”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

thumbnail
I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession ” på Studentlitteratur. Boken rekommenderas starkt och är ett måste för alla som jobbar med människor, vill arbeta med människor eller som bara är intresserade av vad det innebär att vara människa.
– Min avsikt med boken ”Terapeuten – levd erfarenhet och
profession”, (2020,utgiven på Studentlitteratur), från början var
att försöka skriva inifrån, att ”så här kan det vara att vara
terapeut, eller en socialarbetare”, berättar Carina Håkansson.
För att göra det måste hon också visa sig själv, betonar hon.
Inte bara sina klienter, sina teorier eller inspirationskällor.
Carina Håkansson är både socialarbetare och legitimerad
psykoterapeut, och såg att det saknades en sådan berättelse.
Ett fint exempel på en
terapeuts vardag handlar om när Carina Håkansson får ett samtal från en ung man som nyligen varit inlagd på en psykiatrisk klinik och han säger att han aldrig vill att det ska hända igen. Han säger bland annat:
”Det var som om jag försvann. Fattar du vad jag menar?”
Han frågar också Carina Håkansson om hon tror att han kan bli bra igen? Hon skriver att frågan ställs med knappt hörbar stämma. Svaret han får är:
”Det kan jag omöjligt veta, men jag har många gånger varit med om att människors liv förändrats till det bättre.” Det var upptakten till att den unge mannen kom i terapi.
 En annan ung man som ringer Carina Håkansson, B, har tvångsvårdats i tre månader på en
psykiatrisk klinik i norra Sverige. Han ringde bara en dag och
frågade: Kan du hjälpa mig tillbaka till ett liv? Pojken frågar ett
par gånger gånger och Carina Håkansson lovar ingenting.
Säger att hon ska kolla om det finns terapeuter på närmare håll
som han kan gå till. Hursomhelst så inleds en telefonterapi, något
som Carina Håkanssons mentor, den kända psykoterapeuten
Barbro Sandin, föreslog henne. Det är ofta ganska tyst i luren, men efter fyra månader säger att att han bokat en biljett till Göteborg. Han vill bland annat se hur rummet ser ut där Carina Håkansson sitter och pratar med honom. Något senare flyttar han ner till Göteborg för att utbilda sig och fortsätta terapin.
Under ett samtal säger B att han brukar tala med sin farmor i himlen ibland. Då berättar Carina Håkansson att hon brukar tala med
sin mormor i himlen ibland.
Vi ler mot varandra, båda vet att vi inte är bokstavliga. Sedan
frågar jag om han tror att hans farmor skulle tyckt om att han
går i terapi hos mig’.
’Ja, det skulle hon ha tyckt om. Ni är lite lika varandra.’” (s.178)
Här anar en som läsare att någon sker i kontakten som blir
befriande och det är det som Carina Håkansson vill visa fram
bland annat: att hon och hennes kollegor inte sitter inne med
någon sanning, lika lite som läkarprofessionen. Hon är där med
sin närvaro, men också med sina erfarenheter. Deras
gemensamma erfarenhet av en mormor respektive farmor i
himlen gör att pojken öppnar sig och berättar att farmodern dog
samma år när han fyllde tolv. Samma år skilde sig också hans
föräldrar, berättar han.
Carina Håkansson berättar att hon tänkte väldigt mycket på hur
hon skulle kunna berätta om sitt terapeutiska arbete så att inte
människor skulle bli avskräckta. Det handlar om en balans,
resonerar hon.
– Vissa saker behåller jag så klart för mig själv på samma sätt
som jag hoppas och tror att andra människor också får behålla
saker för sig själv. Men det är ändå det inre, min historia, mitt
liv och mina tankar, som ju är en pågående rörelse, som jag vill
lyfta fram. Och det har väldigt mycket att göra med hur jag
tänker om den andra, och det är ju ett av skälen till att jag är
väldigt skeptisk de här fixa begreppen som kallas diagnoser av
olika slag. I boken skriver hon bland annat att ”diagnoser inte
på långa vägar fångar in en människas väsen och liv. Istället
menar hon att det finns en uppenbar risk att de får oss att tro
något vi inte vet, att vi blir förhäxade av dem. Och ordet
förhäxade har hon hämtat från Tom Andersen, norsk professor
och psykoterapeut, som medan han levde, också var en av
Carina Håkanssons mentorer.
Jag frågar Carina Håkansson om hon alltid har haft lätt för att
dela med sig av sig själv, sin egen historia?
– Jag är inväxt i det höll jag på att säga eftersom jag har jobbat i
många år med familjehem (se talbart.org.2019/04/19). Vårt arbetssätt innebar att vi
jobbade väldigt nära både klienterna och familjerna som de
kom till. Det är inte självklart att familjehem jobbar på det sättet.
Det finns också väldigt många familjehem som blir hemskt
lämnade i sin uppgift så att säga. Som inte får den terapeutiska
hjälp och uppbackning som vi ger.
Och därför också inte riktigt förmår arbeta på ett sätt som man
önskar mer av, framhåller Carina Håkansson. Hon förklara att
hon har blivit oerhört påverkad utav det sammanhanget
– Familjehemmen visade ju sig själva och berättade om sig
själva och det går liksom inte att inte göra det när man lever
dygnet runt med varandra. Inte i ”vanliga” familjer heller. Så det
tror jag kanske är den kanske största anledningen, men sedan
har jag tänkt, inte minst när jag skrev boken att det kanske inte
bara var en tillfällighet att det var i det sammanhanget som jag
stannande så länge för jag gillade det här arbetssättet och det
hade jag i mångt och mycket fått med mig från min första
arbetsplats ”Smålandsgårdar” där man jobbade väldigt tätt ihop
med klienterna.
Att saker och ting varit talbara i Carina Håkanssons egen familj
har också spelat en väsentlig roll. Hennes pappa var av och till
inom psykiatrin, i och bland var han riktigt dålig. Sedan mådde
han bra mellan varven, men det var också många långa svåra
stunder när han inte gjorde det.
– Men det var alltid öppet hemma och att det inte stängdes till
utan att jag har fått lov att berätta om saker som varit tror jag
har spelat jättestor roll. Sedan har vi förstås inte alltid haft
samma uppfattning. Ibland när jag säger något (båda Carina
Håkanssons föräldrar lever) så säger mamma ”men det var väl
inte så farligt” och jag tänker då att som mamma säger man så
för att man vill inte att det ska ha varit så hemskt som det i vissa
fall har varit. Så vi är inte alltid överens. Och min pappa kan
skönmåla och säga att inga barn har haft det så bra som mina
syskon och jag.
Men då tänker jag, skrattar Carina Håkansson ”jo, det finns
definitivt barn som har haft bättre liv” och det tror jag är väldigt
viktigt att låta det finnas utrymme för båda bilderna.
Det är en väldig tillgång att upplevt att det aldrig ”stängdes till”,
berättar Carina Håkansson. Att fritt kunna ventilera.
I boken berättar hon bland annat också att hon var
kårordförande för socionomerna sista året i Lund, och att hon
varit hästtjej. Hon har också börjat köra med nordsvenskar i
skogen på senare år. Jag blir nyfiken på det senare eftersom
jag också varit hästtjej.
– Jag är ingen fullfjädrad kusk, börjar Carina Håkansson, men
för fem år sedan frågade min kollega Jan Pålsson som jag
arbetade tillsammans med på Ersta Sköndal högskola om jag
ville följa med på en körkurs i Småland.
Det gjorde Carina Håkansson. Det var många år sedan hon
senast höll på med hästar, men hon berättar att hon alltid tänkt
att hon ville dit igen.
De fyra deltagarna tilldelades varsin häst av Sigvard Gustavsson,
ledaren Plötsligt stod Carina Håkansson bredvid ett kraftigt
kallblod som skulle ryktas.
– Jag bara stod där. Jag vågade inte. Jag blev så fruktansvärt
rädd. Jag kände bara att jag inte klarade av att rykta denna stora
häst.
Efteråt har Sigvard Gustavsson berättat för Carina Håkansson
att när han såg henne med hästen tänkte han: Vad gör hon
här?
– Han föreslog att jag skulle ta Sund, en gammal hingst och trotjänare. Han förstod att jag behövde lite hjälp från honom för att våga ta
det första taget med borsten. Och genom att Sund instinktivt
förstod mig så övervann jag min rädsla.
Carina Håkansson berättar att hon fortfarande är rädd, men inte
för alla hästarna hos Sigvard Gustafsson. Bara för de stora
hingstarna som finns på gården. Hon förklarar vad hästarna och
körningen betyder för henne:
– Det är så bara rakt upp och ner härligt att vara där och att lära
sig något nytt.
Närvaron och medvetenheten om vad jag gör är jätteviktig och
att med körningen finns med i boken tror jag beror på att det är
bra för mig att bli påmind om min egen rädsla och mina egna
känslor som att ”det här kommer aldrig att gå bra”. Det är ju
samma rädslor som jag möter hos mina klienter.
Det som klienterna berättar kan slå an något i hennes eget liv.
Berättar de om utsatthet, ensamhet och längtan efter något
annat kan hon känna igen det från en tid när livet stod på spel i
det egna livet.
Som när hon hade ångest i sena tonåren. Carina Håkansson
berättar i boken att hon kände en omänsklig skräck bara hon tänkte
tanken att lämna sin lägenhet. Till sin bästis som vill ta med
henne ut säger hon:
Bara jag tänker på att gå härifrån så tar luften slut. Det går inte.
Kan inte. Känns som jag klättra på väggarna. Kan inget annat”.
(s. 74)
Carina Håkansson skriver: ”Hon låter mig hållas. Tittar på mig
och säger sedan: Då får du väl klättra, och när du har klättrat
klart kan du komma och sätta dig här hos mig”. (s. 75)
Carina Håkansson vill betona den levda erfarenheten i arbetet
med människor. Berätta om vad ett möte egentligen är, hur det
kan se ut på många olika sätt. Men närvaro är absolut
viktigaste, enligt Carina Håkansson. Närvaro och kontinuitet.
Men hon skriver också:
Men det terapeutiska arbetet har också lärt mig betydelsen av
att vänta. Att lyssna. Att stå ut och att inte veta vad som ska ske
härnäst.” (s. 21).  
Jag tar upp en fråga under intervjuns gång som handlar om att
psykologin var en ganska sen vetenskap, och att jag både läst
och hört att under de första decennierna av 1900-talet trodde
en del människor att det var farligt att läsa för mycket (jag tror
att bland annat Vilhelm Moberg tog upp det i en av sina
romaner). Frågan får intervjun att ta en ny riktning.
– Jag tänkte faktiskt så sent som igår att demonstrationerna i
USA och det som händer där också har med den långa
historien att göra och slaveriet. Det går inte att bortse från det är
det många som menar. Och då tänker jag faktiskt på psykiatrin,
och nu är inte detta mot enskilda psykiatriker så klart, men
psykiatrin som fenomen har ju en väldigt tråkig och i många
avseenden också faktiskt en förskräcklig historia som har ställt
sig i tjänst hos rasbiologiska institutet exempelvis, och man har
deltagit i ohyggliga experiment.
Carina Håkansson betonar att det inte betyder att hon säger att
man gör det i dag. Syftet är att försöka dra en parallell, jämföra
lite nu när man pratar om förtrycket mot svarta. Det går inte att
se det förtrycket utan att också se den långa historien av
slaveriet och dess förtryck, säger hon.
– På liknande sätt tänker jag att psykiatrin ändå har en historia
som baseras på att man också så att säga ska urskilja och
särskilja vilka som är friska och vilka som inte är friska och så
vidare.
Jag tänker återkomma till den här rika essäboken och ta upp
ytterligare några spår som Carina Håkansson lägger ut. Bland
annat lite mer om ”levd” erfarenhet och vad vi alla kan vinna på
att leva mer medvetet reflekterande liv.
/Helena Maria

2 reaktioner till “”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.”

  1. Hej!
    Du är så bra på att fånga stämningar och frågeställningar. Jag blir nyfiken både på boken och på författaren. Tänker detta är en början på en ny trend möjligen: att göra sig själv synlig samtidigt som man lyfter fram klientens el konfidentens liv o frågor. Att avmystifiera samtalen och symtomen.
    Irvin Yalom skrev om ”Mamma och meningen med livet” existentiell terapi, där han hade så mkt att lära av de människor han ska hjälpa. Det blir Paula, cancerpatient och Magnolia, psykiatrisk patient, som lär honom se sitt liv på nytt. Irene lär honom om sorgens långa irrvägar och drömmar lär honom möta sin döda mamma på nytt.
    Stephen Grosz skriver korta berättelser från terapisoffan i ”Att förlora och finna sig själv”där han själv är högst närvarande. Och i” Monster i terapi” av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg (som skriver fantasy) möter kända monster genom tidsresor en terapeut , som längtar efter att leva mer, frigöra sig från sina ”hang ups”. Den är rolig o mångbottnad, en skönlitterär bok.
    Men åter till denna bok: det är ju så våra liv ser ut: vi är både hjälpare och hjälpta, både barn och vuxna med sina barnupplevelser. Och djurens betydelse… Vilken berättelse föddes du in i och vilka kapitel har du format?

    1. Tack Birgitta! Det är alltid värdefullt med dina fina synpunkter! Det här med att avmystifiera slår an en ton hos mig. Jag tror också på det!
      Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s