2.Fördjupning samhälleligt stigma och självstigma

Samhälleligt stigma

Samhälleligt stigma består alltså av stereotyper, fördomar och diskriminering. Stereotyper är tankar eller idéer hos en grupp om en annan grupp. Detta är något som är inlärt. Stereotyper som kopplas till psykisk ohälsa är t.ex. skuld, fara och inkompetens. Att bara känna till stereotyperna innebär inte alltid att man håller med dem. Människor som håller med stereotyperna har fördomar vilka skapar känslomässiga reaktioner. Om jag t.ex. tror att människor som har drabbats av psykisk ohälsa är farliga kan jag bli rädd. Fördomar leder till diskriminering vilket är den beteendemässiga reaktionen. Om jag t.ex. tror att människor som har drabbats av psykisk ohälsa är farliga och det skrämmer mig kan jag reagera genom att ta avstånd från honom eller henne. Den diskriminerade förlorar på grund av detta möjligheter, sitt självbestämmande och slutligen kan individen som är drabbad isoleras (Corrigan, Larson & Rüsch, 2009).

Kopplingen samhälleligt stigma och självstigma

Det finns olika stigma men två är alltså samhälleligt stigma och självstigma. Teoretiskt har man kunnat koppla samhälleligt stigma till utvecklingen av självstigma. I en studie av 448 collegestudenter har man jämfört detta över tid och har kunnat visa på att samhälleligt stigma förutser självstigma. Om man kan bryta detta kan självstigma minska trots att samhälleligt stigma fortsätter finnas.

När det gäller samhälleligt stigma kan det vara t.ex. allmänhetens uppfattningar att någon som söker psykiatrisk hjälp är mindre värd och mindre socialt acceptabel. Forskning har visat att människor som har sökt psykiatrisk hjälp värderas lägre och behandlas sämre än de som inte har gjort det. Till exempel så ses människor som har sökt hjälp för depression som mindre stabila, mindre intressanta och mindre självsäkra jämfört med någon som har sökt hjälp för ryggproblem. Forskningen visar på att negativa tankar och idéer om människor som söker psykiatrisk hjälp ofta leder till olika former av diskriminering som undvikande, missade möjligheter och förlusten av självbestämmande. De som har sökt psykiatrisk hjälp diskrimineras oftare än de som inte har gjort det. Samhälleligt stigma påverkar också möjligheterna för återhämtning negativt.

Självstigma kan beskrivas som minskningen i en persons självkänsla eller i hur man värderar sig själv. Självstigma hos människor som söker psykiatrisk hjälp eller upplever psykisk ohälsa uppkommer när man ser sig själv som socialt mindre acceptabel på grund av detta. Jag börjar tro att stereotyperna eller de negativa idéerna och tankarna som finns i samhället om människor som lider av psykisk ohälsa är sanna och gäller mig. Detta kallas självstigma eller att internaliserat stigma och det skadar min självkänsla eller tron på min kapacitet. Forskningen har visat på att individer som lider av självstigma har mindre självförtroende, ökad grad av depression, större negativ inställning till psykologisk behandling och det är mindre troligt att de följer sin behandling s.k. complience. Detta visar sig också ofta genom ökad skam och att man är mindre social. Ett sätt att beskriva detta på är genom Modified Labeling Theory (MLT). I denna modell så beskrivs hur de negativa yttre tankarna och idéerna som skapar samhälleligt stigma har en skadlig effekt på de drabbade personernas självuppfattning och att självstigma skapas.

Många forskare har visat att människor som lider av psykisk ohälsa drabbas av självstigma. Ökad samhälleligt stigma leder till ökat självstigma. Det leder till att man tvekar att söka hjälp. Det förvärrar också symptomen, återfallsrisken och i allmänhet skapas en ökad känsla av oro och hopplöshet. Orsakerna till att samhälleligt stigma skapas kan vara svåra att förändra. Ett kompletterande alternativ kan därför vara att minska de negativa effekterna av stigma hos den drabbade människan eller internaliseringen av stigma genom t.ex. att stärka honom eller henne genom s.k. empowerment (Vogel, Bitman, Hammer& Wade, 2013).

Omedvetet och medvetet samhälleligt stigma

Stigmatisering sker både på en medveten, kontrollerbar och tankemässig nivå och en omedveten, automatisk och intuitiv nivå. Som ett annat exempel på den omedvetna nivån har studier visat att deltagare reagerade på diagnosen schizofreni genom ökad muskelspänning och hjärtfrekvens vilket kan visa på förberedelse för att agera. Denna automatiska omedvetna reaktion leder också till att man kan vilja ha ett större socialt avstånd från individen med stämpeln schizofreni. I en annan studie tyckte 58-78% av deltagarna att t.ex. begreppen dålig och hjälplös kopplades ihop med psykisk ohälsa och också att dessa begrepp var starkare kopplat till psykisk ohälsa än med fysiska åkommor. Dessa fördomar var tydliga både på den medvetna och också den omedvetna nivån (Stier & Hinshaw, 2007).

Omedvetet och medvetet självstigma

Självstigma fungerar också på en omedveten nivå. I en studie som har undersökt detta har man kommit fram till att både större omedveten och medvetet självstigma leder till lägre livskvalitet även efter man har tagit hänsyn till depression, diagnos och demografi. I en annan studie med 85 deltagare med psykisk ohälsa kunde man visa på att diagnos eller demografi inte påverkade livskvaliteten medan omedveten och medvetet självstigma hade ett starkt samband med människors livskvalitet. Försök att minska självstigma måste alltså ta hänsyn till också omedvetet självstigma (Rusch, Corrigan, Todd, & Bodenhausen, 2010).

Det finns alltså ett starkt samband mellan samhälleligt stigma och självstigma. Vi lever inte i ett vakuum utan deltar i samhället och i relationer till oss alla människor som skapar detta samhället tillsammans. Här tror jag också att hoppet finns. Jag tror att det är när vi grupper av människor och enskilda individer är isolerade från varandra som felaktiga tankar och idéer om varandra kan få fäste och frodas. Om vi istället byggde relationer till varandra och lärde känna varandra på riktigt skulle vi istället verkligen kunna se varandra och behandla varandra med respekt, medkänsla och öppna sinnen.

Litteraturlista

Corrigan, Patrick W., Larson, Jonathon E., Rüsch, Nicolas, (2009), Self-stigma and the “why try” effect: impact on life goals and evidence-based practices, World Psychiatry. 2009 Jun; 8(2): 75–81

Rusch, Nicolas, Corrigan, Patrick W., Todd, Andrew R., & Bodenhausen, Galen V. (2010). Implicit Self-Stigma in People With Mental, J Nerv Ment Dis; 198: 150–153

Stier, Andrea & Hinshaw, Stephen P. (2007) Explicit and Implicit Stigma Against Individuals With Mental Illness, University of California, Berkeley, Australian Psychologist 42(2), 106-117

Vogel, David L., Bitman, Rachel L., Hammer, Joseph H., Wade, Nathaniel G., (2013). Is stigma internalized? The longitudinal impact of public stigma on self-stigma. Journal of Counseling Psychology, Vol 60(2), Apr 2013, 311-316.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s