Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s