Kärlek och öppenhet till dialogen

 

Open dialogue bygger på sju huvudsakliga principer, men enligt en av de avgörande grundarna, Jaakko Seikkula, professor i psykologi vid universiteten i Jyväskylä och Tromsö, innebär det inte att man utifrån sju, tio eller x antal principer bara kan sätta igång och bygga upp ett system.

Om detta talar han bland annat i ett anförande på Open Dialogue – konferensen Dk 2014 och den finns att se på youtube.

Han betonar nödvändigheten av evidens, att evaluera sin egen praktik, att basera den på forskning och analys.  I inslaget berättar han att Open dialogue-systemet i Västra Lappland är det mest genomforskade psykiatriska helhetssystemet i världen.

Dessutom framhåller Seikkula att han för egen del tror på att arbeta inifrån psykiatrin och inte ställa sig utanför, och därför har också Open dialogue vuxit fram vid sjukhuset i Torneå , och kopplat till universitetet i Jyväskylä .

Skälet till att Seikkula inte vill ställa sig utanför psykiatrin, varför det är viktigt att befinna sig innanför, förklarar han i inlägget med att han inte ser sitt arbete som en fristående trend eller en kort våg av entusiasm.

Det innebär inte att han ställer sig avvisande till människor med andra idéer, utan är överhuvudtaget intresserad av vad som behövs för att skapa bra psykiatri, och han är glad om andra kan ha användning av några av de byggstenar som han själv hittat fram till.

Vi har tidigare skrivit om Open Dialogue här på Talbart sidan, och anledningen till att jag återkommer till Open dialogue är att det är framgångsrikt och behandlingen av patienterna bland annat innebär att de professionella inom vården inte talar över huvudet på patienterna eller talar om dem bakom stängda dörrar utan med dem. Det är en psykiatri där patienten inte fråntas sitt subjektskap, sin agens eller egenmakt.

Psykoterapi är både ett löfte om och en chans att bryta sig ut ur monologens död, en chans som alla patienter inom psykatrin borde erbjudas, utan undantag istället för inspärrningen i sitt eget huvud, genom neuroleptikans försorg.

En av psykologerna på PNO sade nyligen i ett sammanhang att alla patienter har öar av friskhet, ingen är bortom räddning.  Det är de friska öarna som vi patienter själva behöver se och bli förtrogna med, men också de anhöriga och de delar av omgivningen som orkar och kan.

Seikkula poängterar att Open dialogue är ett humanistiskt sätt att bemöta klienter i djup kris på – att lita på deras egna resurser genom att ovillkorligen acceptera andra.

Seikkula delar med sig av en upplevelse i ett annat anförande från  Openess och Democracy in Mental Health Services från UK -konferensen 2016 som också ligger  på youtube:

Några psykiatriker bad honom en gång att han skulle tala om för dem vad som var den grundläggande iden med schizofrenin

Det fick mig att tänka till, berättar Seikkula och påpekar i inslaget att han aldrig mött en schizofren patient, han har alltid varit i ett möte med en människa.

För som han säger: ” Vi kan inte möta diagnoser, men vi kan möta en människa. Och förståelsen av vilken behandling som behövs kommer ut av det mötet, är ett resultat av det mötet.

Han fortsätter:

Det var en väldigt olycklig situation som inträffade i vår värld under 1990-talet, att psykiatrin faktiskt övergav människor med psykiatriska problem och enbart började ge dem medicin. Men vad som också började hända var att även psykoterapeuterna övergav psykostiska patienter för att de tog på allvar att det var neurologiskt, att det berodde på hjärnsjukdom och att det inte fanns något att göra med dem och det var mycket skadligt för patienterna.”

Och så avslutar han:

Kärleken är en livskraft, själen id’en. Det finns ingen dialogisk relation utan kärlek precis som det inte finns någon kärlek i isolering. Kärleken är dialogisk.

Sin kärlek och öppenhet inför dialogen har Seikkula hämtar från filosofen Michail Bakhtin som bland annat i sin bok Dostojevskijs poetik (2010) skrivit att två röster är ett minimum av liv, ett minimum av att vara.

Den grundläggande demokratiska id’en som den framstår för Seikkula, har han hämtat från Bakhtin berättar han. Han understryker att Bakhtin är den främsta förebilden för honom vad det gäller att förstå kvaliteten och kraften i dialogen och att den är en del av den grundläggande basen för mänskligt liv. Han yttrar att stommen i Michail Bakhtins ide om den dialogiska principen i livet är att just acceptera den andre utan villkor-ingen kan förneka den andres sanning och alla individers röst ska respekteras som jämlik.

Michail Bakhtin har skapat begreppet den polyfona romanen genom sitt studie av Dostojevskijs författarskap. Polyfon, mångstämmig, i motsats till monologisk där  gestalterna i kontrast till  gestalterna hos Dostojevskijs inte möts och ingår i dialogisk kontakt.

 

/Helena Maria

Referenser:

http://www.youtube.com/watch?v=Ho1rinStM8

www. youtube. com/watch? v=GSv8RayBaA

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur/essaeer-om-litteratur/6436-dostojevskij-och-den-polyfona-romanen

https://en.wikipedia.org/wiki/Mikhail_Bakhtin

Michail Bakhtin, (2010), Dostojevskijs poetik, Bokförlaget Daidalos, Göteborg.

Farorna med antipsykotisk medicin som förbisetts

 

Helsemagasinet  vitenskap og fornuft,  är en ny bekantskap för mig. Min blick föll på den i Pressbyrån för drygt två veckor sedan, och när jag gick ut därifrån hade jag nr. 5, 2017, 8: onde årgången i handen.

En intervju med den brittiska psykiatrikern och forskaren Joanna Moncrieff  intresserade mig.

 

Joanne Moncrieff, som också är med och leder Critical Psychiatry Network, intervjuas av Iver Mysterud, bland annat om innehållet i sin bok The bitterest of pills som kom ut 2013.

Hon hävdar att farorna med atypisk antipsykotiska mediciner har blivit undertryckta och förbisedda, och hänvisar till att man vet att vissa av de här drogerna bidrar till störningar i metabolismen i form av viktökning, diabetes och förhöjda kolesterolvärden, och dessa effekter var tydliga ganska tidigt. Men, understryker Moncrieff, ett ledande farmaceutiskt sällskap drev emellertid en kampanj för att avleda uppmärksamheten från de här effekteran genom att övertala akademiker och kliniker om att diabetes var inneboende del av schizofreni.

De i sin tur speglade en motvilja som fanns vad det gällde att ta till sig verkligheten vad det gällde tardiv dyskinesi.

Hon berättar också att även om det fanns vissa psykiatriker som tidigt erkände hur det förhöll sig, så var det andra som starkt engagerade sig i att försöka påvisa att detta var en del av själva tillståndet schizofreni.

Vidare visade forskningen att förbindelsen med kognitiv försämring blev mer eller mindre ignorerat, så att tardiv dyskinesi kunde framställas som en ganska obetydlig rörelsestörning, snarare än ett mer globalt tillstånd av hjärnskada, som ibland kan vara permanenta.

Artikeln är en uppföljning av en tidigare intervju med Moncrieff, (nr 4/2017),  som tog utgångspunkt  i hennes bok The Myth of Chemical Cure som kom ut 2008.

En vanlig uppfattning är att schizofreni kännetecknas av en obalans i dopaminomsättningen i hjärnan och nervsystemet, det vill säga att dopamin receptorerna inte fungerar normalt, skriver Mysterud, och frågar Moncrieff vad forskningslitteraturen visar.

Svaret som ges är att vissa studier indikerar vissa avvikelser i dopaminsystemet, men i många fler studier finns inga, med undantag av de abnormiteterna som är inducerat av medikamenter som blockerar dopamin. Moncrieffs slutsats blir att dokumentationen totalt sett inte är överbevisande.

 

Joanna Moncrieff får också frågan från Mysterud vilka slags effekter  neuroleptika har på människor, hjärnan och kroppen i övrigt.

Hon säger att psykiatrikerna och forskarna inte tillfredställande nog vet hur antipsykotiska mediciner fungerar. All antipsykotisk medicin påverkar ett brett spektra av hjärnkemikalier, något som förmodligen bidrar till deras effekter.

Moncrieff tar upp att den första generationen av neuroleptika, som klorpromazin och haloperidol, inducerar ett tillstånd som motsvarar symtomen hos Parkinsons sjukdom som har som grund att hjärnan lagrar för lite dopamin. De hämmar och begränsar  rörelseförmågan,  tankeverksamheten, och känslomässiga reaktioner, enligt Joanna Moncrieff.

Detta är effekter som Moncrieff också tillskriver många av de nyare neuroleptika preparaten, men hon framhåller att några av dem ser ut att verka på ett något annorlunda sätt. Som exempel på detta nämner hon i artikeln Olanzapin (Zyprexa) och clozapin som används vid allvarliga, behandlingsresistenta tillfällen.

De verkar starkt lugnande och gör människor mycket sömniga, men har inte riktigt samma begränsande effekt på rörelse (bevegelse) vid vanliga doser, påpekar Moncrieff.  Och jag citerar ur artikeln:

De här medikamenterna försätter också folk i ett tillstånd där de verkar känslomässigt liknöjda, och det gör att de lägger på sig för aptiten ökar. Patienterna beskriver att de inte har lust till att göra någonting och bryr sig lite om annat än att äta (min översättning från norskan).

Moncrieff fortsätter med att påpeka att man inte vet hur medikamenterna kan producera sådana effekter, men båda påverkar ett vitt spektrum av hjärnkemikalier, varav några synes påverkas mest, nämligen dopamin, noradrenalin, histamin och serotonin.

Iver Mysterud ställer en rad intressanta frågor, och tyvärr kan jag inte ta upp alla här så den slutliga frågan som jag refererar till här lyder: Finns det studier som indikerar att medicinsk behandling vid schizofreni kan göra patienter sjukare på lång sikt?

Svaret från Moncrieff blir att det finns flera studier som visar att de som låter bli att bruka medikamenter klarar sig bättre än dem som nyttjar dem och jag fortsätter att citera på norska:

Noe av forskjellen skyldes at de som unngår medikamentell behandling, sannsynligvis har en mildere tilstand i utgangspunktet, men det kan også indikere at langvarig medikamentbruk gir problemer.

I sitt svar pekar Moncrieff också på att det är dokumenterat att människor i tredje världen har en bättre prognos än människor i den teknologiskt mest utvecklade världen. Hon poängterar också, som nämnts tidigare, att man vet att långtidsbruk av de här medicinerna kan förorsaka tardiv dyskinesi eller ofrivilliga ryckningar. Detta har i flera studier, enligt Moncrieff, satts i samband med kognitiv försämring som tyder på att medicinerna kan skada hela hjärnan.

Jag kan bara glädja mig åt att Psykosvård Nordost sedan 2013 erbjuder varje patient årligen en omfattande provtagning på respektive vårdcentral som bland annat innefattar blodsocker och kolesterol.  Dessutom erbjuds hälsosamtal och stöttning, och vikten av motion framhålls. Det är steg i rätt riktning.

/Helena Maria

Källor:

Helsemagasinet –vitenskab og fornuft, nr. 5, 2017, 8 årgang (tidningens hemsida: www.vof.no.

Critical Psychiatrys  hemsida är: www.criticalpsychiatry.co.uk.

Joanna Moncrieff har en egen hemsida: https://joannamoncrieff.com/

Joanna Moncrieff har också skrivit boken A straight talking introduction to psychiatric drugs, (2011).

För den som är intresserad finns en intervju med Joanna Moncrieff om boken The myth of the chemical cure på nedanstående länk:

https://www.psychologytoday.com/blog/rethinking-mental-health/201602/joanna-moncrieff-the-myth-the-chemical-cure

 

Om att hitta sin röst

Intuition på Ur play är ett program som gjorde mig upprymd.

Isländskan Hrund Gunnsteinsdottir berättar om hur hon blev utbränd och hur det ledde till att hon började ställa nya frågor: bland annat vad som händer när vi tappar vår inre röst.

Programmet är en kombination av  vad som kanske kan kallas ancient wisdom (och som bekräftas av den moderna forskningen) och just den senaste forskningen inom psykologi et cetera.

Roligt och intressant att Ur play gör ett program om det inre landskapet och dess olika nivåer.

Och det är något med sådana här program som får mig att  tänka att de kan inspirera till avgörande livsstilsförändringar: bara i Sverige förbrukar vi  fyra planeter om året.

Källor:

http://urplay.se/program/198835-intuition-var-vardefulla-kunskap

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6490844

En sammanhängande livsberättelse gör oss starkare

 

Sista torsdagen i april hade PNO (Psykosvård Nordost) i Gamlestaden Öppet hus för femte gången.

Dagen inleddes med en invigning med musik och följdes av tal av enhetschefen Arthur Dörr. Temat den här gången var Livet en berättelse i kropp och själ.

Av alla de presentationer som man kunde välja bland valde jag i första omgången att gå och lyssna på Vikten av att äga sin livsberättelse– en presentation av psykologen Börje Olevald – en presentation som också gick att följa på PowerPoint och som inleddes så här:

. Vår berättelse definierar oss och visar både oss själva och den som lyssnar vem vi är.

Om vissa erfarenheter varit för svåra och smärtsamma att tala om eller ens tänka på kommer dessa delar att fattas oss.

Vi har alla svaga och starka sidor. Genom att skapa vår sammanhängande livsberättelse blir vi starkare. Vår livsberättelse är berättelsen om vår identitet.

Av utrymmesskäl måste jag tyvärr förkorta de intressanta presentationerna, och göra ett urval.

Kortfattat, Olevald ser psykos som en överbelastning av stress och ångest som till slut leder till kaos och förvirring och då anser han inte att det är rätt att kalla det en sjukdom. Enligt Olevald är psykos en konsekvens av och en reaktion på livshändelser som man inte klarar av att hantera på egen hand.

Känna sig hel och som alla andra

Vidare:

. Psykos är ett symtom. Symtom är lösningsförsök. Ett försök att hantera och förhålla sig till något som är svårt att stå ut med. Symtom innehåller kommunikation som går att förstå.

. För att förstå hur orsak= (psyko social-miljöpåverkan) och konsekvens=(symtom) hänger samman behövs det psykologiska samtalet, livsberättelsen, psykoterapin, som hjälper till att uttrycka, sortera, förstå, värdera och hantera sina erfarenheter och känslor.

. Att berätta för någon som lyssnar är hälsogörande för alla.

Att bli tagen på allvar, sedd, förstådd och uppskattad för den man är och vad man varit med om hjälper till att skapa en sammanhängande historia, sin egen historia. Detta bidrar till att kunna känna sig som en hel människa på samma villkor som alla andra.

Nästa presentation som jag gick på var Berättelsens kraft – om livet som en berättelse och möjlighet till förändring.  Nu handlade det om en inledning till det som brukar kallas narrativ terapi och den hölls av legitimerade sjukgymnasten och fysioterapeuten Malin Odenhall.

Här nedan följer Odenhalls presentation i urval (som också visades på powerpoint).

  • Våra liv består av berättelser, inledde Odenhall, och förklarade att de berättelser som vi identifierar oss med är de som formar våra liv och de kallas dominerande berättelser.

De här dominerande berättelserna behöver vi inte leva med, det är upp till oss, och det finns ett sätt att bryta deras makt:

 

. Vi kan alltid skapa nya berättelser som kan ge ny mening och öppna upp för nya sätt att leva – alternativa berättelser.

. Berättelser kan höra till individer, till relationer, familjer och hela samhällen.

 

. Varje människa består av många parallella berättelser. Alla är fyllda av olika motsägelser och nyanser och ingen kan omfatta alla livets omständigheter.

. Våra livsberättelser utformas i olika sammanhang.

Sammanhang som kön, klass, ras, kultur påverkar våra berättelser och ger tema till dem.

Narrativa terapeuter utforskar de berättelser som dominerar våra liv

  • Dess följder och betydelser

– vilka sammanhang de formats och författats i.

Det som består av problem

Den dominerande berättelsen är den som består av problem, (kan vara sjukdom, arbetslöshet, ett eller många problem et cetera min anmärkning) kanske till 80 procent, förklarade Odenhall. Problemen tar alltså mycket plats och bygger på tunna beskrivningar som det kallas, enligt Odenhall.

De här tunna beskrivningarna innehåller mycket som kan punkteras, till exempel att de utgör förenklade tolkningar, ofta är skapade av andra eller döljer maktförhållanden.

Det här går alltså att upptäcka och ändra på med det som kallas externaliserande samtal, betonade Odenhall och sade vidare att problemet är problemet och aldrig personen.

Det största bidraget till att minska den dominerande berättelsens kraft är det som kallas unika tillfällen (kan också kallas gyllene tillfällen). Enligt Odenhall kan unika tillfällen vara vad som helst som inte stämmer överens med den dominerande berättelsen:

. Unika tillfällen är som portar eller öppningar till nya, annorlunda berättelser.

. Genom att spåra det unika tillfällets historia kan man sätta ord, synliggöra och sammanlänka med andra händelser och skapa en rik beskrivning.

För att hitta de unika tillfällena så kan man gå tillväga så här enligt Odenhall:

”Hur har du burit dig åt för att hindra att problemet förvärras?”

”Finns det tillfällen då problemet inte är lika svårt”?

”Finns det stunder då problemet inte är lika dominerande och befallande”?

”Finns det gånger problemet kunde ha hindrat dig men inte gjorde det?

”Har det hänt att du stod emot problemet och gjorde vad du ville göra istället”?

”Om problemet äger 80 procent av livet, berätta om de 20 procent som du har lyckats behålla”

. Utforska det unika tillfällets karaktäristika. Få fram så mycket info som möjligt.

. Svarar på Var? När? Hur? det hände.

Romanen Flyga Drake

Jag tänker pröva några av tankarna från presentationerna på författaren Khaled Hosseinis debutroman Flyga Drake.

Så här börjar romanen:

Jag blev den jag är i dag en kall, solig dag vintern 1975, när jag var 12 år gammal. Jag minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd i närheten av en frusen bäck. Det är längesedan nu men jag har upptäckt att det inte stämmer, det där man säger om det förflutna, att man kan begrava det. Det förflutna kämpar sig alltid upp till ytan igen. När jag nu tänker tillbaka inser jag att jag har kikat in i den ödsliga gränden i 26 år (Hosseini:2003; 2008:9).

Flyga Drake handlar om den afghanske pojken Amirs berättelse som han tar med sig in i vuxenlivet, men också över haven när hans far och han tvingas fly till USA för att rädda sina liv.

I centrum står Amirs vänskap med Hassan: det är en vänskap mellan den välsituerade pashtunen från majoritetskulturen (sunnimuslimer), och den ett år yngre Hassan från minoriteten hazarerna, (shia), som de flesta ser ner på. Hassan är son till en av Amirs pappas anställda.

Det är en berättelse på många plan, men framförallt en berättelse om vänskap och kärlek och hur vänskap kan gå i kras genom svek (jag summerar det viktigaste för att inte förstöra läsupplevelsen för dem som inte läst boken eller sett filmatiseringen av den samma).

Huvudpersonen i romanen, Amir, ser sin vän Hassan, som är son till en av hans pappas tjänare, bli utsatt för ett ohyggligt övergrepp.

Amir vågar inte gripa in, inte minst på grund av rädsla för att själv bli utsatt. Den här ohyggliga upplevelsen blir vändpunkten för vänskapen.

Amir glömmer det aldrig. Redan i den första meningen av boken, som blev en internationell bestseller, kastas vi in i minnet av våldtäkten och gränden där den ägde rum. Det som följer är den långa, svåra och omskakande berättelsen om hur Amir slutligen blir fri från sitt svek, skuld, och trauma, och hur hans fars gode vän och affärspartner Rahim Khan slutligen hjälper honom till en sammanhängande livsberättelse.

Sedan Amir föddes hade Rahim Khan hade alltid tagit sig an honom och det hände att Amir önskade att han varit hans far istället. Rahim Khan var en respektfulle lyssnare, någon som tog den moderlösa pojken på allvar, såg honom och fick honom att känna sig förstådd och uppskattad, men något samtal om det som hänt i gränden blev det aldrig.

Så kom Sovjet invasion av Afghanistan i slutet av 1970-talet och kriget bryter ut. Amir och hans far flyr.

Om jag ska utgå från den narrativa terapins perspektiv kan jag kanske tolka romanen så att Amirs dominerande berättelse bryts ner bit för bit och de unika tillfällena, (mycket i form av minnen, men också ett brev från Hassan, och det som Rahim Khan berättar för honom) pockade på uppmärksamhet och började ta plats: En alternativ historia skapades och fyllde huvudpersonen med en nästintill övernaturlig kraft som ledde till att han i slutet av boken praktiskt taget genomförde en räddning som genom ett under.

Dialog och utforskande

På Öppet hus-dagen fanns det också en programpunkt som handlade om sanning: till exempel vad vi menar med sanning, och vad behövs för att något ska vara sant? Presentationen var upplagd som ett tillfälle för dialog och utforskande och hölls av psykologerna vid PNO. Det handlade bland annat om behovet av att kunna förhålla sig kritisk och ställa frågor, och inte ta för givet. Och det kändes som ett angeläget ämne att PNO Gamlestaden i en tid då det betonas allt mer vikten av att kolla sina källor, och inte minst mot bakgrund av begrepp som”faktaresistens,” tog upp sanningsbegreppet till diskussion från olika vinklar.

Personlig sanning togs också upp. Exempelvis hur jag förklarar en stark ångestupplevelse kan upplevas som en sanning för mig: Den ger en förklaring på vad som händer mig, och varför jag exempelvis känner mig rädd. I presentationen förklarades att vetenskapliga sanningar inte utesluter att man kan tro på personliga sanningar.

Häromdagen pratade jag med en annan PNO:are om den här programpunkten och då sa han så här:

– Det är så viktigt att patienten vågar känna och tänka och söka vad som är mening och sanning. Inte bara stänga av.

För mig illustrerar det vikten av en psykiatrisk vård som intar en icke-medikaliserande hållning och inte övermedicinerar så att man inte  kan tänka och känna. Och ingen annan kan bättre uttrycka vad det handlar om än Hannah Arendt (spelad av skådespelaren Barbara Sukowa) i slutet av sin ”Final speech” i  Margarethe von Trottas film om Arendt, (2012)  (min transkribering och översättning):

[   ]…Sedan Sokrates och Platon har vi vanligtvis kallat att tänka att vara engagerad i den tysta dialogen mellan mig och mig själv.

I att vägra vara en person gav Eichmann fullständigt upp den där enskilt mest mänskligt definierande kvaliteten, den att kunna tänka. Följaktligen var han inte längre kapabel att göra moraliska avväganden. Den här oförmågan att tänka skapade möjligheten för många vanliga män att begå onda gärningar i en gigantisk skala som världen aldrig hade sett förut.

Det är sant, att jag har övervägt de här frågorna på ett filosofiskt sätt. Manifestationen av tankens vind är inte kunskap, utan förmågan att skilja rätt från fel, det vackra från det fula och jag hoppas att det tänkandet ska ge människor styrkan att förhindra katastrofer i de här sällsynta ögonblicken när allt står på spel. Tack.

Filosofen, författaren och den politiska teoretikern Hannah Arendt, (1906-1975), har bland annat skrivit boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem som kom ut första gången 1963 och The Origins of Totalitarianism (1973).

 

 

/Helena Maria

Källor:

https://www.youtube.com/watch?v=wmBSIQ1lkOA

 

 

Biblioterapi i blickpunkten

Ett stående inslag i litteraturprogrammet Babel är biblioterapi. I slutet av varje program läser programledaren Jessika Gedin upp en inskickad fråga från en tittare och den kvällens medverkande författare får då möjlighet att ge boktips tillsammans med programledaren till  hjälp och lindring.

I höst kommer biblioterapi, i en mer omfattande tappning, att bli högskoleutbildning vid Ersta Skönadal Bräcke. Det här läser jag i en artikel av Sandra Siskalo på Sveriges radios  hemsida.

Biblioterapi är en terapeutisk metod där hälsa främjas genom läsning och samtal om litteratur. Utbildningen som startar är den första svenska akademiska kursen i ämnet och sker som en uppdragsutbildning som riktar sig till bibliotekarier, sjukvårdspersonal, lärare och terapeuter som vill få en inblick i hur läsandet och skrivandet kan användas för att förhindra och mildra främst emotionella och psykologiska bekymmer enligt artikeln.

Initiativtagare till kursen Det biblioterapeutiska arbetssättet är socionom Pia Bergström som i intervjun säger till Sandra Siskalo att utbildningen kommer att handla om texter, ord och vad ord gör med oss, med fokus på de terapeutiska effekterna.  Hur vi med hjälp av andras ord kanske lättare hittar fram till egna ord.

Litteraturforskaren Cecilia Pettersson intervjuas också av Siskalo i artikeln.

Cecilia Pettersson har studerat sjukskrivnas erfarenhet och deltagarna i hennes tvärvetenskapliga studie vittnade om att skönlitteraturen fungerade som ett slags medicin som lindrade både psykiskt och fysiskt lidande. Det betonas att det var just skönlitteraturen som skapade de påvisade effekterna. Självhjälpslitteraturen i motsatts till skönlitteraturen upplevdes som kravfylld enligt deltagarna i studien. Den fick deltagarna att känna sig sjukare än vad de var, berättar Cecilia Pettersson i intervjun med Sveriges radio.

Många är de författare, forskare och andra som betonar vikten av att läsa romaner och betydelsen av den läsningen.

Psykoterapeuten och forskaren Rachel Pollard sammanfattar betydelsen så här:

Ofullkomligt som det är, tycks ändå romanen vara ett av de bästa tillgängliga medlen för att föreställa oss vad det är att vara någon annan, att stå i någon annans skor och se världen och deras egen relation till den, från deras synvinkel, vilket inbegriper deras försök att dölja sina tankar och känslor från andra, deras självbedrägerier och den nödvändiga partiella förståelsen av den värld de bebor. Som läsare är vi inte passiva konsumenter av romaner utan kreativt involverade i att värdera och tillföra mening till orden på sidorna. Att läsa aktivt är att ingå i en dialogisk relation med vad vi läser och därigenom att förändras genom det vi läser (ur boken Dialogue and Desire – Michail Bakhtin and the Linguistic turn in Psychoterapy  (2008), (sid. 37, min översättning).

En av initiativtagarna till användningen av biblioterapi iFinland, Juhani Ihanus, docent i kulturpsykologi vid Helsingfors universitet, säger i en intervju på Svenska Dagbladets Idagsidan nyligen att medicinen och neurovetenskapen inte kan hjälpa oss med våra livsvärden, vår egen mening med livet och våra relationer. Han intervjuas av journalisten Eva Bergstedt och menar att vi behöver hitta andra vägar till våra etiska, andliga och existentiella frågor.  Den utveckling där våra livsproblem blir allt mer medikaliserade ser han som sorglig.

 

/Helena Maria

Länktips:

Klicka för att komma åt Books%20on%20Prescription%202013_A4_RR%20list.pdf

Kroppens och sinnets helhet

 

-Det finns egentligen inget behov av att tänka att det finns några saker som vi kallar psykologiska och att de är separata från det vi kallar det biologiska, säger professorn i psykologi vid universiteten i Jyväskylä och Tromsö och en av de huvudsakliga grundarna av The Open Dialogue, Jaakko Seikkula i Abup talks.

Den cartesianska uppdelningen i kropp och sinne går att överbrygga och det genom den nya forskning som Jakko Seikkula bedriver tillsammans med kollegor sedan några år tillbaka. För första gången är det möjligt att påbörja en ny beskrivning oss människor utan den gamla tudelningen, menar han.

Här följer ett försök till referat av den pågående forskningen som professor Seikkula berättar om i Abup talks 2016 ( i min översättning från engelskan).

För tio år sedan upptäckte Seikkula att det inte är tillräckligt att bara veta hur klienterna och deras familjer svarar på dialogen, vilken slags dialog som förs och vilka slags idéer som kommer ut av den. Det som har kommit att bli mer och mer viktigt är att inse att människorna också lever i sina problem på många andra sätt, inte bara i de muntliga berättelserna, säger han och fortsätter, för när människor med mental ohälsa börjar bli ängsliga, deprimerade eller har hörselhallucinationer så är de mitt uppe i hanteringen och handhavandet av en kroppslig erfarenhet som de ännu inte har ord för.

– Hur ska man fånga den tidpunkten (that point of time) exempelvis när någon sitter i ett möte där någon börjar bli orolig eller rörd medan de berättar vad som har hänt i deras liv? frågar sig Seikkula. Just den tidpunkten är väldigt viktig, framhåller han, vad det är som sägs eller tänks i det ögonblicket. Några av de känslor som förekommer i personen  ger sig till känna,  blir märkbara och det är känslor som ännu inte namngetts eller registrerats.

 

Han förklarar att samma sak händer honom och övriga professionella: när de sitter i möten med klienter kan de också känna av reaktioner i sina kroppar när de talar om ämnen som kan vara emotionellt laddade för klienterna, och detta utan att veta vad det handlar om. Ja, även utan att veta vad den bästa tolkningen av vad som sker skulle vara eller den mening som reaktionen kan vidhäftas skulle kunna vara. Seikkula menar att det handlar om att kunna stanna i situationen och tolerera den utan att behöva konstruera fram någon slags innehåll i det som sker. Detta för att det inte finns några på förhand givna (ready made) svar involverade i ett projekt, enligt Seikkula. Hittills har han och hans kollegor forskat kring det här med förkroppsligad dialog (embodied dialogue); hur vi ger respons på varandra i dialogen och hur vi försöker greppa alla delar i hela dialogen.

I undersökningen följer forskningsteamet  personer i dialog med hjälp av fem kanaler, berättar Seikkula i Abup talks.

Naturligtvis handlar det fortsättningsvis också om hur personerna diskuterar med varandra och ger respons på varandra, betonar han, men därutöver rör det bland annat  förändringar i intonation, i talrytmen,  i våra svar på varandra, och dessutom i kroppsrörelserna, hur de synkroniseras med de övrigas kroppsrörelser.

Samtidigt som allt detta sker tittar forskningsteamet också på vad som händer i det autonoma nervsystemet, reaktionerna  på var och en, det vill säga både terapeut och klienter, framhåller Seikkula.  Han berättar att de gör det genom att använda sig av det mest sensitiva verktyg man har för att undersöka detta vilket är hudinduktion. De tittar exempelvis på variationer i hjärtrytmen och Seikkula konstaterar i Abup Talks att de redan haft en del intressanta resultat.

Innan jag ska jag bara helt kort förklara något om det autonoma nervsystemet . Det autonoma nervsystemet består av två delar , det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet.

Resultaten kommer av observationen av tolv par.

Man har två beräkningar i studien: en handlar om hur reaktionerna  i det sympatiska nervsystemet hos deltagarna är interrelaterat med varandra och förvånande nog, påpekar Seikkula så har man i 95 procent av fallen i relationerna sett genom mätningarna av det som inte ögat kan uppfatta att de verkligen korrelerar med varandra så redan nu är det belagt att vi också talar med varandra genom våra kroppar, inte bara genom talade ord.

Seikkula betonar att det är en komplex situation och att det som ytterligare förvånat honom är att terapeutens autonoma nervsystem korrelerar mer med deltagarna än vad paren korrelerar med varandra. Det tror Seikkula och hans kollegor beror på att terapeuten bara har sin terapeutiska uppgift medan paren är i kris och har att hantera hela sitt liv, så de är inte så synkroniserade med varandra i sin kroppserfarenhet i situationen. Men, tillägger Seikkula, allt eftersom processen fortgår ökar deras synkronicitet med varandra.  Han påpekar också att de då  kommer närmare varandra i sina erfarenheter. Därefter framhålls att vuxna människor inte har så mycket av kroppsrörelser till att börja med, men att han och hans kollegor lätt kan se (genom resultaten av  hudinduktionen) att där är rörelser genom vilka vi kan ge svar på varandra.

Det här är än så länge bara aningar om vad forskningen kan leda till, betonar Seikkula och säger att det viktiga för honom är att de har hittat vägar till att få en glimt av vad som händer innan vi hamnar i en känsla och hur den kan bli en del av det terapeutiska mötet.

Vi säger ofta att män inte talar så mycket om känslor och att kvinnor kanske har mycket större skicklighet i att verbalisera och benämna sina erfarenheter, resonerar Seikkula. Men, säger han ungefär, han har insett att män lever i sina känslor på ett mycket kraftfullare sätt. Och detta kommer till uttryck i de känslor som de har och som hänger ihop med deras psykiska bagage, deras specifika problematik och livshistoria, och som de inte talat om förut.  Med den nya forskningen har Seikkula insett att de här männen kan bära på en fullständig historia genom den känsla som finns i kroppen, och som är relaterad till  något.

Det är när vi kan acceptera det, att genom vara i och leva känslorna, så är det en mycket viktig del av de dialogiska mötena, säger Seikkula och hoppas att detta i framtiden kommer att innebära att de professionella är mycket mer öppna att acceptera emotionella reaktioner i terapimötena. Och detta utan behovet av att veta exakt vad är meningen med reaktionen och vilket ord  som ska användas.

I slutet av Abup talks betonar Seikkula att man fortfarande är i en tidig fas av forskningen.

/Helena Maria

(Enligt Abup talks är Jaakko Seikkula är co-delförsöksledare (med Douglas Ziedonis, M.D, M.P.H och Mary Olson, Ph.D of the Open Dialogue Adaptation Study at the University of Massachusetts Medical School).

 

 

 

 

 

 

 

Alternativ psykiatri: medicinfri avdelning – önskemål från brukarhåll

En medicinfri psykiatrisk avdelning har nyligen öppnats i Tromsö. Den glädjande nyheten förmedlas av fil.dr., leg. psykoterapeut och författare Carina Håkansson som på sin blogg Extendedroom beskriver sina tankar och intryck från sitt besök i Nordnorge. Carina Håkansson, som är grundaren av Familjevårdsstiftelsen  i Göteborg, och numera grundaren och ansvarig för Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet är en av de främsta rösterna, och kanske den tydligaste, för den icke-medikaliserande hållningen i den svenska debatten.  Bland annat i en debattartikel i Göteborgs Posten (31 augusti 2016) uttrycker hon kritik mot ökningen av individuella diagnoser, specialiserade behandlingsmetoder och den ökande förskrivningen av psykofarmaka. Hon menar att det finns otaliga exempel på beprövad erfarenhet och internationell forskning som visar att det som är väsentligt då livet och tillvaron rubbas är ”att vara omgiven av andra människor som finns där såväl mentalt som tidsmässigt. Om betydelsen av att vara behövd, att ha en plats och att räknas med”. I en annan debattartikel i Svenska dagbladet (2015-12-28) skriver hon att ”alternativen till den traditionella psykiatrin är försvinnande få i Sverige”.

Men i Nordnorge har det nu alltså öppnat en medicinfri avdelning som ett alternativ till traditionell psykiatri. Det är Universitetssjukhuset i Tromsö som sedan en tid tillbaka har en medicinfri psykiatrisk avdelning, Psykisk helse- och rusklinikken. Bakom öppnandet av avdelningen ligger en stark önskan från brukarhåll, förklarar Magnus Hald, klinikchef vid Psykiska helse- och rusklinikken för erfaringskompetanse.no . Det är brukarna själva som har drivit på öppnandet av kliniken och inte sjukvården, vilket innebär att sjukhuset numera kan räkna in en medicinfri vård i sitt tjänsteutbud. Upptagningsområdet gäller hela Norge, men patienter kan bara hänvisas dit om de är motiverade och önskar behandling utan mediciner skriver Astrid Borchgrevink Lund på erfaringskompetanse.no . Målgruppen är patienter med allvarliga psykiska sjukdomar som önskar en behandling utan mediciner, och prioriterade är de med psykostillstånd eller bipolaritet.

Det finns elva riktlinjer som ska följas när det kommer till vem som kan skrivas in på avdelningen ( källa: erfaringskompetanse).

Först och främst måste inläggningen ske på frivillig basis.  Den här avdelningen är ett alternativ, och ska ses som ett led i att öka brukarnas valfrihet. Och det här alternativet ingår i en större satsning på medicinfri behandling och en reduktion av onödig medicinförbrukning inom den psykiatriska hälso- och sjukvården. Den ska uppmuntra till patientens självständighet och ha anställda erfaringskonsulenter dvs. medarbetare med brukarerfarenhet (eng. peer support).  Patienter och anställda måste ha en tro på att det är möjligt att återhämta sig utan mediciner, vilket kan tolkas som att de inte ska förespråka eller företräda en linje där man är ambivalent eller misstror en medicinfri hållning. Vidare måste ett bra samarbete med de anhöriga finnas, och inte minst, bistå patienterna i en meningsfull vardag, bland annat genom fokus på aktivitet, jobb, skola och goda nätverk.

Exempel på det terapeutiska innehållet som avdelningen erbjuder är familje- och nätverksterapi, individuellt jobb stöd (IPS), som för övrigt finns på aktivitetshusen i Göteborgs stad. Det kallas arbetsrehabilitering enligt IPS, det vill säga Individuell Placering med Stöd (en modell som har sitt ursprung i England). Kort sagt så erbjuder man ett brett individanpassat terapeutiskt innehåll där det ingår såväl fysisk aktivitet och näringslära som musik- och konst och uttrycks-terapi (Källa: erfaringskompetense).

Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet anordnade för övrigt ett stort internationellt symposium i höstas i Göteborg som handlade om risker med och alternativ till psykofarmaka. Det kom personer från 13 olika länder till Folkets hus i Göteborg. Det var allt från erfarenhetsexperter (personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa) till ledande forskare som samlats för att dela med sig av sina erfarenheter av återhämtning, av sitt arbete inom psykiatrin eller forskning om mediciner och alternativ till detta. Bland de inbjudna fanns psykolog och psykosforskaren John Read, Journalisten och författaren Robert Whitaker som skrivit boken Anatomy of an Epidemic (2010), som kommit ut i svensk översättning på Karneval förlag under titeln Pillerparadoxen: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre?, Olga Runciman som både pratade utifrån sin egen erfarenhet av återhämtning efter tio år med schizofrenidiagnos och utifrån sitt nuvarande arbete som psykolog specialiserad inom pyskosvård. Även terapeuten Will Hall som bland annat arbetar med att ge stöd i medicinnedtrappning, har tidigare erfarenhet av schizofreni som han berättade om i sitt föredrag. Jakku Seikulla och Birgitta Alakare berättade om deras erfarenheter från projektet Open dialogue i norra Finland där deras långvariga arbete med att förändra psykiatrin och behandlingen av människor i kristillstånd lett till att diagnosen schizofreni i stort sett försvunnit där och att medicinanvändning och sjukhusinläggningar minskat rejält.

Mer om symposiet hittar ni på extendedroom. Där kan man även ta del av presentationerna från symposiet. En del av föredragen finns även filmade på Mad in America

Helena Maria & Anna-Karin

 

Källor och länktips:

Medikamentfritt døgntilbud fra 1. august. http://www.erfaringskompetanse.no/nyheter/medikamentfritt-dogntilbud-1-august/

Uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss. http://extendedroom.org/sv/uthallighet-talamod-hangivenhet-och-det-egna-ansvaret-som-vi-alltid-bar-med-oss/

Scientific Symposium. Pharmaceuticals – risks and alternatives. http://extendedroom.org/en/scientific-symposium/

Exploring Psychiatry’s “Black Hole”: The International Institute on Psychiatric Drug Withdrawal. https://www.madinamerica.com/2016/11/psychopharmaceuticals-risks-and-alternatives-the-international-institute-on-psychiatric-drug-withdrawal-symposium/

svd debatt, Carina Håkansson. ”Psykvården måste kunna ge alternativ” https://www.svd.se/psykvarden-maste-kunna-ge-alternativ

GP debatt, Carina Håkansson. Det är något som inte stämmer. www.gp.se/nyheter/debatt/det-är-något-som-inte-stämmer-1.3740881

Är barns naturkontakt i sjunkande eller bara ojämnt fördelad?

Barns relation till naturen kom i blickpunkten 2006 när den amerikanske journalisten Richard Louv kom ut med boken ”Last Child in The Woods – Saving our children from Nature-Deficit Disorder”. Louv myntade nämligen NND, på svenska naturbrist-syndromet.

I förordet till sin bok skriver han (och jag citerar från thecrwn.org): Att minska den bristen – hela det brustna bandet mellan våra yngsta och naturen – ligger i vårt självintresse, inte bara för att estetiken eller rättvisan kräver det, utan också för att vår mentala, fysiska, och andliga hälsa är beroende av den. Jordens hälsa står likaså den på spel. Hur de unga låter sig påverkas av naturen, och hur de fostrar sina egna barn, kommer att forma de yttre formerna och villkoren för våra städer, hem – våra dagliga liv (min översättning).

 

Författaren och professorn i etik vid Edinburgh-universitetet, Michael S. Northcott, skriver i sin bok Place, Ecology and the Sacred, (2015), att det finns en växande mening bland barnpsykologer att brist på erfarenheter i barndomen, av att till exempel klättra i träd, betrakta skalbaggar eller fåglar nära hemmet eller att mata en ekorre, när man bor i en urban omgivning, som i ökande grad avnaturiseras, kan leda till en förminskad jagkänsla.

Det här med att klättra i träd, mata djur, och andra aktiviteter som barn ägnar sig åt i naturen, menar han bidrar till deras utveckling till vuxna med ett moraliskt agentskap såväl som att kunna samspela med andra varelser. Som stöd för detta refererar Michael S. Northcott bland annat till  evolutions – och barnpsykologen Darcia Narvaez.

Han förvånas över att, som han skriver:  det har varit nödvändigt att uppfinna ett namn för ett tillstånd, naturbristsyndrom, för att beskriva en förlust av en sensorisk interaktion med de omgivningar på de platser i vilka moderna barn växer upp ( sid.159, min översättning).

Naturvistelsens betydelse

För Northcott utgör det ett bevis på i vilken utsträckning den moderna urbana och industriella civilisationen i allt högre grad är karaktäriseras av en tudelning mellan kultur och natur.

I Naturvårdsverkets rapport 6407, (2011), Den nyttiga utevistelsen? – Forskningsperspektiv på naturkontaktens betydelse för barns hälsa och miljöengagemang  reflekteras det också över barns förhållande till naturkontakt.  Med naturkontakt menar rapportförfattarna de strukturer och livsformer som barn kommer i kontakt med och som inte huvudsakligen och i första hand är skapade av människan.

Rapportförfattarna är F Mårtensson, E Lisberg Jensen, M Söderström och J Öhman, och jag refererar från deras gemensamma  Sammanfattande syntes. I den konstateras att för många barn idag så innehåller uppväxten mycket av förflyttningar, miljöombyten, men också ibland storskaliga omvandlingar av deras närmiljö. Med anledning av det menar författarna att det blir viktigt att fundera över hur barn under sådana omständigheter får chans att utveckla och bearbeta sina sinnliga, estetiska, och efterhand sina existentiella relationer till det omgivande landskapet.

I rapporten beskrivs utförligt tankar kring barn och deras möjlighet till utevistelse och naturkontakt i ett samhällsbyggande som vill vara hållbart.  Med det menar man en rörlig livsstil som inbegriper att man rör sig till fots i sina omgivningar, eller cyklar och på andra sätt är fysik aktiv, att det ska ses som positiv och självklar.  Risken är emellertid, betonar man, att i och med att ny bebyggelse anläggs hårdgörs mark (en yta kan hårdgöras med exempelvis betong eller asfalt) och minskar andelen gröna ytor och därmed riskerar artrikedomen att minska. Rapporten understryker att det finns en fara i det eftersom den biologiska mångfalden kan vara mer intimt förknippad med social hållbarhet än det tidigare anats. Det framhålls att den variation som den biologiska mångfalden bidrar med kan ha betydelse för vår känslomässiga relation till platser och ligga till grund för många kulturella uttryck.

Inte bara ett hem i dag

Det antas också att barn generellt sätt numera har ett minskat utrymme för spontana former av naturkontakt som ett led i lekandet i vardagen eftersom transporter och andra aktiviteter stjäl mer av det utrymmet. Föräldrarnas roll för den naturkontakt som barnen eventuellt får understryks. Barn går inte längre i den skola som ligger närmast och barn har, genom familjebildningen, inte bara ett hem utan fler påpekas det. Man skriver vidare: I stort sätt har barn fått sämre förutsättningar att bilda egna gemenskaper där de bor och forma sådana lokala barnkollektiv som traditionellt legat till grund för lek och umgänge i utomhusmiljön.  Överväger gör de vuxnas val och föreställningar kring barns behov av naturkontakt därför att det helt enkelt är de som håller i kontrollen över naturkontaktens inramning.

I rapporten uppmärksammar man också att paradoxalt nog finns det samtidigt landsbygdsbarn som kan leva ganska avskurna från naturen. Förklaringen som ges till det är att det beror på att barnen ofta är beroende av att de vuxna skjutsar till aktiviteter, men också till barriärer som trafik och ett utarmat odlingslandskap som gör naturen otillgänglig. Sammantaget konstateras det att kanske är det så att barns chans till naturkontakt i vardagen aldrig har varit så ojämnt fördelad som i dag.

Kanske något att ta fasta på när Barnets rätt i samhällets årsrapport för 2016 pekar på att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar enligt SVT.se.  I artikeln framhåller Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga.

Oaktat naturen, det viktigaste är ändå samtalet och dialogen såväl i vardagen som inom psykiatrin. Det mänskliga samspelet och den mänskliga kommunikationen kan vi bara lära av varandra.

/Helena Maria

 

Länkarna i sin helhet som det refereras till i artikeln:

The Center for reconnecting with nature: www.thecrwn.org/nature-deficit-disorder/

Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6407-5.pdf?pid=3715

Lisette Edfeldt http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bris-alarmerande-manga-barn-hor-av-sig-om-psykisk-ohalsa

 

En mer icke-farmakologiskt approach är möjlig

Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa, enligt Sveriges Lantbruksuniversitet på slu.se. Som exempel på detta berättas det att socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare att komma ut i naturen.

För förhoppningsvis är detta början på mer av ett icke-farmakologisk synsätt i inom psykiatrin.

För när jag såg och lyssnade på ett samtal på ur. Play från Ur Samtiden och Bokmässan 2016, ett arrangemang av Bonnier fakta, återkom på olika sätt att en icke-farmakologisk approach inom psykiatrin är möjlig och ingen utopi.

Samtalet fördes mellan överläkaren i psykiatri och författaren Anders Hansen och Senior professorn i medicinsk psykologi och författaren Åsa Nilsonne och moderatorn Lisa Kirsebom, vetenskapsjournalist.

Anders Hansen var aktuell med sin bok Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016), Fitnessförlaget, och Åsa Nilsonne med Mindfulness i Hjärnan (2016), Natur och kultur. Boken kom ut första gången 2009, men har omarbetats.

I det här referatet ska jag delge delar av samtalet som hade som rubrik Hur träning påverkar hjärnan  och hur mindfulness kan bidra till nya upptäckter inom neuropsykologi.

Åsa Nilsonne refererade exempelvis till en facebook tråd i samtalet där någon efterlyst en akutmottagning dit man fick komma utan att bli medicinerad. Det här hade väckte uppståndelse bland hennes kollegor, och någon hade sagt att ungefär att behöver man inte medicin så är det inte fråga om akutvård.

Åsa Nilsonnes slutsats, från det hon hörde, var att idén om att en människa som mår psykiskt dåligt kanske skulle kunna få någon annan typ av hjälp inte riktigt har landat.

Orsaken till det, som pekades ut, var pengarna från läkemedelsföretagen.

Läkemedelsföretagen är alldeles för involverade i läkarnas fortbildning, framhöll Åsa Nilsonne och fortsatte: De är involverade på en massa ställen där de inte borde vara det. Det bromsar vår förmåga att utbilda kollegor i icke-farmakologisk psykiatri.

Vår tid en psykiatrisk tid

Anders Hansen påpekade att vi lever i en psykiatrisk tid, men framhävde att vi alltid har kategoriserat saker, men att dagens kategorier som vi stoppar in varandra i är psykiatriska diagnoser:

Minsta problem kräver en diagnos som helst ska lösas med medicin. Jag tror att man måste se mycket mer på livsstilen. Det är ingen humbug att motion och mindfulness får hjärnan att växa.

Han betonade att alternativet inte måste vara antingen eller: medicinering eller de här andra alternativen.  Det bästa enligt honom är båda delarna, men han ser att rapporteringen har en slagsida åt medicinering som han hänför till kommersiella orsaker.

Lisa Kirsebom, som läst båda böckerna, undrade ungefär hur mindfulness och motion, som de billigare och biverkningsfria komplement till andra behandlingar de är, kan vara hjälpmedel i psykiatrin, och hur spridd den kunskapen var?

Anders Hansen svarade att motionens betydelse hade kunnat omvandlas till en tablett så hade kunskapen varit allmängods redan. Det är det som måste hända: att kunskapen stabiliseras och blir allmängods för alla.

Han fortsätter med att säga att i Sverige tar 700 000 människor anti SSRI-preparat. Det kan inte vara rimligt menar han.

I Hjärnstark betonar Anders Hansen att det bästa för våra hjärnor är om vi alla kunde löpträna tre gånger i veckan. Konditionsträning har hittills, enligt de studier som gjorts, visat sig vara det bästa.

Och varför inte löpträna i naturen?

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på Vetenskap och hälsa

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (Vetenskap och hälsa).

I Sverige kan man (också i Danmark) få natur på recept. Täby kommun var först ut med försök på denna variant på FaR® år 2014.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras i en rapport från Naturvårdsverket, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Faktorn p (politik)

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att naturen och friluftsliv också ska komma på recept ser hon risker med:

Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ].

Men jämsides med naturens, mindfulness`s och motionens betydelse för den psykiska hälsan bör även det terapeutiska samtalet ha sin givna plats. Jag läste någonstans, jag minns nu bara inte var, att även psykoterapi gör avtryck i hjärnan. Kanske kan jag återkomma till detta längre fram.

Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

UR Samtiden: Så kan du hjälpa din hjärna att bli smartare (obs. begränsad tillgänglighet så passa på om du är intresserad).

Tillgängliga natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer.  Rapport 6562, April 2013

Vetenskap och hälsa. Njut av naturen och bli fri från stress samtidigt

För den som är intresserad av att läsa mer om avigsidorna med den i dag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin rekommenderar jag inlägget på RSMH-bloggen

Friskvårdsklubben – En brukarledd och brukarstyrd ideell aktivitetsförening för dig som vill motionera tillsammans med andra brukare inom psykiatrin.

The Trouble with Goats and Sheep – en roman av Joanna Cannon

The trouble with Goats and Sheep (2016, Harper Collins.uk, ännu inte utkommen på svenska), är en prisad debutroman skriven av psykiatrikern Joanna Cannon.  Romanens huvudperson heter Grace och är tio år. Sommarlovet står för dörren när plötsligt en av grannarna, Mrs. Creasy, försvinner. Grace och hennes bästa vän Tilly har ungefär lika många frågor som de vuxna om försvinnandet – men inte lika många svar.

Just skillnaden mellan barnens värld, i det här fallet Graces och Tillys, och de vuxna blir så uppenbart i boken: Vad som uppfattas, hur man ser, upplever, tänker och resonerar kring saker och ting. Och inte minst: barnen har inte de vuxnas bagage att släpa på.

Bokens tema kretsar kring tillhörighet, vilket också titeln ger en fingervisning om; den hänsyftar på Matteus evangelium,(25:31-46), närmare bestämt den yttersta domen.

Boken har en händelsekedja under ytan som avtäcks allteftersom handlingen framskrider och som har att göra med något som hände i ett inte alltför avlägset förflutet. Något som kommer fram i de kapitel där inte Grace är berättarjaget, utan där de andra huvudkaraktärernas olika perspektiv kommer fram. Graces begränsade perspektiv räcker inte till för att förstå allt det underliggande, och framför allt inte det som hände nio år tillbaks i tiden.

Det innebär inte att de vuxna har mer rätt än Grace för hon bildar sig en förståelse som är så mycket mer helhjärtad än de vuxnas. Där ryms inte förutfattade meningar eller de hemligheter som döljer sig i området och som gör att människorna än mer blir låsta och insnärjda.

Händelserna i boken utspelar sig under en begränsad tid, närmare bestämt mellan den 21 juni och den 21 augusti 1976. Men vi slungas också bakåt i tiden – till 1967.

Lika bestämd och avgränsad som tiden är också platsen för handlingen: The Avenue, ett förortsområde med radhus och alla gator benämnda efter träd.

Det är alltså här i bostadsområdet The Avenue som Margaret Creasy försvinner en helt vanlig måndag. Det är värmebölja i juni och de vuxnas spekulationer upptar Grace och Tilly.

Tilly frågar Grace varför alla skyller Mrs. Creasys försvinnande på värmeböljan – för Tillys mamma påstår att The heat makes people do strange things – och Grace svarar ungefär (min översättning):

  – Det är lättare.

– Lättare än vad?

– Lättare än säga som det är.

Den 27 juni gick alla i området till kyrkan för att be Gud hitta Mrs. Creasy, berättar Grace. Hon sitter i kyrkbänken och tolkar kyrkoherdens predikan om getter och får som att han har vävt in om Mrs. Creasys försvinnande i den.

Efter predikan får Grace ett gyllene tillfälle att prata med kyrkoherden som plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen till kyrkan.

En dialog utspinner sig dem emellan. Bland annat frågar Grace kyrkoherden hur man hindrar folk från att försvinna och kyrkoherden svarar att man för dem till Gud. Och då undrar Grace var man hittar Gud och kyrkoherden säger att han finns överallt, att det bara är att se sig omkring.

–  And if we find God everyone, will be safe? I said.

– Of course.

– Even Mrs Creasy?

– Naturally.

När sommarlovet infinner sig vet Grace vad Tilly och hon ska göra: Leta efter Gud.

Parhästarna Grace och Tilly börjar undersöka hur det står till med tron bland grannarna. På fullt allvar griper de tag i mysteriet i radhusområdet i ett försök att återskapa tryggheten och få Mrs. Creasy tillbaka.

Det uppstår ofta en slags uppriktighet och närhet eller snudd på betraktande i dialogen mellan flickorna och dem de talar med; en slags förtrolighet som har också har med tingen att göra, för tingen är inte livlösa, de följer flickorna med blickar: De kan hålla andan, och de kan dra djupa suckar. Det finns också en trygghetsskapande magi med upprepande testunder eller saftstunder med kakor och desserten Angel´s Delight och annat sockerstint.

Besöket hos den pensionerade grannen Eric Lamb är ett lysande exempel på den här förtroligheten i dialogerna, den har något med insikt, visdom och upptäckt att göra. Det finns meningar och ord som glöder av en eftervärme som gör att min läsning blir dröjande och långsamt. Kanske är det rentav så att Eric Lambs och flickornas samtal med trädgården som utgångspunkt är själva bokens credo. Grace och Tilly låter påskina att de behöver hjälpa till med något för att få sitt utmärkelsetecken från miniorscouterna och Eric Lamb erbjuder dem att rensa ogräs.

Plötsligt vet inte Tilly om växten framför henne är ett ogräs eller inte, och när Eric Lamb uppmärksammar att arbetet avstannat kommer han sättande. Lamb närmar sig frågan om vad som är ogräs på ett oväntat sätt: till Tillys förvåning är det hon som håller avgörandet i sin hand: Hon är den som avskiljer, gallrar ut, som har makten att placerar växten i kategorin ogräs eller inte. Att välja vara fast i det binära tänkandet eller gå bortom. Och det är dit Eric Lamb leder henne med den sokratiska metoden. Synvinkeln är det som gäller, som avgörande. För det här med växter är väldigt subjektivt, förklarar han. Och när båda flickorna visar tydligt att de inte hänger med gör Eric Lamb ett nytt försök:

“ – ”Det beror väldigt mycket på vems synvinkel det handlar om. Vad som är ett ogräs för en människa kan vara en underbar blomma för en annan. Det beror väldigt mycket på var de växer och genom vems ögon du ser dem” (min översättning).

Det handlar väldigt mycket om att kunna se bortom tillhörighet, att inte låta det styra ens liv.

Ett annorlunda samtal har uppstått, och det visar också hur bräckligt det här med tillhörighet kan vara. Den kan vara bara skenbar.

Jag leker med tanken att Mrs. Creasy kanske rentav fungerar som en förklädd gud i berättelsen- och frågan som uppstår är ju naturligtvis om hon kommer att komma tillbaka?

Titeln är ju centrerad kring en liknelse från Matteusevangeliet som nämnts, och handlar om sådana till synes konkreta frågor som vem som gav Jesus mat när han var hungrig, vem som gav honom dryck när han var törstig, gav honom härbärge när han var främling och klädde honom när han var naken.

I överförd mening så handlar det inte bara om de fysiska behoven utan också de psykologiska: Någon som samtalar med människorna, lyssnar och som låser upp hemligheter.

Mrs. Creasy är om inte en förklädd gud i berättelsen den som är närmast beskrivningen av en ängel i den. Eller kanske annorlunda uttryckt: Mest medmänniska. Hon lyssnar på alla och hon förstår dem, och det antyds också att hon var hemligheten på spåret som involverade Grace den dagen 1967 då hennes mamma trodde att hon var försvunnen.

Vi behöver tillhörighet för att växa, utveckla identitet och så vidare, för att känna trygghet. Men det finns också tillhörigheter som vi behöver växa ifrån, tillhörigheter som hämmar, som gör att vi hamnar snett, som Joanna Cannon så tydligt visar i sin intrig.

 

Helena Maria

 

Här kan du läsa en intervju med författaren Joanna Cannon. Bland annat ställer Vanessa Robertson en fråga till henne om vilken bok hon allra helst skulle velat ha skrivit och då svarar Cannon att hon önskar att hon hade skrivit The Shock of the Fall av Nathan Filer, en bok, som hon berättar, bland annat vunnit ett pris för att ha förändrat attityder gentemot psykisk ohälsa Hon fortsätter:

I can`t imagine anything more wonderful. The very best stories are ones where you start to think differently about something between the first page and the last, and to help people understand more about mental health issues is just such an incredible achievement.

På svenska heter Nathan Filers bok Chocken efter fallet, den kom ut i pocket 2015, Etta förlag. Boken är recenserad i Göteborgsposten av Linda Skugge

Joanna Cannon har en egen blogg som du hittar på: https://joannacannon.com/blog/