En sammanhängande livsberättelse gör oss starkare

 

Sista torsdagen i april hade PNO (Psykosvård Nordost) i Gamlestaden Öppet hus för femte gången.

Dagen inleddes med en invigning med musik och följdes av tal av enhetschefen Arthur Dörr. Temat den här gången var Livet en berättelse i kropp och själ.

Av alla de presentationer som man kunde välja bland valde jag i första omgången att gå och lyssna på Vikten av att äga sin livsberättelse– en presentation av psykologen Börje Olevald – en presentation som också gick att följa på PowerPoint och som inleddes så här:

. Vår berättelse definierar oss och visar både oss själva och den som lyssnar vem vi är.

Om vissa erfarenheter varit för svåra och smärtsamma att tala om eller ens tänka på kommer dessa delar att fattas oss.

Vi har alla svaga och starka sidor. Genom att skapa vår sammanhängande livsberättelse blir vi starkare. Vår livsberättelse är berättelsen om vår identitet.

Av utrymmesskäl måste jag tyvärr förkorta de intressanta presentationerna, och göra ett urval.

Kortfattat, Olevald ser psykos som en överbelastning av stress och ångest som till slut leder till kaos och förvirring och då anser han inte att det är rätt att kalla det en sjukdom. Enligt Olevald är psykos en konsekvens av och en reaktion på livshändelser som man inte klarar av att hantera på egen hand.

Känna sig hel och som alla andra

Vidare:

. Psykos är ett symtom. Symtom är lösningsförsök. Ett försök att hantera och förhålla sig till något som är svårt att stå ut med. Symtom innehåller kommunikation som går att förstå.

. För att förstå hur orsak= (psyko social-miljöpåverkan) och konsekvens=(symtom) hänger samman behövs det psykologiska samtalet, livsberättelsen, psykoterapin, som hjälper till att uttrycka, sortera, förstå, värdera och hantera sina erfarenheter och känslor.

. Att berätta för någon som lyssnar är hälsogörande för alla.

Att bli tagen på allvar, sedd, förstådd och uppskattad för den man är och vad man varit med om hjälper till att skapa en sammanhängande historia, sin egen historia. Detta bidrar till att kunna känna sig som en hel människa på samma villkor som alla andra.

Nästa presentation som jag gick på var Berättelsens kraft – om livet som en berättelse och möjlighet till förändring.  Nu handlade det om en inledning till det som brukar kallas narrativ terapi och den hölls av legitimerade sjukgymnasten och fysioterapeuten Malin Odenhall.

Här nedan följer Odenhalls presentation i urval (som också visades på powerpoint).

  • Våra liv består av berättelser, inledde Odenhall, och förklarade att de berättelser som vi identifierar oss med är de som formar våra liv och de kallas dominerande berättelser.

De här dominerande berättelserna behöver vi inte leva med, det är upp till oss, och det finns ett sätt att bryta deras makt:

 

. Vi kan alltid skapa nya berättelser som kan ge ny mening och öppna upp för nya sätt att leva – alternativa berättelser.

. Berättelser kan höra till individer, till relationer, familjer och hela samhällen.

 

. Varje människa består av många parallella berättelser. Alla är fyllda av olika motsägelser och nyanser och ingen kan omfatta alla livets omständigheter.

. Våra livsberättelser utformas i olika sammanhang.

Sammanhang som kön, klass, ras, kultur påverkar våra berättelser och ger tema till dem.

Narrativa terapeuter utforskar de berättelser som dominerar våra liv

  • Dess följder och betydelser

– vilka sammanhang de formats och författats i.

Det som består av problem

Den dominerande berättelsen är den som består av problem, (kan vara sjukdom, arbetslöshet, ett eller många problem et cetera min anmärkning) kanske till 80 procent, förklarade Odenhall. Problemen tar alltså mycket plats och bygger på tunna beskrivningar som det kallas, enligt Odenhall.

De här tunna beskrivningarna innehåller mycket som kan punkteras, till exempel att de utgör förenklade tolkningar, ofta är skapade av andra eller döljer maktförhållanden.

Det här går alltså att upptäcka och ändra på med det som kallas externaliserande samtal, betonade Odenhall och sade vidare att problemet är problemet och aldrig personen.

Det största bidraget till att minska den dominerande berättelsens kraft är det som kallas unika tillfällen (kan också kallas gyllene tillfällen). Enligt Odenhall kan unika tillfällen vara vad som helst som inte stämmer överens med den dominerande berättelsen:

. Unika tillfällen är som portar eller öppningar till nya, annorlunda berättelser.

. Genom att spåra det unika tillfällets historia kan man sätta ord, synliggöra och sammanlänka med andra händelser och skapa en rik beskrivning.

För att hitta de unika tillfällena så kan man gå tillväga så här enligt Odenhall:

”Hur har du burit dig åt för att hindra att problemet förvärras?”

”Finns det tillfällen då problemet inte är lika svårt”?

”Finns det stunder då problemet inte är lika dominerande och befallande”?

”Finns det gånger problemet kunde ha hindrat dig men inte gjorde det?

”Har det hänt att du stod emot problemet och gjorde vad du ville göra istället”?

”Om problemet äger 80 procent av livet, berätta om de 20 procent som du har lyckats behålla”

. Utforska det unika tillfällets karaktäristika. Få fram så mycket info som möjligt.

. Svarar på Var? När? Hur? det hände.

Romanen Flyga Drake

Jag tänker pröva några av tankarna från presentationerna på författaren Khaled Hosseinis debutroman Flyga Drake.

Så här börjar romanen:

Jag blev den jag är i dag en kall, solig dag vintern 1975, när jag var 12 år gammal. Jag minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd i närheten av en frusen bäck. Det är längesedan nu men jag har upptäckt att det inte stämmer, det där man säger om det förflutna, att man kan begrava det. Det förflutna kämpar sig alltid upp till ytan igen. När jag nu tänker tillbaka inser jag att jag har kikat in i den ödsliga gränden i 26 år (Hosseini:2003; 2008:9).

Flyga Drake handlar om den afghanske pojken Amirs berättelse som han tar med sig in i vuxenlivet, men också över haven när hans far och han tvingas fly till USA för att rädda sina liv.

I centrum står Amirs vänskap med Hassan: det är en vänskap mellan den välsituerade pashtunen från majoritetskulturen (sunnimuslimer), och den ett år yngre Hassan från minoriteten hazarerna, (shia), som de flesta ser ner på. Hassan är son till en av Amirs pappas anställda.

Det är en berättelse på många plan, men framförallt en berättelse om vänskap och kärlek och hur vänskap kan gå i kras genom svek (jag summerar det viktigaste för att inte förstöra läsupplevelsen för dem som inte läst boken eller sett filmatiseringen av den samma).

Huvudpersonen i romanen, Amir, ser sin vän Hassan, som är son till en av hans pappas tjänare, bli utsatt för ett ohyggligt övergrepp.

Amir vågar inte gripa in, inte minst på grund av rädsla för att själv bli utsatt. Den här ohyggliga upplevelsen blir vändpunkten för vänskapen.

Amir glömmer det aldrig. Redan i den första meningen av boken, som blev en internationell bestseller, kastas vi in i minnet av våldtäkten och gränden där den ägde rum. Det som följer är den långa, svåra och omskakande berättelsen om hur Amir slutligen blir fri från sitt svek, skuld, och trauma, och hur hans fars gode vän och affärspartner Rahim Khan slutligen hjälper honom till en sammanhängande livsberättelse.

Sedan Amir föddes hade Rahim Khan hade alltid tagit sig an honom och det hände att Amir önskade att han varit hans far istället. Rahim Khan var en respektfulle lyssnare, någon som tog den moderlösa pojken på allvar, såg honom och fick honom att känna sig förstådd och uppskattad, men något samtal om det som hänt i gränden blev det aldrig.

Så kom Sovjet invasion av Afghanistan i slutet av 1970-talet och kriget bryter ut. Amir och hans far flyr.

Om jag ska utgå från den narrativa terapins perspektiv kan jag kanske tolka romanen så att Amirs dominerande berättelse bryts ner bit för bit och de unika tillfällena, (mycket i form av minnen, men också ett brev från Hassan, och det som Rahim Khan berättar för honom) pockade på uppmärksamhet och började ta plats: En alternativ historia skapades och fyllde huvudpersonen med en nästintill övernaturlig kraft som ledde till att han i slutet av boken praktiskt taget genomförde en räddning som genom ett under.

Dialog och utforskande

På Öppet hus-dagen fanns det också en programpunkt som handlade om sanning: till exempel vad vi menar med sanning, och vad behövs för att något ska vara sant? Presentationen var upplagd som ett tillfälle för dialog och utforskande och hölls av psykologerna vid PNO. Det handlade bland annat om behovet av att kunna förhålla sig kritisk och ställa frågor, och inte ta för givet. Och det kändes som ett angeläget ämne att PNO Gamlestaden i en tid då det betonas allt mer vikten av att kolla sina källor, och inte minst mot bakgrund av begrepp som”faktaresistens,” tog upp sanningsbegreppet till diskussion från olika vinklar.

Personlig sanning togs också upp. Exempelvis hur jag förklarar en stark ångestupplevelse kan upplevas som en sanning för mig: Den ger en förklaring på vad som händer mig, och varför jag exempelvis känner mig rädd. I presentationen förklarades att vetenskapliga sanningar inte utesluter att man kan tro på personliga sanningar.

Häromdagen pratade jag med en annan PNO:are om den här programpunkten och då sa han så här:

– Det är så viktigt att patienten vågar känna och tänka och söka vad som är mening och sanning. Inte bara stänga av.

För mig illustrerar det vikten av en psykiatrisk vård som intar en icke-medikaliserande hållning och inte övermedicinerar så att man inte  kan tänka och känna. Och ingen annan kan bättre uttrycka vad det handlar om än Hannah Arendt (spelad av skådespelaren Barbara Sukowa) i slutet av sin ”Final speech” i  Margarethe von Trottas film om Arendt, (2012)  (min transkribering och översättning):

[   ]…Sedan Sokrates och Platon har vi vanligtvis kallat att tänka att vara engagerad i den tysta dialogen mellan mig och mig själv.

I att vägra vara en person gav Eichmann fullständigt upp den där enskilt mest mänskligt definierande kvaliteten, den att kunna tänka. Följaktligen var han inte längre kapabel att göra moraliska avväganden. Den här oförmågan att tänka skapade möjligheten för många vanliga män att begå onda gärningar i en gigantisk skala som världen aldrig hade sett förut.

Det är sant, att jag har övervägt de här frågorna på ett filosofiskt sätt. Manifestationen av tankens vind är inte kunskap, utan förmågan att skilja rätt från fel, det vackra från det fula och jag hoppas att det tänkandet ska ge människor styrkan att förhindra katastrofer i de här sällsynta ögonblicken när allt står på spel. Tack.

Filosofen, författaren och den politiska teoretikern Hannah Arendt, (1906-1975), har bland annat skrivit boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem som kom ut första gången 1963 och The Origins of Totalitarianism (1973).

 

 

/Helena Maria

Källor:

https://www.youtube.com/watch?v=wmBSIQ1lkOA

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s