Författararkiv: Helena Lindbom

”En konsensusretorik kan påverka brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns”

Erik Eriksson, forskare och doktor i socialt arbete, verksam vid Linköpings universitet, ser en ny typ av brukarinflytande ta plats, medskapande. De typer av brukarinflytande som han studerat har ofta ramar som brukarna måste förhålla sig till, och det har hämmat deras inflytande, menar han.

Erik Eriksson avslutade sina empiriska studier för avhandlingen, ”Sanktionerat Motstånd Brukarinflytande som fenomen och praktik” omkring 2012 . Då var medskapande inte så populärt som nu.  Medskapande, eller co-production, handlar om att brukarna blir en del av utförandet av arbetet i organisationen.

Peersupport kan ses som en del av det när det exempelvis  startas självhjälps- grupper som blir en del av verksamheten, och brukare är med och driver dem.

Syftet med Brukarinflytandet handlar om maktfördelning, en demokratisering, betonar Eriksson. Han har själv jobbat inom Fontänrörelsen i Malmö, innan han började studera, och blev forskare.

Med brukarinflytande menar Erik Eriksson det här (jag citerar från hans skärmpresentation):
”• Brukares (organiserade) påverkansarbete:
inom, parallellt med, eller mot det offentliga
• System, organisation, individ
• Förenklat: Inflytande över besluts och
policyprocesser, liksom verksamhetens
utförande, inom offentlig förvaltning”.

Det finns fem kategorier, sätt att jobba med brukarinflytande, berättar Erik Eriksson i en föreläsning om Sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande på Dalheimers hus för ett par veckor sedan.  De fem är utvecklingsarbete, dialogaktiviteter, åsiktsinhämtning, (enkäter), det nämnda medskapande, och utbildning.

Det innebär att vissa verksamheter fått ett krav på sig att skapa exempelvis ett brukarråd eller försäkra sig om brukarnas inflytande eller åsikter på andra sätt. Det lyfts fram vissa syften som alla kan vara med på, det som varit konfliktfyllt har ofta tonats ner.  Det finns en förväntad koppling mellan brukarinflytande och ekonomisk effektivitet, säger Eriksson.Flaggskeppen har ofta varit brukarråden, enligt Erikssons forskning. Inom den här kategorin har det också jobbats med olika modeller för dialog som Open Space.

Åsiktsinhämtning rör sig mer om en riktad inhämtning, anser Eriksson. Det är synpunktshantering med enkäter där man får ge sin syn på det offentligas arbete, berättar Eriksson. Men det kan också vara en förslagslåda.  Brukarna vet sedan inte vad som händer med åsikterna, poängterar Eriksson. Om inte brukarnas åsikter eller kritik leder till förändring så är det inget inflytande, menar han.

Vad blir det av brukarinflytandet i praktiken? Vad är det som man faktiskt gör? Den frågan intresserade Erik Eriksson.

Men också frågan vad brukarinflytande inte är? (Detta utifrån de organisationer som Eriksson studerade).

Brukare i Sverige har inte inflytande över personaltillsättningar (vilket brukare har i exempelvis England). Oftast finns de inte med i beslutsfattande organ, och de har inget inflytande över service och upphandlingar. Brukarna får gärna vara med på många andra ställen, betonade Eriksson, men således inte där det i högsta grad handlar om brukarfrågor, som vid personaltillsättningar.

Brukare från missbruksområdet uppger att det finns färre och färre behandlingar att välja på, och när de föreslår en behandling som de vet har gett lyckade resultat för en kamrat, kan de få tills vara att den behandlingen har vi inte i den här stadsdelen och konsekvensen kanske blir att brukaren hamnar i en behandlingsform som inte alls passar denne och bara går djupare ner i sitt missbruk. På den tiden när Erik Eriksson gjorde intervjuerna ansågs upphandlingsprocesserna för svåra för brukarna.

Ett brukarinflytande som drivs inifrån det offentliga har ofta just begränsningar, vissa inramningar. Dessa är ofta lagda utifrån politiska direktiv och utgör en organisatorisk nödvändighet. Den yttersta gränsen består av lagen, och det går inte att ha ett inflytande som går stick och stäv mot dessa.  Men bortsett från juridiken, menar Eriksson att ramarna är smalare än de borde vara. Det är en av hans slutsatser i avhandlingen (som gavs ut 2015).

Det fanns till exempel förväntningar på hur brukardeltagarna skulle prata och agera i ett visst sammanhang med icke brukarna.  Ett exempel hämtar han från socialtjänsten där dessa ville prata om hur enkäten skulle besvaras, men brukarna som skulle instrueras i hur man besvarar en enkät ville prata om hur de upplevde socialtjänsten. Det blev en paradoxal situation, framhåller Eriksson.

Inom psykiatrin såg Eriksson hur allting som inte passade inom ramarna försvann bort från agendan, diskussionerna.  Bara det som kunde hänföras till gemensamma intressen fördes upp på bordet, enligt Eriksson. Det offentliga ville ha en konstruktiv dialog, och för att få till stånd en sådan blir det mycket ”vi” och ”vi tillsammans”. Men hur mycket är det ”vi:et” värt?

Det var bland annat det som var så intressant med föredraget, att ”vi:et” framstår som villkorat. Det är ett vi, som kanske omedvetet framhålls från exempelvis tjänstemannens sida, som riskerar att ojämlikhet och verkliga intresseskillnader inte finns med utan osynliggörs, menar Eriksson.

I det här konsensusdefinierade, begränsade samförståndet att ”vi ska vara överens” finns det underförstått att man måste vara civiliserad, att man inte får vara oliktänkande. Brukarrepresentanterna instrueras så att säga uppifrån, om jag förstått det rätt, hur de ska upprätthålla strukturerna, enligt Eriksson, om de får för mycket retorik kring hur de ska agera och då har den starka konsensusretoriken påverkat brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns. Konsekvensen, påpekar Eriksson, blir att verkliga intressekonflikter och ojämlikheten osynliggörs. Däremot, understryker han, om man är medveten om gränserna kan man omförhandla dem.

Något annat som Eriksson lagt märke till är att förslag som kräver resurser kommer ofta bort. Dessa förslag bemöts med argument som att förvaltningen har fått besparingskrav som de måste förhålla sig till. Sådana förslag måste upp till den politiska nivån, menar Eriksson.

Erik Eriksson talade också om tillknytning och omvänd påverkan. Tillknytning äventyrar oberoendet. Oberoendet är viktigt, betonar Eriksson för det ger möjlighet till alternativt perspektiv och möjligheter att skapa förändring.

Om man är tillknyten emotionellt till en socialsekreterare exempelvis kan man börja tycka synd om denna för hen har en så tung arbetsbörda, och undviker att be om hjälp och kräva det man har rätt till. Det kan också vara att man som brukarrepresentant, när personen som bad om en behandling som inte fanns i stadsdelen, tröstar medbrukaren som bad om behandlingen, och försöker minska hens besvikelse istället för att jobba för och kräva att den behandlingen erbjuds även i den egna stadsdelen. Dessutom kräver att brukarna får finnas med i upphandlingar.

Det som togs upp i föreläsningen, och som finns med i avhandlingen, utgör ett viktigt stoff för vidare diskussioner olika brukarorganisationer och sammanhang.

Erik Eriksson tog också upp varför han valt att titta närmare på brukarinflytande.  Han spaltade upp det så här på skärmbilden:

. Ett populärt och laddat begrepp.

. Ett mångtydigt begrepp.

. Från kritiskt perspektiv till ett politiskt drivet (det kritiska perspektivet stod bland annat den antipsykiatriska rörelsen för)

.Från policy till praktik.

. Möjligheten till maktutjämning.

Erik Eriksson framhåller att brukarinflytande kan utövas så att säga både av en enskild brukare, icke ansluten till ett råd eller en organisation, och som medlem i, eller representant, för ett råd eller en organisation.

/ Helena Maria

Länkar:

Om medskapande:

Så blir du en medskapande ledare: Landetsfria.se, (publicerad 14 december, 2017).

Tuesday Ryan-Hart – om ett nytt sätt att arbeta

Chris Corrigan (blogg inlägg 18 oktober, 2018): Tuesday Ryan-Harts work on power http://www.chriscorrigan.com/parkinglot/tuesday-ryan-harts-work-on-power/

Brukarrepresentanten och oberoendet

20181101_184313

När forskaren Erik Eriksson, kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, pratar om att konsensusperspektivet kan vara farligt, framhåller han att han pratar om ett demokratiskt sammanhang. Hans forskning visar bland annat på att brukarrepresentanter ibland har svårt att vara oberoende. Istället tar de över organisationens tänkande. Bild: Helena Lindbom

Om två personer verkligen vill komma överens måste de först ha sagt emot varandra. Sanningen är debattens dotter; inte sympatins. (Bachelard, i Bourdieu & Wacquant, 2007:177)
Det här är ett utdrag ur en föreläsning jag var på i torsdagskväll på Dalheimers hus. Jag var och lyssnade på Erik M. Eriksson, fil. dr i socialt arbete och forskare vid Linköpings universitet. Han pratade utifrån sin doktorsavhandling ”Brukarinflytande, sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande.”
Det var Funktionsrätt Göteborg som bjudit in Erik Eriksson som en del i en pågående föreläsningsserie.
Det viktigaste budskapet kanske, enligt mig, var när han betonade att konsensusperspektivet kan vara farligt – när det leder till likriktning och tystande av oliktänkande. Han betonar att han talar om diskussioner inom demokratiska sammanhang.
För att sätta in det mer i sin kontext så handlar det i det här fallet om relationen mellan brukare och olika personer inom förvaltningar. Det kan vara socialsekreterare men också tjänstemän som arbetar med brukarfrågor och som ska bjuda in” brukare. Det är lätt hänt, framhöll Eriksson, att tjänstemannen ”redigerar” brukares framställningar genom retorik som handlar om att brukaren/na måste vara realistiska och så vidare.
Erik Eriksson understryker dels att bara för att man har olika synsätt/perspektiv betyder det inte att man hatar varandra, (vilket man lätt tror som konflikträdd utomstående kanske), dels att vi måste tillmäta den känslomässiga och idèmässiga tillknytning, som kan uppstå, mellan tjänstemän, socialsekreterare et cetera och brukare, den betydelse den i verkligheten kan få/har. Och detta är applicerbart även på andra yrkeskategorier, som exempelvis journalisters och deras förhållande till politiker. Det gäller att värna/ge akt på sitt oberoende. Det som hjälper här, enligt Eriksson, är att vara uppmärksam, m e d v e t e n om det här riskerna och ”ramarna” som kan uppkomma. Ett kritiskt tänkande är alltid bra att ha med sig i alla sammanhang, påminde han om.


Sammanfattningsvis:
.Det krävs mer medvetenhet om de här aspekterna som Eriksson tog upp, framför allt rörande den idèmässiga- och känslomässiga tillknytningen.
.”Konflikt mellan perspektiv/synsätt betyder inte konflikt mellan människor”.

(Jag kommer att skriva en utförligare presentation av  föredraget framöver)

/Helena Maria

 

 

20181102_211314 (2)_LI

Funktionsrätt Göteborg gör en studie och efterlyser synpunkter!

Länk till avhandlingen:
Erik Eriksson: Sanktionerat motstånd:Brukarinflytande som fenomen och praktik. Publicerad: 010115, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Ibland måste man förflytta sig för att förstå

”Jag älskar mitt namn”, skriver Dahiba VO3 efter besöket i Tyskland och Auschwitz. Bild:Helena Lindbom

 

På Blå stället i Angered pågår en uställning som visar behovet att ibland behöver man förflytta sig för att få den historielektion som verkligen öppnar ögonen på en. Själv har jag en gång i tiden (omkring 198), besökt Treblinka. Bild: Helena Lindbom

På väg till aktivitetshuset Gunnareds gård för att möta mina vänner passerar jag genom Blå Stället.  Omkring 2004 gick jag en förberedande konstsskola, Angeredsateljen, och vi hade vår vernissage på Blå stället.  Sedan dess brukar jag alltid ögna igenom den närvarande konsten medan jag  passerar. Ibland stannar jag upp. Det kan vara fotografier, målningar eller teckningar som påkallar min uppmärksamhet. I dag är det en utställning som handlar om en resa till Auschwitz. En resa som öppnat ögonen på dem som var med, som får dem att reflektera, minnas egna upplevelser och begrunda. De har förflyttats till Auschwitz för att närma sig en historisk händelse som en del velat förneka, det främsta exemplet är kanske rättegången mot den brittiske historikern David Irving som förnekade existensen av Auschwitz , vilken man kan läsa om i boken Förintelsen inför rätta: Sanning, lögn och historia – berättelsen om David Irving-rättegången, utgiven , 2001, på Norstedts.

Här är en reflektion från en av deltagarna efter att ha besökt Auschwitz med sin skolklass. Det visar på att historielektionerna får man inte bara genom böckerna, utan det måste kanske till ”förflyttning”, att ta sig till de historiska platserna och besöka dem. Bild: Helena Lindbom

Anledningen till att rättegången blev av var att David Irving stämt den amerikanska författaren Deborah Lipstadt för förtal, enligt Svenska Dagbladet.

Det var genom etikläraren Jason Patrick Stanley som eleverna kunde åka iväg till Polen, närmare bestämt till Krakow och en av de dödsfabriker som kännetecknade det nazistiska Tyskland, nämligen Auschwitz. Under ett års tid kämpade eleverna för att få ihop pengar till resan,  bland annat genom att sälja kakor. Bild. Helena Lindbom

Jag läser elevernas fina anteckningar, ser deras bilder och jag undrar vem eller vilka mäktiga krafter som finns som försöker domptera deras sinnen och säga dem att de inte får identifiera sig med alla de judar och andra misshagliga personer som mötte döden i dödsfabriker som Auschwitch, Birkenau, Chemno, Treblinka och så vidare,  eller uppställda inför dödspatruller och avrättade.  Om det sistnämnda skriver professorn i historia vid Yale universitetet,Timothy Snyder in his N.Y. Times bestseller: Bloodlands  – Europe between Hitler and Stalin (2011),  I ett youtubeinslag berättar han för Marilyn Wilkes, Director of Public Affairs in the Mc Millan Center, Yale University, om boken. Professor Snyder berättar att ”Bloodlands”  handlar om den största moraliska och demografiska  katastrofen i västerländsk historia. Det startade med observationen att under en väldigt kort tidsperiod – 1943-1945 – i en ganska liten del av världen: mellan Baltikum och Svarta havet, Berlin och Moskva mördades 14 miljoner judar avsiktligt.  Forskningen är ännu bara i sin linda om vad som hände under de här åren, betonar professor Snyder. Det återstår mycket att upptäcka.

När jag lämnar utställningen undrar jag vad det är för krafter som försöker intala oss ”att du inte är en av oss”, och vilken ”formation” jag själv ingår i?

 

/Helena Maria

 

Länkar och lästips:

 

Michael Berenbaum & Abraham J. Peck (1998): The holocaust and history: The known, the unknown, the diputed and the reexamined. Published in association with the United States Holocaust Memorial Museum, W.D and Indiana University Press.

Christopher. R. Browning (1992, 1995): The Path to Genocide: Essays on Launching the Final Solution.  Cambridge University Press.

Robert R. Shandley (ed) (1998, 2001): Unwilling Germans? – The Goldhagen Debate. University of Minnesota.

Mark Roseman, (2003), The Wannsee Conference and the Final Solution – a reconsideration. St. Martin`s Press.

Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid som ter sig –  Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

  • Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet  tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

  • Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oehört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.
  • Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer, och iväg för att få elchocker eller sprutor, medan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.
  • Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna, jag blev intresserad av platsens historia, om Hökälla och säteriet som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet; hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden; det är som om Peter är rädd för att tala om Lillhagen; rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorrerna med  dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora ssovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att Lillhagen så gott som är rivet, att det inte finns mer, men det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där.

  • Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.
  • Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psyk-kraschade och blev depressiva. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.
  • Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde.  Ett öde som inte tycktes annorlundare än andras. Jag minns att mina föräldrar också gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna.  Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa  var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop.  Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade; golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna.

Till slut  psykkraschade jag själv,  och blev depressiv.

För första gången i mitt liv fick jag åkla till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

När jag blev av med sömnkuren fick jag gå upp,och få smörgåsar och mat på natten. Personalen bredde smörgåsarna åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar.  Men trots detta

så ”psyk-krashade”  jag och blev depressiv.  För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

När jag blev av med sömnkuren fick jag gå upp och få smörgåsar och mat på natten. Personalen bredde smörgåsarna åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juivce. Jag gick uppå tilld e här måltiderna sopm i davala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat  kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna.  Och det har hjälptb mig att vandra runt i omgivniongarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

(Besök gärna mina två bloggar på Lejontrappan.blogg)

 

Samma förmiddag som…om skrivandets betydelse

20180412_185134

”I got scars that can´t be seen/ I got drama, can´t be stolen./Everybody knows me now” (citat från David Bowies Lazarus, se länk nedan. Bild: Helena Lindbom

Samma förmiddag som jag såg affischerna om bokmässan i Angered hörde jag av kamrater att nazister hade visat sig i stadsdelen.  Det gjorde att den alternativa bokmässan i september och dess budskap antog en särskild betydelse för mig.

Det hänger också ihop med varför jag skriver, till exempel bloggar som nu: Det handlar om att försöka förstå mig själv, och världen runtomkring mig. Hitta stråken av mening, hitta bortom alla de år av tung medicinering och tystnad. Lära känna mig själv.

 

För ett antal år sedan sa jag till min dåvarande psykiatriker att det kändes konstigt att lära känna sig själv när man var över 50. Då svarade hon att det fanns människor som aldrig lärde känna sig själva, som sociopater exempelvis. Sedan dess försöker jag att inte tänka på alla år i dvala, av in och ut på psykiatriska kliniker, utan bara känna den rena glädjen av att finnas till, att vara en ”återvändare” i någon mening. Ett återvändande från de ändlösa korridorrer jag har vistats i, och som också i åratal fanns i mina drömmar.

Jag tror att man kan skriva sig fri i någon mening. Att genom att skriva så bearbetar jag, lever jag, ägnar mig åt at viljan att kommunicera fullt ut. Skriva är att söka dialog, även om skrivandet kanske börjar med imaginära samtal mellan karaktärer

i mitt huvud.

När jag tittar upp från mitt skrivande är det lättare att betrakta mig själv, och min vrå, samhället i stort. Jag har vunnit det som kallas distans, nått någon slags överblick. Det är där jag kan stå stark, i något slags grundande i mig själv. Den enda plats där jag kan uppleva just det.

Därför uppmanar jag alla att skriva, om så bara en handlingslista: Bröd, mjölk, vad det nu kan vara.

En post it lapp med tandläkarbesöket. En kylskåpsmagnet som håller fast tiden då jag ska vara hos hårfrisörskan.

Också dagbok är att rekommendera.

Att du skriver dagbok även om det blir långt mellan gångerna och bara står saker som att ”det regnade i dag” eller ”såg någon stå lutad mot en husvägg och grät”. För att det inte finns något annat, för att huvudet är tungt, töcknigt och trött. Du har dimsyn och blivit av med plånboken ett antal gånger bara det senaste halvåret, för medicinen ger dig även tunnelseende. På banken får bankkassörskan ringa hem till din mamma för du har glömt varför du är där.

Min mor var den enda i familjen som, tror jag, v å g a d e besöka mig – en avdelning på mentalsjukhus är mer skrämmande för de flesta än en thriller – och det har föranlett mig att säga mer än en gång, att om jag så skulle hamna i helvetet så skulle min mor komma springande även dit.

 

/Helena Maria

 

Länkar och tips:

Besök gärna mina bloggar på Lejontrappan.blogg

Författaren Kim Leines skrivtips (youtubeinslag)

Zadie Smith on Shame, Rage and Writing, Louisiana channel , publicerad 17 april 2018.

David Bowie: Lazarus, publ. youtube 7 januari, 2016.

Roxette Live – Spending My Time (youtubeinslag)

Författaren Edouard Louis om ”berättelsen”, det som aldrig kan berättas i dess fulla komplexitet.

20170809_171229

Bild: Helena Lindbom

 

I en artikel den i 2017-10-14 i Svenska Dagbladet stöter jag på frågan ”Vem äger ens berättelse? Det är författaren Ed Louis som ställer den.

Så här skriver han:

”Att berätta själv kan se ut som ett sätt att själv ta kontroll över den, men det innebär också att lämna den ifrån sig; få den förvanskad. Minnet, sanningen och integriteten får sig oundvikligen en törn när en – berättelse aldrig – som aldrig kan berättas i dess fulla komplexitet – når en mottagare med ett annat perspektiv, en annan blick och ett annat  sätt att tänka. Svårigheten om att behålla sanningen om, och makten över, sin egen berättelse.”

 

Förra hösten fick jag anledning att fundera vilken slags berättelse Michel Foucault hade skrivit om han hade fått leva ett längre liv. Han dog alldeles för tidigt i aids, 1984 om jag inte minns fel.

Vad för slags berättelse hade han berättat för oss? Hade det rent av varit möjligt för honom att kunna ge en skildring inifrån det överklassliv som han levde?  Var inte hans engagemang och frågor ett tillräckligt vittnesbörd, de volymer som han skrivit, kanhända någon undrar?

Kanske har Edouard Louis skrivit den slags självbiografi som  Michel Foucault aldrig hann skriva, men från Hallencourt, inte från den plats i Frankrike där Michel Foucault själv var född. Kanske var det hela tiden dit han siktade, men hans uppfostran kom i vägen.

Jag har även läst Edouard Louis` andra bok, ”Våldets historia”, en kortroman.  I den romanen möter jag en huvudperson tydligare i konturerna, han är i början på sin framgång, har såvitt jag förstår, det självförtroende som behövs för det livet.

När han går över torget i sin vistelseort Paris uppstår en gnista mellan honom, och en parisare som länge tillhört de andrefierade.  De går hem till Ed Louis`  lägenhet och de görkanske det förväntade. Men något går snett under timmarnas passion. Därifrån börjar det som är den bärande grundtanken i bokens kontext:  Ska man sätta dit någon som kanske rentav är dömd på förhand?

Det är kanske den frågan de här två killarna skulle ha inlett sin natt med (lätt att önska så här i efterhand; inte en passion när det ligger så mycket inombords som de båda som skulle behöva koka ner och prata om: en dialog som kanske i slutänden skulle utvisa att Reka var den mer priviligierade av dem.

Istället utmynnar natten i en mardröm där Reka till och m,ed försöker stjäla Eds mobil, dator och filerna till nästa bok. I sitt chockade tillstånd berättar Ed det här för sin syster som omedelbart beordrar Ed att gå till polisen och anmäla Reka . Det som såg lovande ut från början utmynnar i  ett skräckscenario.

Det Edouard Louis märker, enligt min tolkning, i och med att han börjat berätta för systern är att hans egen berättelse/erfarenhet, upplevelsen av den, glider honom ur händerna. Förtvivlat inser han att det inte går att göra det som hänt reasonabelt för systern, istället kommer ordern att han ska bege sig till polisen. Hon erbjuder sig att följa med. Hon har fått en mening, att låta rättvisan enligt den juridiska spelplanen segra.

Men Ed med sin bildning och kunskap inser att det inte bara är att dra iväg. och låta rättvisans kvarnar mala. Han vill få tid at,t i lugn och ro, få tänka igenom det som skett, samtidigt som han är rädd att Reka ska komma tillbaka, och att situationen då ska bli etter värre.

Som  muslim har Reka varit andrefierad, jag kan inte avgöra hur det är i samtidens Frankrike, och jag är väldigt nyfiken på att se hur det går när Ed Louis tar tag i de här frågorna i nästa bok  (om han nu gör det/kanske rentav tillsammans med Reka.) När jag läste socialantropologi i Lund på 1980-talet började tiden gå i kvav för de socialantropologer som fortfarande trodde att fältarbete var en västerländsk enmansshow.  Det efterlystes dialog, och ”native inflytande”. Men jag tror att motståndet mot socialantropologi överhuvudtaget i länder som haft kolonialism är stort eftersom disciplinen började med att växa fram i Frankrike just som militär strategi.

Ed Loius har med sin bok öppnat upp för reflektion.

(Hans berättelse beskrivs varken som ren fiktion, eller något som har med något självupplevt att göra. )

 

 

 

Länkar och tips:

Besök gärna mina bloggar på Lejontrappan.blogg

Agneta Pleijel: (2011) Lord Nevermore, Stockholm, Norstedts.

Svenske soldaten Oskar : Vi blir kallade barnamördare

https://www.svd.se/jalkt-på-sanningen-om- en -brutal-våldtäkt.

Harvey Goldberg Lecture:

” I really believe you can tap into the deepest emotions by way of knowledge” – ett citat av Édouard Louis

Ett utdrag från intervjun med Ed Louis: ” Varseblivningen av skönhet en och autenciteten hos arbetarklassen har skapat en enorm distans mellan dem och urbanite,r och andra slags beteckningar. Det kan tolkas som ett sätt, enligt Edouard Louis, att säga till människor, Stay where you are. You´re starving, but you´re so authentic. Bild: Helena Lindbom

 

 

20180307_183709

Bild: Helena Lindbom

I en intervju  om ämnet The Political Novel intervjuades 2016 författaren och sociologen Edouard Louis, som gett inte minst sina egna, fransmännen, en uttömmande skildring från sin barndom i Hallencourt, i norra Frankrike. Han lämnar över sin familj i läsarnas händer och ger oss beskrivningar av dem som kan förefalla grymma och kallhjärtade, men jag kan höra ett vilt hjärta dunkande av smärta och kärlek bakom bokstävernas ordnade rader. Kanske är det därför som jag använder Edouard Louis bok som ett ”filter” mellan mig och min egen historia, när jag tar mig igenom boken.

som en tadjik

I intervjun i The Political Novel, säger Ed Louis att han vill invertera sättet ( la mode ) på vilket outsiderns berättelse av i dag berättas. Bild: H Lindbom

Detta därför Èdouard Louis berättar att han visste med precis vilken scen han skulle inleda boken med: Öppningsscenen från första dagen på mellanstadiet. Där börjar stryket, ett nästan systematiskt stryk från dag ett. Det är då två barn, som han berättar, fick tag i honom i den ensliga skolkorridoren. Det hände som inte fick hända;  två barnungar dök upp från ingenstans och började trakassera honom, mobba honom och spotta på honom. Fängelsescenen i Jean Genet´s  ”The Miracle of the Rose”, där skådespelaren spottas på och häcklas av några medfångar, var inspirationsupptakten.

Det mest gripande md boken, som jag upplevde det är när hans pappa kör honom till det efterlängtade gymnasiet, där han kommit in på teaterlinjen.  Det var tanken på att komma ifrån,och skaffa sig utbildning och nya vyer och förhoppningsvis komma i kontakt med människor med samma läggning som honom som höll honom uppe: Samhället Hallencourt visade upp en kärv och krass yta, minsta vekhet eller antydan av ett kroppsspråk eller rörelse mönster som var ”out of line”, som inte skulle passa in på det ”välregisserade” fabriksgolvet med sina tidsstudiemän och ”erkända” maskare. Fikaraster där alla skulle hålla sig till samma samtalsämnen,  och absolut inte sitta böjd över en bok, eller ett korsord i något hörn. På sin höjd sticka, eller röka.

Eller arbetet på fälten, gårdarna, i ladugårdar och stallar, där det aldrig får anas att det kanske finns en glädje i att lyfta halmbalar, mocka, se till så att fodersäckarna står i prydliga rader. Istället väller stadens brus, larm och nyheter in över landsbygden som en ovälkommen fors varje dag. I och med industrialiseringen, föreställer jag mig, är landsbygden lika indragen i samhällets konflikter som vilken storstadspub eller vilket kontors- eller industrigolv som helst.

Det finns en press på att falla in i ett maskulint mönster, eller feminint, som inte får omprövas, och framför allt inte ifrågasättas. I alla fall inte av vanligt folk utan plattformar. Något som för tankarna till Elena Ferrantes böcker, där både samhället som huvudpersonerna kommer från, och som livet för dem till, är satt under sträng debatt och analys från olika vinklar i form av Lilas och Elsas och viss mån Ninos, Rinos och de andras perspektiv.

Trots att Eduoard Louis lämnar ut sina föräldrar, syskon och de som bor i Hallencourt,  visar svagheter och minst av allt är insmickrande så anar man hur mycket han ändå älskar dem – kanske är det därför att han längtar ut; att han måste bort för att kunna komma hem med något annat: Andra inflöden som kan berika inte bara honom utan hela det existerande samhället där han växt upp.

Betecknande är den scenen där fadern erbjuder sig att gå upp tidigt och köra honom till den nya skolan. Vid det här laget är huvudpersonen  tagen, sliten av att ha väntat på antagningsbeskedet.  Fadern kör honom, och som ett token på hans kärlek till sonen ger han honom en symbolisk summa pengar så att han kan köpa mat de första dagarna. Med den försynta, men ovanliga gesten visar han in ett stycke att han står bakom honom, och att det är obetydligt om han är homosexuell eller inte.

Av mamman får han en jacka som visar sig inte alls passa in i modets strömningar dit han kommer. Redan innan han kliver in på skolgården har han förpassat den till en papperskorg.  Hellre fryser han än går runt i en jacka som för honom bara känns konstig och obekväm.

/Helena Maria