En hyllning till John Nash

Som en slags hyllning till matematikern John Nash och hans fru Alicia som båda dog i en bilolycka för några veckor sedan, så var vi några stycken som samlades för att titta på A beautiful mind som handlar om John Nashs liv och hans kamp mot paranoida vanföreställningar och hallucinationer.

Första gången jag såg A beautiful mind var när den kom på bio år 2001. Det var sju år innan jag själv gick in i en psykos för första gången. Jag har alltid varit intresserad av det mänskliga psyket och tyckte då att det var en väldigt intressant och gripande film. När jag såg den för andra gången efter mitt första psykotiska sammanbrott så upplevde jag den dock på ett helt nytt sätt. Jag kände igen så mycket av John Nashs föreställningsvärld från min egen paranoida idévärld och kunde den gången på ett helt annat sätt förstå och leva mig in i hans besatthet av koder och mönster och kunde verkligen känna hans skräck och rädsla över att vara förföljd och hans frustration och panik när ingen förstod honom. När jag nu såg den för tredje gången efter ytterligare ett par egna sammanbrott och en smula mer livserfarenhet så lade jag märke till lite andra saker och vissa saker som jag sett tidigare tänkte jag nu på, på ett nytt sätt. Jag tänkte exempelvis på pressen och konkurrensen inom den akademiska världen som fick John att känna sig mindervärdig och att den stressen förmodligen bidrog till hans sammanbrott. Jag tänkte på hur svårt John hade för att få vänner och att ensamheten gjorde det naturligt att hans hallucinationer tog sig uttryck som en rumskompis och en liten flicka. Jag tänkte på skammen över hur han hade betett sig när han varit psykotisk, som fick honom att isolera sig allt mer hemma. Jag tänkte på att han valde att sluta med mediciner eftersom han tyckte att biverkningarna begränsade honom i hans liv allt för mycket och att han istället valde att försöka hitta andra sätt att handskas med hullucinationerna och att komma ur de paranoida tankarna. Framförallt tänkte jag mycket på relationen mellan John och Alicia. Att John verkar känna sig som en belastning för att han mår som han gör och blir frustrerad över att inte klara av vanliga vardagssaker. Alicias ständiga oro och omtanke som är så stark att den ibland övergår i en slags kontrollbeteenden. Hennes känsla av vanmakt och sorgen över hur saker blev. Den starka kärleken som gör att hon trots svårigheterna ändå stannar kvar och väljer att fortsätta kämpa och stötta John i hans kamp för att återhämta sig och komma tillbaka till universitetsvärlden där han tidigare verkat. Jag tycker att det är en väldigt fin film som jag verkligen kan rekommendera alla att se en gång till även om man sett den tidigare.

Som en parentes vill jag även tipsa om Robert Whitakers reflektion kring A beautiful mind där han noterar att man lagt in en scen i slutet av filmen där Russel Crow/John Nash nämner att han äter en ny typ av medicin trots att John Nash i verkligheten slutade helt med medicin på 1970-talet.

/Anna-Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s