”Inkännande om chock, död och psykiskt lidande”.

 Romanen ”Chocken efter fallet” är författad av Nathan Filer (2015), (2013)

 och utgiven på Sekwa förlag.

Den inleds med att en nioårig pojke ser en flicka begrava sin docka. Egentligen leker han kurragömma och uppsöker ett gömställe när han springer på flickan med dockan.

Flickan är inte bekväm med att pojken har betraktat händelsen. Det är emellertid först när dockan är begravd och flickan ligger och gråter som han ger sig till känna i ett försök att trösta henne, som misslyckas när han trillar, och faller över henne. Det drastiska mötet tar en ände med förskräckelse när flickan säger till pojken att han inte är välkommen, och att han borde åka hem.

Matthew (Matt) som pojken heter är på campingsemester med sin mamma och pappa och storebror på Ocean Cove Holiday. Det är campingägarens dotter som han träffade på. Ett möte som bara förstärkte den olust som han bär omkring på. Han vill inte leka längre och återvänder till husvagnen. När han får syn på sin mamma sitta och sola utanför husvagnen påminns han om hur nyligen föll och skadade knäet och hur hans storebror Simon hjältemodigt bar honom längs den och en halv kilometer långa klippvägen tillbaka till campingen. Det var en hjälteinsats i dubbel bemärkelse för brodern hade ett funktionshinder som innebär att han bland annat har en muskelsvaghet och att bära på Matt tar nästan död på Simon. Därför är hans mamma arg på Matt. Och det är den här händelsen och dess efterverkningar som är upprinnelsen till Matts gnagande känsla av oro. Han vill inte göra som mamman föreslår och gå ner till stranden till pappan och Simon. Istället återvänder han till platsen för begravningen, där han iakttar den lilla jordhögen. Det är här jag som läsare får reda på att Matt, ur vars ögon vi ser och upplever, befinner sig som patient inom psykiatrin. Det är där han skriver fram den här berättelsen. En berättelse som växlar mellan nutid och återblickar. Inte minst återblickar på Simon.

Simon är död. Matt drog iväg med Simon mitt i natten för att visa honom dockans begravningsplats, men istället för att det skulle bli en spännande för upplevelse för Simon blev han skrämd och sprang iväg och föll. Han skadade sig så svårt att han avled. Huvudpersonen Matt upplever skuld. Det är svårt för honom att vistas i tomrummet efter Simon. Simon tog stor plats genom sina funktionsnedsättningar, men han var älskad och familjens glädjekälla, i synnerhet Matts.

Hela familjen sörjer och man efterhand att Matt inte får det stöd i sorgeprocessen som han egentligen hade behövt. Dessutom berövas han skolan och sina kompisar, för mamman behåller honom längre än nödvändigt hemma och ger honom hemundervisning istället. Det är tröstar henne att ha Matt omkring sig, men hans pappa förmår inte se vad som händer i familjen, och de blir allt hjälplösare. Mamman behöver medicinera för att klara av vardagen. Det finns ingen utomstående som stöttar familjen i det svåra och tragiska som har hänt. De är helt utelämnade åt sig själva och sitt trauma.  Visserligen kontaktar rektorn Matt per telefon och säger att han får ta den tid han behöver för sorgearbetet och att ”han är hjärtligt välkommen tillbaka”. Med tillägget: ”Så du behöver inte vara rädd.” För läsaren tillstår Matt att han inte tycker om att tala i telefon. Så blir det också ett ofullständigt och otillfredsställande samtal.  Rektorn pratar både med mamma och med Matt, och mamman har svårt att lämna över till Matt. ”Hoppas vi får se dig snart” blir slutorden från rektorn, men Matt har redan fastnat vid orden ”Var inte rädd”. Han är inte rädd, tänker han, men när rektorn säger det blir han det.

Så en dag, kanske flera månader efter det att sonen har fått sluta skolan och isolerats i hemmet av olika skäl som förlorar sig i den egna sorgen, en dag vaknar galenskapen till liv där på stolen och säger till honom: ”Du ser blek ut”. (s. 32-33)

Matt förklarar för sin mamma att det beror på att de aldrig är ute. Det slutar med att mamman drar iväg honom till läkaren för Matt hade sagt något om att han kanske hade lite ont i halsen. När det visar sig att de ska gå förbi Matts skola vill han gå hem. Men mammas grepp om hans hand hårdnar och hon drar iväg med honom. Förbi skolan.

”Vi gick inte hem. Vi gick raka vägen till skolan och hela vägen längs stängslet, så att jag mer eller mindre släpades fram med den där löjliga huvan hängandes framför ögonen.” (s.34)

När mamman insisterar på att Matt behöver gå till husdoktorn inleds en ny fas. På ytan handlar det om halsont, men i själva verket utspelas något helt annat.  Matt vaknar av att mamman kryper ner hos honom under nätterna. Hon berättar om ett självmord som hon aldrig begick. Natten innan Simon skulle ha fyllt tretton vaknar Matt av att han hörde sin bror leka i rummet bredvid, hans rum.

Jag blev allt bättre på att se honom framför mig i tankarna. Så jag låg kvar och blundade och såg honom sträcka sig in under sängen och dra fram den målade pappkartongen.”

Bandet till den döda brodern växer sig starkare. Han blir nästan som en ”låtsaskompis”, fast det är fel. För Simon blir allt verkligare för honom.  Han är liksom varken på låtsas eller död. Han blir det skydd mot de vuxnas gräl som han saknar. Hans storebror igen. Det centrum kring vilken stora delar av hans värld kretsade. En värld som huvudsakligen bestod av mormor och morfar och föräldrarna. Det fanns andra också, men inte lika betydelsefulla. Mormodern Nanny Noo står ut.

Matts skildring växer fram på dagcentret Hope Road Day Centre, i konstgruppen där man ”förväntades uttrycka sig”. Där deltar han också i gruppterapi. Han får sprutor och försöker skriva… Skriva den historia som han vill berätta. Och då har han tagit sig igenom månader av tung medicinering, av att sova stora delar av dygnet.  Av att vara besatt av att hans bror finns omkring honom, att de fortfarande står i förbindelse med varandra.

Han skriver:

”Jag är nitton år, och det enda jag har kontroll över i min dagliga tillvaro är hur jag väljer att berätta den här historien. Så jag tänker knappast strula runt. Det vore fint, om ni kunde försöka lita på mig”. (s. 95)

Men innan Matt fastnar inom psykiatrin och får diagnosen schizofreni börjar han jobba på ett vårdhem. Han hoppar in och tar alla extrapass han kan. Han vill flytta hemifrån, skaffa lägenhet och få ett eget liv. Han ska bo med sin gamla skolkompis Jakob som han röker gräs med. Tillsammans förverkligar de drömmen. Efter ett tag flyttar emellertid Jakob hem till sin rullstolsbundna mamma för att hjälpa och bistå henne. En orsak är också att Jakob noterar att Matt håller på att ”balla ur”. Att kamraten inte lyssnar på honom längre.  Och när Matt reflekterar över det skriver han:

”Vi är egoister, min sjukdom och jag. Vi tänker bara på oss själva. Vi gestaltar världen omkring oss som budskap, hemliga viskningar avsedda enbart för oss.” (s. 151)

Han jobbar ännu mer på vårdhemmet för att klara hyran. Jobbar tills det inte går längre. I lägenheten kan Matt isolera sig eftersom Jakob flyttat hem. Han är onåbar även för psykiatrisamordnaren som skickar brev till honom och gör påpekande som ”vi såg inte till dig på dagcentret i dag heller”. Brev som uppmanar honom att höra av sig. Som påminner om att han behöver få sin depåinjektion. Mormodern är den enda som lyckas komma innanför dörren.

Nathan Filer skriver suveränt om dagarna i en människas liv inom psykiatrin. Som vi får följa både på dagcentret och i fragmentariska anteckningar från en vårdavdelning.

En människa som inte ser någon mening. Som försöker skapa mening genom att ta tillbaka sin bror. Något som Matt försöker förklara för Nanny Noon när hon lyckats ”tränga sig” in till honom i hans lägenhet. Isoleringen bryts till slut genom att Matt hämtas av polisen och en socialsekreterare.

Vi får också reda på att det finns ett trauma i släkten som rör Nanny Noon och hennes bror Ernest. Att det överhuvudtaget ”läckt ut” till Matt och hans generation beror på att kusinen Aaron råkat tjuvlyssna vid tillfälle. Matt reflekterar:

Jag har försökt gissa hur moster Mel kan ha uttryckt sig då hon förvandlade en familjetragedi till en anekdot som man delger sina väninnor, om hon också hade tystnat och gjort en konstpaus, om berättelsen avbröts när efterrätten bars in. Jag tänker på att tidens gång får allt att te sig overkligt”. (sid.173)

Det finns tydligen en medvetenhet i släkten eller delar av släkten att trauma kan göra en galen, få en att drömma mardrömmar och skrika om nätterna, men ingen kunskap om hur man ska närma sig det, göra det talbart och hantera det. Det onämnbara har en osynlig närvaro. Matt skriver att Simon fanns överallt och i allt. Och menar att: ”

Om jag bara hade varit mer lyhörd, om mina sinnen inte hade blivit så avtrubbade av medicinen, hade jag kunnat tyda det bättre, förstå vad han menade med lövens rörelser eller patienternas sidoblickar när vi satt och blossade oavbrutet på våra ciggaretter. (s.208-209)

Begravningen av dockan i inledningen av boken förebådar både Simons död men också Mathews ”själsliga död”, spikad genom den tunga medicineringen. Matt planerar emellertid att rymma till campingen, till platsen för Simons död.

Matt utarbetar en plan. En solig eftermiddag kliver han av ett tåg och beger sig mot Ocean Cove. Men färden går i kringelikrokar. I ett biblioteksfönster får han syn på en bok.

”Den fanns på barnavdelningen, där det står ett miniatyrplastbord med stolar: Hur hanterar jag… NÄR NÅGON DÖR?” (s. 256) Han sätter sig och läser ända till stängningsdags. Sedan fortsätter han mot Ocean Cove husvagnscamping. Sedan vidare,

”… in på den vindlande branta stigen från klipporna.[  ]

För varje varsamt steg kändes närheten till honom starkare. Allt var precis som jag mindes det, tills jag rundade kröken, tills jag var framme vid platsen där det faktiskt hände, och här var det annorlunda. Det rostiga räcket, den väderbitna skylten. Det var arvet efter honom:

Barn äga tillträde

ENDAST

I målsmans sällskap (s. 260)

Här vid randen, platsen för traumat, sker ett möte mellan Matthew och en kvinna i ungefär hans ålder– jag ska inte avslöja för mycket. Han gråter och kvinnan stannar med honom. Hon vet vad det vill säga att sörja för hennes mamma dog i cancer, men berättar för Matt att det finns något som kallas minnesstund och för hennes del blev det en vändpunkt.

Matt åker hem för att stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna, fast besluten att ordna minnesstund för sin bror.

 Det här är en mycket tänkvärd bok för den visar att psykisk ohälsa inte är något som bara kommer flygande. Det finns en orsak. Ett trauma med en död bror i det här fallet. Det är sorgligt att Matt och hans familj aldrig fick den hjälp de hade behövt för att inte Matt skulle drabbas på det här sättet. Natan Filer kommer inte med sådana påpekanden i berättelsen, han lägger varken sociala, psykodynamiska eller biomedicinska perspektiv på den. Tolkar inte. Han lämnar historien åt läsaren att fundera, och reagera på. 

/ H-M

3 reaktioner till “”Inkännande om chock, död och psykiskt lidande”.”

  1. Hej! Ofta är skönlitteratur det bästa sättet att förmedla dessa samband på. Vi berättar ju hela tiden våra liv, bygger om minnen och tar in respons från andra. Denna bok visar hur ett ensamt barn inte får den respons som skulle hjälpt honom vidare ur skulden, som han tagit på sig. Återigen ett bra inlägg!
    Vill tipsa om en tv-serie på Netflix; Shtisel, som handlar om en ortodox judisk familj i Jerusalem. I början ser man de yttre attributen, allt som skiljer från Sverige. Sedan ser man hur de gestaltar mänskliga existentiella problem, hur varje generation i familjen utmanas av förluster och komplicerad sorg. I synnerhet pappa Shulem och unga sonen Akiva lever i relation till sina döda fruar och ser dem i stället för de levande ibland. Akiva har en konstnärssjäl och är lillebror. Alla gestalter är nyanserade (när man sett dem några ggr.) Rekommenderas!

    1. Hej Birgitta! Tack för din kommentar! Har inte Netflix, men jag har sett en annan serie nyligen på svt play från Yle TV. Den handlar om socialarbetares vardag, och var oerhört tänkvärd. Nu vet jag inte hur realistiskt den är, men det blir uppenbart hur mycket mer den här yrkeskåren skulle kunna göra, inte minst förebyggande, bara de fick resurser. Barn och ungdomar får inte tillräckligt stöd i dag från det hållet, istället begär politikerna att skolan ska kunna ”trolla”. Man glömmer att barn och ungdomar har en fritid också, och i bästa fall, ett hem.
      Det här var lite tankar som ”Av hela mitt hjärta”-serien satte igång hos mig!

      1. Tack Helena Maria!
        Jag ska söka den serien.
        Hälsar Birgitta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s