Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

 Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

Bildtext: Författare, leg psykoterapeut och fil dr Carina Håkansson, grundare av bland annat Det Utvidgade Terapirummet och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, blir i höst kursansvarig för en ny kurs vid Ersta Sköndal högskola. Den heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”, och är en av de första i sitt slag.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När?

I sin bok ”Att rymma både och – om vanlighet, mod och professionella samtal”, (2007), bokförlaget Mareld, skriver hon exempelvis:

Det finns otaliga exempel på hur diagnoser använts och används som ett maktmedel. Det finns lika många exempel på hur historien och dess utveckling reviderat tidigare så kallade sanningar om människor och mänskligt varande”. (s.106)

För att sätta fokus på just den sociala frågan har Carina Håkansson, tillsammans med bland annat författaren och socionomen Susanna Alakoski, Erik Andrèn, vd för Iris Utvecklingscenter och Daniel Riddez, vd Magelungen, Stockholm, grundat ”Nätverket Sociala Frågan”.

Carina Håkansson framhåller att människan är både en social och psykologisk varelse, och att det måste skapas platser och sammanhang i vårt samhälle där människan ses som en helhet.

– Psykisk hälsa borde heta social ohälsa.  Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi behöver skapa platser där människor möts som en helhet. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna, betonar Carina Håkansson.  Istället menar hon att det borde talas mer om det sociala arvet, det sociala liv som en människa lever.  Ett exempel på det är den tolvåriga pojke hon mötte vars hem hade brutit samman. Pojken hade diagnosticerats med autism, depression och ADHD.  Ingen hade frågat efter hans berättelse, det sociala liv som var hans.  Det visade sig att hans mamma var drogberoende och att hans pappa hade lämnat hemmet.

– Det var först när hans berättelse efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt. Genom hans ord blev hans hem och de där rådande förhållandena synliggjorda. Han hade varit i fem familjehem innan han kom till oss på Utvidgade rum.

Carina Håkansson har jobbat med människor i hela sitt liv. Först som socialarbetare, därefter som psykoterapeut. 1987 bildade hon tillsammans med en kollega Familjevårdstiftelsen. I sin avhandling ”The Extended Room- Coming from an authentic place…” (2014), Jyväskylä universitet, Finland, skriver hon att iden ”föddes ur en vision om att skapa en plats där människor ensamma eller tillsammans med andra och genom detta förstå något väsentligt om sig själv och sin historia”.

2015 bildade hon Stiftelsen det Utvidgade Terapirummet” som har sina lokaler vid Järntorget i Göteborg. Det har bland annat som hållning att ”relationer och sammanhang spelar en avgörande roll i människors liv, och speciellt väsentligt när livet står på spel”.

Carina Håkansson ser hur det ställs stora krav på människor i dag.

– Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid från arbetslivet att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. De vill inte sluta känna. Riskera tappa bort sig själva igen. Det hänger ihop med livet i det stora hela. Med det existentiella och det meningsskapande.

När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara (Carina Håkansson tecknar citattecken i luften) ”vanliga”.   Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: ”Hallå, det stämmer inte”. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.

Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal högskola. Bland annat är hon kursansvarig för ny kurs till hösten vid den senare. Den utbildningen är en av de första i sitt slag och heter ”Yrkeskunnandet, kreativiteten och mötet – om professionsutveckling och levd erfarenhet i relationsbaserade yrken”.

– Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata om mod och uthållighet, berättar hon. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. Det innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin, och för lite av dem själva. Jag för in aspekter som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför. Att de ska orka vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor med svårigheter. Att de ska få syn på sina egna resurser i mötet.

– Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar, understryker Carina Håkansson.

När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så oerhört många människor i sitt arbete, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen poängterar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.

– Ensam kan man inte klara det, säger hon.

Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.

– Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet, betonar hon. Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas, berättar Carina Håkansson. Tankar som handlar om:

Finns det något att återkomma till?

Finns det plats för mig när jag blir frisk?

Vem blir jag då?

Vad är det då som exempelvis ett familjevårdboende erbjuder? Så här skriver Carina Håkansson i ”Att rymma både och”:

”En närvaro och ett deltagande som sker här och nu. Mellan mig och den andre. För många av våra klienter har det inte funnits i tillräcklig omfattning tidigare. Att nu i ett tillräckligt tryggt sammanhang få uppleva närvaron av den andre skapar också en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt” (s.59)

 

Helena Maria

Länkar:

Carina Håkansson, (2000), Det utvidgade terapirummet, Stockholm, Bokförlaget Bjurner och Bruno.

Carina Håkansson (2009) Ordinary Life Therapy, Taos Institute Publications.

https://www.tamira.se/den-sociala-modellen-intervju-med-alain-topor/

https://www.gp.se/debatt/ett-systemfel-n%C3%A4r-m%C3%A4nniskor-till%C3%A5ts-g%C3%A5-under-1.11215529

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s