Jag tror inte att det går att bortse från samhällsklimatet när det gäller den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Rasism och nazism gör samhället otryggt och bidrar till rädsla. Först och främst för dem som utsätts. Det genererar också en oro inför framtiden, och då menar jag inte en framtid som ligger något årtionde bort, utan en riktigt nära framtid.

För en del finns den redan här. Jag tänker på Ludvika. Skolbarn vaknar på morgonen och undrar vad som ska visa sig utanför skolgårdens staket, andra tvingas till tystnad om sina rötter. Det här i en tid när många av oss ganska nyligen sett filmen Sameblod och rasismens och rasbiologins konsekvenser för Sapmi.

Jag har gjort en tillbakablick genom följande utdrag, ur en längre text som jag  planerar  att läsa ur under Bokmässan i Angered i höst, som handlar om tre gymnasister som diskuterar vad de ska skriva treans specialarbete om. Vi befinner oss i Göteborg en bit in på höstterminen 1996, och de vet ungefär vad de vill skriva om:

”Jag hade långtgående tankar på att skriva mitt specialarbete om något som hade med andra världskriget att göra. Jag och mina bästisar Ashrin och Rita hade redan suttit ner och spånat kring ämnesval en eftermiddag när vi oväntat hade blivit lediga på grund av att vår lärare i samhällskunskap hade insjuknat.

Den 17 augusti hade det varit ett år sedan det brutala mordet på John Hron.

Årsdagen hade fått mycket uppmärksamhet och gick i det närmaste ingen förbi. Och sedan, samma dag hade det varit en nazistisk demonstration i Trollhättan med rättsligt efterspel.

När sedan Rita berättade att hon och hennes pojkvän hade varit i Bräckboden i Kungälv och handlat och på hemvägen tagit ett dopp i Ingetorpssjön hade jag blivit bestört. Hur kunde man bada där?

– Kom igen, hade hon sagt. Tror ni verkligen det blir bättre om man låter bli att bada i sjön? Det är väl inte sjön som har mördat eller?

Hon hade fortsatt utan att invänta något svar, och avslutade med att hon ansåg att de nynazistiska organisationerna borde förbjudas.

– Ja, varför kan man inte bara göra det? ekade jag.

Ashrin berättade att de var förbjudna i Tyskland, men att politikerna här i Sverige resonerar annorlunda.

– Jag tror att de resonerar något i stil med att det är bättre att de finns ovan jord än att de jobbar underjordiskt. I demokratins namn så vill man väl inte heller tysta extrema röster. Yttrandefriheten går ut på att alla röster ska få höras. Något sådant.

Därnäst hade vi suttit med de där frågorna under resten av håltimmen: Varför hade det förflutnas spöke trätt fram igen? Varför hade den nazistiska ideologin inte bara dött ut, och en gång för alla begravts? Varför fanns det jämnåriga med oss som trodde på den, på rasbiologi och dödsfabriker?

Det hade funnits en massa artiklar och insändare i GP som handlade om historielöshet, nynazism och rasism i anslutning till både John Hrons årsdag och nazidemonstrationen i Trollhättan. Jag hade läst dem, och också om att både Kungälv och Trollhättan bildat föreningar och nätverk mot rasism och att ett av kommunalråden i Trollhättan, Eric Andersson, var rädd för att hans stad skulle få dåligt rykte och felaktigt pekas ut som ett rasistiskt fäste eftersom nazisterna hade varit ditresta. Han krävde att politiker skulle få mer att säga till om vad det gällde att bedöma vilka som ska få tillstånd att demonstrera, fullt medveten om att han inte kan använda det kommunala vetot mot grundlagsskyddade rättigheter. Istället framförde han som argument för ett nej säkerhet, att om säkerheten inte kan tryggas för vanliga människor så måste det bli så.

Av artikeln av Björn Svensson framgick det också att Eric Andersson stöttade förslaget från socialdemokraternas invandrarnätverk som ville bilda en samarbetskommitté mot nazism i Trollhättan. Han framhöll i intervjun att en trygghetsplan antagits som visar på hur rasismen, främlingsfientligheten, våldet på gator och torg, och mobbning ska tacklas i kommunen. Men det stannade inte vid det, utan den vände sig också till kyrkor, fackföreningar, organisationer mot nazism och rasism och alla politiska partier

.

Var det detta som menades med historielöshet? frågade jag mig och det var en fråga som jag hade svårt att skaka av mig. Framtiden kändes hotfull. Och av allt det jag upplevde var inget så svårt och hotfullt som ekot av ett förflutet som jag fått återberättat för mig på olika sätt under min uppväxtid, men som aldrig känts riktigt nära mig förrän nu, i slutet av millenniumskiftet.

Jag läste insändarna i GP noga den hösten. En handlade om att ”historielösheten var farlig”. Skribenten formulerade det så här: Efter den senaste tidens upplopp och oro på sina håll skulle jag vilja peka ut historie- och traditionslösheten som bidragande orsak.”

(utdrag ur en längre text av Helena Maria)

I nästa inlägg vill jag dela med mig några tankar om hur man kanske kan jobba mot mobbning et cetera.  Jag visade den här texten för en närstående som utbrast: Ja, men du kan väl inte bara skriva något, och sedan inte komma med något förslag hur man kan komma vidare.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Doc. i Sociologi Roland Paulsen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4830290https:

http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/orovackande-med-ett-allt-hardare-samhalle/

Prof. i statskunskap vid Uppsala Universitet Joakim Palme: https://www.youtube.com/watch?v=xqW7Xdh-0nI

Fil.dr Carina Håkansson UtvidgadeRum.org:https://www.youtube.com/watch?v=uid0fQAELhQ