”Varför skulle någon vilja komma till Okham”?

”The Western Wind

Samantha Harvey

Jonathan Cape förlag.

The Western Wind” är en roman som bollar med många plan. Platsen romanen utspelar sig i är Okham – en medeltida avkrok belägen invid en flod utan broförbindelse med dess andra sida. Ett bygge har dock påbörjats, men blir ett lätt byte för en vinterstorm, som för tankarna till en slags syndaflod.

 Det är som att befinna sig på en mytisk ö, invid tidens flod där dimman stiger och faller, vinden blåser vattenmassorna än hit än dit. Ett flodlandskap förvånansvärt naken på båtar, nät och fiske. Läsaren lär känna människorna genom bikten: Inte bara genom deras bekännelser – omfångsrika, som berättelser i vissa fall – utan hela deras person. Kroppsliga krämporna avslöjar sig vid knäfall, när man reser på sig. Andedräkt. Suckar. Lukt. Det intima finns närvarande inte bara i bekännelsen. 

Det händer att någon somnar i bikten, detta krypin dit till och med Okhamsprästen John Reve drar sig i bland för att få vara ifred.  Det är genom Reves ögon vi får följa allt.  Han som säger att han tycker om ett liv som är enkelt och förnuftigt, som tycker om att de dunkla ting som lever i medvetandets utkanter stannar där. Som han försöker förklara för en församlingsbo:

“You don`t go upwards through air to find the Lord, trilling like a bluebird; you go down through the pit of yourself. But he never taken heed of what he didn`t want to hear.” (s.177)

Den mannen är Thomas Newman, som hittas död i bokens början. Newman äger den mesta av marken, har arrendatorer och skapar arbetstillfällen.  Det är Newmans död som utgör intrigen och fortsättningen av romanen är ett nystande av trådar bakåt till Fettisdagens morgon när han dog. Hur han dog har stor betydelse. Den medeltida världen är kyrkan och Gud och det är inom dessa ramar som tankarna lever och rör sig. Livet efter detta är viktigare än det som pågår och det finns sätt att undvika skärselden på, och om man nu måste grillas där kan de som har råd manipulera sin tid i skärselden; få den nedkortad. Skulle man ha missat sista smörjelsen finns det också vissa mått att vidta. Som tecken. Samtidigt är det en skrockfull värld. Det sublima och skrocken lever sida vid sida. Den medeltidens värld är paradoxal.

Byborna frågar sig fortfarande ibland förvånat varför Newman kom till just deras by:

Varför kom han till Okham? Vem skulle vilja komma till Okham för att starta om på nytt?” (s.153).

Vi tar del av ett tyst uppror. Det illustreras genom altartavlorna. Som byns mäktigaste man har Newman har en egen altartavla. Den har han fört med sig sin, en pietà i starka, lysande färger från Rom tillsammans med ”kätterska” idéer och som hotar stabiliteten lika mycket som hans död. 

Reve behöver sin församling likaväl som den behöver honom. Han äger en integrerande kraft som enbart var hotad av Newmans. Men efter Newmans död tror församlingsborna att Gud finns i hans efterlämnade luta och skakar den för att försöka utröna om Newman är kvar i skärselden eller inte. (s. 279)

Det glädjer inte domprosten som har tillkallats. Han kommer ridande på en häst. Reve säger något om deras vänskap, hur han uppskattar domprostens närvaro i byn. Att ha en kollega att utbyta, diskutera med.

Men domprosten vill ro hem en poäng. Han talar anekdotiskt, och låter sedan samtalet glida över på verklighetens problem i Okham. Som de står upp till halsen i. I alla fall John Reve. John Reve är empatisk, ett med sina församlingsbor. Kollegan däremot, med sin högre status bara vill sätta dit mördaren och därmed byn. För det är det som blir resultatet eftersom han vill få fast en mördare, oavsett om Newman blev mördad eller inte, eller om det är rätt person som begick mordet eller inte.

Domprosten som är förmer, förmer än sin bror i Herren. Som inte kan låta bli att baktala och tala om att i utomståendes blick heter byn inte ens Okham utan Cheesechurn, Cowudder, Milkpasture… (s.197) Som hjärtlöst påpekar att munkar i regionen är ute efter Newmans mark.

Reve hoppas på ett under från Gud, han ber att Västanvinden, sefyren, ska svepa ner över byn. Den vinden har räddat förr.

På Reves systers bröllop hade Reve och Newman en dispyt, en som gick längre än deras vanliga munhuggande. Newman vill att Reve ska ge upp brobyggandet, säger till prästen att han vill få till stånd en bro av fel skäl. Hans slutkläm blir att han kan ha direktkontakt med Gud utan Reves inblandning.

Reve kan inte låta bli att hänga upp sig på vad Newman sagt om honom. Ett omdöme som han kanske i desperation kastat ur sig, men som får dyra konsekvenser för honom då prästen är just en människa han också, och inget överjordiskt väsen. Här någonstans undrar jag för första gången om jag kanske har med en opålitlig berättare att göra?

 Det finns mycket som jag gillar med den här boken, som Reves reflektioner som det om stearinljuset: Om hur mycket det kan lysa upp, hur mörkt det kan bli när den sista lågan blåses ut. Jag har hört varianter på det temat förr på dikt och i prosa, men i Harveys språkdräkt blir allt på nytt. Lysande och unikt. Också för att hon karvat ut ett sammanhang i form av det här Okhamflodlandskapet som ger relief åt tänkandet, som förmedlar något arketypiskt.

Människorna föses till bikten under domprostens hökblick för att mördaren ska luras fram. Men Reves konstaterar för sig själv att ”människor bekände alla möjliga slags ting som de aldrig utfört när de var desperata, bara för ‘just in case’”.

I ett samtal i slutet av boken säger Reve till en ung man att Gud sett in i hans hjärta:

That´s where he spends time looking.” (s. 244)

Det är ett samtal mellan prästen och en av församlingsborna som illustrerar Gudstron när den är som bäst: Vis, skicklig och icke-dömande.

Hur mysteriet med Newmans död slutar får vi inte reda på; Samantha Harveys roman sätter mysteriet i att vara människa främst, och lyckas vidmakthålla det mysteriet boken igenom.

How adventourous the air seemed. I wanted to walk for miles. There were clouds, but not threatening or many, and the stars were dimming.”

(har publicerats tidigare)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s