”Begin again” av Eddie S. Glaude Jr.

Författaren James Baldwin såg, och upplevde djupt effekterna av Amerikas svek mot de svartas frihetskamp i mitten av 1900-taler. Det skriver författaren och James S. McDonnell Distinguished University professor i African American Studies at Princeton University, Eddie S. Glaude Jr i boken ”Begin again. James Baldwin’s America and its urgent lesson for our own,” (2020).

I bokens inledning berättar han följande:

What do you when you have lost faith in the place you call home”?

Det frågade Eddie Glaude medan han betraktade ruinerna av författaren James Baldwins hus i Sankt Paul de Vence. Egentligen, tillstår han, hade han aldrig fullt ut haft en tro på USA, i ordets rätta bemärkelse. Och han skriver att han hoppas att den dagen kommer när vita i USA slutligen lämnar bakom sig tron att de skulle vara mer värda.

Befinnandes sig mitt på en byggarbetsplats i Frankrike gick hans tankar till Baldwin och hans vittnesmål under den senare delen av hans liv, som svar på sin fråga, och som en del av skälet till varför han behöver skriva den bok som blir ”Begin again”. (Glaude:2020:xvii). Utgångspunkten i denna är vad man gör när allt hopp har tömts ut, när den sista glimten har upplösts, det vill säga när ”sakernas tillstånd” alltid kommer att förbli detsamma. Bakom sig har han redan boken ”Democracy in Black”. ( 2016)

Glaude utvecklar Baldwins senare författarskap i ”Begin again”, analyserar och tillför sin egen blick och poesi.

Han tar upp Baldwins hat mot sin styvfar, en kringresande predikant, som utökade sin familj utan att kunna försörja den, och som hatade vita. (ibid:34-35) En tyrann som Baldwin inte fort nog kunde sticka iväg från, berättar Glaude. Baldwin försökte hitta ett utrymme där han kunde vara annorlunda, där han inte automatiskt följde i fotspåren av sin styvfar. Han försökte också ta hand om sina syskon.

Glaude understryker att Baldwin ville undkomma de sociala krafter och det samhälle som tryckte ner honom, de rasföreställningar som han och övriga afroamerikaner internaliserat och tagit för givna då det under sekel varit det de matats med. Baldwin stod upp mot detta, han hittade en annan väg, självutveckling, Sokrates ”self-examined life”. (ibid:37) Det är den här aspekten jag har valt att lägga fokus på i det här inlägget.

 Genom den inre vägen, genom att bland annat reflektera över sitt eget och andras antagande, föreställningar och värderingar kunde Baldwin kasta ut allt skräp som pådyvlats honom, skilja agnarna från vetet.

”But he insisted, we are not the mere product of social forces. Each of us has a say in who we take ourselves to be. No matter what America said about him as a black man, Baldwin argued, he had the last word about who he was as a human being and as a black man.“(ibid)

Glaude går vidare med att betona, att precis som vi måste undersöka våra individuella erfarenheter och de hemskheter som har kommit att forma oss, hur vi ser på oss själva, så måste vi tillsammans som nation göra sammaledes. (ibid) Baldwin framhöll att de är sammankopplade. (ibid)

Glaude går också in på de trauman som Baldwin upplevde under sitt liv, och som han skriver ”lämnade permanenta ärr”. (ibid:33) Men det var också de sår som skapade hans konstnärliga vision, och gjorde att han inte undvek skuggorna, eller som lurade bland dem, poängterar Glaude. Baldwin var inte ute för att skapa en glättig fasad, sådana hade han nog av i det omgivande samhället. Han hade ett ärende och det vek inte från hans tankar. Han var författare, hans erfarenheter skulle formuleras, och det var så han överlevde till stor del, genom sitt skrivande och några trofasta vänner, bland annat Engin, en turkisk skådespelare som utbildat sig i vid Yale School of Drama. (ibid:126) Under 1960-talet blev Turkiet en plats dit Baldwin återvände ett flertal gånger, och bodde i perioder. Landet blev det ”elsewhere” som gav Baldwin den nödvändiga kritiska distans som han behövde från den ”amerikanska lögnen”. (ibid: 131, 133)

Baldwin stod fast vid sin övertygelse att det är olyckorna i våra privata liv som formar vårt offentliga vittnesmål, skriver Glaude.

We have to work on ourselves, if we are to live up to the world we want to create. The props and crutches that have supported our individual identities in this country have been knocked from under our arms and feet. We have to make ourselves a new creation without them.” (ibid:143).

Glaude förtydligar att vi måste göra samma sak i våra egna liv som vi begär av nationen, det som vi uppmanar den till att vara annorlunda på. (ibid) Det är det enda sättet genom vilket vi kan bli den sortens människor som en sann demokrati behöver, framhåller han. Inte att begära en standard som vi inte själva lever upp till. (ibid) I slutändan menar Glaude att det handlar om att finna utrymmen i samhällets marginaler för det är då man kan se sitt land mer klarseende. (ibid:144) Ett klarseende som definitivt inte tas emot i alla läger. Trots motstånd, våld, också sexuellt, skräck och så vidare så fortsätter Baldwin outtröttligt, inte minst för att han vid ett tillfälle lovade de unga svarta att stå vid deras sida, att inte överge dem.

Genom att skriva ”Nästa gång elden”, till sin brorson på hundraårsdagen av slavarnas frigörelse överför James Baldwin i någon mening sin ”andliga rikedom” till brorsonen, det som kan beskrivas som ”the examined life”, och som rymmer Balwins specifika erfarenheter, och som genom att skrivas ner, också blir allmängiltiga för de som inte blundar för att här finns lärdomar för oss alla.

När vi är hatiska, förminskar andra eller sprider rasbiologiska föreställningar, projicerar ut dem och gör dem till sanningar, deformerar vi oss själva. Det är ett huvudbudskap i Baldwins författarskap.  Allt slår tillbaka mot oss själva, allt det som är falskt, osant, hatiskt i oss själva. Att bli medveten om våra skuggor, allt det mörka i oss själva är nödvändigt, menar Baldwin. Det är det vi måste jobba med, vi har resurserna som människor om vi vill.  Baldwin ger vägledning. Vi behöver inte upprepa rashat som i Södern, leva ut det i form av Jim Crow–lagar och annat. Vi kan jobba med oss själva. Göra andra val. Leva medvetet, välja ”the self-examined life”, det enda som är värt att leva.

I ”Nedanför korset. Ett brev från en plats i min själ”, skriver Baldwin:

Det är knappast mödan värt att försöka minnas hur många gånger solen har lyst över slakten på oskyldiga människor. Jag är i högsta grad intresserad av att svarta amerikaner vinner sin frihet här i Förenta staterna. Men jag är också mån om deras värdighet, av att de är själsligen sunda; att jag måste opponera mig mot varje försök att få svarta att göra mot andra vad andra har gjort mot dem. Jag tror mig känna till – vi ser den runt oss varje dag-den andliga ödemark som den vägen leder till. Det är ett enkelt faktum och ändå tycks det vara så svårt att begripa: Den som förnedrar andra förnedrar sig själv.” (Baldwin:2019, (1963):113)

Glaude berättar om i ”Begin again” att James Baldwin framträdde på ”National Press Club, och beskriver att han tycktes skör, uttröttad, och att han hostade på väg upp mot podiet. (2020:199) Väl i talarstolen pratade han bland annat om USA:s ovilja mot historia, och att de historier som landet producerar om sig själva korrumperar varje äkta förståelse av det nuvarande, beskriver Glaude.  (ibid) De församlade fick sig en mäktig förmaning till livs:

We are living in a world in which everybody and everything is interdependent. It is not white, this world. It is not black either. The future of this world depends on everyone in this room. And the future depends on to what extent and by what means we liberate ourselves from a vocabulary which now cannot bear the weight of reality. Liberation from the languages and categories that box us in requires that we tap the source of it all, free ourselves of the lie, and start this whole damn thing over”. (ibid:199-200).

Glaudes reflektioner kring talet tar bland annat upp de svek som de svarta utstått i Amerika. Han pekar på att det finns två  moraliska uppgörelser, eller vidräkningar, som båda misslyckats. Det första var under inbördeskriget, och rekonstruktionen som följde, och det andra den svarta frihetsrörelsen i mitten av 1900-talet. Här fanns tillfällen för ”breakthrough”, som kom till intet. Glaude skriver att återigen så står man inför en ”moral reckoning” av samma storleksordning. Och det är nu, menar han, som de svarta i USA måste få sitt sanna värde erkänt, att de inte är värda mindre än vita, så att inte den ”fula historien” upprepas igen och igen. De som medvetet vägrar att komma ihåg historien blir moraliska monster, påpekar han. (ibid: 202)

Glaude framhåller att Baldwin betonade vikten av att se tillbaka på historien för att se vilka vägval som man gjort, och genom detta förstå på vilket sätt dessa val lett fram till de kriser som man står inför. Att en måste konfrontera lögnen i sin nations självförståelse för att komma vidare på en väg som leder fram till att man bygger ett land som verkligen baseras på sant demokratiska principer:

To do your first work over means to reexamine everything. Go back to where you started, or as far back as you can, examine all of it, travel your road again and tell the truth about it. Sing or shout or testify or keep it to yourself: but know whence you came.” (ibid:196).

/H-M

2 reaktioner till “”Begin again” av Eddie S. Glaude Jr.”

  1. Hej,
    Du hittar hela tiden intressanta böcker
    Utanför bestsellerlistorna. Har några inlägg att läsa, började med senaste. Så kloka de är Baldwin o Glaude, tänker att det i varje stor rörelse krävs några ledare med deras resning. Kanske Obamas läser dem? Den unga Amanda Gorman? Och vem i Sverige, vi har också mkt att lära. Stina Oscarsson har haft intressanta samtal med människor vars värderingar o åsikter hon ej delar. Det är såna respektfulla möten vi behöver för att nå varann. Kanske kunna påverka dem som går en farlig politisk väg. Tänker också på stoltheten: Södergran: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är!
    Ja vi behöver ta plats.

    Skickat från min iPhone

    1. Tack Birgitta! Skulle vilja säga detsamma; det är ett nöje att läsa dina insiktsfulla kommentarer och du är så bevandrad inom litteratur, film, det andliga och inte minst psykologi, och så vidare: livsviktiga områden där vi kan få syn på oss själva, varandra och lära mer om hur det är att vara människa. Och längtan föds efter riktiga möten – inte minst nu i coronatider! Som tur är tycks en avmattning vara på gång. 🙂
      /H-M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s