Författaren Edouard Louis om ”berättelsen”, det som aldrig kan berättas i dess fulla komplexitet.

20170809_171229

Bild: Helena Lindbom

 

I en artikel den i 2017-10-14 i Svenska Dagbladet stöter jag på frågan ”Vem äger ens berättelse? Det är författaren Ed Louis som ställer den.

Så här skriver han:

”Att berätta själv kan se ut som ett sätt att själv ta kontroll över den, men det innebär också att lämna den ifrån sig; få den förvanskad. Minnet, sanningen och integriteten får sig oundvikligen en törn när en – berättelse aldrig – som aldrig kan berättas i dess fulla komplexitet – når en mottagare med ett annat perspektiv, en annan blick och ett annat  sätt att tänka. Svårigheten om att behålla sanningen om, och makten över, sin egen berättelse.”

 

Förra hösten fick jag anledning att fundera vilken slags berättelse Michel Foucault hade skrivit om han hade fått leva ett längre liv. Han dog alldeles för tidigt i aids, 1984 om jag inte minns fel.

Vad för slags berättelse hade han berättat för oss? Hade det rent av varit möjligt för honom att kunna ge en skildring inifrån det överklassliv som han levde?  Var inte hans engagemang och frågor ett tillräckligt vittnesbörd, de volymer som han skrivit, kanhända någon undrar?

Kanske har Edouard Louis skrivit den slags självbiografi som  Michel Foucault aldrig hann skriva, men från Hallencourt, inte från den plats i Frankrike där Michel Foucault själv var född. Kanske var det hela tiden dit han siktade, men hans uppfostran kom i vägen.

Jag har även läst Edouard Louis` andra bok, ”Våldets historia”, en kortroman.  I den romanen möter jag en huvudperson tydligare i konturerna, han är i början på sin framgång, har såvitt jag förstår, det självförtroende som behövs för det livet.

När han går över torget i sin vistelseort Paris uppstår en gnista mellan honom, och en parisare som länge tillhört de andrefierade.  De går hem till Ed Louis`  lägenhet och de görkanske det förväntade. Men något går snett under timmarnas passion. Därifrån börjar det som är den bärande grundtanken i bokens kontext:  Ska man sätta dit någon som kanske rentav är dömd på förhand?

Det är kanske den frågan de här två killarna skulle ha inlett sin natt med (lätt att önska så här i efterhand; inte en passion när det ligger så mycket inombords som de båda som skulle behöva koka ner och prata om: en dialog som kanske i slutänden skulle utvisa att Reka var den mer priviligierade av dem.

Istället utmynnar natten i en mardröm där Reka till och m,ed försöker stjäla Eds mobil, dator och filerna till nästa bok. I sitt chockade tillstånd berättar Ed det här för sin syster som omedelbart beordrar Ed att gå till polisen och anmäla Reka . Det som såg lovande ut från början utmynnar i  ett skräckscenario.

Det Edouard Louis märker, enligt min tolkning, i och med att han börjat berätta för systern är att hans egen berättelse/erfarenhet, upplevelsen av den, glider honom ur händerna. Förtvivlat inser han att det inte går att göra det som hänt reasonabelt för systern, istället kommer ordern att han ska bege sig till polisen. Hon erbjuder sig att följa med. Hon har fått en mening, att låta rättvisan enligt den juridiska spelplanen segra.

Men Ed med sin bildning och kunskap inser att det inte bara är att dra iväg. och låta rättvisans kvarnar mala. Han vill få tid at,t i lugn och ro, få tänka igenom det som skett, samtidigt som han är rädd att Reka ska komma tillbaka, och att situationen då ska bli etter värre.

Som  muslim har Reka varit andrefierad, jag kan inte avgöra hur det är i samtidens Frankrike, och jag är väldigt nyfiken på att se hur det går när Ed Louis tar tag i de här frågorna i nästa bok  (om han nu gör det/kanske rentav tillsammans med Reka.) När jag läste socialantropologi i Lund på 1980-talet började tiden gå i kvav för de socialantropologer som fortfarande trodde att fältarbete var en västerländsk enmansshow.  Det efterlystes dialog, och ”native inflytande”. Men jag tror att motståndet mot socialantropologi överhuvudtaget i länder som haft kolonialism är stort eftersom disciplinen började med att växa fram i Frankrike just som militär strategi.

Ed Loius har med sin bok öppnat upp för reflektion.

(Hans berättelse beskrivs varken som ren fiktion, eller något som har med något självupplevt att göra. )

 

 

 

Länkar och tips:

Besök gärna mina bloggar på Lejontrappan.blogg

Agneta Pleijel: (2011) Lord Nevermore, Stockholm, Norstedts.

Svenske soldaten Oskar : Vi blir kallade barnamördare

https://www.svd.se/jalkt-på-sanningen-om- en -brutal-våldtäkt.

Harvey Goldberg Lecture:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s