Timmarna: Tre kvinnoporträtt – feminism och psykisk ohälsa

Jag brukar sällan se samma film flera gånger men filmen Timmarna var min absoluta favoritfilm under en tid, och den har jag sett om många gånger. Den handlar om tre kvinnor som lever i tre olika tidsperioder och de tre berättelserna vävs samman genom Virginia Woolfs bok Mrs Dalloway. timmarna2En berättelse utspelar sig på 1920-talet och skildrar Virginia Woolfs liv under den tid när hon håller på att skriva Mrs Dalloway, en annan berättelse utspelar sig på 1950-talet och handlar om hemmafrun Laura som läser och inspireras av boken Mrs Dalloway och den sista berättelsen utspelar sig på 2000-talet och skildrar Clarissa, en kvinna som är en slags nutida Mrs Dalloways och en dag i hennes liv.

De första gångerna jag såg filmen så var det det feministiska budskapet och de starka kvinnoporträtten som jag fastnade för. Virginia Woolf har blivit en feministisk ikon för henne syn på att kvinnor behövde ha ”ett eget rum” och att kvinnors erfarenheter var viktiga för social förändring. I berättelsen om 50-talshemmafrun Laura läser Laura Mrs Dalloway och blir inspirerad att bryta upp från tristessen som hennes hemmafrutillvaro innebar. Hon inser att hennes liv känns fel och hon lämnar man och barn för att starta ett nytt liv på egen hand som bibliotekarie i Kanada. ”It was death, I chose life” (det var döden, jag valde livet) sa hon vid ett tillfälle när hon berättade om sitt livsval. Clarissa, den nutida mrs Dalloway är, som jag tolkar det, en slags överklasshusmoder som ägnar tillvaron åt att ordna fester och ta hand om sin aidssjuka vän Richard. Clarissas val att leva med en kvinna och skaffa en dotter med henne skildras på ett väldigt självklart och normaliserat sätt vilket känns ovanligt i filmvärlden.

När jag sett Timmarna på senare tid har jag tänkt mer på hur psykisk ohälsa skildras i de tre kvinnoporträtten. Clarissa ”ordnar fester för att dölja tystnaden” som hennes vän Richard sa. Hon är i likhet med bokens mrs Dalloway den självsäkra paryvärdinnan som på ytan verkar må bra, men under ytan finns ett inre känslokaos. Laura fullkomligt lyser av ångest över den instängdhet och tristess som hennes hemmafruliv innebär. Hon åker till ett hotell för att ta livet av sig men när hon läst mrs Dalloway bestämmer hon sig för att ändra sina planer. Virginia Woolf har tillsammans med sin man Leonard flyttat från London, ut till en liten förort för att Virgina ska få lugn och ro eftersom hon mått psykiskt dåligt och hört röster. Det är läkaren som ordinerat Virginia att flytta ifrån storstaden men Virgina trivs inte i den lilla förorten utan vill flytta tillbaka till London. I en scen lämnar Virgina huset och tänker ta tåget till London. Leonard hittar henne sittande på tågperrongen.

Virginia: Jag dör i den här staden
Leonard: Om du tänkte klart, Virginia, så skulle du minnas att det var London som gjorde dig svag.
Virginia: Om jag tänkte klart? Om jag tänkte klart?
Leonard: Vi tog dig till Richmond för att ge dig lugn och ro.
Virginia: Om jag tänkte klart Leonard, skulle jag berätta att jag kämpar ensam i mörkret, i det djupaste mörkret, och det kan bara jag veta. Bara jag själv kan förstå mitt tillstånd. Du lever med hotet, du säger att du lever med hotet om min död. Leonard, jag lever också med det.

Det är min rätt; det är varje människas rätt. Jag väljer inte förortens kvävande luft, utan stadens liv och rörelse, det är mitt val. Även den eländigaste patient, ja även den absolut svagaste är tillåten att säga något i frågan om det hon ordinerats. Genom detta definierar hon sin mänsklighet. Jag önskar, för din skull Leonard, att jag kunde vara lycklig i denna tystnad. Men om jag väljer mellan Richmond och döden, då väljer jag döden. (Citat ur Timmarna, egen översättning)

Leonard vill Virginia så otroligt väl men Virginia känner sig överkörd och behandlad som ett barn som inte förstår sitt eget bästa. Jag tycker det här är en stark scen där hon försöker hävda sin rätt att, trots sin psykiska ohälsa, ha tolkningsföreträde till sitt eget jag och sitt eget tillstånd. Hon vill må bra och vara lycklig i den lilla förorten för Leonards skull, men hon kan inte vara det.

Jag tycker att Timmarna är en väldigt fin film, den är snyggt gjord, skådespelarna är fantastiskt bra och man kan se den ur flera olika perspektiv.

/Anna-Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s