Stigmabegreppet

Stigmarörelsen uppkom som en reaktion på de frågor som är en följd av det berömda uttalandet av Patricia Deegan: ”Vi återhämtar oss inte bara från den psykiska ohälsan utan också från att ha blivit stämplade som psykiskt sjuka”. (Deegan i Link, & Phelan, 2013, S.525, egen översättning).

Stigma kan ses som samspelet mellan olika komponenter. En situation skapas där man stämplar och ser någon stereotypt. Samtidigt skiljs denna person från de andra och blir sedd som en av de andra. Någon som inte tillhör gruppen. Det sker också en statusförlust och diskriminering för och mot den som stigmatiseras. För att stigmatisering ska kunna ske så måste också makt utövas. En stigmatiserad individ anses inneha egenskaper som speglar delar av en social identitet som ses som mindre värd i det aktuella sociala sammanhanget. Stigma är alltså relationen mellan en egenskap och en motsvarande stereotyp, stigma kopplar individens attribut till den icke önskvärda egenskapen eller stereotypen. Som exempel kan någon stämplas som psykiskt sjuk och då ses som mindre pålitlig. I senare forskning har man också fört in att det förekommer diskriminering och maktutövning till följd av och genom stigmatiseringen. Stigma uppkommer alltså när olika komponenter sammanfaller. Först så uppmärksammas människors olika skillnader. Sedan så kopplas dessa människors upplevda skillnader till icke önskvärda egenskaper eller till negativa stereotyper. Detta leder till att de människor som upplevs som särskilda sätts i distinkta kategorier vilket skapar en separering mellan oss från de andra (Link, & Phelan, 2001).

Forskningen visar att ett av de starkaste underliggande skälen till att stigmatisering uppkommer är att grupper önskar behålla sina medlemmar inne i gruppen. Det förefaller inte vara orsakat av en önskan att hålla människor nere, åtminstone inte initialt (Link, & Phelan, 2013).

Stigma är en process som är sammankopplat med hur vår identitet konstrueras socialt och stigmatisering leder till att den som anses ha den stigmatiserade egenskapen går från att uppfattas som så kallat normal till icke normal och därmed någon som innehar en lägre social status. (Kleinman, & Hall-Clifford, 2015).

Kategorisering och skapandet av stereotyper är något som ofta sker automatiskt och forskningen visar att dessa processer verkar ske undermedvetet. Forskningen tyder på att vi människor tidigt skapar åsikter om psykisk ohälsa som en del i den kulturella socialiseringen. Detta skapar en kollektiv lekmannateori om vad psykisk ohälsa betyder. Vi utvecklar förväntningar på huruvida de flesta skulle avvisa någon som har drabbats av psykisk ohälsa som till exempel vän, granne, anställd eller partner. Vi skapar också förväntningar på om den som upplevs vara stigmatiserad kan ses som mindre värd och ha mindre önskvärda egenskaper som mindre pålitlig, intelligent eller kompetent. Det faktum att de som stigmatiseras upplevs inneha egenskaper som inte är önskvärda blir den godtagbara legitimeringen för de som stigmatiserar att det de gör är acceptabelt. De andra är fundamentalt olika från oss vilket gör att stereotyperingen kan göras utan förluster för oss. Språkbruket kan vara mycket talande, vi säger att en människa har cancer och är därmed en av oss men man är psykiskt sjuk och också då en av de andra. De som upplevs som ”de andra” upplever statusförlust och diskriminering vilket försämrar deras livssituation. Stigmatisering har stora konsekvenser. Den som stigmatiseras har sämre chanser att uppnå en god livskvalitet då det påverkar tillgången till bland annat utbildning, boende, god hälsa och god inkomst. Stigmatisering leder också till att den som stigmatiseras hamnar lägre ner i statushierarkin utifrån perspektivet hos den som stigmatiserar. Till sist är stigmatisering helt beroende av tillgång till social, ekonomisk och politisk makt. Denna maktkomponent tillåter att den som stigmatiserar skiljer oss från de andra och skapar stereotyper, separation och diskriminering (Link, & Phelan, 2001).

Makten som utövas genom stigmatisering kan ses som en form av symbolisk makt som Bordieu talade om. Makten som utövas är starkt kopplat till kulturella uppfattningar rörande värdet en individ har. Den som stigmatiseras godtar ofta maktutövningen då den ses som naturlig i det kulturella sammanhanget. Detta blir mycket tydligt i situationer då internaliserat stigma eller självstigma uppkommer. Självstigma innebär att jag tar till mig omgivningens fördomar och gör de till mina, till exempel så kan jag börja tro att jag inte är kompetent då omgivningens fördom är att så kallat psykiskt sjuka inte är det. Stigmatiseringen sker också genom att symbolisk makt utövas på sätt som kulturen tillåter och kan därför undkomma upptäckt eller missförstås både av de som drabbas av stigma och av de som utövar stigma (Link, & Phelan, 2013).

Man måste ha makt för att kunna stigmatisera. Det är denna makt som tillåter detta.

För att kunna bekämpa stigma måste vi agera på många olika nivåer samtidigt eftersom den samspelar både på den individuella och strukturella nivån och eftersom de olika mekanismerna som tillåter stigmatisering är flera och samspelar. Vi måste också rikta in oss på att förändra åsikter och uppfattningar hos de grupper med makt som utövar stigmatisering. Alternativt måste dessa gruppers makt begränsas Link, & Phelan, 2001).

Stigmabegreppet kan vara problematiskt. Flera av de som studerar stigma som inte själva har utsatts för stigmatisering använder sig ofta av teorier som inte beaktar egen erfarenhet och den speciella kunskap det för med sig. Detta kan begränsa forskningen.

Stigmaforskningen har också varit individualistisk och har haft fokus på hur individer upplever stigma och inte på hur stigma fungerar på samhällsnivå. Eftersom det existerar strukturell diskriminering och stigmatisering på samhällsnivå kommer den som anses tillhöra den stigmatiserade gruppen att diskrimineras även om det inte sker på individnivå (Link, & Phelan, 2001).

Referenser

Kleinman, Arthur., & Hall-Clifford, Rachel (2015). Stigma: A Social, Cultural, and Moral Process. Journal of Epidemiology and Community Health, 63.

Link, Bruce G., & Phelan, Jo C. (2013). Labeling and Stigma. I Handbook of the Sociology of Mental Health. Kapitel, 25, s. 525-541.

Link, Bruce., G & Phelan, Jo. C. (2001). Conceptualizing stigma. Annual Review of Sociology, 27, 363-385.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s