Doften av en man av Agneta Pleijel

Självbiografin igenom använder sig Agneta Pleijel av motton som hämtats från Franz Kafkas anteckningar, brev och dagböcker. Förälskelsens kraft illustreras av mottot: Den bröt fram ur taket på vårt rum.
Himlens moln snuddade blekt
vid dess mäktiga siluett
och manen strömmade i blåsten.
Bild: Helena Maria

Jag dröjer vid titeln på andra delen av den fiktiva självbiografin ett ögonblick. Doften av en man som anspelar på filmen Doften av en kvinna från 1992 med Al Pacino i huvudrollen som den åldrande och blinde överstelöjtnanten Slade.

Filmen bygger på Giovanni Arpinis bok Il buio e il miele (1969) , som egentligen betyder The Darkness and the Honey på engelska. Den ges ut på Penguin Modern Classics som Scent of a woman, (2011).

Arpino, läser jag i NE, är en italiensk författare som levde 1927–1987. Han var också journalist och litteraturkritiker, precis som Agneta Pleijel är. Han beskrivs som en av efterkrigstidens säkraste stilister.

Texter står i förbindelse med varandra, om så bara genom blinkningar och ekon. Denna intertextualitet inkluderar också övriga konstformer. Kanske titeln hänsyftar till något av det som boken eller filmatiseringen tar upp som teman. Något som går utöver det här med feronomer, som handlar om kemi och som är en hel vetenskap i sig.

Jag citerar författarjaget:

Doften av en man –  en människa att känna gemenskap med och älska  – tycktes vara outrotligt nerlagd i mig.  Vad är det för behov, eller brist som plågar människan? Som får henne att bygga civilisationer och sedan riva ner dem igen? Kanske beror det på att hon är det enda djur som vet att hon ska dö. (sid. 229)

Innan jag lämnar paratexten har jag några tankar om omslagsbilden. Till skillnad från omslaget till Spådomen- en flickas memoarer har den unga vuxna inte ansiktet nerböjt. Hon sitter i skuggan på en bakgård. En bit bakom henne syns portvalvet, och ett parti av byggnaden, högt och slätt och väldigt.

Den unga kvinnan sitter med korsade ben på stolen. Hon befinner sig  i utkanten av bilden, och håller en uppslagen bok eller ett skrivblock i händerna. Hon låter det vila i knäet. I huvudtexten citerar den unga kvinnan Ekelöf och en diktrad som Vad skall jag annars göra än att gå ut ur  ett rum av mig själv. (sid.110)

En spets av hennes skugga faller in över den solbelysta delen av gården. Hon läser inte eller skriver för ögonblicket.  Hon är fångad i tänkande aktivitet, kanske eftertänksamhet. Figuren i stolen är närvarande, men hon ser inte på mig. Omslaget är gjort av Sara R. Acedo. Fotot signerat Kamerareportaget.

Inom det västerländska måleriet brukar man tala om gyllene snittet, det är dit blicken strävar, det är där som det vi vill ska vara i blickfånget placeras. Det är alltså inte där vi finner den unga kvinnan, utan ett solbelyst bord. Kanske är det en inbjudande gest att trädgårdssoffan står där tom vid andra kanten och väntar. Om gården i Haga skriver författarjaget:

På gården är det kolmörkt. Stjärnorna står blickstilla.  De är instängda mellan huskropparna som i en för trång kätte. Hon är ensam.  No one to walk with. Ledsen också. No one to talk to. (sid.41)

Omslagsfotot till Spådomen, hämtad från det privata albumet, och från USA-vistelsen, visade en koncentrerat läsande flicka med ryggen mot en bensinpump Hon vilade huvudet i handen, som för att utestänga ljuden runtomkring, så att hon också kunde höra orden.  Del ett av självbiografin förmedlade också att läsa var ett sätt för flickan att gömma sig.

Man kan läsa omslagen som en berättelse i sig.

Doften av en man slutar med att den vuxna kvinnan blir erbjuden jobbet som kulturredaktör på Aftonbladet,  och efterträder Karl Vennberg. Hon blir författare med diktsamlingen Änglar, dvärgar, (1981), och blir också mor.

Men innan dess flyttade huvudpersonen till Göteborg och började läsa litteraturhistoria, men också etnografi för hon vill till Java där en del av hennes ursprung finns. Studierna resulterar så småningom i en doktorsavhandling om arbetarlitteratur.

I den här delen av den fiktiva självbiografin fortsätter författarjaget att växla mellan jagform och beskrivningen av den yngre kvinnan ur tredje person- perspektivet. Skolkamraten Nanna finns med också i denna delen, men deras vänskap går förlorad och det återstår att se om den går att reparera.

Biografin är också en trogen och finstämd Göteborgsskildring, som göteborgare kan man varenda plats och gata som nämns, och några av de litterära namnen, som på olika sätt varit knutna till Göteborgs universitet: Kurt Aspelin Erik Mesterton och Jan Stolpe.

När pappan kommer på till besök i Göteborg i samband med ett universitetsärende får hon fram att hon gjort slut med sin pojkvän.

Han bjuder ut henne på middag och säger senare åt henne att hon ska vara glad att hon var av med en kille som hon inte ville ha. Men hon gråter ändå. Och pappan skrider till handling:

Pappa konstaterar efter en stund att hennes fönsterrutor är så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Det är inte gynnsamt för humöret. Man bör skaffa sig utblick och överblick, då mår man bättre.  Med en handduk om magen ställer han sig på en stol och putsar hennes fönster.

Huvudpersonen skriver att hon minns att hon var mycket tacksam.  Om hon bara med ett ord hade kunnat antyda för sin pappa om det kvinnoförakt som hon upplevde, och fortsatte att möta, tänker jag.  (Det tar tid för mig att skaka av mig  det fast det inte är jag som har varit utsatt för det). Ett förakt som stundom ter sig kafkaeskt.

Nanna, skolkamraten, ,återkommer i den här delen. Också hon har kärlekssorg: Mannen som heter L. måste ha tröttnat på det. Kanske såg han att Nanna tillverkat en falsk bild åt sig av sin barndom. Det har hon själv ofta tyckt. Att Nanna på ett eller annat sätt lever i en bubbla. En fantasivärld. På många sätt tilltalande. Motorbåten. Självsäkerheten (sid.114) Bild: Helena Maria

Vad hon inte vet är att det väntar fler kärlekssorger.

För hon lever med öppet sinne och vågar göra sig sårbar och jag vill tro att en författare är alla sina erfarenheter, att hen behöver dem. Att det är den alkemin som ett författarskap tar sin början i, utgår från. Kärlekssorgen är en del av den:

Han viker in på Södra Allègatan och är borta.

Hon blir sjuk. Det varar i flera år och hon repar sig inte. Kärleken har rispat upp henne och avskedet får henne att störta ner i kaos. Här krävs en precisering. Inom logiken är kaos inte oordning. Det är en beteckning för en särskild form av ordning, där en liten förskjutning kan orsaka en drastisk förändring. Det vill säga vid en senare tidpunkt. Men vid en senare tidpunkt är hon inte. (sid.103)

I sista delen av boken känner hon sig oförmodat övergiven när föräldrarnas skilsmässa till slut är klar. Hon har själv ett jobbigt förhållande och inser att det kommer att ta slut:

Det här kommer inte att gå. Inte det här heller. Och hon faller. Det känns verkligen som hon faller.

Hon blir tung som en sten och faller som ett lod. (sid. 197)

Hon bestämmer sig för att gå till studentpsykologen. Men bara efter en stunds svarande på frågor har hon fått en diagnos och något senare ett recept i brevlådan.

Men hon ser att psykologen är inkompetent och förstår att hon inte lider av någon psykisk sjukdom. Så fort hon får receptet i sin hand river hon sönder det.

Jag kommer att tänka på scenen med pappan, när han besöker henne och putsar hennes fönster när jag läser det här stycket. Det är som att hon kan se klart, att hon inser att hon äger den överblick och den utsikt som hon behöver just där och då. Tvivlet på sitt eget sinne från första delen av biografin efter att ha sett sin pappa tillsammans med tant Vibeke är borta. Ekvationen i hennes händer väger plötsligt jämnt.

Hon kan också säga har ingen auktoritetstro för att parafrasera en rad ur Eva Dahlgrens Vem Tänder stjärnorna? Ingen blind sådan i alla fall. Det visade hon på en lunch som författarjaget beskriver, och som hennes faster Laura höll för hennes far och ett antal av hans kollegor.

Det sägs, lite slarvigt uttryckt,  att det är fadern som ger oss modet att slunga oss ut i världen när vi är små. När den vuxna dottern åker till Afrika och Etiopien för att hälsa på sin far sker det bokstavligen.

Modern däremot sägs vara den som tar emot, som står för den trygga punkten där man landar efter sina utflykter.

I den här delen av memoarerna kan man också se att hon har kommit sina föräldrar närmare, att hon har fått en ny slags förståelse för dem som kommer med åldern och de egna erfarenheterna.

Det som Doften av en man också så tydligt visar är att vi inte blir oss själva utan andra. Det är de många mötena som ger boken en sådan spännvidd och intellektuellt djup, och den upphör aldrig med att ta i de stora frågorna.  Ändå är det inte är en regelrätt roman jag läser, utan det handlar om en självbiografi, en genre som styrs av sina egna konventioner.

Och i en sammanfattning som jag läser på Filmpunkten.se av filmen Doften av en kvinna  läser jag att den är en berättelse om motsättningar som möts, och två personer vars liv förändras för alltid genom det mötet.

 

/Helena Maria

 

Referenser:

NE Giovanni Arpino https://ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/giovanni-arpino

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 tankar om “Doften av en man av Agneta Pleijel

  1. Anonym

    Hej!

    Jag vill tacka för ännu ett mkt intressant o berörande inlägg! Jag har också läst de båda biografiska böckerna och blivit så tilltalad av Pleijels sätt att skriva. man sätts i förbindelse med sin egen ungdom, minnen o känslor.

    Fortsätt skriva!

    hälsar

    Birgitta Fält

    ________________________________

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s