Arbete i det tysta

landskapsbild
De som abetar inom eller via sjukhuskyrkan gör ett jättejobb i det tysta. Och det är en sjukhuskyrka som numera är ”inter-faith”. Den består av såväl muslimska själasörjare, en rabbin och  möjlighet att få kontakt med buddhistiska själasörjare. Men samhället och samhället i stort, behöver ännu fler människor i människovårdande yrken. Bristen är överväldigande. Bild: Helena Lindbom

En av de sista veckorna förra året fick jag förmånen att intervjua och samtala med psykologen Birgitta Fält som arbetat inom sjukhuskyrkan sedan 1992. Arbetsplatsen var sjukhuskyrkan på Lillhagens psykiatriska sjukhus fram till dess att det lades ned. Numera är den förlagd till Östra sjukhuset.

De som arbetar inom och med sjukhuskyrkan kommer från olika kristna samfund ursprungligen. Numera förmedlar den också kontakter till muslimska själasörjare. Tillsammans med dem, en rabbin och en buddhistisk koordinatör bedrivs ett andligt arbete i vardagen till gagn för många. Inte minst anhöriga till sjuka. Anhöriga som många gånger själva behöver hjälp och stöd.

Intervjun äger rum i St. Pauli församlingsbyggnad. Vi sitter i varsin bekväm fåtölj på varsin sida om ett litet bord. På bordet brinner ett värmeljus. Känslan av hemtrevnad är stor. Birgitta Fält är en av dem som från redan från starten av talbart.org varit med och uppmuntrat oss, och jag har länge varit nyfiken på henne.

Eftersom jag har ett stort andligt intresse inleder jag med en fråga som rör sekularisering.

Är Sverige så sekulariserat som det sägs?

-Jag kan säga att när man är nära döden eller när man är svårt sjuk är nästan ingen sekulariserad. Jag vet till och med en man som tog en väldig ovanlig bild. Han hade varit med om en elchockbehandling (se även här) och plötsligt hade han börjat känna. Han hade gått som i någon slags halvdepression i många år. Efter behandlingen kände han plötsligt starka positiva känslor. Men var också väldigt ledsen och arg. Mitt upp i detta sa han ”jag är inte religiös, men det var som en religiös uppenbarelse att få tillbaka mig själv efter så många år.”

Just eftersom  det här med elchocker är så omstritt var hans reaktion ovanlig, betonar Birgitta Fält och fortsätter:

-Det är också viktigt att följa upp honom, när han nu hade fått tillgång till känslor och reflektionsförmåga igen. Som ett tidsfönster att ta tillvara. Många får ju bara kortvarig lättnad.

Birgitta Fält är också som ett led i sitt arbete ledare för en livsåskådningsgrupp på ett av Göteborgs stads aktivitetshus. I en livsåskådningsgrupp utgick hon bland annat från för författaren och teologie dr i  etik, Ann Heberleins, Ett gott liv” (2011) . Med en bok att utgå från var det lättare för de här själverfarna kvinnorna att närma sig själva, sina erfarenheter och berättelser, berättar Birgitta Fält.

– Deltagarna delade med sig av både synpunkter på Ann Heberlein och på hennes agerande och också väldigt många goda tips och råd på hur de skulle ha agerat i olika situationer som hon beskrev i boken. Och det blev en väldigt god stämning i gruppen.

– Hur ser du på psykiatrin i dag? Har det blivit bättre sedan nedläggningen av de stora mentalsjukhusen?

– Jag upplever att det är vissa saker som har blivit bättre, och att andra saker har blivit sämre.  Nu säger man ju att det finns möjlighet till brukarstyrd inläggning på några platser, och på Lillhagstiden fanns det brukarstyrd inläggning i högre grad helt enkelt för att det fanns fler vårdplatser. Brukare kunde ringa sin avdelning och säga: ”Nu känner jag att jag håller på att gå ner mig rejält kan jag få komma och träffa någon av er”? Ibland räckte det med att träffa sin kontaktperson.  Det kunde då resultera i att personen i fråga blev inlagd.  Det fanns en flexibilitet på ett annat sätt. Nu är det jättesvårt att få vård. Såvida du inte redan försökt ta ditt liv, kan du söka flera gånger innan du blir inlagd. Exempelvis kan en förtvivlad, trött man eller kvinna komma till mig och berätta att deras respektive är supermanisk. De berättar om vad som hänt och som riskerar att hända: destruktiva saker, inte minst socialt och ekonomiskt. Jag tycker att det här ska räcka. Det är så förnedrande för dem det gäller att det inte räcker. Om hen kan redogöra säger de: du ser ju klart på situationen, du har en klok partner, du försöker ordna upp, så det får bli öppenvården. Men där fick inte hen någon tid. Sjätte gången blev hen inlagd, på grund av en pensionerad psykiatriker utifrån, som visste vilka faktorer han skulle trycka på.

– Vad är det här för logik? undrar jag upprört när jag hör att människor som är sjuka nekas vård.

-Det är ingen logik. Det handlar bara om att skydda liv. Det är bara då man ska läggas in och jag tycker inte om det.  Man ska kunna bli tagen på allvar med den berättelse man har. Det kan finnas perioder då man kan bli inlagd också. När trycket inte är så hårt. Överhuvudtaget tycker jag att det har blivit svårt att få vård i dag. Svårt också för ibland är det så många som triggar varandra som är inlagda samtidigt. Och att se en annan medpatient försöka ta sitt liv är väldigt traumatiserande i sig, och har man själv de planerna så… Det har hänt att det varit fem ungdomar inne samtidigt som alla har triggat varandra… Just att det blir en ansamling av de som mår allra sämst gör att det blir mycket svårare förhållanden. På Östra har alla dock eget rum, och det innebär att man dra sig undan och få lite avskildhet. Man kan också vara i den lilla modulen och så. Men den psykiatriska vården är som sagt inte tillräckligt flexibel. Att exempelvis öppenvård och slutenvård kan få ge några övernattningar till patienter som behöver ta igen sömn och få mat för att kunna börja fungera någorlunda igen.

-Det kan ju avgöra skillnaden mellan att få röster eller inte röster.

 

-Det är ju så kritiskt.

-Men det är ju precis vad jag har förstått att det är inom alkohol- och narkomanvården. De ska vara nedgångna och nästan på fallrepet …

-Det tar ju mycket längre tid att komma igång då.

-Att komma på fötter. Återhämtningen.

-Ja, återhämtningen blir ju förlängd med kanske flera månader.

-Men är det brist på personal, att det är för få utbildade eller att det är för få pengar till löner, eller är det både och så att säga?

– Jag tror att det är en ond spiral. Och att det började med att man får neddragningar med ekonomi, och då ställer sig de läkare som går AT eller ST tveksamma till att fortsätta inom området. Är man AT så väljer man något annat och specialiserar sig. Går man ST-utbildning, och ändå har valt att bli psykiatriker, så kanske man tänker att jag kanske kommer startar ett eget bolag när jag är färdig. Jag går här som utbildning, men jag vill kunna ta ansvar för mina patienter. Göra ett gott jobb. Tyvärr är också många som jobbar inom vården i dag sjukskrivna. Dessutom är det alldeles för få som vågar utbilda sig och vågar välja den inriktningen.

-Är det för att de är rädda för att…?

-…få rimliga möjligheter att hjälpa sina patienter. Jag vet några unga läkare som jobbade på beroende där man har både psykos och olika allvarliga missbruksproblem. De gjorde en liten Youtube- film för andra blivande läkare. De ville visa på vad det trots allt finns att göra.  Även patienter med allvarligt missbruk, psykosgenombrott och neuropsykiatriska varianter kan bli bättre med rätt stöd.  Även avdelning 361, allmänpsykiatri, gjorde en reklamfilm för att rekrytera ny personal. Så det finns de som gör försök. Men det blir lätt att det sprider sig en hopplöshet. Och här är en bok som är väldigt bra, kort och koncist: Att förstå sin egen utsatthet: stöd för professionella i människovårdande yrken (2019).

(Birgitta Fält håller fram en bok för att visa mig, och författarna heter Jakob Carlander och Andreas Weeden)

-Den tar upp det just det där när man blir sekundärtraumatiserad. När exempelvis man själv, får så mycket ”eländes elände”, att man börjar se tillvaron i väldigt dystra färger.

-Kan barn drabbas av det också? Att de får ta del av för mycket elände, i olika medier och runtomkring sig?

-Jag tror att det är farligt med för mycket elände för barn. Det är därför att jag tänker att folksagorna var så bra för där tog man upp allt det svåra. Men det var alltid så att hjälten eller hjältinnan fick hjälp att lösa olika svåra problem och det slutade alltid gott. Men man fick liksom leva sig in i och identifiera sig med det. Och likadant är det med liknelserna som Jesus berättade om i evangelierna. Det är ju också berättelser som vi får gå in i och identifiera oss med. Men däremot att ta del av så mycket elände i media och runtomkring sig, utan att ha makt över situationen, det är inte lätt.

-Det slår mig som lite paradoxalt att samtidigt som barnkonventionen har blivit lag så finns det barn som går runt och är rädda för andra barn. Barn som rånar och skapar trauman. Hur tänker du kring det?

-Det skadar barnens tillit till vuxenvärlden och till samhället på olika nivåer. Det är viktigt att lärare, föräldrar och närsamhälle tar itu med varje våldssituation. Att man i praktisk handling visar att man står på de drabbade barnens sida. Men utan att därför demonisera de som rånar, utan istället fånga upp dem innan våldsspiralen ökar.

Det innebär bland annat att följa upp alla åtgärder, betonar Birgitta Fält så det inte blir glapp i tiden då de kan falla tillbaka i gamla beteenden.

Vidare understryker Birgitta Fält att det är viktigt att skriva om hur mycket bättre det blir när en rånargrupp togs om hand om: om de positiva insatser som gjorts av närpoliser och föreningar för att få stopp på denna. Hon menar också att det är viktigt att inte hela tiden upprepa negativa händelser i procentsatser.  Hur många rån motsvarar 1,4 procent? frågar hon sig och säger:

-Det är lätt att tappa proportionerna, även om varje rån naturligtvis räknas.

Jag avslutar intervjun med att delge min åsikt om att kyrkan gör ett jättejobb i det tysta som de oftast inte får credit för. Ett arbete i vilket kyrkan, och övriga religiösa samfund vad jag förstår, tar ett väldigt ansvar och ”avlastar”. I den mån man kan tala om ”avlastning” när behoven av samtalshjälp et cetera vida överskrider vad som kan erbjudas (dessutom utom kostnad för den enskilda).  Men detta till trots fattas alltså människor i människovårdande yrken i stora stycken i dagens Sverige. Politiker har investerat i vägar och broar, men inte i människor eller människor som bygger broar mellan människor .

 

Helena Maria

 

Länkar och tips:

socionomdagarna.se 2019/06/socionomdagarna-2019-vad-landar i knaet-i-sociala-sektor-intervju-med-susanna-alakoski

Hannes Qvarfordt. Elchocker är psykiatrins återuppståndna quickfix.rsmh.bloggen.se 2018/09/14/ 

Annelie Adqvist:Brist på psykologer gör barnens väntan lång– Nyheterna, tv4.se, 2019-11-27

Bristen på psykologer: Se bland annat Skriftlig fråga 2017/18:905 till Arbetsmarknads och etableringsminister Ylva Johansson (s)

Svarade gjorde socialminister Annika Strandhäll den 14 mars 2018 under rubriken: Svar på fråga 2017/18:905 av Erik Andersson,Bristen på psykologer

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s