”Sann övertygelse eller en läpparnas bekännelse – var går gränsen?

Var drar man den tunna skiljelinjen mellan en sann pro-nazistisk övertygelse och enbart en läpparnas bekännelse till en regim, kanske manifesterad i någon nominell anslutning till partiet ifråga? frågar sig Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, utgiven 1989. (s. 135) (se föregående inlägg). Kater menar att det är tänkbart med blandade typer, exempelvis ett typfall med en lärd med hög integritet som nästan slår knut på sig själv för att demonstrera sin Pro-nazism-lojalitet för att skydda sin ställning, men samtidigt uppriktigt accepterar åtminstone några av nationalsocialismens föreskrifter.  (s. 135) Sådant beteende var typiskt för många av de vanliga läkarna såväl för den lärda eliten och även andra lager av det tyska samhället, speciellt före krigsutbrottet, noterar Kater. I ett försök att greppa det här problemets kärna är historiken hämmad av förekomsten av motstridiga bevis tillhörande prominenta professorer i deras personliga minnen och hågkomster såväl som i deras filer. (s. 135)

Ett exempel som Kater anför är exempelvis professor Oswald Bumke. I sin efterkrigsbiografi ägnar den pensionerade psykiatrikern Bumke en hel del energi åt att fördriva nazistspöket, skriver Kater. Och några av sidorna i Bumkes självbiografi kulminerar i en föraktfull karaktärisering av en polikliniker som under en föreläsning konfronterade sina studenter med en bild av Hitler, och menar att den ska användas som en sista källa till inspiration om alla andra diagnostiserande verktyg hade visat sig ha misslyckats, berättar Kater (s. 135)

Men Kater avslöjar att Bumke hade lik i garderoben, för undanstoppad i en obskyr tidskrift fann man ett statement som var påfallande olikt vad han tidigare gått ut med. Och detta uttalande gjorde han som president för ”The Society of German Neurologists”, i september, närmare bestämt den 27, 1934, berättar Kater.  Efter att ha gett några återblickar på den gångna Weimarrepubliken fortsätter han med följande,  (jag återger talet i en mycket förkortad version, min anmärkning):

Gentlemen, today we have gathered in quite another Germany. Today once again each German heart is filled with hope”. [ ] (s. 135)

Kater betonar att talet inte handlade om förtegenhet, neutralitet eller en läpparnas bekännelse, det var en predikan från hjärtat, framhåller han. (s. 135-136)

I ”Doctors under Hitler” ger Kater många exempel på exempelvis lärare i medicin som riskerade inte bara sin karriär utan också sina liv för etik, religion eller ideologi. (se sid. 144) Han nämner professorerna Paul Schürmann, Emil Krückmann, och Rudolf Degkwitz som oförskräckta på olika sätt att uttrycka sina anti-nazistiska känslor. Patologen Shürmann i Berlin lärde ut till sina studenter en konstant följsamhet till den Hippokratiska katekesen, vilket var hart när omöjligt därför att de ledande nazisterna lade sig till och med i vad som utspelade sig mellan läkare och patient; allt skulle rapporteras och nagelfaras. ( s. 145) Kater berättar om hur partiet uppsökte Schürmann när han höll på med sin undervisning:

He practiced this philosophy when he was asked by the party to camouflage the exitus of Oranienburg (later Sachsenhausen) concentration camp inmates by issuing false death certificates. Schurmann instead indicated the real cause of death and consequently fell out of grace with the regime. He surrendered his university career and joined the Wehrmacht. In July 1941 he fell during action on the eastern front”. (s. 145-146)

Det fanns också styrmedel för att få läkare och medicinstuderanden att anpassa sig: det handlade om något liknande ett socialförsäkringssystem; om läkarna var anslutna eller inte, huruvida studenterna beviljades studielån och så vidare. Kater går in i detalj på det här och demonstrerar hur enskilda föll ur systemet om de vägrade nazismen – om de inte dessförinnan halshuggits. Sådana exempel fanns.

Under de här omständigheterna med press på konformitet och att ”uppvakta” och fjäska för makten så blev de yngre mer påverkade än de äldre och redan etablerade, förklarar Kater.

At teaching clinics and university medical departments, assistant physicians and lecturers with an eye on a regular chair after January 30, 1933, would therefore suddenly  be seen to flaunt formal Nazi affiliations that might have much embarrassed them in prior years. Others were quick to learn that the Nazi Lecturers ‘ League, in which physicians tended to proliferate, was soon exerting its routine influence on even the most junior of academic appointments and adjusted themselves accordingly”. (s. 133)

Omkring 1939 var det en skriande brist på läkare. Läkare behövdes vid fronten, och våren 1939 medförde nya studieföreskrifter som stipulerade, enligt Kater, att  

” [ ] even though from then on there were two years less to complete one’s studies, the same level of knowledge was expected of  candidates upon graduation.” (s. 173)

Kater konstaterar att det här systemet producerade bristfälliga läkare vars färdigheter inte ens de sårade soldaterna litade på. (s. 173)

De sist räknade av opponenterna mot Hitlerregimen, var de medicinska lärda som motsatte sig steriliseringar och ”dödshjälp”, skriver Kater. (s. 146) Han tillägger att det fortfarande när boken skrevs (den kom ut 1989) så fanns det fortfarande oenighet om det var relativt få eller många, och hur man ser på det har med motståndets natur att göra, på vilket sätt motståndet gjordes, åtminstone i någras ögon. (s. 146)

’Whereas Alice-Platen-Hallermund, that early chronicler of Nazi medical abuses, in 1948 maintained that most full professors of psychiatry had ‘stayed away’ from ‘”euthanasia’”, several even actively opposing it, though without success’” (s.146)

Dirk Blasius, en mer samtida expert, framhåller Michael Kater, tror att huvudelen av de tongivande psykiatrikerna backade upp den nationalsocialistiska lagstiftningen “med eftertryck”. (s. 146)

Så en blick på Sverige.

I boken ”De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd”, (1999), skriver journalisten och författaren att Maciej Zaremba att den nordiska rashygienen så sent som i slutet av 1900-talet inte bara blev obeskriven, den var i det närmaste oomnämnd, för att inte säga censurerad i uppslagsverk och historieverk.  (s. 13-14)

I augusti 1997 hade Zaremba förmånen, som han berättar, att lyfta fram den forskning som ägt rum under 1990-talet i ett antal artiklar i Dagens Nyheter. I dem berättar han om hur den svenska statsmakten, efter fyrtio år av steriliseringslagar därefter tjugo års tystnad, för första gången låtit förstå att den tog avstånd från rashygienisk människosortering. (s.14)

Zaremba understryker också att han stödjer sig mot historikern Maija Runcis forskning, vilken också inspirerat honom att skriva om de här mörka kapitlen i svensk historia. (s. 18)

Han berättar hur professorn i zoologi, Nils von Hofsten, den tredje mars 1946 satt i en radiostudio och läste ur ett föredrag som bland annat hade att berätta att Sverige varit det land som hindrat flest ”undermåliga människor” att sätta barn till världen. Zaremba anmärker att historien gett von Hofsten rätt på den punkten. (s. 33) Men, påpekar han, hade Hofsten hållit sitt föredrag bara två år tidigare hade Sverige inte varit ”bäst i klassen”. Zaremba skriver om hur Nürnberg rättegången pågick under von Hofstens tal (s .34):

” [ ]och dömde upphovsmännen till de tyska tvångssteriliseringslagarna som 1939 övergick i ’dödshjälp’ – som skyldiga till brott mot mänskligheten. Nils von Hofsten var inte omedveten om problemet. Han fördömde således ”den nazistiska rasläran” och försäkrade lyssnarna om att ”vår” steriliseringslag är mycket olik den som tyskarna hade. I väsentliga hänseenden är i princip den rakt motsatta”. (sid. 34, Broberg och Tydén, 1991, citerad i Zaremba, 1999)

Det har börjat komma fler och fler berättelser från människor som upplevt sterilisering eller på annat sätt sorterats/dömts ut eller fördömts av den tidens politik och kultur som inlägget handlar om. Och om inte de själva , så någon släkting. Jag tror att forskning som Runcis, och reportage och böcker som Zarembas, spelar roll för att bryta tystnadskultur; för att enskilda och minoriteter ska våga berätta.

Alla behöver berätta sin historia för någon, oavsett var man har sina rötter. Om så bara för en vän, partner, psykolog, kär anhörig.

Böcker som ”Doctors under Hitler” ger en vidare kontext; den vidare kontext som alltid behövs, oavsett om man börjar med det ”stora” eller ”lilla”. Något som Zaremba också demonstrerar. Världen hänger ihop.

/H-M

Referenser:

Bergentz, Sven-Eric. 1997. Femtio år sedan Nürnberg koden. Läkare under nazismen inga ovilliga tjänare. Läkartidningen. Volym 94, nr 32-33, sid. 2692-2695. (lakartidningen.se/up-content/uploads/OldPdfFiles/1997/16110.pdf, (se här)

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill & London. The Universirty of North Carolina Press.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd. Stockholm. Bokförlaget DN.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s