Författararkiv: Helena Lindbom

”Demokrati ett sätt att leva”

”Demokrati är ett sätt att leva, beroende av mötesplatser utanför våra egna myszoner, bortom nätets samförståndssfärer och föreningslivets siloer för likasinnade.”

Det här citatet kommer från ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet i dag (2018-0613), under vinjetten ”Aktuella frågor”.

Inlägget är skrivet av Zakia Elvang och Johan Galster, företrädare för samarbetsorganisationen ”We Do Democracy”.

De menar att det blir inte demokrati bara för att man har rösträtt och betalar skatt. De lyfter fram betydelsen av just mötesplatser och demokratifestivaler.

De skriver att idèn med det här med demokratifestivaler uppstod då Olof Palme höll ett politiskt sommartal i Almedalen i Visby för 50 år sedan.

I morgon börjar det ”Danske Folkemötet” på Bornholm, berättar de vidare, och pekar på att det har växt från 6000 deltagare till drygt 100 00 på sju år. Det är fantastiskt!

Det visar hur viktigt en politikers  tal kan vara!  Tal är viktiga. Många minns Martin Luther Kings tal, hans röst finns kvar inom många än i dag. Och så är det med vissa tal, de bär långt ut över världen fast personerna som höll dem sedan länge är döda. Gandhi blev mördad, Martin Luther King blev mördad, Jean Jaurès blev skjuten av en nationalist 1914. Vem som sköt Olof Palme är fortfarande ouppklarat. 

Det är valår i år, och för många av oss är det viktigt att rösta (valdeltagandet är högt i Sverige). En av dem som fortsätter att arbeta för demokrati, efter det att han och hans familj lämnat Vita huset, är förre presidenten Barack Obama. Men redan dessförinnan underströk han  betydelsen av att rösta.  I ett inslag på på youtube ”You want to give me a good send off uppmanade han människor att gå och rösta även efter det att han och hans familj ”fortsatte mot solnedgången”: Democracy is on the ballot, tolerance is on the ballot”, sa han bland annat i sitt tal. Vi vet hur det gick i det valet.

 

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Lester Holt: CBS News , ”The Reality of Hope”,(youtube inslag): President Obama remembers ”Biggest disappointment” as President. (2017-01-14)

Läs gärna Barack Obamas bok: Min far hade en dröm -memoarer ( 2017, Albert Bonniers förlag) (utkom första gången på engelska 2005).

President Obama honors Raoul Wallenberg, youtubeinslag.

Läs gärna professorn i idè- och lärdomshistoria, Michael Azars essai om vad som kan bli en nutida Dreyfus-affär i GP. (2018-06-11): Uppropet som kan bli Macrons Dreyfusaffär.

Harvey Goldberg (2003), The life of Jean Jaures, University of Wisconsin Press

Geoffrey Kurtz: (2014), Jean Jaures – The Inner Life of Social Democracy, Pennsylvania State University.

 

En aktuell fråga i Danmark: Är de hemlösa de nya laglösa?

Förra året antogs ett zoneförbud i Folketinget  i Danmark. Det innebär att en hemlös kan avvisas till en annan kommun. (Påminner något om det gamla svenska begreppet hemortsrätt kanske…)

Förbuden gäller också uppehåll på otrygghetsskapande platser, eller etablerandet och uppehåll i otrygghetsskapande läger. Vad otrygghetsskapande är finns det kriterier i lagen för, och en värdering av om kriterierna är uppfyllda eller inte  görs. Huruvida det är otrygghetsskapande om någon sover i en sovsäck på en bänk värderas utifrån kriterier som, om det är en varaktig sovplats eller inte.

En hemlös som skickas från en kommun till en annan där denna har speciell anknytning et cetera, kan vid särskilda betingelser få resa in i kommunen. Om hen exempelvis behöver göra ärenden, sjukvård, gå på bibliotek. Tillåtet är också passerat genom kommunen, om man håller sig till den raka vägen, och inte gör några avvikelser.

I en artikel på sdsnet.dk/zoneforbud-er-symbolpolitik,  (Sammanslutningen af Danske Socialrådgivers Studerende) säger Jens Rosendahl,  (talesperson för SDS socialpolitiska arbetsgrupp) att det zonförbudet bara innebär ett sätt att skyffla runt hemlösa. Han betonar att det inte är de hemlösa som ska bekämpas utan hemlöshet.

Han kritiserar zoneförbudet för att vara symbolpolitik, som slår mot etniska minoriteter.

Den 21 mars i år inbjöd Frälsningsarmèn i Danmark politiker och fackfolk till en paneldebatt med fokus på hemlösa i Köpenhamn.  Utgångspunkten var den nya tiggerilagen och lagen om zoneförbud.  Parollen för mötet var ”Tillsammans kan vi skapa lösningar för stadens utsatta”.

Förra året skärptes minimistraffet för tiggeri till det dubbla.

Tyvärr, vet jag inte något om hur paneldebatten gick . Anledningen till att jag skummat ett antal hemsidor är att jag var i Danmark över dagen för några veckor sedan och blev något konfunderad. Det var varmt och vid stationen i samhället ifråga frågade en hemlös kvinna, uppskattningsvis mellan 30-40, om jag kunde köpa henne en coca-cola. Om hennes trauman vet jag ingenting. Jag gick in i den närbelägna kiosken, kom ut med läskedrycken, och började titta mig omkring.  Kvinnan, med sina trasiga och fläckiga kläder, var som uppslukad av jorden.  När jag vänder mig om igen står hon vid tavlan för tidtabeller, en  kvinna i medelåldern är i full färd med att sjasa på henne,  gormar att hon ska ge sig iväg för annars ringer hon polisen.  Hon försvinner iväg, och jag räcker fram coca-colan, och är upprörd.  Hemlösa vet om att de är hemlösa, de behöver inte en förstärkning i form av ringaktning eller en hårdnande blick.  Kvinnan och det bemötande hon fick släppte mig inte, och tillbaka i Sverige  började jag googla hemlöshet i Danmark, och stötte på både zoneförbudet och den nya tiggerilagen. Här i Sverige, vet jag ju att ett tiggeriförbud debatteras livligt.  

Zonförbudet i Danmark, där en hemlös kan skuffas mellan kommunerna får hård kritik. Bland annat av Jens Rosendahl, talesperson för en arbetsgrupp inom Sammanslutningen för Danska Socialrådgivares studerande. Han betonar att det inte är de hemlösa som ska bekämpas utan hemlösheten. Bild: Helena Maria

På Hus Forbis hemsida (motsvarigheten till Faktum) läste jag att Danmark räknar man antalet hemlösa under ett helt år beräknas det finnas fler än 13 000 hemlösa. Men räknar man bara antalet under en vecka, som i Danmark sker i vecka 6, var det 6 635 enligt Det Nationella Forskningscentret för Välfärd är ökningen från 2015 till 2017 åtta procent. Hus Forbi betonar också att kartläggningen från 2017 pekar särskilt på att  psykiskt sjukdom är orsak till hemlöshet, enligt Nationell Kartläggning. SFI. Ökningen bland unga hemlösa fortsätter i Danmark, sedan 2009 har det skett en fördubbling i åldersspannet 18-24 år, enligt den nationella kartläggningen.

I Sverige, enligt Socialstyrelsen, har antalet personer med akuta boendelösningar ökat kraftigt Personer som sover under bar himmel eller i offentliga utrymmen, har ökat med 400 personer,  (130 procent)  sedan 2011.

Undersökningen är nationell och bygger på uppgifter från kommuner, landsting, trossamfund, frivilligorganisationer, och uppgifterna samlades in under en vecka,  i april 2017.

I sammanfattningen angående hemlöshetens utbredning och karaktär,  uppges att färre kommuner än brukligt varit med i kartläggningen.  Under vecka 14, 2017  uppgavs drygt 33 250 personer leva i hemlöshet, enligt Socialstyrelsens  definition.  Senast en liknande kartläggning gjordes , enligt myndigheten, var 2011.

Nina Frohm, utredare på Socialstyrelsen , säger i pressmeddelandet, att socialstyrelsen beräknar är att det finns fler personer i hemlöshet nu, eftersom inte alla kommer med i kartläggningen.

Fler kvinnor befinner sig i akut hemlöshet än tidigare, enligt en annan utredare på Socialstyrelsen Charlotta Fondèn.

En femtedel av de hemlösa uppges ha psykisk sjukdom. Däremot kan det nog konstateras, att  ingen mår bra av att leva i hemlöshet.

I Sverige har vi ingen tiggerilag, men som sagt, den diskuteras, åtminstone i vissa kommuner.

När jag började skumma hemsidor om det kommunala zoneforbudet kom jag att tänka på att allt är förgängligt, eller snarare en boktitel, Marshall Bermans (1940-2013): Allt som är fast förflyktigas:modernism och modernitet. Ibland är det som om vi stiftar lagar för evigheten. Så mycket kan förändras på ett kick. Det sammanfattas förgänglighet.

Redan utan tiggerilag har vi sett prov på grymheter mot tiggare och hemlösa, och frågan är om inte en sådan lag skulle förstärka ett sådant beteende. Det är fritt fram att sjasa, hota och gorma.  En tydligt markerad underordning är aldrig bra, (de brukar poppa upp ändå) särskilt inte när man kan hota med polisen. Den skyggheten jag såg efter polishotet var öronbedövande.

Och när blir tiggeri tiggeri? När hör vi en vädjan i värmen, när hör vi någon som tigger?

(Jag önskar att alla hemlösa har någon som ”kallar” på sig”)

/ Helena Maria

Länkar och tips:

Se gärna föregående inlägg ”Biologiska förklaringsmodeller ökar negativa attityder till  psykiskt sjuka”, av Anna-Karin

Suzanne Brogger:2014, (först publicerad 1998),Jadekatten-en släktsaga ,Norstedts bokförlag

Khai Chau, RSMH-bloggen: Med pengar kan du prata med någon. 

(se vidare inlägget Alain Topor får Bengt Börjesson-Priset från 29 november, 2017).

Förslaget som antogs:

L 118 Forslag til lov om aendring af lov om politiets virksomhed 

Petter Larsson,  kulturartikel, Aftonbladet: Migration – inte vilken fråga som helst.

Silas L. Marker: sdsnet.dk /zoneforbud -er-symbolpolitik

Belingske : Ny rapport: Flere lever som hjemlose i Danmark

Rasmus Seebach:Natteravn

(youtube live inslag från Oslo respektive Köpenhamn)

Biblioterapi på stadsbiblioteket i Göteborg

Den 5 juni startar stadsbiblioteket i Göteborg en biblioterapicirkel online och på plats.

Boken som ligger som underlag för cirkeln heter Ett helt liv och är skriven av den österrikiske författaren Robert Seethaler. Det betonas att det inte är någon professionell terapeut som leder cirkeln utan en bibliotekarie.

Stadsbiblioteket i Göteborg startar en biblioterapicirkel med start den 5 juni. Bild: Helena Maria

Två gånger samlas ledare och deltagare på biblioteket. Det sker vid inledningen, och sedan vid avslutningen den 26 juni.   Däremellan kommer det att diskuteras online på bokcirklar.se.

Det är ett fint programuppslag av stadsbibliotekets personal, som i inledningen av inbjudan delger sina tankar  bakom initiativet:

Det sägs ibland att man lär känna andra genom att läsa och att man lär känna sig själv genom att skriva. Det är något vi vill ta fasta på i vår biblioterapicirkel.

I psykologitidningen.se skriver Kajsa Heinemann bland annat att nationella såväl som internationella studier visar på läsandets läkande effekter.

Hon tar också upp den möjligheten som romankaraktärerna erbjuder: att tala om dem och deras känslor, och på så sätt närma oss våra egna.

 

/Helena Maria

 

Länk:

Kajsa Heinemann http://psykologtidningen.se/2017/06/28/spaning-om-biblioterapilasning-som-laker/

Hur kommer vårt medvetande till?

Ett av de stora kvarvarande mysterierna, enligt professorn i kognitiv och komputationell neurovetenskap vid Sussex universitetet i England, Anil Seth, är hur medvetandet uppstår.

I hjärnan på var och en av oss pågår den förenande aktiviteten av många billioner neuroner, berättar han. Varenda neuron är i sig en pytteliten maskin som genererar en medveten erfarenhet, men inte vilken som helst, betonar han. I youtubeinslaget från ett Ted talk vänder han sig till publiken och säger:

Er medvetna erfarenhet, just här, just nu – hur inträffar den?

Frågan om medvetandet är så viktig, menar han, eftersom medvetandet är det enda som finns där, för varenda en av oss. Utan det finns ingen värld, inget jag, ingenting alls.

I inledningen av inslaget betonar han också att medvetande har väldigt lite med ren intelligens att göra, och mer att göra med vår natur som levande och andande organismer: Vi behöver inte vara smarta för att lida medvetet, oavsett om lidandet handlar om mental ohälsa eller fysisk smärta, men vi måste vara vid liv.  Att skilja mellan ren intelligens och medvetande är viktigt, betonar Seth, eftersom de är två olika saker.

Var kommer medvetandet in inom ”psykvården”? Neuroleptikaförskrivningen slår hårt mot både medvetenhet och kropp, hela den levande och andande organismen. Inte minst  genom viktökning och andra fysiska biverkningar. Långvarigt förbrukning av viss neuroleptika som numera är förbjuden, ger ökad risk för demens.
Bild. Helena Maria

Efter programmet ”Rösterna i huvudet” som Vetenskapens värld nyligen visade, (och som tyvärr inte visas längre), är det intressant att få ytterligare perspektiv på vad vi människor är , och i förlängningen, vad innebär denna forskningen för den framtida behandlingen av människor med psykisk ohälsa? Går det att medicinera medvetandet? Är det ens önskvärt?

Men det är genom vår hjärna som vi ser världen och tolkar den, enligt Seth, inte genom ögonen som det är så lätt att förledas tro.  Forskaren och professorn Anil Seth vill berätta att den medvetna historien om världen runtomkring oss och våra känslor inom oss, är ett slags kontrollerade hallucinationer vilka uppstår med/genom och på grund av våra levande kroppar.

Han poängterar att det är hjärnan vi ser och tolkar med , inte ögonen  (vilket jag behöver påminna mig om så jag inte vilseleder mig själv), och anledningen att vi har något som vi kallar ”reality”, verkligheten, är att vi är överens. Det finns en överenskommelse om att koppen är kopp och en horisont en horisont och vi kan ange egenskaper, definiera och så vidare.

Det är väldigt intressant forskning det här, och som professor Seth påpekar, så är många discipliner involverade i den, inte minst psykologin och psykiatrin. Själv är han också en av grundarna till Sackler Centre for Consciousness Science vid University of Sussex.  

Vad är ett jag? En närbesläktad fråga till ”Hur medvetandet uppstår?”, och som det också forskas en hel del om, och som togs upp till behandling i P1:s Filosofiska rummet förra året.
Bild: Helena Maria

Frågor som dröjer kvar efter inslaget:

Vad är en överenskommelse? Hur kommer vi fram till den? Kan vi vrida på det här perspektivet ytterligare, eller måste jag stanna här?

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Anil Seth, professor i neurovetenskap: Your brain hallucinates your conscious reality:https://www.youtube.com/watch?v=lyu7v7nWzfo (Ted talk den 18 juli 2017).

se också Anil Seths blogg NeuroBanter där han också, om jag  informerat mig rätt, skriver om ”The science of selfhood”: https://neurobanter.com/category/neuroscience/

sr.se /P1, programledare Lars Mogensen, Filosofiska rummet: Finns jag? https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/853759?programid=793(från 26 februari, 2017).

Anil Seth (red), 2017, Hjärnan på 30 sekunder – Tukan förlag. E-bok

Susan Blackmore, Medvetandet (2015), Fri tanke förlag, https://www.adlibris.com/se/bok/medvetandet-9789187513602

Vikten av nära anhöriga

– Det är viktigt att inte agera som en räddare (saviour), säger Shabs i youtube-inslaget ”What it`s like hearing voices” från en BBC-serie. Shabs är bror till Sammee som är ”rösthörande”.
Bild: Helena Maria

I dag är det sista chansen att se Rösterna i mitt huvud i Vetenskapens värld på Svt Play. Ett fantastiskt program av programledaren Victoria Dyring, som guidar genom den pågående forskningsvärlden, vad det gäller exempelvis det vi benämner hallucinationer.

Att dokumentären är inspelad just i Storbritannien är ingen slump. Som en av oss på det senaste Talbart-mötet sa: England ligger långt före oss i Sverige.

Jag har sett att det finns väldigt många klipp på youtube om ”rösthörande”, men det finns ett som jag verkligen vill rekommendera What it`s  like to hear voices (Like minds ep.10) BBC stories från 25 januari 2018.

Detta för att det tar upp både lågaffektivt bemötande (indirekt) och vikten av nära anhöriga.

Jag är väl medveten om att behovet av anhöriga alltid bör problematiseras, särskilt om det har förekommit övergrepp inom familjen. Mot en sådan bakgrund skulle jag ha svårt att se att det finns något att bygga på över huvud taget. Men generellt sett, och utifrån min egen situation, vet jag att det är viktigt, om inte väsentligt. Och då menar jag inte utifrån ett kontrollbehov, utan ett genuint behov av att vilja ta reda på vad som ligger bakom hens ”sjuka” beteende så att säga. Många familjer tycks leva i okunskap om vad deras dotter/son har varit med om: Vad som till exempel utlöst en psykos.

Eller väljer att medvetet sopa det under mattan – med eller utan omgivningens sanktioneringar.

Den 23 april sände Vetenskapens värld ännu ett avsnitt som handlar om psykisk ohälsa, nämligen ”Ungas psykiska ohälsa”.  I inledningen av programmet pekar programledaren Dyring på ett diagram  och visar att något hände med ungdomars, (16-24 ), hälsa 2012 för då stiger kurvan brant uppåt.  Hon ställer frågan om den ökade oron och ångesten har något med smartphones och sociala medier att göra, och intervjuar bland annat den amerikanska professorn i psykologi Jean Twenge. Twenge berättar i intervjun att man omkring 2012 såg en plötslig ökning av depression och  en plötslig nedgång i livsnöjdhet. Men hon står inte oemotsagd, utan bemöts av andra forskare i programmet.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Vetenskapsprogram SVT play, programledare Victoria Dyring: https://www.svtplay.se/vetenskapens-varld

Ur play Föreläsningar: Forskare och psykolog Bo Hejlskov-Elvèn: https://urplay.se/sok?play_category=Föreläsningar&product_type=program&query=Bo+Hejlskov+Elvén&rows=20&sta

Hannes Qvarfordt: https://rsmhbloggen.se/2018/01/18/dags-att-stalla-hardare-krav/

Lektor i socialt arbete Ann-Charlott Timander, Hannes Qvarfordt, ledamot av intressepolitiska utskottet, RSMH:

http://socialpolitik.com/2017/03/30/psykiatrin-moter-inte-patienternas-behov/

Värdegrundsarbete genom uppföljning och etiska dagböcker

Mementum Nr 58″- Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro, handlar om värdegrundsarbete och etik. Den är skriven av forskaren Veikko Pelto-Piri (se tidigare inlägg) och har titeln På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin.

Den presenterar ett spännande forskningsarbete som bedrivits av Psykiatriskt forskningscentrum (PFC) i Örebro.

I förordet skriver forskningschefen Lars Kjellin:

Etiska dilemman kan inte forskas bort, men vi tror att en empirisk bas och en reflekterande dialog – inom psykiatrin, med patientorganisationer och med andra grupper i samhället kan bidra med en utveckling inom tvångsvården.

Studien hämtar in personalens syn på etiska frågor inom vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin.

Pelto-Piri skriver att de anställda ombads att föra en etisk dagbok under loppet av en vecka. Han beskriver att kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera dagböckerna.

I analysen av dagböckerna framkom tre teman, enligt Pelto-Piri och de är 1/ god vård och bemötande, 2/ lojalitet och kontroll samt 3/ maktlöshet.

Under det förstnämnda temat beskrivs personalens engagemang i arbetet men också problem med att leva upp till idealen som många ger uttryck för, skriver Pelto-Piri.

Vidare redogör han för hur det etiska landskapet, som beskrivs av personal är mångfacetterat, och problem med lojalitet och organisatoriska svårigheter var vanliga. Det är ett oerhört spännande arbete som redovisas och jag rekommenderar alla som är intresserade av värdegrundsarbete och etik att läsa rapporten. (se länklistan) Så jag stannar här.

Jag tror på det här med etiska dagböcker. Den här modellen borde anpassas och översättas till skolans värld.

Dessutom tror jag på mentaliserande samtal, och ett utmärkt sådant, för att inte säga det bästa exemplet på ett sådant samtal, som handlar just om mobbning finns att tillgå på sr.se/P1 Tendens. Jag var mobbaren heter det och sändes tisdagen den 10/4 2018.

Journalisten Sukran Kavak är redaktör och hennes utgångspunkt i det här programmet är yngre och äldre människors berättelser om hur de ser tillbaka på ett tillfälle i livet där de själva varit med och mobbat eller passivt deltagit. Ännu hyser de hopp om att kunna ta det där steget och be om förlåtelse, säga att hen var ledsen och ångrar sig, och det mycket, innan det är helt försent. Det är ett program som borde ut i skolorna på bästa ”sändningstid”. Att skada någon annan innebär också att vi skadar oss själva, även om det kan vara det svåraste att se, och att just det kan ta lång tid att se. Doktoranden och psykologen Johan Kaneko är den som förklarar och mentaliserar  kring varför någon mobbar. Intressant är just att han säger att han skulle vilja påstå att alla våra beteenden har någon slags funktion. Mobbaren mår exempelvis bra av att mobba.

För många år sedan gick jag på college och innan jag åkte iväg över Atlanten till Nordamerika, sa min friidrottstränare till mig att om jag stack iväg nu så skulle det aldrig bli någonting av mig (han såg mig som ett löfte på 800 meter). 

Det blev mycket riktigt ingen fridrottsträning på den nya platsen.  Klubben låg flera mil bort. Jag stod i en telefonkiosk i utkanten av en museumpark ett par gånger och lyssnade till friidrottsklubbens telefonsvarare som jag inte förstod.

Istället gav jag mig ut på längre fotvandringar.

En dag när jag var ute på en av de här vandringarna kom jag in i ett indianreservat (Native American Reservation). Jag förstod det inte först. Jag bara såg ruckliga hus, en del med masonitbrädor förspikade för fönstren, andra med brandskador. Så fanns där bilvrak och en och  annan hund. Bakom några av fönstren skymtade någon för att sedan hastigt dra sig tillbaka.

Efter en och en halv två kilometer träffade jag på ett par barn ur ursprungsbefolkningen som lekte bland vattenpölarna på den leriga och slingrande vägen. Vi började prata, de var syster och bror och ville att jag skulle komma med in och träffa deras mamma.

Mamman och jag stod och pratade när hon stelnade till.  Jag såg ut genom fönstret och uppfångade samma sak som henne: En man och en kvinna som hoppade ut ur bilen. Kvinnan i dräkt och med portfölj under armen.

De är från socialen, nästan viskade kvinnan. De vill ta mina barn ifrån mig. Hon snyftade till, samlade sedan ihop sig och gick ut för att ta emot kvinnan och hennes manliga följeslagare.

Barnen och jag stod och såg på medan de båda kvinnorna samtalade med varandra.

Situationen var väldigt hotfull och skrämmande för mig. Att tas ifrån sina föräldrar, sitt hem, var det bland det mest fasansfulla jag kunde tänka mig. Och det är det än i dag även om jag numera förstår att det finns tydliga gränser för vad föräldrar får utsätta sina barn för – gränser som den här mamman aldrig skulle vara i närheten av. För mig stod det klart att det här handlande om ett myndighetsövergrepp även om det ordet ännu inte trängt in i min vokabulär.

Jag hälsade på familjen ett par gånger till och jag visste vad jag ville göra: hjälpa barnen med sina läxor inom ramen för skolans obligatoriska program för extraaktiviteter.

När jag berättade om mina tankar för läraren som höll i Social Service, (och var från Kina), sa han:

Innan du drar igång med det här så tillbringa några dagar i skolan och observera barnen från ursprungsbefolkningen. Se hur de har de i skolan, vad de gör på rasterna. Han skickade ut mig på min första ”deltagande observation” , och jag såg vad jag tror att han hade anat: Att de här barnen gick för sig själva, var ”undanskuffade” och socialt osynliggjorda.

En lärare berättade för mig att barnen från reservatet kunde vara borta i dagar på religiösa sammankomster, det här reservatet jag skriver om hade en synkretistisk religion, det vill säga en blandning av den ursprungliga religionen och kristendomen.

Hon beskrev för mig hur barnen, när de kom tillbaka, var trötta och sömniga och hade missat mycket.

Jag var med på en sådan sammankomst, och jag förstod att religionen, den tro de hade/har, var/är det enda kittet i en annars fragmenterad och till spillror slagen värld.

Läxläsningen hölls på min skola, och eftersom vi även hade simbassäng, föreslog jag också att vi skulle starta simundervisning eftersom reservatet låg nära havet. Vi hade världens bästa rektor på det colleget som såg till att resurserna som behövdes fanns tillgängliga.

Första färjefarten över till ön där skolan ligger var den vackraste av vackra resor, och varje gång jag åker över Tjörnbron påminns jag om den för också där öppnar innanhav på innanhav upp sig som en övärld hämtad ur Ursula Le Guins, (1929-2018), böcker. Vi var tre svenskar där.

Så man kan säga att istället för friidrotts träning,  så fick jag något mycket värdefullare.

När jag läste Pelto-Piris ”Mementum”-rapport slog  det mig attt deltagande observation skulle vara en utmärkt metod att tillämpa på skolor där elever upplevt eller upplever mobbning av någon form, eller där lärarna lägger märke till att det sociala och fysiska klimatet på, och omkring skolgården, håller på att försämras och orsaka stress. Metoden borde användas oftare, och vara ett led i kampen mot rasism och mobbning, också på arbetsplatser och andra platser och institutioner.

Kanske kunde en skola i Göteborgsområdet som står inför problem kontakta Institutionen för Socialt arbete och fråga om det finns 2:a eller 3: e års studenter som, mot betalning eller som ett led i uppsats skrivande, vill åta sig ett sådant uppdrag. Det kanske till och med skulle ge mer än vad en dyr konsultutredning skulle göra.

 

Föräldrar, ja hela civilsamhället, borde engagera sig mer för värdegrundsarbete och etik i den form som Pelto-Piri beskriver, inte minst med de etikcafèer som han har initierat inom psykiatrin i Örebro.

 

/ Helena Maria

Länkar:

Rick Roderick, (rickroderick.org) :The disappearance of the human:https://www.youtube.com/watch?v=hP79SfCfRzo

 

Sukran Kavat (red.) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1054172?programid=3381

OBS:(Se gärna programmet Rösterna i huvudetVetenskapens värld som Anna-Karin tipsat om och som bara kan ses fram till den 9 maj)

Dr.Ingo Lambrecht on the Dialectics of distress and spirituality: https://www.youtube.com/watch?v=crqeauJI2bg

Mementum_nr58_webb

Daniel Mackler; https://www.youtube.com/watch?v=VhpF9jC3a18

Rasism, mobbning och nazism skapar oro, stress och ångest

Runt 1986 besökte jag koncentrationslägret Treblinka i Polen. För några år sedan läste jag att det är jämnat med marken. En sådan utplåning av ett historiskt vittnesbörd spelar antisemiter och terrorister i händerna. De gör gemensam sak i att förneka historien och bygger hellre ett nytt Babels torn. Bild.: Helena Maria

Jag tror inte att det går att bortse från samhällsklimatet när det gäller den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Rasism och nazism gör samhället otryggt och bidrar till rädsla. Först och främst för dem som utsätts. Det genererar också en oro inför framtiden, och då menar jag inte en framtid som ligger något årtionde bort, utan en riktigt nära framtid.

För en del finns den redan här. Jag tänker på Ludvika. Skolbarn vaknar på morgonen och undrar vad som ska visa sig utanför skolgårdens staket, andra tvingas till tystnad om sina rötter. Det här i en tid när många av oss ganska nyligen sett filmen Sameblod och rasismens och rasbiologins konsekvenser för Sapmi.

Jag har gjort en tillbakablick genom följande utdrag, ur en längre text som jag  planerar  att läsa ur under Bokmässan i Angered i höst, som handlar om tre gymnasister som diskuterar vad de ska skriva treans specialarbete om. Vi befinner oss i Göteborg en bit in på höstterminen 1996, och de vet ungefär vad de vill skriva om:

Jag hade långtgående tankar på att skriva mitt specialarbete om något som hade med andra världskriget att göra. Jag och mina bästisar Ashrin och Rita hade redan suttit ner och spånat kring ämnesval en eftermiddag när vi oväntat hade blivit lediga på grund av att vår lärare i samhällskunskap hade insjuknat.

Den 17 augusti hade det varit ett år sedan det brutala mordet på John Hron.

Årsdagen hade fått mycket uppmärksamhet och gick i det närmaste ingen förbi. Och sedan, samma dag hade det varit en nazistisk demonstration i Trollhättan med rättsligt efterspel.

När sedan Rita berättade att hon och hennes pojkvän hade varit i Bräckboden i Kungälv och handlat och på hemvägen tagit ett dopp i Ingetorpssjön hade jag blivit bestört. Hur kunde man bada där?

Kom igen, hade hon sagt. Tror ni verkligen det blir bättre om man låter bli att bada i sjön? Det är väl inte sjön som har mördat eller?

Hon hade fortsatt utan att invänta något svar, och avslutade med att hon ansåg att de nynazistiska organisationerna borde förbjudas.

Ja, varför kan man inte bara göra det? ekade jag.

Ashrin berättade att de var förbjudna i Tyskland, men att politikerna här i Sverige resonerar annorlunda.

Jag tror att de resonerar något i stil med att det är bättre att de finns ovan jord än att de jobbar underjordiskt. I demokratins namn så vill man väl inte heller tysta extrema röster. Yttrandefriheten går ut på att alla röster ska få höras. Något sådant.

Därnäst hade vi suttit med de där frågorna under resten av håltimmen: Varför hade det förflutnas spöke trätt fram igen? Varför hade den nazistiska ideologin inte bara dött ut, och en gång för alla begravts? Varför fanns det jämnåriga med oss som trodde på den, på rasbiologi och dödsfabriker?

Det hade funnits en massa artiklar och insändare i GP som handlade om historielöshet, nynazism och rasism i anslutning till både John Hrons årsdag och nazidemonstrationen i Trollhättan. Jag hade läst dem, och också om att både Kungälv och Trollhättan bildat föreningar och nätverk mot rasism och att ett av kommunalråden i Trollhättan, Eric Andersson, var rädd för att hans stad skulle få dåligt rykte och felaktigt pekas ut som ett rasistiskt fäste eftersom nazisterna hade varit ditresta. Han krävde att politiker skulle få mer att säga till om vad det gällde att bedöma vilka som ska få tillstånd att demonstrera, fullt medveten om att han inte kan använda det kommunala vetot mot grundlagsskyddade rättigheter. Istället framförde han som argument för ett nej säkerhet, att om säkerheten inte kan tryggas för vanliga människor så måste det bli så.

Av artikeln av Björn Svensson framgick det också att Eric Andersson stöttade förslaget från socialdemokraternas invandrarnätverk som ville bilda en samarbetskommitté mot nazism i Trollhättan. Han framhöll i intervjun att en trygghetsplan antagits som visar på hur rasismen, främlingsfientligheten, våldet på gator och torg, och mobbning ska tacklas i kommunen. Men det stannade inte vid det, utan den vände sig också till kyrkor, fackföreningar, organisationer mot nazism och rasism och alla politiska partier

.

Var det detta som menades med historielöshet? frågade jag mig och det var en fråga som jag hade svårt att skaka av mig. Framtiden kändes hotfull. Och av allt det jag upplevde var inget så svårt och hotfullt som ekot av ett förflutet som jag fått återberättat för mig på olika sätt under min uppväxtid, men som aldrig känts riktigt nära mig förrän nu, i slutet av millenniumskiftet.

Jag läste insändarna i GP noga den hösten. En handlade om att ”historielösheten var farlig”. Skribenten formulerade det så här: Efter den senaste tidens upplopp och oro på sina håll skulle jag vilja peka ut historie- och traditionslösheten som bidragande orsak.”

(utdrag ur en längre text av Helena Maria)

Sedan sneddade jag över gatan, och gjorde som jag gjort så många gånger förr, stannade upp vid Rådhuset och läste inskriptionerna på minnesstenarna från 1945 som rests som tack från danska flyktingar respektive norska krigsfångar på väg hem som tack för helsingborgarnas hjälp och mottagande. Jag sköt bort frågan som alltid dök upp i huvudet på mig när jag såg de där inskriptionerna, och som handlade om vem jag hade varit om jag levt i Sverige på 1930- och 40-talet eller i Nazityskland för den delen. Just den här dagen försvann frågan snabbt ner i det hav av tankar som jagade runt i huvudet på mig. Kanske för att jag plötsligt insåg jag vart jag var på väg:…”(utdrag ur en längre text av Helena Maria) Bild: Helena Maria

I nästa inlägg vill jag dela med mig några tankar om hur man kanske kan jobba mot mobbning et cetera.  Jag visade den här texten för en närstående som utbrast: Ja, men du kan väl inte bara skriva något, och sedan inte komma med något förslag hur man kan komma vidare.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Doc. i Sociologi Roland Paulsen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4830290https:

http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/orovackande-med-ett-allt-hardare-samhalle/

Prof. i statskunskap vid Uppsala Universitet Joakim Palme: https://www.youtube.com/watch?v=xqW7Xdh-0nI

Fil.dr Carina Håkansson UtvidgadeRum.org:https://www.youtube.com/watch?v=uid0fQAELhQ