hänger med gör Eric Lamb ett nytt försök:

“ – ”Det beror väldigt mycket på vems synvinkel det handlar om. Vad som är ett ogräs för en människa kan vara en underbar blomma för en annan. Det beror väldigt mycket på var de växer och genom vems ögon du ser dem” (min översättning).

Det handlar väldigt mycket om att kunna se bortom tillhörighet, att inte låta det styra ens liv.

Ett annorlunda samtal har uppstått, och det visar också hur bräckligt det här med tillhörighet kan vara. Den kan vara bara skenbar.

Jag leker med tanken att Mrs. Creasy kanske rentav fungerar som en förklädd gud i berättelsen- och frågan som uppstår är ju naturligtvis om hon kommer att komma tillbaka?

Titeln är ju centrerad kring en liknelse från Matteusevangeliet som nämnts, och handlar om sådana till synes konkreta frågor som vem som gav Jesus mat när han var hungrig, vem som gav honom dryck när han var törstig, gav honom härbärge när han var främling och klädde honom när han var naken.

I överförd mening så handlar det inte bara om de fysiska behoven utan också de psykologiska: Någon som samtalar med människorna, lyssnar och som låser upp hemligheter.

Mrs. Creasy är om inte en förklädd gud i berättelsen den som är närmast beskrivningen av en ängel i den. Eller kanske annorlunda uttryckt: Mest medmänniska. Hon lyssnar på alla och hon förstår dem, och det antyds också att hon var hemligheten på spåret som involverade Grace den dagen 1967 då hennes mamma trodde att hon var försvunnen.

Vi behöver tillhörighet för att växa, utveckla identitet och så vidare, för att känna trygghet. Men det finns också tillhörigheter som vi behöver växa ifrån, tillhörigheter som hämmar, som gör att vi hamnar snett, som Joanna Cannon så tydligt visar i sin intrig.

 

Helena Maria

 

Här kan du läsa en intervju med författaren Joanna Cannon. Bland annat ställer Vanessa Robertson en fråga till henne om vilken bok hon allra helst skulle velat ha skrivit och då svarar Cannon att hon önskar att hon hade skrivit The Shock of the Fall av Nathan Filer, en bok, som hon berättar, bland annat vunnit ett pris för att ha förändrat attityder gentemot psykisk ohälsa Hon fortsätter:

I can`t imagine anything more wonderful. The very best stories are ones where you start to think differently about something between the first page and the last, and to help people understand more about mental health issues is just such an incredible achievement.

På svenska heter Nathan Filers bok Chocken efter fallet, den kom ut i pocket 2015, Etta förlag. Boken är recenserad i Göteborgsposten av Linda Skugge

Joanna Cannon har en egen blogg som du hittar på: https://joannacannon.com/blog/

 

Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar:

Det som ger hoppet liv

I P1:s Människor och tro den 27 augusti intervjuade programledaren Titti Hahn författaren, prästen och kaplanen vid Sigtunastiftelsen Lars Björklund, aktuell med sin senaste bok Det som ger hoppet liv. bok2

Det är en tankvärd intervju, inte minst för att känslornas betydelse för hopp betonas.

Och hans synpunkter är värdefulla. Jag kommer på mig själv med att önska att psykiatrin börjar tala om känslor och börjar problematisera patienters upplevelser av att psykofarmaka hindrar dem att få tillgång till sina känslor, eller tillgång till dem fullt ut– just de känslor och känsloupplevelser som de behöver arbeta med, bearbeta. Och inte minst, som framgår av radioprogrammet, att få tillgång till känslor som ger hopp. För hopp behövs; självmordstatistiken, särskilt hos dem med bipolär sjukdom, är nedslående.

Lars Björklund, som bland annat har jobbat länge som sjukhuspräst, har suttit med människor som varit helt utan hopp. Och då är det inte alltid så enkelt, menar han, att komma med förenklade modeller och säga att ”det kommer att ordna sig” eller ”att allting kommer att bli bra”.

Han berättar för Titti Hahn hur det är att inte kunna förmedla hopp, hur hans upplevelse i mötena med dessa människor är att också han drabbas av deras öde.

Deras vanmakt blir också min, säger han och den omedelbara reaktionen är att jag vill fly det här rummet. Och, fortsätter han, det svåra är att våga, orka stanna även om man inte kan förmedla något. För Björklunds poäng är att själva närvaron, skapar förutsättningar för hopp. Det är så han vill formulera det, betonar han. Och han fortsätter med att säga att i stunden kanske inte närvaron ger hopp, utan det är kanske på sikt som man kan dra sig till minnes/minnas att någon var där vilket i någon mån gör ensamheten uthärdlig.

Och det är det boken handlar om: förutsättningar för hopp.

Första förutsättningen är att vara i sina känslor (Björklund räknar med fem förutsättningar totalt).

Om vi stänger av känslorna, kan inte hoppet leva då? frågar Titti Hahn.

Men frågan är om det livet är fyllt med hopp, svarar Björklund bland annat, han har svårt att se att det skulle vara det, och menar att det ju kan vara ett avstängt liv, ett förnekande liv, eller ett väldigt mörkt liv som pågår i alla fall, men för mig var det viktigt att skriva om att känslor de tillhör jaget och att de inte är moraliska utan att de är svar på någonting och då tror jag att om vi vågar bejaka känslorna och vågar se vad de svarar mot.

Det är här jag tänker: Fler, ja, alla patienter måste få chansen att våga se sina känslor och vad de svarar mot istället för att känslorna eller kanske traumat, ska begravas med medicin under ständigt nya lager av livet som pågår i och utanför sjukhuset. Och det är just traumat som Björklund exemplifierar med i intervjun. Han säger att om ett barn till exempel som är med om en traumatisk händelse och de vuxna säger ”tyst, vi ska inte prata om det här”, ”ingen ska säga något” så har det här barnet med sig den här händelsen men inget språk för det här så kan det senare i livet påverka nästan varje dag något, något som man inte kan greppa. Men så fort vi har språk för det så startas en rörelse, betonar Björklund.

Det kommer kanske inte som en överraskning att den viktigaste förutsättningen är språket. En människa utan språk är en svag människa, påpekar Björklund.

Jag är tacksam för att Lars Björklund visar på att känslor inte är farliga och ser fram emot att få läsa hans bok. För de som inte vill sträcka sig så långt eller inte hinner rekommenderar jag radiointervjun i sin helhet – den är alldeles för insiktsfull för att som här enbart refereras i några enstaka meningar.

Vad det gäller min syn på medicinering (som kanske är viktig att redovisa) så sympatiserar jag med den syn som RSMH-Livets socialpolitiska talesperson Hannes Qvarford ger uttryck för i ett inlägg på sin blogg under rubriken Är psykofarmaka ”läkemedel”?:

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.) (Hannes Qvarford).

/Helle

Den subjektiva effekten av psykofarmaka och längtan att bli sig själv

Jag vill knyta an till Anna Karins tips och inlägg om serien Mina två liv, särskilt uppdateringen från den 11 juni om det biologiska synsättet som till stor del genomsyrar programmen. Men det finns också hopp.

I avsnitt två av Mina två liv (kan ses fram till den 9 juli) intervjuas bland annat konstnären och universitetsläraren Fia Backström som vände det biologiska synsättet inom psykiatrin ryggen och hittade andra sätt än psykofarmaka, sätt som hjälpte henne. Hon berättade i programmet att det var väldigt svårt för henne att acceptera en livstidsdom i att äta medicin resten av livet. Hon ville inte ha en massa gifter eller saker i kroppen och ser på medicineringen som ett slags kontrollsystem, och det systemet gör en massa med perceptionen, det kognitiva systemet, känslolivet, ja, med allt som är mig, framhöll hon. Och hon kunde också berätta att hon lyckats fasa ut medicinen och även fått hjälp med att sluta med litium.

Erfarenheter som de som Backström nämner, till exempelvis påverkan på det kognitiva, tas upp i en nätstudie av Moritz med flera. De undersöker hur antipsykotisk medicin utövar sin effekt på dem som tar dem. Forskaren Dr. Simon McCarthy-Jones, verksam bland annat vid psykologiska institutionen, Durham University, UK., bloggar om studien i sin ena blogg. Studien som är en nätstudie omfattade 95 personer som alla hade erfarenhet av att ha medicinerat med antipsykotisk psykofarmaka. Deltagarna fick besvara ett frågeformulär innehållande 49 frågor angående de subjektiva effekterna av att ta antipsykotisk psykofarmaka. McCarthy- Jones framhåller att deltagarna huvudsakligen tycks ha blivit rekryterade från modererade tyska diskussionsforum för personer med psykoser och andra psykiatriska diagnoser.

Under fem olika punkter redovisar Mc Carthy-Jones studiens resultat. Bland de fem punkterna nämns t. ex. att patienterna med bestämdhet och ganska konsekvent tillerkände medicinerna en dämpande effekt på känslorna, att de kognitiva förmågorna blir till ett töcken samt minskad glädje. Patienterna rapporterade också att de blev mer osäkra (doubtful – ett ord som också har konnoteringar av tvivel och villrådighet).

De huvudsakliga subjektiva upplevelserna av deltagarna i studien var just osäkerhet, avtrubbning, (numbing), och att dra sig undan från gemenskap, (withdrawal).  Att de negativa effekterna var de som till största delen blev de rådande.

McCarthy- Jones återger också några av de begränsningar som författarna själva ger uttryck för att studien har. Den första begränsningen enligt dem är att självrapporterade bedömningar gjorda av psykospatienter bör ses som problematiska därför att dessa patienter konsekvent har visat sig sakna metakognitiv medvetenhet. Mot detta invänder McCarthy-Jones att det tycks framkasta att människor diagnosticerade med psykos inte kan ses som tillförlitliga, utan istället bli ifrågasatta, när det gäller att riktigt återge sina erfarenheter av antipsykotisk medicinering, vilket i bästa fall är ett diskutabelt påstående enligt McCarthy-Jones. Han vänder resonemanget och frågar sig: Om en person sa att antipsykotisk medicin var bra för dem, skulle då någon ifrågasätta om de hade rätt på basis av att det som de skulle säga sades på grund av att personerna saknade ”metakognitiv medvetenhet”?

Moritz med flera noterar också en annan viktig begränsning enligt McCarthy-Jones, nämligen att urvalet bestående av Internetanvändare förmodligen är olikt ett kliniskt urval eftersom det förra består av en subgrupp av subjekt som är ovilliga att undergå behandling och därmed mindre följsamma med det psykiatriska hälso- och sjukvårdssystemet.

Simon McCarthy-Jones slutsats eller summeringen av studien lyder så här: Det är tydligt att vi behöver nya sätt att hjälpa människor på. Och vi behöver dem i går.

Jag ska inte redogöra för mer av blogginlägget utan hänvisar till den referens som McCarthy-Jones ger.

/Helle

Referens: Moritz, S.,Andreou, C., Kilngberg, S., Thoring, T., Peters, M.J.V. (2013). Assessment of subjective cognitive and emotional effects of antipsychotic drugs. Effect by defect? Neuropharmacology, 179-186.

Se och läs gärna också: