“The Zookeeper´s wife- a war history”.

The Zookeeper´s wife” av Diane Ackerman från 2007 är ingen roman utan en sann berättelse om familjen Jan och Antonina Żabiński, som drev den zoologiska trädgården i Warszawa från 1929 och som från 1939, trots att den nästan var sönderbombad, lyckades använda den till att hjälpa omkring 300 judar att överleva.

Diane Ackerman använder sig av olika historiska källor, men främst baserad på parets egna minnen i skrift, böcker och intervjuer. Ackerman som själv har polska släktingar på sin mors sida lyckas förmedla mycket av polsk kultur och folklore på boksidorna, vilket bidrar till en livlig och levande skildring. Hon har exempelvis själv varit på plats i Warszawa och vandrat omkring i den zoologiska trädgården som paret Żabiński, öppnade igen 1949, för att avslutas två år senare på grund av att Jans förflutna inom den underjordiska rörelsen gjorde honom obekväm för de nya makthavarna. Hon har också vandrat samma gator som Antonina Żabiński beskriver i sin dagbok. Warszawas zoologiska trädgård var ett fäste för motstånd och en tillfällig anhalt för judiska flyktingar på väg vidare. Detta trots att även de tyska nazisterna hade parkerat sig inom den zoologiska trädgårdens område.

I det förflutna var zoologiska trädgårdar privatägda och gav status, berättar Ackerman. Vem som helst kunde skapa ett kuriosakabinett, men vem som helst kunde inte skapa ett zoo, för det krävde både medel och en slags besatthet när de gällde att samla på sig djur som de största krokodilerna, äldsta sköldpaddorna och sällsyntaste örnarna, påpekar Ackerman.(s.19)

Jan Żabiński var zoolog och när han tog över ville han skapa ett nytt zoo och leva bland djuren. Och det gjorde han och hans familj sedan bokstavligen. Deras villa låg nämligen på området, och varje morgon vaknade de till trumpetande elefanter, fågelläten av olika slag, kort sagt till en symfoni av djurläten. (s.24) Inomhus hade de också djur: Katter med bandagerad tass respektive svans och en papegoja som bar en metallkon om halsen.

Efter att ha druckit en kopp svart te på morgonen var det dags för Antonina Żabiński att sterilisera nappflaskor och förbereda sig för att mata två lodjursungar från Bialowieza, den enda kvarvarande urskogen i Europa. (s.25)

Jan Żabiński berättade för en journalist att det inte var tillräckligt för en zoolog att forska från en distans, utan det var genom att leva bredvid djuren som han lärde sig deras beteenden och psykologi, nämner Ackerman. (s.24) Han berättar vidare att Antonina var så känslig att hon nästan kunde läsa djurens sinnen. Han tillskrev henne ”metafysiska vågor” av en nästintill schamanistisk medkänsla med sina fyrbenta vänner. (s.26)

Genom den zoologiska trädgårdet och familjen Żabiński (deras son Ryzard föddes 1932, dottern Teresa 1943) får en följa de olika faserna som kriget kom att innebära efter Tysklands invasion 1939. Ackerman återger Antonina Żabiński reflektioner där hon menar sig ha levt ett liv de senaste åren där varje dag var upplivad av excentriska djur och en liten pojkes äventyr:

Ett liv som nästan gjort det möjligt att ignorera världshändelser eller att åtminstone vara optimistisk vad det gällde utsikterna, till och md att vara envist naiv”. (s.44)

När en bomb föll i den zoologiska trädgården och ödelade stora delar av den, bland annat ”Björnberget ”blev djuren vilda av skräck.

Tigrar och lejon tog sina ungar i nackhåren och började vandra omkring i sina burar, ängsligt letande efter en plats att gömma sina små. De djur som blivit alldeles aggressiva av skräck och de lösa björnarna var tvungna att skjutas. Den 7 september blev Jan Żabiński inkallad, och den 30 september var huvudstaden redan märkt av strider och fylld av tyska nazister i sina gråa uniformer.

Ackerman refererar:

 ”I can’t breathe, she said, (Antonina till Jan, min anmärkning) I feel like I’m drowning in a grey sea, like they are flooding the whole city, washing away our past and people, dashing everything from the face of the earth”. (s. 69)

Ackerman berättar att Jan Żabiński i intervjuer avslöjat att han ända sedan början av kriget varit ansluten till the Home army , hemmarmèn, i området kring vilket den zoologiska trädgården var belägen.

Han sa också att lyckligtvis var den zoologiska trädgården en del av warszawabornas identitet och det gjorde att människor hjälpte till frivilligt att sköta de djur som var kvar och att gav dem mat-och grönsaksavfall. (s. 73)

Letandet efter matavfall gav också Jan Żabiński tillträde till Warszawas ghetto som etablerats i slutet av 1940. På så sätt behöll han gamla kontakter, men kunde också knyta nya. Därigenom kunde han och den underjordiska rörelsen hjälpa judar att ta sig ifrån ghettot. Skildringarna av hur detta skedde är ganska detaljerade och innehållsrika och förenade med stor fara för de inblandade. Att hjälpa judar var belagt med dödstraff, och drabbande inte bara för den som bistod utan för hela hens familj och omgivning.

Parallellt med detta berättar Ackerman om familjen Zabinskis interaktion med Lutz Heck, som tagit över direktörskapet för Berlins Zoo efter sin fader, professor Ludwig Heck.  Heck hade inga skrupler. 1936 finns han med på ett fotografi tillsammans med Göring. De var på en jaktresa till Schorfheide, Hecks stora reservat. Året därpå gick Heck med i nazistpartiet. Det nazisiska projektet var också ekologiskt; handlade om att ta sig an djuren och naturen också; att återskapa det efter nazistiska ideal, beskriver Ackerman. Ett par gamla hästraser, den utdöda vildhästen Tarpanen exempelvis, ville han försöka återskapa genom att använda sig av eugenik.(s.80)

When Germany invaded Poland, Heck scouted the farms for mares preserving the most tarpan traits to mate them with several wild strains, including Shetlands, Arabians, and Przywalskis, hoping to breed back to the ideal animal, the fierce, nearly unridable horses painted in ochre on Cro-Magnon caves. Heck assumed it wouldn’t take many generations of back-breeding- maybe only six or eight – because as recently as the 1700s tarpans still roamed the forests of northeastern Poland.” (s. 80-81)

Heck hade insupit Eugene Fischers och Konrad Lorenz åsikter om rasmässig renhet, skriver Ackerman. Hans jobb var att återuppfinna det ursprungliga och Göring försåg honom med de medel han behövde, påpekar hon. (s. 85)

Heck tar de värdefullaste djuren från Warszawas zoologiska trädgård till Berlin med löftet till Żabińskis att han ska ta hand om dem väl och återbörda dem när kriget väl är över.  På nyårsafton samma år återvände han med sina druckna vänner och sköt de kvarvarande djuren som del av firandet. (s.96) Antonina Żabiński och Rys´ satt inlåsta i huset och hörde skotten. (s. 96) Hökarna och en örn som sluppit lösa sedan deras burar skjutits sönder kretsade över trädgården, ovilliga att lämna det enda hem de kände till.  De landade på verandan och väntade på mat. (s. 96) Ackerman fortsätter:

Soon even they became trophies, part of the Gestapo officers´ New Year´s Hunting Party”. (s. 97)

Żabińskis finner på olika sätt för att kunna bo i villan och därmed fortsätta med sitt underjordiska arbete. Mycket av det är fördolt för Antonina, men hon tar hand om hushållet och alla gömda flyktingar och strömmen av nya. För villan är bara en anhalt. De flesta judar på flykt hade i genomsnitt 7, 5 anhalter på vägen ut ur Ghettot och vidare ut från Warszawa. Dessutom hade de ett halvt dussin förfalskade papper. Det var ett oerhört arbete som pågick i de fördolda. Dessutom undergick judar ”reskinning”, berättar Ackerman. Detta förfarande att räddat judar på från förföljelse har en lång historia, skriver hon. (s.222) Ackerman berättar också om hur Antonina berömmer några barn som tillsammans med sin familj gömmer sig hos Żabińskis för en tid. I samband med detta får hon reda på att en hemlig skola i Ghettot har lärt barnen att leka och spela spel på väldigt små ytor, lärt dem det tystaste sättet att röra sig på samt hur de ska ligga så jämnt som möjligt utan böjningar när de sover. (s.217)

Ackerman tar läsaren igenom Ghettots förstörelse, det som sker när Himmler har bestämt sig för att utplåna varje jude i Ghettot i Warszawa och han inleder attacken den 19 april 1943. Det går inte i en enda attack utan judarna, trots att de är illa utrustade och långt färre i antal, lyckades bjuda motstånd. (s. 211).  Det dröjde ända till den 16 maj då utplåningen var fullbordad.  Ackerman skriver:

According to the Underground Economic Bulletin of May, 16, 1943, 100 000 apartments burned down, 2000 places of industry, 3000 shops, and a score of factory. [ ] Seven thousands Jews had been shot outright, 22, 000 were shipped to the death mills of Treblinka or Majdanek, and thousands more went to labor camps. To achieve this cost the Germans only 16 dead and 85 wounded. “(s. 212-213)

Därefter tar Ackerman oss genom Warszawaupproret som pågick i 63 dagar. Efter det är Jan i försvunnen, men Antonina får reda på att han förts till ett krigsfångeläger i Tyskland. Hon börjar omedelbart skriva till alla lägren med internerade officerare för att få ledtrådar till var hennes make kan tänkas befinna sig. Slutet av kriget är tumultartat inte minst på så sätt. Meddelanden fästs upp överallt och som består av vädjanden om uppgifter om var föräldrar, syskon, en maka eller maka kan tänkas vara. Adresser på pränt som ber om upplysningar. Kring järnvägsstationerna sitter lapparna som tätast och kön framför dem är fulla av människor. Antonina och Jan Żabiński tillhör de lyckliga, de återförenas som familj igen.

Ackerman berättar väldigt levande om skeendena i Warszawa under kriget genom familjen Żabiński och den zoologiska trädgården som den också, som livet utanför, genom gick många omvandlingar.

Trots all press och den enorma stress Żabińskis levde under fanns de till både för de människor som behövde dem mest, men även djuren. Och när djuren inte längre fanns utnyttjade de deras burar, hem och så vidare som gömställen för människor som behövde skydd. Deras villa kallades ”The House Under a Crazy Star”. (s.191)

Jan Żabiński resonerade, genom sin kännedom om tysk mentalitet, menar Ackerman, som så att de tyska nazisterna aldrig skulle förvänta sig något som helst slags underjordisk aktivitet på ett område så exponerat för offentlig insyn som den zoologiska trädgården var. (s.113)

Antonina Żabiński låg ofta vaken och reflekterade:

”Why was it, she asked herself, that ´animals could sometimes subdue their predatory ways in only a few months, while humans, despite centuries of refinement, can grow more savage than beast?”(s. 239)

The Zookeeper´s wife är också filmatiserad, se trailer här.

/ H-L

Referenser och tips:

Diane Ackerman. 2017. The Zookeeper’s wife – a war history.  N.Y och London. W.W Norton & Co

Culture PL: Stories from Eastern West, artikel publicerad March 30, 2017, författare: Wojciech Oleksiak: The Zookeeper’s wife , facts versus fiction. https://culture.pl/en/article/the-zookeepers-wife-fact-vs-fiction (lyssna gärna på podcasten om filmen)

Youtube channel Polish Embassy UK: The Zookeeper’s wife. Interview with Theresa Żabiński . Publicerad 4 juli, 2017.

WWF: EU-dom om  Białowieska-skogen: En seger för Europas natur. https://www.wwf.se/nyheter/eu-dom-om-bialowieza-skogen-en-seger-for-europas-natur/

 

En tanke på ““The Zookeeper´s wife- a war history”.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s