Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid som ter sig –  Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

  • Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet  tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

  • Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oehört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.
  • Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer, och iväg för att få elchocker eller sprutor, medan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.
  • Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna, jag blev intresserad av platsens historia, om Hökälla och säteriet som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet; hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden; det är som om Peter är rädd för att tala om Lillhagen; rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorrerna med  dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora ssovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att Lillhagen så gott som är rivet, att det inte finns mer, men det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där.

  • Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.
  • Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psyk-kraschade och blev depressiva. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.
  • Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde.  Ett öde som inte tycktes annorlundare än andras. Jag minns att mina föräldrar också gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna.  Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa  var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop.  Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade; golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna.

Till slut  psykkraschade jag själv,  och blev depressiv.

För första gången i mitt liv fick jag åkla till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

När jag blev av med sömnkuren fick jag gå upp,och få smörgåsar och mat på natten. Personalen bredde smörgåsarna åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar.  Men trots detta

så ”psyk-krashade”  jag och blev depressiv.  För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad.  Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den.  Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

När jag blev av med sömnkuren fick jag gå upp och få smörgåsar och mat på natten. Personalen bredde smörgåsarna åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juivce. Jag gick uppå tilld e här måltiderna sopm i davala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat  kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna.  Och det har hjälptb mig att vandra runt i omgivniongarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

(Besök gärna mina två bloggar på Lejontrappan.blogg)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s