Rösterna i huvudet

I Vetenskapens värld – ”Rösterna i huvudet” som sändes måndag den 9 april så tas ny forskning om psykoser och schizofreni upp och man får möta tre personer som berättar om hur det är att leva med rösthörande, synhallucinationer och paranoia. De berättar också om vad som hjälpt dem när de mått dåligt och hur de ser på sambandet mellan svåra livshändelser och deras psykiska lidande. Programmet tar även upp nya behandlingsmetoder för att hantera rösterna. Ett intressant och sevärt program enligt mig.  Synd bara att programledaren Victoria Dyring, innan filmen, pratar om psykoser och schizofreni som obotligt. Det får det att framstå som att man aldrig kan återhämta sig från detta. Enligt vårdguiden återhämtar sig ca två tredjedelar av alla med schizofrenidiagnos med tiden. ”Rösterna i huvudet” kan ses till den 9 maj 2018.

/Anna-Karin

https://www.svtplay.se/video/17592766/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-28-rosterna-i-huvudet?info=visa&start=auto&tab=2018

 

Alain Topor får Bengt Börjesson-Priset

Psykologen Alain Topor som länge har forskat om sociala frågor får Bengt Börjesson-priset för sin forskning skriver DN. Priset delas ut för viktiga insatser på det sociala området. Alain Topor har forskat om sociala faktorer och relationers betydelse vid återhämtning från svåra psykiska problem. Han har velat förstå vad som får människor att må bättre och har bland annat gjort studier om privatekonomins betydelse för återhämtning och om vad som kännetecknar hjälpande och stjälpande professionella.

/Anna-Karin

 

Rör inte min terapi!

Socialstyrelsen har tagit fram ett förslag på riktlinjer för behandling av depression och ångest. Riktlinjerna som är ute på remiss nu har fått mycket kritik eftersom det innebär att personer med allvarligare depressioner rekommenderas att enbart erbjudas antidepressiv medicin, elbehandling och magnetbehandling.  Kognitiv beteendeterapi (KBT) kan erbjudas personer med medelsvår eller lindrig depression och ångestsyndrom. Mer långvariga psykoterapeutiska behandlingsmetoder som exempelvis psykodynamisk terapi, prioriteras inte i förslaget.

17 psykoterapiforskare har kritiserat förslaget i en debattartikel i DN där de skriver att riktlinjerna är ”enfaldiga” och att förslaget i många stycken innehåller ”felaktiga tolkningar av aktuell forskning”. Socialstyrelsens förslag skiljer sig avsevärt från nyligen framtagna riktlinjer i Danmark och Tyskland som tvärtom ger en stark rekommendation att psykoterapi ska erbjudas i kombination med läkemedel vid ångest och depression. De 17 forskarna menar att socialstyrelsen bortsett ifrån viktiga forskningsresultat och därmed ensidigt lyfter fram KBT som den enda psykologiska behandlingsmetoden. Detta kommer att få konsekvenser för patienterna som, om de överhuvudtaget erbjuds terapi, inte kommer att kunna välja den terapiform som de själva tror skulle passa dem bäst. Det pratas mycket om ökad valfrihet inom vården men förslaget kommer antagligen att innebära att friheten att välja terapiform minskar. De 17 terapiforskarna menar att förslaget sannolikt kommer att påverka psykolog – och psykoterapeututbildningarna och få konsekvenser för hur vården prioriterar när de anställer personal.

Psykologstudenterna Helena Björck och Katarina Cederin har startat uppropet Rör inte min terapi som en motröst mot socialstyrelsens förslag. Här kan vem som helst dela med sig av sin egen erfarenhet av psykoterapi. I skrivandets stund har 7944 personer skrivit på namninsamlingen emot förslaget och det har kommit in 345 olika patientberättelser där människor beskriver med egna ord på vilket sätt olika typer av samtalsterapier har hjälpt dem i deras återhämtning. Många skriver att psykoterapi varit det viktigaste för dem, det som fått dem att må bättre och hitta tillbaka till ett bra liv. En del skriver att utan terapin hade de varit döda idag. En del skriver också att det kanske inte är själva terapimetoden i sig som är det viktigaste utan möjligheten att få ha en mer långvarig samtalskontakt med någon som de känner förtroende för, som förstår och som kan stötta dem i deras återhämtning.

Namninsamlingen och terapiberättelserna ska skickas till socialstyrelsen den 29 mars som synpunkt inom ramen för remissrundan som avslutas den 31 mars. Helena Björck och Katarina Cederin hoppas att patientberättelserna kan bidra till att psykoterapeutiska metoder får en större tyngd i de nya riktlinjerna för behandling av depression och ångest. Om du känner att du berörs av detta så gå gärna in och dela med dig av din terapiberättelse eller skriv på namninsamlingen.

När det gäller psykos så håller socialstyrelsen just nu på att revidera riktlinjerna för behandling av schizofreni och liknande tillstånd. Ett remissförslag ska vara klart nu till hösten 2017. I de nuvarande riktlinjerna har psykodynamisk terapi lägsta prioritet vilket innebär att vården rekommenderas att erbjuda det enbart i undantagsfall. Orsaken till det är att det finns för lite forskning på området. De terapiformer som prioriteras är KBT och musikterapi.

Personligen hoppas jag att psykoterapi som behandlingsmetod ska prioriteras upp rejält även vid psykosbehandling. Jag har haft flera perioder med psykoser och sjukhusinläggningar och även lidit av svår ångest och depression. För mig har långvarig psykodynamisk terapi och andra typer av stödsamtal varit det absolut viktigaste för att må bättre på längre sikt. För mig hör ångesten, psykoserna och depressionen ihop. Jag upplever det bara som olika uttryck och olika sätt att reagera på stress, oro och svåra livsomständigheter. Psykoserna har kanske varit det mest extrema reaktionssättet, när saker i mitt liv blivit allt för svåra att hantera, när ångesten blivit övermäktig och hjärnan och känslorna verkligen inte orkat med mer utan hela jag brakat ihop i totalt kaos. Jag är så glad att jag fått möjlighet att genom en flerårig samtalsterapi bearbeta svåra saker som varit tidigare under livet, fått hjälp med att titta på mig själv och mitt inre, att förstå sambandet mellan reaktioner i nuet och händelser i dåtid, att ta tag i och förändra saker i min livssituation, stärka självkänslan, bli lite tryggare och större som person, att på något sätt ”hitta mig själv”, vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Det har tagit många år men idag känns mitt liv bättre än någonsin och jag mår oftast väldigt bra psykiskt. På egen hand hade jag nog inte klarat av att genomföra den resan. För att utveckla en trygg relation, börja känna  verklig tillit till min terapeut och därmed våga öppna mig och börja prata om verkligt viktiga saker krävdes det att det fick ta den tid det tog. Under den senaste akuta psykosen och sjukhusvistelsen som inträffade kort efter att jag fick mitt första barn blev jag erbjuden extra terapitider flera gånger i veckan och vid några tillfällen fick jag möjlighet att samtala betydligt längre än de vanliga 45 minuterna. Även om samtalen, på grund av svår förvirring, kanske inte såg ut riktigt som vanliga terapisamtal så var detta oerhört värdefullt och något som jag tror bidrog till att jag tog mig ur psykosen snabbare än jag annars skulle ha gjort.

För mig har medicin periodvis varit ett viktigt komplement till samtalskontakter. Den har dämpat ångest och rädslor, lugnat mig och gjort att jag kunnat sova och samla ihop tankarna. Men jag kommer ändå alltid att se samtalen som den viktigaste delen av min behandling, både mot psykoserna, ångesten och depressionen. Jag vet att olika personer har olika syn på vad som är viktigt och vad som fungerar för just dem. En del upplever att medicin är det enda som hjälper dem, en del föredrar KBT, en del psykoterapi, en del något helt annat och många vill ha en kombination av flera olika saker. Det viktigaste som jag ser det är att människor får möjlighet att välja de behandlingar som funkar bra för just dem och att möjligheten att välja mer långvariga samtalsformer inte försvinner. Som jag förstått det så är det i dagsläget inte alldeles vanligt att psykospatienter erbjuds långvarig psykoterapi så jag antar att jag haft tur som fått denna möjlighet. Jag är oerhört tacksam för det och jag hoppas att alla andra som mår psykiskt dåligt och som vill det, i framtiden ska kunna få samma möjlighet.

/Anna-Karin

Samband mellan mobbning i barndomen och utveckling av psykos senare i livet

Mobbning är för många personer en väldigt traumatisk livshändelse som kan leda till posttraumatisk stress och som kan likställas vid krigsupplevelser och tortyr menar psykiatern Per Borgå. Att traumatiska upplevelser har samband med psykoser har flera tidigare studier visat (se t.ex. Varese m.fl. 2012).

En litteraturöversikt över tio olika studier visar att det finns ett tydligt samband mellan mobbning tidigare i livet och utveckling av psykoser senare i livet (Cunningham M.fl. 2016). De som hade upplevt mobbning under uppväxten hade mer än dubbelt så stor risk för att utveckla psykoser senare i livet jämfört med de som inte varit utsatta för mobbning. Eftersom mobbning kan få så pass allvarliga konsekvenser för människors liv behöver det satsas mer resurser för att förebygga mobbning i skolor och på arbetsplatser, och inom psykiatrin är det viktigt att det finns en medvetenhet om att även mobbning kan vara en mycket traumatisk livshändelse som kan påverka människors självkänsla på ett mycket negativt sätt och leda till psykoser och posttraumatisk stress. För att förstå människors psykiska lidande tycker jag därför att det är viktigt att personal inom psykiatrin tar sig tid att lyssna på patienternas livsberättelser och förstår att berättelserna är en nyckel i att stötta människor i deras återhämtning.

Referenser:

Cunningham, Twylla., Hoy, Katrina & Shannon, Ciaran (2016). Does childhood bullying lead to the development of psychotic symptoms? A meta-analysis and review of prospective studies. Psychosis, Vol 8, no 1, 48-59.

Varese, Filippo., Smeets, Feikje., Drukker, Marjan., Lieverse, Ritsaert., Lataster, Tineke., Viechtbauer, Wolfgang., Read, John., Van Os, Jim., & Bentall, Richard P. (2012). Childhood adversities increase the risk of psychosis: A meta-analysis of patient-control, prospective- and cross-sectional cohort studies. Schizophrenia Bulletin, 38 (4), 661-671.

Flyktingar har ökad risk för psykos

Att vara flykting innebär en kraftigt ökad risk för psykos. Det visar en omfattande studie som har jämfört flyktingars risk för psykos med övriga immigranter och med svenskfödda personer (Hollander m.fl., 2016). Flyktingar hade 1,66 gånger högre sannolikhet att få en psykosdiagnos jämfört med andra immigranter och 3,6 gånger högre risk jämfört med svenskfödda personer. Totalt sett hade immigranter från alla regioner och ursprung ökad risk för att få en psykosdiagnos jämfört med svenskfödda personer. Det här tyder på att utöver det utanförskap, den fattigdom och diskriminering som många immigranter möter, är svåra och traumatiska livshändelser som krig och våld, att bevittna avrättningar, livshotande resor från krigsdrabbade länder osv. av stor betydelse för utvecklingen av psykoser. Det här stödjer även tidigare forskning som visat att traumatiska livshändelser är en viktig riskfaktor för psykos.

Referens: Hollander, Anna-Clara., Dal, Henrik., Lewis, Glyn., Magnusson, Cecilia., Kirkbridge, James B., & Dalman, Christina (2016). Refugee, migration and risk of schizophrenia and other non-affective psychoses: cohort study of 1,3 million people in Sweden. BMJ 2016:352:i1030 http://dx.doi.org/10.1136/bmj.i1030

Människorättsbaserat arbete

Vi är två av oss i Talbartgruppen som från 2013 till 2015 deltagit i ett pilotprojekt som handlade om att införa ett rättighetsbaserat arbetssätt i praktiken på tre olika verksamheter. De tre verksamheter som deltog i projektet var Psykosvårdkeja nordost, Angereds närsjukhus och Bohusläns muséum. Det var Avdelning mänskliga rättigheter i Göteborg som höll i projektet. Projektet mynnade bland annat ut i en film som är 33 minuter lång och som man kan se här: Mänskliga rättigheter – det gör något med oss

Att gå bortom roller och regler – en studie av handlingar som är betydelsefulla för återhämtning

I en nyligen publicerad studie (Topor, & Denhov, 2015) undersöks sådana beteenden/handlingar som utförts av vårdpersonal och som brukare inom psykiatrin, med svår psykisk ohälsa, ansåg  var av stor betydelse för deras återhämtningsprocess.

I analysen urskildes en huvudkategori: att gå bortom roller och regler. Huvudkategorin kunde delas in i tre underkategorier: att utmana institutionens rationalitet, att vårdpersonalen visar sig som person, att brukaren ses som person.

Att utmana institutionens rationalitet

Det handlade ofta om små vardagliga händelser där regler och roller som vanligtvis finns i vårdinstitutioner ifrågasätts. En person berättade exempelvis att kontaktpersonen lånat ut pengar och att han vid ett tillfälle fått en ros av denne. Dessa handlingar upplevde han som mycket betydelsefulla för sin återhämtning trots att det är handlingar som ifrågasätter vårdpersonalens traditionella roll som neutrala vårdgivare.

Att bli sedd och behandlad som en individ var av stor betydelse. Situationer som beskrevs som hjälpsamma beskrevs också ofta som ovanliga. En kvinna berättade t.ex. att en läkare vid ett tillfälle suttit ner med en henne och bara lyssnat i två timmar. En handling som fick kvinnan att känna sig speciell och inte som en i mängden.

Brukarna berättade även om situationer där institutionens regler utmanas genom en emotionell kvalitet. Exempelvis berättar en kvinna att hon fått hjälp av sin psykoterapeut, under dennes sommarledighet, att sätta upp en vävstol. En situation som gör att avståndet mellan patient och vårdpersonal ifrågasätts.

Att vårdpersonalen visar sig som person

Det kan t.ex. handla om att vårdpersonalen delar med sig av en gemensam erfarenhet eller ett gemensamt intresse som inte direkt har något med patientens problem att göra. Viktigt är också att vårdpersonalen behandlar patienten som en jämlike och att vårdpersonalen verkar få ut något för egen del av relationen med brukaren.

Att brukaren ses som person

Genom att vårdpersonalen går utanför traditionella roller och gränser gör det att patienten känner sig sedd och accepterad som en komplex person bortom diagnosen och sjukdomsstämpeln. Det är viktigt att för brukarna att känna sig uppskattad och gillad av vårdpersonalen och att de känner att de ges ett värde genom relationen med vårdpersonalen. Många beskrev relationen med vårdpersonalen som ”nästan som en vän” även om de inte menade att relationen med vårdpersonalen kunde ersätta relationen med verkliga vänner utan snarare menade att relationen gick bortom en relation med någon som bara träffade dem för lönens skull.

Sammanfattningsvis så visar studien att grunden för att relationer ska hjälpa en person att återhämta sig ofta ligger i små vardagliga handlingar där vårdpersonalen går utanför traditionella roller och regler. Sådana små handlingar kan hjälpa genom att stärka brukarens självbild och synen på sig själv som en hel och komplex person.

/Anna-Karin

 

Referens
Topor, Alain, & Denhov, Anne. (2015). Going beyond: Users´ experiences of helping professionals. Psychosis, Vol 7, no 3, 228-236.