”Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel”

Carina Håkansson, Fil dr, legitimerad psykoterapeut, universitetslärare och författare, (och bland annat en av grundarna till Nätverket Sociala Frågan, se tidigare inlägg) är en av de främsta rösterna för en icke-medikaliserande hållning i Sverige.

– För barn utan kontakter och pengar så är det nästan bara psykiatrin som står till buds, förklarar Carina Håkansson. Hennes allvarligaste kritik mot psykiatrin som den ser ut i dag gäller just detta.

– Människor ska inte behöva hänvisas till psykiatrin redan som barn.

De barn som gör det riskerar att bli kvar. Istället behövs fler platser att komma till när livet står på spel eller svajar. Det som behövs är människor som inte blir så rädda utan som kan erbjuda stöd och vara närvarande i situationen.

-Barn reagerar exempelvis med sömnsvårigheter och oro på hur tillvaron ser ut, framhåller Carina Håkansson. Hon berättar att den här oron ofta sjukdomsstämplas. Istället borde det jobbas på att skapa ett samhälle som bättre tar tillvara barns behov, och utforma i det i en riktning som främjar hälsa.

Jag för på tal en undersökning från Linköpings universitet. Anette Wickström, biträdande professor vid Tema Barn, som leder forskningen säger i en intervju bland annat att unga människor tampas med sin vardag, men att det behöver inte innebära att de lider av psykisk ohälsa (läs om undersökningen här och här i sin helhet.

Carina Håkansson har inte tagit del av undersökningen, men påtalar att feltolkningarna uppstår när unga människor definieras som psykiatriska problem på grund av magont, sömnsvårigheter, och så vidare. Besvär där dagsformen är avgörande har kanske över huvud taget inte med psykiatrin och diagnos att göra. Därmed inte sagt att hens upplevelser inte ska tas på allvar. Det som behövs är samtal och stöttning och förståelse. Och inte minst kunskap om vad det innebär att vara tonåring.  Allt för att öka självförståelsen hos tonåringen.

– Är man ung vill man testa sina tankar, framhåller Carina Håkansson.  Är det normalt att tänka så här eller inte normalt? Kan man vara så här? Tonåren är en period då tankarna går mycket upp och ned, vilket kan skapa oro och ångest.

-Det finns en uppenbar fara om de här tankarna som tonåringen kämpar med allt för snabbt beskrivs som sjukdom, fortsätter Carina Håkansson. Sjukdomen snävar in spännvidden på tankarna ytterligare. Då blir det ”så där säger hon för att hon är bipolär” eller så säger han för att han är schizofren”. Det finns människor som är ”vanliga” (Carina Håkansson gör citattecken i luften med händerna) och människor som tänker mycket mer utanför boxen, betonar Carina Håkansson. Hon berättar att om hon själv inte hade upplevt psykiatrin genom en nära anförvant under en kort period som barn, hade hon förmodligen vänt sig till den när hon själv upplevde att hon tänkte för många tankar som inte enkelt bara kunde sorteras och placeras i boxar. Och jag tänker på hur hon har vågat gå sin egen väg; hur hon har skapat Familjevårdsstiftelsen och sedan Det Utvidgade Terapirummet, hur hon oförtrutet tror på människan, oförtrutet delat med sig av hopp och tillit till människor som saknat dessa två så livsviktiga drivkrafter och förmågor.

-Psykiatriseringen präglar hela samhället, påpekar Carina Håkansson. Den är skolad i att ”hitta fel”, ge symtomen ett namn och sedan ge en diagnos, precis som medicinen.

Carina Håkansson hänvisar till DSM systemet som gått från 150 diagnoser till 500-600 under bara ett tiotal år.

-Det finns alldeles för lite utrymme till att vara kritisk, framhåller hon. Det ska vara bannlyst med känslor. Neutralitet och objektivitet får företräde. Man får inte vara privat, helst inte personlig heller. Istället betonas professionalitet, samtidigt som det saknas ett samtal om vad professionalitet är.

Jag tar upp det här med att allt ska vara så manualbaserat.

Carina Håkansson ger ett exempel på det genom ADHD-utredningen vars dominerande del består av ungefär 200 frågor.

-Den som besvarar frågorna kan göra det med fem olika varianter på varje fråga vars motpoler på skalan ligger mellan aldrig och alltid och tre alltså däremellan.

Frågan kan vara ”Känner du dig rastlös på morgonen”? Beroende på dagsformen kan jag svara ”nästan aldrig.”  Men vad betyder ”nästan aldrig”? Betyder det ”sällan”?  Carina Håkansson framhåller att det är frågor som sällan ställs. Dessutom är frågor som dessa väldigt beroende av just dagsformen. Något som alltså inte framkommer i resultatet av enkäten.

Ytterligare en viktig aspekt som Carina Håkansson håller fram är att det inte tas hänsyn till vem som ställer frågorna och ger exempel: ”Känner jag förtröstan inför frågeställaren”? ”Blir jag rädd för eller irriterad på denna”? ”Nästan så irriterad att jag vill retas med frågeställaren”?

Carina Håkansson fortsätter:

-Sedan ska svaren tolkas av psykiater eller psykoterapeut. Och utifrån vem vi är, beroende på vilka vi själva är bakgrundsmässigt så görs tolkningarna. En del av uttolkarna så att säga har kanske aldrig höjt rösten, andra kanske alltid fått prata till punkt. Att utredningen är så beroende av tolkning av de här frågeformulären och därmed av vem som tolkar så är det allvarligt. Speciellt för de unga för vi har glömt att under ungdomsåren går det mycket upp och ned, dag för dag. En ungdom som säger ”jag orkar inte leva längre” kanske inte menar att hen vill dö, men att den inte orkar leva. Men istället för att fråga vad hen menar, och sätta sig ner och samtala med hen, vad det här handlar om så skickas hen till Bup, (Barn- och ungdomspsykiatrin). Carina Håkansson refererar till ett ordspråk som lyder ”Som man söker får man svar”.  Det är ett bra ordspråk, tillägger hon.

Hon konstaterar att när en människa exempelvis får diagnosen ADHD så bortser den kulturen från så många andra faktorer som kan förklara.

– Att leta fel leder in i sjukdom. Som kultur är vi väldigt inriktade på att leta fel. Det är som om samhället är fixerat vid att leta fel och kategorisera. Toleransen minskar. Även för ”vanliga människor” finns snäva gränser. Just nu är det mycket betoning på lågaffektivt bemötande, men omsorg kan också uttryckas med starka känslor. Starka känslor som att säga ifrån att ”Nu räcker det” behöver inte vara fel.  Vår snävhet kan bli bisarr rent ut sagt, menar Carina Håkansson.

Det blir intressant när hon kommer in på det här att känslor är bannlyst, att det skapas en myt om att känslor inte har med vetenskap att göra. För hon hänvisar till en numera gammal studie, en studie som fortfarande talar sitt tydliga språk. I studien framkom det att alla barn på ett barnhem var utan livsgnista utom ett. Det visade sig att det barnet som fortfarande gav känslomässigt gensvar varje dag fick omsorg av en av städerskorna eller någon annan personal. En klapp och några ord när hon gick förbi ungefär.   Det var med andra ord det enda barnet på stället som inte var känslomässigt övergiven. (Ingen av oss kommer på namnet på den som utförde studien, men det kan vara John Bowlby som skrivit om detta eftersom han forskat om, och skrivit mycket om anknytningsteorin)

-Tyvärr finns det ibland en tendens att glömma bort hur det går till i verkligheten, poängterar Carina Håkansson. Låtsas att den inte finns. De som gör det kritiserar istället kvalitativa studier och säger att ”det här är inte vetenskap” när det i själva verket handlar om att det är svårare att mäta. Vi måste acceptera att allt inte går att mäta på ett naturvetenskapligt sätt.

Carina Håkansson skriver om det här i en ny bok som kommer ut i höst.

-Vi måste återupprätta den mänskliga kunskapen, den tysta kunskapen.

I någon mån måste vi acceptera att alla frågor kan vi inte får svar på. Att vi måste leva med osäkerhet. Däremot om och om igen fråga oss: Hur kommer det sig att?

Slutligen understryker Carina Håkansson vikten av att vi behöver system som tar ansvar, och att de systemen inte bara kan vila på enskilda människor utan att vi måste jobba tillsammans.

-Det är bara så man orkar.

 

Helena Maria

2 reaktioner till “”Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel””

  1. Tack för viktigt inlägg!
    Tror det var Bowlby el kollegan Mary Ainsworth ni tänkte på.Det var de barn som hade sängar närmast dörren som fick den viktiga närheten. Googla gärna Trygghetscirkeln+Pia Risholm Mothander, om det arbete hon m fl gör för att stötta föräldrar o barn m anknytningsproblem.
    Apropå tester. Jag minns hur jag som ung psykolog skulle testa en man som arbetat länge med lösningsmedel. Hans testreultat var nedslående. Så fick jag veta att hans bror nyss dött. Då bad jag honom göra om testerna ett år senare, kanske mer adekvata reultat då. Under tiden använde han sitt test till att förbättra arbetsmiljön på jobbet. Ett år senare var flera deltester bättre. Så viktigt att tolka resultat utifrån alla omständigheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s