”Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel”

Carina Håkansson, Fil dr, legitimerad psykoterapeut, universitetslärare och författare, (och bland annat en av grundarna till Nätverket Sociala Frågan, se tidigare inlägg) är en av de främsta rösterna för en icke-medikaliserande hållning i Sverige.

– För barn utan kontakter och pengar så är det nästan bara psykiatrin som står till buds, förklarar Carina Håkansson. Hennes allvarligaste kritik mot psykiatrin som den ser ut i dag gäller just detta.

– Människor ska inte behöva hänvisas till psykiatrin redan som barn.

De barn som gör det riskerar att bli kvar. Istället behövs fler platser att komma till när livet står på spel eller svajar. Det som behövs är människor som inte blir så rädda utan som kan erbjuda stöd och vara närvarande i situationen.

-Barn reagerar exempelvis med sömnsvårigheter och oro på hur tillvaron ser ut, framhåller Carina Håkansson. Hon berättar att den här oron ofta sjukdomsstämplas. Istället borde det jobbas på att skapa ett samhälle som bättre tar tillvara barns behov, och utforma i det i en riktning som främjar hälsa.

Jag för på tal en undersökning från Linköpings universitet. Anette Wickström, biträdande professor vid Tema Barn, som leder forskningen säger i en intervju bland annat att unga människor tampas med sin vardag, men att det behöver inte innebära att de lider av psykisk ohälsa (läs om undersökningen här och här i sin helhet.

Carina Håkansson har inte tagit del av undersökningen, men påtalar att feltolkningarna uppstår när unga människor definieras som psykiatriska problem på grund av magont, sömnsvårigheter, och så vidare. Besvär där dagsformen är avgörande har kanske över huvud taget inte med psykiatrin och diagnos att göra. Därmed inte sagt att hens upplevelser inte ska tas på allvar. Det som behövs är samtal och stöttning och förståelse. Och inte minst kunskap om vad det innebär att vara tonåring.  Allt för att öka självförståelsen hos tonåringen.

– Är man ung vill man testa sina tankar, framhåller Carina Håkansson.  Är det normalt att tänka så här eller inte normalt? Kan man vara så här? Tonåren är en period då tankarna går mycket upp och ned, vilket kan skapa oro och ångest.

-Det finns en uppenbar fara om de här tankarna som tonåringen kämpar med allt för snabbt beskrivs som sjukdom, fortsätter Carina Håkansson. Sjukdomen snävar in spännvidden på tankarna ytterligare. Då blir det ”så där säger hon för att hon är bipolär” eller så säger han för att han är schizofren”. Det finns människor som är ”vanliga” (Carina Håkansson gör citattecken i luften med händerna) och människor som tänker mycket mer utanför boxen, betonar Carina Håkansson. Hon berättar att om hon själv inte hade upplevt psykiatrin genom en nära anförvant under en kort period som barn, hade hon förmodligen vänt sig till den när hon själv upplevde att hon tänkte för många tankar som inte enkelt bara kunde sorteras och placeras i boxar. Och jag tänker på hur hon har vågat gå sin egen väg; hur hon har skapat Familjevårdsstiftelsen och sedan Det Utvidgade Terapirummet, hur hon oförtrutet tror på människan, oförtrutet delat med sig av hopp och tillit till människor som saknat dessa två så livsviktiga drivkrafter och förmågor.

-Psykiatriseringen präglar hela samhället, påpekar Carina Håkansson. Den är skolad i att ”hitta fel”, ge symtomen ett namn och sedan ge en diagnos, precis som medicinen.

Carina Håkansson hänvisar till DSM systemet som gått från 150 diagnoser till 500-600 under bara ett tiotal år.

-Det finns alldeles för lite utrymme till att vara kritisk, framhåller hon. Det ska vara bannlyst med känslor. Neutralitet och objektivitet får företräde. Man får inte vara privat, helst inte personlig heller. Istället betonas professionalitet, samtidigt som det saknas ett samtal om vad professionalitet är.

Jag tar upp det här med att allt ska vara så manualbaserat.

Carina Håkansson ger ett exempel på det genom ADHD-utredningen vars dominerande del består av ungefär 200 frågor.

-Den som besvarar frågorna kan göra det med fem olika varianter på varje fråga vars motpoler på skalan ligger mellan aldrig och alltid och tre alltså däremellan.

Frågan kan vara ”Känner du dig rastlös på morgonen”? Beroende på dagsformen kan jag svara ”nästan aldrig.”  Men vad betyder ”nästan aldrig”? Betyder det ”sällan”?  Carina Håkansson framhåller att det är frågor som sällan ställs. Dessutom är frågor som dessa väldigt beroende av just dagsformen. Något som alltså inte framkommer i resultatet av enkäten.

Ytterligare en viktig aspekt som Carina Håkansson håller fram är att det inte tas hänsyn till vem som ställer frågorna och ger exempel: ”Känner jag förtröstan inför frågeställaren”? ”Blir jag rädd för eller irriterad på denna”? ”Nästan så irriterad att jag vill retas med frågeställaren”?

Carina Håkansson fortsätter:

-Sedan ska svaren tolkas av psykiater eller psykoterapeut. Och utifrån vem vi är, beroende på vilka vi själva är bakgrundsmässigt så görs tolkningarna. En del av uttolkarna så att säga har kanske aldrig höjt rösten, andra kanske alltid fått prata till punkt. Att utredningen är så beroende av tolkning av de här frågeformulären och därmed av vem som tolkar så är det allvarligt. Speciellt för de unga för vi har glömt att under ungdomsåren går det mycket upp och ned, dag för dag. En ungdom som säger ”jag orkar inte leva längre” kanske inte menar att hen vill dö, men att den inte orkar leva. Men istället för att fråga vad hen menar, och sätta sig ner och samtala med hen, vad det här handlar om så skickas hen till Bup, (Barn- och ungdomspsykiatrin). Carina Håkansson refererar till ett ordspråk som lyder ”Som man söker får man svar”.  Det är ett bra ordspråk, tillägger hon.

Hon konstaterar att när en människa exempelvis får diagnosen ADHD så bortser den kulturen från så många andra faktorer som kan förklara.

– Att leta fel leder in i sjukdom. Som kultur är vi väldigt inriktade på att leta fel. Det är som om samhället är fixerat vid att leta fel och kategorisera. Toleransen minskar. Även för ”vanliga människor” finns snäva gränser. Just nu är det mycket betoning på lågaffektivt bemötande, men omsorg kan också uttryckas med starka känslor. Starka känslor som att säga ifrån att ”Nu räcker det” behöver inte vara fel.  Vår snävhet kan bli bisarr rent ut sagt, menar Carina Håkansson.

Det blir intressant när hon kommer in på det här att känslor är bannlyst, att det skapas en myt om att känslor inte har med vetenskap att göra. För hon hänvisar till en numera gammal studie, en studie som fortfarande talar sitt tydliga språk. I studien framkom det att alla barn på ett barnhem var utan livsgnista utom ett. Det visade sig att det barnet som fortfarande gav känslomässigt gensvar varje dag fick omsorg av en av städerskorna eller någon annan personal. En klapp och några ord när hon gick förbi ungefär.   Det var med andra ord det enda barnet på stället som inte var känslomässigt övergiven. (Ingen av oss kommer på namnet på den som utförde studien, men det kan vara John Bowlby som skrivit om detta eftersom han forskat om, och skrivit mycket om anknytningsteorin)

-Tyvärr finns det ibland en tendens att glömma bort hur det går till i verkligheten, poängterar Carina Håkansson. Låtsas att den inte finns. De som gör det kritiserar istället kvalitativa studier och säger att ”det här är inte vetenskap” när det i själva verket handlar om att det är svårare att mäta. Vi måste acceptera att allt inte går att mäta på ett naturvetenskapligt sätt.

Carina Håkansson skriver om det här i en ny bok som kommer ut i höst.

-Vi måste återupprätta den mänskliga kunskapen, den tysta kunskapen.

I någon mån måste vi acceptera att alla frågor kan vi inte får svar på. Att vi måste leva med osäkerhet. Däremot om och om igen fråga oss: Hur kommer det sig att?

Slutligen understryker Carina Håkansson vikten av att vi behöver system som tar ansvar, och att de systemen inte bara kan vila på enskilda människor utan att vi måste jobba tillsammans.

-Det är bara så man orkar.

 

Helena Maria

Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

 Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och fil dr Carina Håkansson, grundare av bland annat Det Utvidgade Terapirummet och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, blir i höst kursansvarig för en ny kurs vid Ersta Sköndal högskola. Den heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”, och är en av de första i sitt slag.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När?

I sin bok ”Att rymma både och – om vanlighet, mod och professionella samtal”, (2007), bokförlaget Mareld, skriver hon exempelvis:

Det finns otaliga exempel på hur diagnoser använts och används som ett maktmedel. Det finns lika många exempel på hur historien och dess utveckling reviderat tidigare så kallade sanningar om människor och mänskligt varande”. (s.106)

För att sätta fokus på just den sociala frågan har Carina Håkansson, tillsammans med bland annat författaren och socionomen Susanna Alakoski, Erik Andrèn, vd för Iris Utvecklingscenter och Daniel Riddez, vd Magelungen, Stockholm, grundat ”Nätverket Sociala Frågan”.

Carina Håkansson framhåller att människan är både en social och psykologisk varelse, och att det måste skapas platser och sammanhang i vårt samhälle där människan ses som en helhet.

– Psykisk hälsa borde heta social ohälsa.  Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi behöver skapa platser där människor möts som en helhet. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna, betonar Carina Håkansson.  Istället menar hon att det borde talas mer om det sociala arvet, det sociala liv som en människa lever.  Ett exempel på det är den tolvåriga pojke hon mötte vars hem hade brutit samman. Pojken hade diagnosticerats med autism, depression och ADHD.  Ingen hade frågat efter hans berättelse, det sociala liv som var hans.  Det visade sig att hans mamma var drogberoende och att hans pappa hade lämnat hemmet.

– Det var först när hans berättelse efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt. Genom hans ord blev hans hem och de där rådande förhållandena synliggjorda. Han hade varit i fem familjehem innan han kom till oss på Utvidgade rum.

Carina Håkansson har jobbat med människor i hela sitt liv. Först som socialarbetare, därefter som psykoterapeut. 1987 bildade hon tillsammans med en kollega Familjevårdstiftelsen. I sin avhandling ”The Extended Room- Coming from an authentic place…” (2014), Jyväskylä universitet, Finland, skriver hon att iden ”föddes ur en vision om att skapa en plats där människor ensamma eller tillsammans med andra och genom detta förstå något väsentligt om sig själv och sin historia”.

2015 bildade hon Stiftelsen det Utvidgade Terapirummet” som har sina lokaler vid Järntorget i Göteborg. Det har bland annat som hållning att ”relationer och sammanhang spelar en avgörande roll i människors liv, och speciellt väsentligt när livet står på spel”.

Carina Håkansson ser hur det ställs stora krav på människor i dag.

– Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid från arbetslivet att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. De vill inte sluta känna. Riskera tappa bort sig själva igen. Det hänger ihop med livet i det stora hela. Med det existentiella och det meningsskapande.

När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara (Carina Håkansson tecknar citattecken i luften) ”vanliga”.   Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: ”Hallå, det stämmer inte”. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.

Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal högskola. Bland annat är hon kursansvarig för ny kurs till hösten vid den senare. Den utbildningen är en av de första i sitt slag och heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”.

– Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata om mod och uthållighet, berättar hon. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. Det innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin, och för lite av dem själva. Jag för in aspekter som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför. Att de ska orka vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor med svårigheter. Att de ska få syn på sina egna resurser i mötet.

– Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar, understryker Carina Håkansson.

När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så oerhört många människor i sitt arbete, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen poängterar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.

– Ensam kan man inte klara det, säger hon.

Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.

– Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet, betonar hon. Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas, berättar Carina Håkansson. Tankar som handlar om:

Finns det något att återkomma till?

Finns det plats för mig när jag blir frisk?

Vem blir jag då?

Vad är det då som exempelvis ett familjevårdboende erbjuder? Så här skriver Carina Håkansson i ”Att rymma både och”:

”En närvaro och ett deltagande som sker här och nu. Mellan mig och den andre. För många av våra klienter har det inte funnits i tillräcklig omfattning tidigare. Att nu i ett tillräckligt tryggt sammanhang få uppleva närvaron av den andre skapar också en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt” (s.59)

 

Helena Maria

Länkar:

Carina Håkansson, (2000), Det utvidgade terapirummet, Stockholm, Bokförlaget Bjurner och Bruno.

Carina Håkansson (2009) Ordinary Life Therapy, Taos Institute Publications.

https://www.tamira.se/den-sociala-modellen-intervju-med-alain-topor/

https://www.gp.se/debatt/ett-systemfel-n%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-till%C3%A5ts-g%C3%A5-under-1.11215529

 

”En konsensusretorik kan påverka brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns”

Erik Eriksson, forskare och doktor i socialt arbete, verksam vid Linköpings universitet, ser en ny typ av brukarinflytande ta plats, medskapande. De typer av brukarinflytande som han studerat har ofta ramar som brukarna måste förhålla sig till, och det har hämmat deras inflytande, menar han.

Erik Eriksson avslutade sina empiriska studier för avhandlingen, ”Sanktionerat Motstånd Brukarinflytande som fenomen och praktik” omkring 2012 . Då var medskapande inte så populärt som nu.  Medskapande, eller co-production, handlar om att brukarna blir en del av utförandet av arbetet i organisationen.

Peersupport kan ses som en del av det när det exempelvis  startas självhjälps- grupper som blir en del av verksamheten, och brukare är med och driver dem.

Syftet med Brukarinflytandet handlar om maktfördelning, en demokratisering, betonar Eriksson. Han har själv jobbat inom Fontänrörelsen i Malmö, innan han började studera, och blev forskare.

Med brukarinflytande menar Erik Eriksson det här (jag citerar från hans skärmpresentation):
”• Brukares (organiserade) påverkansarbete:
inom, parallellt med, eller mot det offentliga
• System, organisation, individ
• Förenklat: Inflytande över besluts och
policyprocesser, liksom verksamhetens
utförande, inom offentlig förvaltning”.

Det finns fem kategorier, sätt att jobba med brukarinflytande, berättar Erik Eriksson i en föreläsning om Sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande på Dalheimers hus för ett par veckor sedan.  De fem är utvecklingsarbete, dialogaktiviteter, åsiktsinhämtning, (enkäter), det nämnda medskapande, och utbildning.

Det innebär att vissa verksamheter fått ett krav på sig att skapa exempelvis ett brukarråd eller försäkra sig om brukarnas inflytande eller åsikter på andra sätt. Det lyfts fram vissa syften som alla kan vara med på, det som varit konfliktfyllt har ofta tonats ner.  Det finns en förväntad koppling mellan brukarinflytande och ekonomisk effektivitet, säger Eriksson.Flaggskeppen har ofta varit brukarråden, enligt Erikssons forskning. Inom den här kategorin har det också jobbats med olika modeller för dialog som Open Space.

Åsiktsinhämtning rör sig mer om en riktad inhämtning, anser Eriksson. Det är synpunktshantering med enkäter där man får ge sin syn på det offentligas arbete, berättar Eriksson. Men det kan också vara en förslagslåda.  Brukarna vet sedan inte vad som händer med åsikterna, poängterar Eriksson. Om inte brukarnas åsikter eller kritik leder till förändring så är det inget inflytande, menar han.

Vad blir det av brukarinflytandet i praktiken? Vad är det som man faktiskt gör? Den frågan intresserade Erik Eriksson.

Men också frågan vad brukarinflytande inte är? (Detta utifrån de organisationer som Eriksson studerade).

Brukare i Sverige har inte inflytande över personaltillsättningar (vilket brukare har i exempelvis England). Oftast finns de inte med i beslutsfattande organ, och de har inget inflytande över service och upphandlingar. Brukarna får gärna vara med på många andra ställen, betonade Eriksson, men således inte där det i högsta grad handlar om brukarfrågor, som vid personaltillsättningar.

Brukare från missbruksområdet uppger att det finns färre och färre behandlingar att välja på, och när de föreslår en behandling som de vet har gett lyckade resultat för en kamrat, kan de få tills vara att den behandlingen har vi inte i den här stadsdelen och konsekvensen kanske blir att brukaren hamnar i en behandlingsform som inte alls passar denne och bara går djupare ner i sitt missbruk. På den tiden när Erik Eriksson gjorde intervjuerna ansågs upphandlingsprocesserna för svåra för brukarna.

Ett brukarinflytande som drivs inifrån det offentliga har ofta just begränsningar, vissa inramningar. Dessa är ofta lagda utifrån politiska direktiv och utgör en organisatorisk nödvändighet. Den yttersta gränsen består av lagen, och det går inte att ha ett inflytande som går stick och stäv mot dessa.  Men bortsett från juridiken, menar Eriksson att ramarna är smalare än de borde vara. Det är en av hans slutsatser i avhandlingen (som gavs ut 2015).

Det fanns till exempel förväntningar på hur brukardeltagarna skulle prata och agera i ett visst sammanhang med icke brukarna.  Ett exempel hämtar han från socialtjänsten där dessa ville prata om hur enkäten skulle besvaras, men brukarna som skulle instrueras i hur man besvarar en enkät ville prata om hur de upplevde socialtjänsten. Det blev en paradoxal situation, framhåller Eriksson.

Inom psykiatrin såg Eriksson hur allting som inte passade inom ramarna försvann bort från agendan, diskussionerna.  Bara det som kunde hänföras till gemensamma intressen fördes upp på bordet, enligt Eriksson. Det offentliga ville ha en konstruktiv dialog, och för att få till stånd en sådan blir det mycket ”vi” och ”vi tillsammans”. Men hur mycket är det ”vi:et” värt?

Det var bland annat det som var så intressant med föredraget, att ”vi:et” framstår som villkorat. Det är ett vi, som kanske omedvetet framhålls från exempelvis tjänstemannens sida, som riskerar att ojämlikhet och verkliga intresseskillnader inte finns med utan osynliggörs, menar Eriksson.

I det här konsensusdefinierade, begränsade samförståndet att ”vi ska vara överens” finns det underförstått att man måste vara civiliserad, att man inte får vara oliktänkande. Brukarrepresentanterna instrueras så att säga uppifrån, om jag förstått det rätt, hur de ska upprätthålla strukturerna, enligt Eriksson, om de får för mycket retorik kring hur de ska agera och då har den starka konsensusretoriken påverkat brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns. Konsekvensen, påpekar Eriksson, blir att verkliga intressekonflikter och ojämlikheten osynliggörs. Däremot, understryker han, om man är medveten om gränserna kan man omförhandla dem.

Något annat som Eriksson lagt märke till är att förslag som kräver resurser kommer ofta bort. Dessa förslag bemöts med argument som att förvaltningen har fått besparingskrav som de måste förhålla sig till. Sådana förslag måste upp till den politiska nivån, menar Eriksson.

Erik Eriksson talade också om tillknytning och omvänd påverkan. Tillknytning äventyrar oberoendet. Oberoendet är viktigt, betonar Eriksson för det ger möjlighet till alternativt perspektiv och möjligheter att skapa förändring.

Om man är tillknyten emotionellt till en socialsekreterare exempelvis kan man börja tycka synd om denna för hen har en så tung arbetsbörda, och undviker att be om hjälp och kräva det man har rätt till. Det kan också vara att man som brukarrepresentant, när personen som bad om en behandling som inte fanns i stadsdelen, tröstar medbrukaren som bad om behandlingen, och försöker minska hens besvikelse istället för att jobba för och kräva att den behandlingen erbjuds även i den egna stadsdelen. Dessutom kräver att brukarna får finnas med i upphandlingar.

Det som togs upp i föreläsningen, och som finns med i avhandlingen, utgör ett viktigt stoff för vidare diskussioner olika brukarorganisationer och sammanhang.

Erik Eriksson tog också upp varför han valt att titta närmare på brukarinflytande.  Han spaltade upp det så här på skärmbilden:

. Ett populärt och laddat begrepp.

. Ett mångtydigt begrepp.

. Från kritiskt perspektiv till ett politiskt drivet (det kritiska perspektivet stod bland annat den antipsykiatriska rörelsen för)

.Från policy till praktik.

. Möjligheten till maktutjämning.

Erik Eriksson framhåller att brukarinflytande kan utövas så att säga både av en enskild brukare, icke ansluten till ett råd eller en organisation, och som medlem i, eller representant, för ett råd eller en organisation.

/ Helena Maria

Länkar:

Om medskapande:

Så blir du en medskapande ledare: Landetsfria.se, (publicerad 14 december, 2017).

Tuesday Ryan-Hart – om ett nytt sätt att arbeta

Chris Corrigan (blogg inlägg 18 oktober, 2018): Tuesday Ryan-Harts work on power http://www.chriscorrigan.com/parkinglot/tuesday-ryan-harts-work-on-power/

Brukarrepresentanten och oberoendet

20181101_184313
När forskaren Erik Eriksson, kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, pratar om att konsensusperspektivet kan vara farligt, framhåller han att han pratar om ett demokratiskt sammanhang. Hans forskning visar bland annat på att brukarrepresentanter ibland har svårt att vara oberoende. Istället tar de över organisationens tänkande. Bild: Helena Maria

Om två personer verkligen vill komma överens måste de först ha sagt emot varandra. Sanningen är debattens dotter; inte sympatins. (Bachelard, i Bourdieu & Wacquant, 2007:177)
Det här är ett utdrag ur en föreläsning jag var på i torsdagskväll på Dalheimers hus. Jag var och lyssnade på Erik M. Eriksson, fil. dr i socialt arbete och forskare vid Linköpings universitet. Han pratade utifrån sin doktorsavhandling ”Brukarinflytande, sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande.”
Det var Funktionsrätt Göteborg som bjudit in Erik Eriksson som en del i en pågående föreläsningsserie.
Det viktigaste budskapet kanske, enligt mig, var när han betonade att konsensusperspektivet kan vara farligt – när det leder till likriktning och tystande av oliktänkande. Han betonar att han talar om diskussioner inom demokratiska sammanhang.
För att sätta in det mer i sin kontext så handlar det i det här fallet om relationen mellan brukare och olika personer inom förvaltningar. Det kan vara socialsekreterare men också tjänstemän som arbetar med brukarfrågor och som ska bjuda in” brukare. Det är lätt hänt, framhöll Eriksson, att tjänstemannen ”redigerar” brukares framställningar genom retorik som handlar om att brukaren/na måste vara realistiska och så vidare.
Erik Eriksson understryker dels att bara för att man har olika synsätt/perspektiv betyder det inte att man hatar varandra, (vilket man lätt tror som konflikträdd utomstående kanske), dels att vi måste tillmäta den känslomässiga och idèmässiga tillknytning, som kan uppstå, mellan tjänstemän, socialsekreterare et cetera och brukare, den betydelse den i verkligheten kan få/har. Och detta är applicerbart även på andra yrkeskategorier, som exempelvis journalisters och deras förhållande till politiker. Det gäller att värna/ge akt på sitt oberoende. Det som hjälper här, enligt Eriksson, är att vara uppmärksam, m e d v e t e n om det här riskerna och ”ramarna” som kan uppkomma. Ett kritiskt tänkande är alltid bra att ha med sig i alla sammanhang, påminde han om.


Sammanfattningsvis:
.Det krävs mer medvetenhet om de här aspekterna som Eriksson tog upp, framför allt rörande den idèmässiga- och känslomässiga tillknytningen.
.”Konflikt mellan perspektiv/synsätt betyder inte konflikt mellan människor”.

(Jag kommer att skriva en utförligare presentation av  föredraget framöver)

/Helena Maria

 

 

20181102_211314 (2)_LI
Funktionsrätt Göteborg gör en studie och efterlyser synpunkter!

Länk till avhandlingen:
Erik Eriksson: Sanktionerat motstånd:Brukarinflytande som fenomen och praktik. Publicerad: 010115, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Ibland måste man förflytta sig för att förstå

”Jag älskar mitt namn”, skriver Dahiba VO3 efter besöket i Tyskland och Auschwitz. Bild:Helena Maria

 

På Blå stället i Angered pågår en uställning som visar behovet av att ibland behöver man förflytta sig för att få den historielektion som verkligen öppnar ögonen på en. Bild: Helena Maria

På väg till aktivitetshuset Gunnareds gård för att möta mina vänner passerar jag genom Blå Stället.  Omkring 2004 gick jag en förberedande konstsskola, Angeredsateljen, och vi hade vår vernissage på Blå stället.  Sedan dess brukar jag alltid ögna igenom den närvarande konsten medan jag  passerar. Ibland stannar jag upp. Det kan vara fotografier, målningar eller teckningar som påkallar min uppmärksamhet. I dag är det en utställning som handlar om en resa till Auschwitz. En resa som öppnat ögonen på dem som var med, som får dem att reflektera, minnas egna upplevelser och begrunda. De har förflyttats till Auschwitz för att närma sig en historisk händelse som en del velat förneka, det främsta exemplet är kanske rättegången mot den brittiske historikern David Irving som förnekade existensen av Auschwitz , vilken man kan läsa om i boken Förintelsen inför rätta: Sanning, lögn och historia – berättelsen om David Irving-rättegången, utgiven , 2001, på Norstedts.

Här är en reflektion från en av deltagarna efter att ha besökt Auschwitz med sin skolklass. Det visar på att historielektionerna får man inte bara genom böckerna, utan det måste kanske till ”förflyttning”, att ta sig till de historiska platserna och besöka dem. Bild: Helena Maria

Anledningen till att rättegången blev av var att David Irving stämt den amerikanska författaren Deborah Lipstadt för förtal, enligt Svenska Dagbladet.

Det var genom etikläraren Jason Patrick Stanley som eleverna kunde åka iväg till Polen, närmare bestämt till Krakow och en av de dödsfabriker som kännetecknade det nazistiska Tyskland, nämligen Auschwitz. Under ett års tid kämpade eleverna för att få ihop pengar till resan,  bland annat genom att sälja kakor. Bild. Helena Maria

Jag läser elevernas fina anteckningar, ser deras bilder och jag undrar vem eller vilka mäktiga krafter som finns som försöker domptera deras sinnen och säga dem att de inte får identifiera sig med alla de judar och andra misshagliga personer som mötte döden i dödsfabriker som Auschwitch, Birkenau, Chemno, Treblinka och så vidare,  eller uppställda inför dödspatruller och avrättade.  Om det sistnämnda skriver professorn i historia vid Yale universitetet,Timothy Snyder in his N.Y. Times bestseller: Bloodlands  – Europe between Hitler and Stalin (2011),  I ett youtubeinslag berättar han för Marilyn Wilkes, Director of Public Affairs in the Mc Millan Center, Yale University, om boken. Professor Snyder berättar att ”Bloodlands”  handlar om den största moraliska och demografiska  katastrofen i västerländsk historia. Det startade med observationen att under en väldigt kort tidsperiod – 1943-1945 – i en ganska liten del av världen: mellan Baltikum och Svarta havet, Berlin och Moskva mördades 14 miljoner judar avsiktligt.  Forskningen är ännu bara i sin linda om vad som hände under de här åren, betonar professor Snyder. Det återstår mycket att upptäcka.

När jag lämnar utställningen undrar jag vad det är för krafter som försöker intala oss ”att du inte är en av oss”, och vilken ”formation” jag själv ingår i?

 

/Helena Maria

 

Länkar och lästips:

 

Michael Berenbaum & Abraham J. Peck (1998): The holocaust and history: The known, the unknown, the diputed and the reexamined. Published in association with the United States Holocaust Memorial Museum, W.D and Indiana University Press.

Christopher. R. Browning (1992, 1995): The Path to Genocide: Essays on Launching the Final Solution.  Cambridge University Press.

Robert R. Shandley (ed) (1998, 2001): Unwilling Germans? – The Goldhagen Debate. University of Minnesota.

Mark Roseman, (2003), The Wannsee Conference and the Final Solution – a reconsideration. St. Martin`s Press.

Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid: Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

– Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet  tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

-Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oerhört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.

-Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer och iväg för att få elchocker eller sprutor. Alltmedan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.

-Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna. Jag blev intresserad av platsens historia, av Hökälla säteri som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet, hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden. Peter är rädd för att tala om Lillhagen. Rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorerna med  dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora sovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att psykiatrihuvudbyggnaden på Lillhagen är så gott som riven, att den inte finns mer. Men jag vet av egen erfarenhet att det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där. Inte minst som kroppsliga minnen.

Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.

-Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psykkraschade” och blev depressiv. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.

-Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde.  Ett öde som inte tycktes annorlunda än andras. Jag minns att mina föräldrar gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna.  Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

-Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa  var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

-Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop.  Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade. Golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

-En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna. Till slut  psykkraschade jag själv,  och blev depressiv.

-För första gången i mitt liv fick jag åka till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagd.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebar att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

-Under sömnkuren fick jag gå upp och äta mitt i natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig. Jag fick sitta i köket och personalen, som var ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar.  Men trots detta så ”psykkrashade”  jag och blev depressiv.  För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

Under sömnkuren fick jag gå upp äta på natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick upp till måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att meningen var att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

-När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat  kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna.  Och det har hjälpt mig att vandra runt i omgivningarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

 

 

Samma förmiddag som…om skrivandets betydelse

20180412_185134
”I got scars that can´t be seen/ I got drama, can´t be stolen./Everybody knows me now” (citat från David Bowies Lazarus, se länk nedan. Bild: Helena Maria

Samma förmiddag som jag såg affischerna om bokmässan i Angered hörde jag av kamrater att nazister hade visat sig i stadsdelen.  Det gjorde att den alternativa bokmässan i september och dess budskap antog en särskild betydelse för mig.

Det hänger också ihop med varför jag skriver, till exempel bloggar som nu: Det handlar om att försöka förstå mig själv, och världen runtomkring mig. Hitta stråken av mening, hitta bortom alla de år av tung medicinering och tystnad. Lära känna mig själv.

 

För ett antal år sedan sa jag till min dåvarande psykiatriker att det kändes konstigt att lära känna sig själv när man var över 50. Då svarade hon att det fanns människor som aldrig lärde känna sig själva, som sociopater exempelvis. Sedan dess försöker jag att inte tänka på alla år i dvala, av in och ut på psykiatriska kliniker, utan bara känna den rena glädjen av att finnas till, att vara en ”återvändare” i någon mening. Ett återvändande från de ändlösa korridorrer jag har vistats i, och som också i åratal fanns i mina drömmar.

Jag tror att man kan skriva sig fri i någon mening. Att genom att skriva så bearbetar jag, lever jag, ägnar mig åt at viljan att kommunicera fullt ut. Skriva är att söka dialog, även om skrivandet kanske börjar med imaginära samtal mellan karaktärer

i mitt huvud.

När jag tittar upp från mitt skrivande är det lättare att betrakta mig själv, och min vrå, samhället i stort. Jag har vunnit det som kallas distans, nått någon slags överblick. Det är där jag kan stå stark, i något slags grundande i mig själv. Den enda plats där jag kan uppleva just det.

Därför uppmanar jag alla att skriva, om så bara en handlingslista: Bröd, mjölk, vad det nu kan vara.

En post it lapp med tandläkarbesöket. En kylskåpsmagnet som håller fast tiden då jag ska vara hos hårfrisörskan.

Också dagbok är att rekommendera.

Att man skriver dagbok även om det blir långt mellan gångerna och står saker som att ”det regnade i dag” eller ”såg någon stå lutad mot en husvägg och grät”. För att det inte finns något annat, för att huvudet är tungt, töcknigt och  utan tankar. Dimsynen gör att jag blivit av med plånboken ett antal gånger bara det senaste halvåret. På banken får bankkassörskan ringa hem till mamma för jag har glömt mitt ärende.

Min mamma var den enda i familjen som, tror jag, v å g a d e besöka mig – en avdelning på mentalsjukhus är skrämmande för de flesta.

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Besök gärna min blogg på Lejontrappan.blogg

Författaren Kim Leines skrivtips (youtubeinslag)

Zadie Smith on Shame, Rage and Writing, Louisiana channel , publicerad 17 april 2018.

David Bowie: Lazarus, publ. youtube 7 januari, 2016.