Stern och det nuvarande ögonblicket.

Daniel N. Stern  (1934-2012)  ville fånga ögonblicket, det nuvarande ögonblicket, det som kan tyckas så förbisvischande, och flyktigt.

Det är om detta och intersubjektivitet som Sterns bok Ögonblickets psykologi (2005) handlar om.

Det nuvarande ögonblicket (present moment) beskrivs som ett medvetet fenomen, men behöver inte vara reflexivt medvetet, verbaliserat eller berättat. Subjektivt upplevs det som ett oavbrutet nu.  Objektivt sätt varar nuvarande ögonblick från en till tio sekunder med ett genomsnitt på tre till fyra sekunder, enligt Stern. (sid.247)

Betydelsen av det nuvarande ögonblicket har Stern angett med två skäl:

För det första att vi är subjektivt levande och medvetna bara nu.  Allt annat ligger ett eller två steg bort, framhåller han. Vidare betonar han att det bara är det nuvarande ögonblicket, som utgör en subjektiv obearbetad verklighet, som ger oss en fenomenologisk erfarenhet.

För det andra betonar han att de flesta psykoterapeutiska riktningar är ense om att det är det terapeutiska arbetet som sker här och nu som har störst förmåga att åstadkomma förändring. Det är här och nu det uppstår en ömsesidig psykisk kontakt mellan terapeuten och patienten som är tydlig för dem båda.

Alla nuvarande ögonblick involverar intersubjektiv kontakt, involverar handlingar om det så gäller en ömsesidig blick, en skiftning i kroppshållningen eller en skiftning i röstens tonart eller läge.

I förordet till boken skrivet av Pia Risholm Mothander, fil dr, leg psykolog och psykoterapeut, framhåller hon att Stern menar att anknytning och intersubjektivitet är två skilda motivationssystem.

Anknytning är sökande av närhet och när den är uppnådd finns möjlighet till utveckling av intersubjektivitet. Stern vill lyfta fram människans behov av att subjektivt uppleva närheten till en annan, att dela känsloupplevelser och därigenom kunna påverka upplevelsen av sig själv och omvärlden. (sid.9)

En av definitionerna av intersubjektivitet (som jag hämtat från Psykologiguiden.se, Natur och Kulturs psykologlexikon) lyder så här:

Samspel mellan människor som gör att de ser sina egna uppfattningar, attityder, intressen och så vidare i relation till varandra; både vad de upplever lika och vad de upplever olika. Detta sätt att uppleva andra beskrivs, ibland som ett ”intersubjektivt perspektiv”, ibland som intersubjektivt relaterande och är nära kopplat till fenomenet Mentalisering.

Stern ville få det nuvarande ögonblicket översatt, begripliggjort, och utforska dess innehåll och freda dess ögonblicklighet genom att skydda det mot både det förflutna och framtiden. För enligt Stern så kan nuet tas som gisslan av både det förflutna och framtiden, och dessutom kan det förflutna såväl som framtiden överskugga nuet så rejält att det bara kan bekräfta det som redan är känt och lägga till något litet: Nuet är väsentligen utplånat. Och detta får konsekvenser – i synnerhet för en terapi där man inte tar tillvara nuet, det som är. Genom att ge stöd åt, styrka och bekräfta vad som redan är känt riskerar det psykodynamiska förflutna att springa rakt i armarna i överskuggningsfällan. 

Utmaningen är att föreställa sig det nuvarande ögonblicket i någon slags dialogisk jämvikt med det förflutna och framtiden, enligt Stern.

Men hur ska man se på nuet medan livet verkligen upplevs? frågade sig Stern och använde sig av grekernas subjektiva tidsbegrepp kairos,  (i motsats till kronos),  som är ett snabbt förbipasserande ögonblick i vilket något händer medan tiden förlöper. Det är tillblivelsen av ett nytt tillstånd och det äger rum i ett ögonblick av medvetandet, förklarar Stern och fortsätter:

Det har sina egna gränser och undkommer eller överskrider den linjära tidens gång. (s.28)

Kairos är ett ögonblick av möjligheter, händelser som har strålats samman i detta ögonblick och när vi blir varse detta måste vi handla, nu, för att förändra vårt öde–  om det så gäller för nästa minut eller ett helt liv, framhåller Stern (sid.28-29).

Stern ger exempel på sådana vändpunkter i sin bok, både laddade och mindre laddade ögonblick, rentav banala, tillägger han. Det senare involverar honom själv och framträder efter det att han och många fler sett en mimare uppträda. Det har applåderats och Stern skriver att han reste sig upp för att gå och det gjorde också ett för honom obekant par:

Vi tittade på varandra, log och lyfte på ögonbrynen, lade huvudet på sned på ett lustigt sätt, gjorde någon form av obeskrivbar min och vände upp handflatorna mot himlen – alltsammans som för att säga: Världen är galen men rätt kul. De gick åt sitt håll och jag mot mitt. (sid.41).

Intersubjektiv mänsklig väv

Stern förklarar i efterföljande stycke varför det här nuvarande ögonblicket som han delade med detta par var viktigt: Jo, för att en specifik mänsklig kontakt hade skapats- en kontakt som bekräftade att han hörde ihop med sitt samhälle, mentalt, affektivt och fysiskt. Och som han vidare förklarar: jag var inte ensam på jorden, jag var del av någon typ av psykologisk intersubjektiv mänsklig väv.

Stern tillägger att effekten var kortvarig, men att han mådde väldigt bra för stunden.

Stern vill se det förflutna bli genomsyrat av insikter från, och till och med överraskat av nuet. På samma sätt så determinerar det närvarande ögonblicket nuet vilka delar av det förflutna som ska väljas för att re-animera och plocka ihop det förflutna. Det förflutna och nuet samverkar alltid med varandra. Stern drar paralleller till musiken och flera forskare som arbetar med just forskning på musik och med musiker – den här parallellen löper som ett genomgående drag och inspirationskälla jämte övriga konstarter genom hela boken.

Neurovetenskaperna

Hittills har huvudströmningen i det akademiska psykologiska fältet inte haft något krav på sig att rikta uppmärksamheten mot den subjektiva erfarenhetens natur och struktur såsom det närvarande ögonblicket, menar Stern.  Det som förändrat det, är psykologernas nya förbund med neurovetenskaperna som innebär att de har inlett en mer fruktbar dialog, och som nu förs, enligt Stern. Han påpekar vidare att det har funnits en allmän försummelse vad det gäller det närvarande ögonblicket även från psykoanalytiska och psykodynamiska psykoterapier. Mening och narrativ koherens (exempelvis att det klienten berättar hänger samman och är i kronologisk ordning) är från ett psykodynamiskt perspektiv den viktigaste utgångspunkten eller fokuset när en livshistoria bedöms.

Stern lyfter fram betydelsen av tajmning mellan dessa olika delar av erfarenhet, och att fokus måste ligga på tajmningen inom de individuella delarna, speciellt det närvarande ögonblicket, och inte som psykoanalysen, mer eller mindre, utgå från kronosperspektivet.

Sterns huvudangelägenhet är intersubjektiviteten.  Utan intersubjektiviteten kantrar våra relationer – inte minst i terapirummet.

Men det är just terapirummet och det terapeutiska samtalet vi behöver när vår intersubjektiva väv har revor, eller trasats sönder, som efter en psykos.

 

/Helena Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s