Psykiatri – ett av Frölunda kulturhus` teman hösten 2019.

I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten”. Hamid berättar att det i Norge, ett land som Carina Håkansson själv har starka band till – och Hamid och jag också genom bland annat Lama Changchub, Peter på Karma Shedrup Ling och professorn i barnpsykologi Magne Raundalen, Bergen – kommit ut en deckare som heter just ”Terapeuten” av Helene Flood, (2020). Det är lustigt för när jag växte upp var det otänkbart att böcker fick samma titlar, åtminstone tätt inpå. I så fall skulle det behöva passera ganska många år. Bilden har Carina Håkansson själv bidragit med.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet.

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.”

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

När Carina Håkansson berättar också om en FN rapport från 2017 ( se här och här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slås fast att psykiatrin har kört i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är så gott som okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Jag får reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma.

Jag läser också ett A4 om ”International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

/Helena Maria & Abdelhamid

Tyvärr fanns det människor som hamnade på Lillhagen under 1990-talet i Göteborg på grund av att sambon gjort slut eller äktenskapet sprack. Jag mötte själv några av dem. Idag finns det unga människor som lever i ofrivilligt celibat på grund av att det inte finns någonstans att ta vägen. Trångboddhet och bostadsbrist är ungdomars gissel och bidrar till att unga i dag, enligt forskare, har fått en ”förskjuten barndom” som gör att de hindras i sin mognad och förmåga att vara ansvariga subjekt. Till att vara vuxen räknas att vara ”accountable ”, att kunna stå för sina handlingar. Det är därför som näthajar som lurar in unga flickor i ”dåliga aktiviteter”, och sedan ”hänger” ut dem måste stoppas. Min kurator Birgitta Elmqvist och jag kunde konstatera i slutet på vår ”sejour” tillsammans att samhället sedan 1990-talet blivit allt råare och hemskare för flickor, och kanske för pojkar också, eftersom det till syvendes och sist är föräldrarna som bär ansvaret. Det är de som står för uppfostran i hemmet, de som vakar över sina barn. Och är de, eller känner sig oförmögna i den uppgiften, måste de be om hjälp både för sig själva och för barnen. Barn kräver medvetna föräldrar som i första hand ser till sina barns bästa. Människor med medkänsla, som inte skor sig på andras bekostnad, är jätteviktigt för att ett samhälle ska kunna bestå. Det går inte att peka på nästan och säga ”det är din uppgift”, det är allas uppgift. Det handlar om det som kallas karma. Det du stoppar i din ryggsäck kan antingen göra dig lättare och gladare till sinnes, eller i bokstavlig bemärkelse, tynga ner dig, säger Hamid.

Hamid ber mig också relatera till den händelse som jag som råkade ut för en gång, nära Kulturhuset i Stockholm. Detta var omkring 1996-1997. En ung kille, inte mer än 18-20, en sådan kille som jag vuxit upp med, stod och delade ut flygblad. Nyfiken som den journalist jag var tog jag emot flygbladet och ögnade genom några få rader. Jag gick fram till honom med darrig röst och frågade chockat varför han delade ut flygblad i nazismens namn. Han svarade mig att han ville flytta hemifrån, få ett eget liv, bli vuxen. Det var värre än en kulturchock. Det var nog första gången som jag insåg att jag var privilegerad, eftersom jag flyttade hemifrån relativt tidigt. Men där och då hyste jag en sådan tillit till människor som mina föräldrar och deras vänner, samhället et cetera. Jag trodde att det här var ett fasansfullt undantag, referensen till den ”utdöda nazismen”, ideologin och andemakten som aldrig skulle kunna resa sig igen och slå klorna i oss.

Men så blev det inte. Mordet på Olof Palme betydde, visade det sig, att en ny era hade begynt, där farliga högerkrafter och sedermera farliga vänstermakter började spela varandra i händerna. Måltavlorna blev judar o c h muslimer. Människors dygd, oavsett vad man lägger in beteckningen dygder, skulle återigen släpas i smutsen.

I jobbet på tidningen Dagen, berättade jag för Hamid, fick jag intervjua en en medieforskare som avfärdade våld, och hemskheter på teve som ofarliga. Det ”påverkade” varken barn, unga eller de vuxna. Jag vet inte om hon ”dömde” mig för att komma från tidningen Dagen, ”moralpanikens ” tidning i vissas ögon. I en annan intervju, denna gång med en poliskommissarie, som jobbade med barn och unga på Norrmalms polisstation, berättade han att han och vissa kollegor kunnat se att ungdomar genom att se på mycket våld kunde få känslan av att det var overkligt; att gå ut på stan och bli misshandlad eller misshandla kunde vara som att befinna sig i en film, icke verkligt. Han sa bara att slå någon annan, men jag tänker att om det är ”som en film” måste det vara sant för det våld man utsätts för själv. Med andra ord: det pågick en farlig utveckling. Och jag tror som Hamid, Carina Håkansson, och forskaren Elisabeth Punzi att rätt väg är inte psykofarmaka och diagnoser; att lägga locket på. Istället måste vi på nytt uppfinna hjulet, det vill säga en samtalskultur, och en samtalskultur, som enligt Håkansson inte är ”mallad, sker efter en standardiserad manual. Det behöver ske en ”avdiagnostisering” i samhället, hjälp till att kunna trappa ner och bli av med psykofarmaka beroende och annat drogberoende. Det behövs fler människor i människovårdande yrken, människor som inte bara har rätt kompetens för yrket utan också hjärta för det, och som inte känner behov av att gå förbi patienten som huvudkälla, vad det innebär att vara ”intagen”, oavsett om det är på ett äldreboende, i ett fängelse eller på en psykiatrisk klinik eller ett vårdhem för unga. Det borde förbjudas i lag för dessa människor, utövande konstnärer eller ej, för det bidrar bara ännu mer till asymmetriska relationer inne på institutionerna. Dessutom ”våldförs” sekretess- och tystnadsplikten. (Jag har incidenterna om Sighsten Herrgård respektive Ulf Lundell i färskt minne, eftersom jag jobbade i Stockholm just då). Som klient, patient och så vidare blir man, om inte förr, medveten om den här människan är ”för mig” eller ”emot mig”. Den privata åsikten måste man få lov att ha, om man är i beroendeställning, sjuk, gammal och så vidare och kastas omkring som ett ”objekt” inom vården eller på myndighetskontor.

/ Helena Maria & Abdelhamid

Leg.psykolog Börje Olevald inskärpte vikten hos mig av att äga min egen berättelse. Det var en förmån att gå hos leg. psykologen Börje Olevald i tre år. Det var fantastiskt. Inte minst att lära sig tala med en manlig psykolog om det som kan vara svårt utifrån det kvinnliga perspektivet. Bild: Helena Lindbom.
Ett samtal över en kopp kaffe är ibland det enda som behövs, enligt författaren och socionomen Susanna Alakoski, från Ystad, numera boende i Gustafsberg. Miljön kan också spela roll, kännas viktig. Promenader och samtal har ofta hängt ihop för mig själv. Jag talade med en ”låtsaskompis”, berättade jag för Hamid, detta några år efter att ha varit medverkat som ”barn” tillsammans med mina syskon i Rod Geigers filmatisering av H.C Andersons ”Ett juleträd”. Jag talade högt för mig själv på Brösarps backar, och skulle någon eventuellt mot förmodan höra mig, förutom fåglar och andra djur, så tystnade jag lite generat.
Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och universitetslektor Carina Håkansson betonar att ”Levd kunskap är en annan, men lika värdefull som annan kunskap. (Carina Håkanssons egen bild)
Hamid och Carina betonar att man aldrig kan fly från sina problem. Förr eller senare hinner de ikapp en, om man inte väljer att döva sitt sinne livet ut. Och den tragedin önskar varken de eller jag någon i världen. (bilden tagen på resa med hyresgästföreningen Balladen, och dåvarande färdledare var Laine Hedblom med Benny Björkebro som bisittare).

Slutligen den fysiska hälsan inte att förglömma, manar Hamid, och jag drar mig till minnes en anteckning jag gjort:   

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen , Forststyreslen (Metsähallitus) tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s