” I really believe you can tap into the deepest emotions by way of knowledge” – ett citat av Édouard Louis

Ett utdrag från intervjun med Ed Louis: ” Varseblivningen av skönhet en och autenciteten hos arbetarklassen har skapat en enorm distans mellan dem och urbanite,r och andra slags beteckningar. Det kan tolkas som ett sätt, enligt Edouard Louis, att säga till människor, Stay where you are. You´re starving, but you´re so authentic. Bild: Helena Lindbom

 

 

20180307_183709

Bild: Helena Lindbom

I en intervju  om ämnet The Political Novel intervjuades 2016 författaren och sociologen Edouard Louis, som gett inte minst sina egna, fransmännen, en uttömmande skildring från sin barndom i Hallencourt, i norra Frankrike. Han lämnar över sin familj i läsarnas händer och ger oss beskrivningar av dem som kan förefalla grymma och kallhjärtade, men jag kan höra ett vilt hjärta dunkande av smärta och kärlek bakom bokstävernas ordnade rader. Kanske är det därför som jag använder Edouard Louis bok som ett ”filter” mellan mig och min egen historia, när jag tar mig igenom boken.

som en tadjik

I intervjun i The Political Novel, säger Ed Louis att han vill invertera sättet ( la mode ) på vilket outsiderns berättelse av i dag berättas. Bild: H Lindbom

Detta därför Èdouard Louis berättar att han visste med precis vilken scen han skulle inleda boken med: Öppningsscenen från första dagen på mellanstadiet. Där börjar stryket, ett nästan systematiskt stryk från dag ett. Det är då två barn, som han berättar, fick tag i honom i den ensliga skolkorridoren. Det hände som inte fick hända;  två barnungar dök upp från ingenstans och började trakassera honom, mobba honom och spotta på honom. Fängelsescenen i Jean Genet´s  ”The Miracle of the Rose”, där skådespelaren spottas på och häcklas av några medfångar, var inspirationsupptakten.

Det mest gripande md boken, som jag upplevde det är när hans pappa kör honom till det efterlängtade gymnasiet, där han kommit in på teaterlinjen.  Det var tanken på att komma ifrån,och skaffa sig utbildning och nya vyer och förhoppningsvis komma i kontakt med människor med samma läggning som honom som höll honom uppe: Samhället Hallencourt visade upp en kärv och krass yta, minsta vekhet eller antydan av ett kroppsspråk eller rörelse mönster som var ”out of line”, som inte skulle passa in på det ”välregisserade” fabriksgolvet med sina tidsstudiemän och ”erkända” maskare. Fikaraster där alla skulle hålla sig till samma samtalsämnen,  och absolut inte sitta böjd över en bok, eller ett korsord i något hörn. På sin höjd sticka, eller röka.

Eller arbetet på fälten, gårdarna, i ladugårdar och stallar, där det aldrig får anas att det kanske finns en glädje i att lyfta halmbalar, mocka, se till så att fodersäckarna står i prydliga rader. Istället väller stadens brus, larm och nyheter in över landsbygden som en ovälkommen fors varje dag. I och med industrialiseringen, föreställer jag mig, är landsbygden lika indragen i samhällets konflikter som vilken storstadspub eller vilket kontors- eller industrigolv som helst.

Det finns en press på att falla in i ett maskulint mönster, eller feminint, som inte får omprövas, och framför allt inte ifrågasättas. I alla fall inte av vanligt folk utan plattformar. Något som för tankarna till Elena Ferrantes böcker, där både samhället som huvudpersonerna kommer från, och som livet för dem till, är satt under sträng debatt och analys från olika vinklar i form av Lilas och Elsas och viss mån Ninos, Rinos och de andras perspektiv.

Trots att Eduoard Louis lämnar ut sina föräldrar, syskon och de som bor i Hallencourt,  visar svagheter och minst av allt är insmickrande så anar man hur mycket han ändå älskar dem – kanske är det därför att han längtar ut; att han måste bort för att kunna komma hem med något annat: Andra inflöden som kan berika inte bara honom utan hela det existerande samhället där han växt upp.

Betecknande är den scenen där fadern erbjuder sig att gå upp tidigt och köra honom till den nya skolan. Vid det här laget är huvudpersonen  tagen, sliten av att ha väntat på antagningsbeskedet.  Fadern kör honom, och som ett token på hans kärlek till sonen ger han honom en symbolisk summa pengar så att han kan köpa mat de första dagarna. Med den försynta, men ovanliga gesten visar han in ett stycke att han står bakom honom, och att det är obetydligt om han är homosexuell eller inte.

Av mamman får han en jacka som visar sig inte alls passa in i modets strömningar dit han kommer. Redan innan han kliver in på skolgården har han förpassat den till en papperskorg.  Hellre fryser han än går runt i en jacka som för honom bara känns konstig och obekväm.

/Helena Maria

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s