Psykiatri är ett av Frölunda Kulturhus teman i höst.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

Innan jag träder in i konsthallen har jag suttit en bit längre bort i foajén, i riktning mot Folktandvården, och sett en fantastisk film av Annica Engström, där Gunnel Bergstrand, född 1935, berättar om hur hon för drygt femtio år sedan kom som tjugoåring till Restad mentalsjukhus i Vänersborg.  Det är en otrolig upplevelse att få höra denna kvinna berätta och jag ska återkomma till hennes berättelse och återvändandet till Restad som filmen handlar om (se inlägget (det föregående) här).

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”.  Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet. Ett lyhört  ängsligt lystrande efter steg, hurringar eller hårda ord. Det står i programbladet: ”Hararna inuti sover, inget annat.”

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.” se här

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson, rullar.  Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

Carina Håkansson, som också leder Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, berättar vidare om en FN rapport från 2017 (se här) som handlar om mänskliga rättigheter och som slår fast att psykiatrin har körts i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska eller psykiatriska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är nästintill  okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Under mitt lyssnande får jag reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, i alla fall senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten.  Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma. Med andra ord bedöms jag utifrån hur jag sitter i stolen, tänker jag. Hur jag svarar, om jag svarar. Om jag kan svara.

Jag läser också ett A4 om International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

Den 4 oktober höll Nätverket Sociala frågan, som bildades 2017, ett möte i Stockholm läser jag på  extendedroom.org./sv/natverket-sociala-fragan , ett möte som bland annat bjöd in till att diskutera och drömma om ett ”socialt pride”  – en process som ska bli spännande att följa . Och som jag ser det,  går hand i hand med exempelvis det arbete som  Elisabeth Puntzi , ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier”  bedriver och som hon tillsammans med de övriga författarna gav uttryck för i den ”inbjudan och efterlysning av artiklar” som gick ut inför konferensen i juni i år. (se föregående inlägg)

/Helena Maria

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s