Med akut ångest i bröstet

Hans pappa lät besviken när han ringde och frågade om han fick komma. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.

Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig, det enda han ville var nu att komma innanför dörren till McDonalds, beställa och sedan långsamt äta upp sin Big Mac, och känna hur lugnet återvände.

Kanske skulle han ta mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet. Tallriken med köttfärssås och spagetti var bara halväten när han gick. En tanke hade nämligen slagit rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans mamma inte tyckte om honom.

Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla. Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte.  Om mamma överhuvudtaget kom ut i hallen om det så bara var för att se så att han tog av sig sina skor ordentligt, och ställde dem på skohyllan, så skulle han ta det som ett tecken på att hon älskade honom.

På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:

Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.

Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Ångesten i bröstet hade varit för akut.

Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte lagat middag, utan höll på att lackera tånaglarna i badrummet.

När hon blev varse att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt hade han ångrat att han sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.

Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonald. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.

Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.

– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.

– Det behövs inte, sa han. Jag har precis provat klart, jag ska inte köpa något i dag.

Därefter gick han till klädaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade tio kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten lade ner i en papperspåse med konditoriets logga på och sträckte fram till honom över disken.

Arne knycklade ner påsen med bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare.

Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt. För att försöka lugna ner sig gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som om naturen vred sig av smärta under hans fötter.

På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar.  Några spensliga björkar på väg att avlövas bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig där för att ha bättre överblick. Men den magiska förmågan hade förskingrats, runnit ut och lämnat honom. Det gick inte längre att låtsas för sig själv att allt var bra. Han började sakta gå igen.

När han närmade sig höghusen där han bodde såg han en gestalt i gul jacka på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.

Garanterat  hade det gått tre – fyra timmar nu. Arne drog i kepsen först, sedan satte han den bak och fram. Han tog fram bullen och började äta av den medan han fortsatte hemåt.

Text/Bild Helena Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s