Författararkiv: Anna-Karin

Hur återhämtade personer upplever psykoterapi vid psykos

I en studie intervjuades 20 personer som alla gått i någon form av psykoterapi efter att de haft perioder med psykoser. De intervjuades om hur de upplevde terapin och vad som var till hjälp vid återhämtningen.

Deltagarna var generellt sett nöjda med terapin. De såg det som avgörande att terapeuten hade ett varmt och respektfullt sätt och att denne kom med specifika förslag och råd kring hur man kan hantera olika frågor och situationer. Många av deltagarna utvecklade specifika strategier för hur de kunde hantera positiva psykossymptom tillsammans med deras terapeut. Alla deltagarna tyckte att det var viktigt att de gillade sin terapeut och att terapeuten uppvisade en ovillkorlig acceptans och äkta närhet. Det var viktigt för att bygga tillit och fick deltagarna att känna att det var lättare att berätta om det som var svårt. Terapeuten blev en viktig kompanjon när deltagarna tog sig igenom kaotiska perioder. En annan viktig roll som terapeuten hade var att hjälpa deltagarna att sätta ord på sina tankar och känslor. Flera av deltagarna upplevde att de hade svårt att uttrycka sig muntligt men med hjälp av terapeuten kunde de börja sätta ord på det svåra.

En annan sak som uppskattades av de flesta var när deras terapeut fokuserade på framsteg och positiva beteenden istället för att fokusera på problematiska beteenden. De tyckte också det var positivt när terapeuten hjälpte dem att skapa en bro ifrån det psykotiska tillståndet till världen utanför. Återhämtning var för många av dem, att hitta en meningsfull roll i samhället och att bryta mönster av passivitet och isolering. Här uppskattades det att terapeuten fungerade som ett bollplank och stöttade och samtidigt satte en mild press på dem så att de själva kunde bli aktiva i att hitta rätt arbetsmängd och klara av vardagens utmaningar.

/Anna-Karin

Referens:

Jone Brornestad, Marius Veseth, Larry Davidson, Inga Joa, Jan Olav Johannessen, Tor Ketil Larsen, Ingrid Melle och Wenche ten Velden Hegelstad. (2018). Psychotherapy in psychosis: Experience of fully recovered service users. Frontiers in Psychology, 2018, Vol 9, article 1675. https://www.researchgate.net/publication/327425815/download

Tar antipsykotisk medicin bort psykossymptom på lång sikt? Longitudinell studie av schizofrenipatienter

I en longitudinell studie där man följt schizofrenipatienter i 20 år jämfördes en grupp patienter som tagit antipsykotisk medicin under alla uppföljningar med en grupp som inte tagit antipsykotisk medicin under samma period. Det visade sig att de som tagit antipsykotisk medicin hade mer och svårare psykotiska symptom vid alla uppföljningar än de som inte tog antipsykotisk medicin. Författarna till studien drar slutsatsen att antipsykotisk medicin hjälper bäst på kort sikt vid den akuta fasen av psykosen men för många patienter tappar den sin verkan då de äter den över en längre tid. Jag kan se att det finns metodologiska problem med studien då patienterna inte slumpvalts till de olika grupperna utan valts ut beroende på om de fått antipsykotisk medicin utskriven eller ej, men jag tycker ändå att resultaten är väldigt intressanta då man som psykospatient ofta verkar få höra att det bästa är att fortsätta med medicinen under många år framåt och kanske hela livet. Kanske behöver man tänka om här och bli lite försiktigare med att skriva ut antipsykotisk medicin långvarigt.

/Anna-Karin

Referns

Harrow, T.H Jobe och R.N Faull. (2014). Does treatment of schizophrenia with antipsychotic medications eliminate or reduce psychosis? A 20-year multi-follow-up study. Psychological Medicine, 44, 3007-3016.

Ny norsk studie om återhämtning

En ny norsk studie som följde 30 unga schizofrenipatienter i tio år visade att över hälften blev återhämtade. En viktig faktor till att så många återhämtade sig är enligt forskaren Torgalsbøen att patienterna fått behandling tidigt. Torgalsbøen menar även att de patienter som hade större motståndskraft mot stress och negativa händelser och större förmåga att se framåt i högre grad återhämtade sig helt.

Alla patienter fick flera olika typer av behandlingar vilket är i linje med de norska riktlinjerna för behandling av psykos. En viktig del i behandlingen var att patienten fick lära sig om diagnosen och vad de själv och anhöriga kunde göra för att hantera de psykiska problemen. Patienterna deltog också i gruppsamtal och en del fick kognitiv terapi där de arbetade med att förändra upplevelser och tankar runt psykosen. De flesta åt medicin och många fick hjälp med att komma ut i arbetslivet.

/Anna-Karin

Biologiska förklaringsmodeller ökar negativa attityder till psykiskt sjuka

I kampanjer som haft som syfte att förändra människors attityder till psykiskt sjuka har man ofta använt argumentet att psykiska sjukdomar är just ”sjukdomar”, precis som vilka andra sjukdomar som helst. Som stöd för detta argument har man då fokuserat på att lyfta fram biologiska förklaringsmodeller som orsaker till psykiska problem (se Read, 2007 för litteraturgenomgång). Detta har dock visat sig vara en problematisk strategi eftersom människor som kategoriserar psykiska problem som ”sjukdomar” och som tror att orsakerna finns i biologiska/genetiska faktorer så som ärftlighet eller kemisk obalans i hjärnan tenderar att ha mer negativa attityder till människor med psykiska problem jämfört med de som tror att orsakerna finns i mer sociala faktorer så som psykosocial stress och livsomständigheter  (Angermeyer, & Matschinger, 2005; Dietrich, Matschinger, & Angermeyer, 2006).

I en studie från 2014 fick socialarbetare, psykologer och psykiatriker läsa beskrivningar av personer med olika typer av psykiska problem och därefter mättes graden av empati som de kände med den beskrivna personen. Några av beskrivningarna gav rent biologiska förklaringsmodeller medan andra gav psykosociala förklaringar. När deltagarna läste beskrivningarna med de biologiska förklaringsmodellerna så uppgav de betydligt lägre grad av empati jämfört med när de läste beskrivningarna med psykosociala förklaringsmodeller, oberoende av vilken yrkeskategori de tillhörde (Lebowitz &  Whoo-Kyong, 2014).

Tron att orsakerna till psykiska problem beror på biologiska/genetiska förklaringsmodeller, är kopplat till mer negativa attityder och ökad uppfattning om att psykiskt sjuka är oförutsägbara, farliga och har brist på självkontroll. Dessa faktorer är i sin tur associerat till ökad rädsla och önskan om att hålla social distans till människor med psykiska problem (Dietrich, Matschinger, & Angermeyer, 2006; Read, & Harré, 2001; Walker, & Read, 2002). En förklaring till att människor tenderar att ha mer negativa attityder, känna lägre grad av empati, känna större rädsla och önskan att vilja hålla ökat socialt avstånd, när de tror att psykiska problem orsakas av biologiska faktorer, är att biologiska förklaringsmodeller ökar risken att symtom på psykiska problem ska betraktas som en naturlig och oföränderlig del av en människas ”jag”, och att personer med psykiska problem därmed uppfattas mer som en annan typ av människor och som ”främlingar” (Read, 2007).

För att inte späda på negativa attityder till personer med svår psykisk ohälsa är det därför viktigt att betona hur psykosociala faktorer så som svår stress, trauman och andra livsomständigheter har samband med ökad risk för olika typer av psykiska problem och att lyfta fram information som visar på att människor från alla sociala kategorier kan drabbas och att psykiskt sjuka inte är en annan typ av människor än ”oss”.

/Anna-Karin

Referenser

Angermeyer, M. C., &  Matschinger, H. (2005). Causal beliefs and attitudes to people with schizophrenia: Trend analysis based on data from two population surveys in Germany. British Journal of Psychiatry, 186, 331-334.

Dietrich, S., Matschinger, H., & Angermeyer, M. C. (2006). The Relationship between Biogenetic Causal Explanations and Social Distance toward People with Mental Disorders: Results from a Population Survey in Germany. International Journal of Social Psychiatry, 52, 166-174.

Lebowitz, M, & Whoo-Kyoung, A (2014). Effects of biological explanations for mental disorders on clinicians’ empathy. Epub, dec 2014.

Read, J. (2007). Why promoting biological ideology increases prejudice against people labelled “schizophrenic”. Australian Psychologist, 42, 118 – 128.

Read, J., & Harré, N. (2001). The role of biological and genetic causal beliefs in the stigmatisation of ‘mental patients’. Journal of Mental Health, 10, 223–235.

Walker, I. & Read, J. (2002). The differential effectiveness of psychosocial and biogenetic causal explanations in reducing negative attitudes toward ‘mental disorder’. Psychiatry, 65, 313–325.

Rösterna i huvudet

I Vetenskapens värld – ”Rösterna i huvudet” som sändes måndag den 9 april så tas ny forskning om psykoser och schizofreni upp och man får möta tre personer som berättar om hur det är att leva med rösthörande, synhallucinationer och paranoia. De berättar också om vad som hjälpt dem när de mått dåligt och hur de ser på sambandet mellan svåra livshändelser och deras psykiska lidande. Programmet tar även upp nya behandlingsmetoder för att hantera rösterna. Ett intressant och sevärt program enligt mig.  Synd bara att programledaren Victoria Dyring, innan filmen, pratar om psykoser och schizofreni som obotligt. Det får det att framstå som att man aldrig kan återhämta sig från detta. Enligt vårdguiden återhämtar sig ca två tredjedelar av alla med schizofrenidiagnos med tiden. ”Rösterna i huvudet” kan ses till den 9 maj 2018.

/Anna-Karin

https://www.svtplay.se/video/17592766/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-28-rosterna-i-huvudet?info=visa&start=auto&tab=2018